Människor jag mött

Fotot hämtat från ”De hundra kyrkornas ö”.

Herbert Röhstö

Herbert Röhstö föddes 1911 i Ovanåker i Hälsingland och dog 1998 i Skåne.
Han hade varit sjöman och ambulansförare under andra världskriget.
Herbert utbildade sig till präst och fick sin tjänstgöring i Kräklingbo, Ala och Anga församlingar på Gotland.

Min far beundrade honom, för att han gick klädd som vilken arbetare som helst.

Herbert Rösthö blev min konfirmationspräst, när jag gick och läste 1957 -1958 i prästgården i Kräklingbo, där han bodde.

Jag visste inte då så mycket om hur konfirmandundervisning gick till, men jag har förstått senare, att han undervisade lite annorlunda. Jag minns inte att vi fick lära oss så mycket av ”Luthers lilla katekes”, ja, budorden fick vi nog lära oss, men annars mycket lite ur den.

Herbert Rösthö var en stor och god berättare och delgav oss händelser ur sitt liv från hans sjömanstid och tiden som ambulansförare. Han poängterade ofta hur han räddats av Gud vid olika tillfällen.

En gång berättade han om en måltid när han var på sjön. Maten var inte så bra, sa han, trots att han bett bordsbön. Då bad han en gång till och tänk då smakade maten mycket bättre.

Jag träffade honom vid olika tillfällen, när mina syskon kom hem och ville att han skulle döpa deras barn i Kräklingbo och vid min farmors begravningsgudstjänst. Vid sådana tillfällen sökte han upp mig, och vi samtalade om andliga frågor. Jag var skeptisk till hans berättelser och särskilt då, när han sa att vetenskapsmännen hade upptäckt ett hål i himlen och att man kunde se ut till Gud genom det.

Det var säkert ”svarta hål” han menade. Jag log när jag hade läst om ”svarta hål”, att de var inga hål. Tvärtom var de så kompakta (tätheten så stor), att inte ens ljuset orkade lyfta från dem.

Lite rätt fick jag dock ge honom, när jag senare läste vidare om de ”svarta hålen” i universum. En del spekulerar om de svarta hålen och tror att de kan förändra tid och rum, och att vi kanske kan finna nya dimensioner och flera universum i närheten av dem. Lite av science fiction kan tyckas, men vem vet? Osvuret är bäst.

Herbert Rösthö blev också vår vigselpräst, då Gunvor och jag gifte oss 1964 i Kräklingbo kyrka. Vi träffades inför vigseln och då berättade han att han alltid bjöd folk på chokladkakor, för, sa han, när jag kommer till himlen då kommer församlingsborna att bjuda igen.

Sista gången jag såg och talade med Herbert Rösthö, var på Heathrows flygplats  utanför London i mitten av 1980-talet. Han var då på väg till Jerusalem.

Om Herbert Röhstö tycker jag kan man säga, att han var en utomordentlig berättare och en trons människa.