Att sakta fasas ut ur livet

Ålderstrappa

Fasas ut ur livet.

Det var vad hustru Gunvor sa till sin väninna i telefonsamtalet i dag.
Jag kände igen det och tycker det är ett bra ord för hur vi ”gamlingar” känner det i dag.
Vi har underbara barn och barnbarn och t.o.m barnbarnsbarn, som älskar oss väldigt mycket, Vi gläds över att alla är sams och hjälper varandra.

Så vad är problemet? Något problem är det egentligen inte, snarare något av naturens ordning. Jag minns när  församlingen tog emot mig som relativt ung komminister och den gamle prästen , som jag då avlöste, sa att det var i sin ordning att jag tilltog, och att han avtog.

Ja, så var det. Man fick vara i centrum. Många såg upp till en och lyssnade på vad man sa. Riktigt så är det inte nu. Det är väldigt lätt att känna sig lite utanför. Jag har  börjat höra dåligt, och när jag då  säger något kan man skymta ett litet leende från barn och barnbarn. Antagligen har jag svarat på helt fel saker.

Ändå finns det också positiva saker med att bli gammal. Man slipper ansvar och har ledigt alla dagar, och kan sova hur länge man vill om morgnarna. Barn och barnbarn och barnbarnsbarn behöver en inte längre. Det är andra som får ta ansvar för dem, eller rättare sagt, de klarar sig bra själva.

Ibland hände det dock att hustru Gunvor och jag fick rycka in och vara barnbarnsbarnvakt några timmar åt treårige Ingemar och sexårige Gabriel.
De kallar mig ”faffa Sune” för att skilja mig från deras farfar, som heter Kent. En gång, när vi skulle vara ”barnvakt”, hade antagligen Gabriels farfar sagt till honom, att faffa Sune börjar bli gammal och orkar inte springa och leka så mycket längre. 
Gabriel och Ingemar kom glada emot oss när vi kom. Gabriel sa: ”Faffa Sune, Faffa Sune. Jag har kommit på en ny lek, som du nog orkar vara med i”. Så hämtade han en stol för mig att sitta på, en hink och några tennisbollar, som jag sittande på stolen skulle försöka kasta i plasthinken. Hans uppgift var att försöka fånga bollarna innan de nådde hinken.
Jag blev rörd till tårar över hans anpassade lek för mig. Jag tänkte, när jag såg tennisbollarna, att han skulle bara ha vetat hur mycket tennis jag spelat i mina dagar.

Det känns ovant att barnen klarar sig själva och att vi inte behövs så mycket längre.  Det är väl också  något att vara tacksam för, att man fått leva så länge och  sakta, sakta få fasas ut ur livet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s