Telefon

(Foto från Wikipedia)

Klockan halv fyra i morse väcktes vi av  ilskna telefonsignaler. Sömndrucken trevade jag efter mobiltelefonen, som låg bredvid mig på nattygsbordet.  Jag tänkte: ”Måtte det inte hänt något allvarligt?”. Det var tur, att innan jag svarade fick jag se att samtalet kom från +25, och därför tryckte jag av telefonen utan att svara.

En gång när jag vigt ett par i Täby och vi låg över där, så ringde också telefonen mitt i natten. Jag svarade och i den andra änden på telefonen var det någon som pratade ”rotvälska”. Ett språk jag inte förstod och det var också från +25, så därför svarade jag inte nu, när jag såg att det var från samma land.

Jag hade svårt att somna om, efter att ha blivit väckt av telefonsignalen. Låg och vände och vred på mig i sängen och tänkte att det här kan jag skriva en blogg om. Gunvor, min hustru låg i sängen bredvid. Hon vände sig i sängen och mumlade något om, att hon kunde inte sova efter det här samtalet. (Hon har lite problem med sömnen). Jag sa: ”Kan Du inte sova heller”. Jag fick en lätt snarkning till svar. Hon hade pratat i sömnen.

Jag svarar alltid i telefonen när det ringer, även om det är mitt i natten. Det beror på, att när jag var ung och arbetade i ett stenbrott, så svarade vi inte en gång, när det ringde intensivt. Vi satt inne i matboden och och spelade ”skitgubbe”. Han som var sprängarbas sa, att vi svarar inte, för det är säkert någon från sockerbruket, som vill kolla att vi är i stenbrottet och arbetar, eller om vi sitter inne och spelar ”skitgubbe” i matboden. Så vi svarade inte. Det var inte sockerbruket som ringde. Det var ett hus i närheten som brann och folket där ville att vi, som arbetade i stenbrottet, skulle hjälpa till med släckningen. Men vi lät det ringa och huset brann ner till grunden. Jag har inte kommit över det än, så jag svarar alltid i telefonen. Dag och natt.

Jag blev så småningom präst och har bott i tre olika prästgårdar, där vi alltid hade telefon också i sängkammaren. Det hände ibland att man fick stiga upp mitt i natten och åka ut till någon olycklig person, som behövde någon att tala med. Det finns ju jourhavande präst, som man kan ringa till, där man turas om att ha ”vaknätter”. Jag hade dock ambitionen att ständigt vara en sorts jourhavande. 

En gång i Östergarns prästgård ringde det klockan två på natten. Jag svarade: ”Östergarns prästgård”. En något ”sluddrande” röst hördes i andra luren: ”Va, va har jag kommit hän?”  ”Ja, 52001”, sa jag. Det blev alldeles tyst i den andra luren, men tills sist hördes. ”Va f-n. Inte en siffra rätt” och så lades luren på.