Vancouver

Foto: Kent Österdahl.

I januari 2010 frågade Gunvor och jag våra barn, mågar och barnbarn om de ville följa med oss till Vancouver och hälsa på sonen Kent och hans familj. Kent hade åkt med familjen föregående års sommar till Kanada. Maria, Kents hustru, hade fått möjlighet att arbeta på sjukhuset i Vancouver under ett år. Hon fick då möjlighet att lära sig mer inom sitt special område som läkare. Kent var tjänstledig och skötte ”hemtjänsten”. Dottern Rebecka gick på ”högstadiet”. Deras dotter Elisa var tio år och gick på ”mellanstadiet”. Deras son Andreas gick på ”gymnasiet” där. All undervisning skedde på engelska, så det var tufft för Elisa som inte hunnit lära sig så mycket engelska än.

Vi hade alla långsamt efter dem. Vi ”skypade” nästan varje kväll med ”utvandrarna”. Kanske pratade vi mer med familjen då, när de bodde i Kanada, än vad vi gör idag, när de inte är så långt borta.

Vi var åtta som kunde åka med. Resan gick bra trots några incidenter. Vi var lite oroliga för hur vi skulle hitta rätt i Chicago, som har världens största flygplats. Vi skulle åka med ett annat plan till Vancouver. Resan från Arlanda till Chicago tog väldigt lång tid. De flesta kunde sova, men inte jag. Jag hade svårt att hitta någon bra plats, så jag strövade omkring på planet. Hittade ett rött draperi som jag gick innanför. Där fanns det gott om plats, så jag slog mig ner i en fåtölj. Flygvärdinnan tittade på mig och började räkna alla oss som var innanför draperiet. Jag förstod, att det var bäst jag drog mig tillbaka. Jag hade hamnat i första klass.

Kent och Rebecka mötte oss på flygplatsen i Vancouver. Kärt återseende. Gunvor och jag fick bo i något sorts vandrarhem på andra sidan gatan från huset, som Kents familj hyrde. De andra sex låg på madrasser i familjens hus. Jag har ett ovanligt dåligt lokalsinne. Jag minns en kväll när Kent fick se sin far irra oroligt omkring utanför, när han skulle gå hem till ”sitt”. Våra barnbarn och särskilt Frida och Jesper har ett utomordentligt lokalsinne. Det var tur att jag hade dem med mig, när vi var ute på ”stan”. Vi gick ibland på något café för att se NHL hockey gratis. Tvillingbröderna Henrik och Daniel Sedin spelade i Canucks, Vancouvers ishockeylag.

En dag fick Gunvor och jag gå med Kent, när han skulle hämta Elisa i skolan. Det var ett enormt oväsen i matsalen. Det hände att rektorn för skolan gick ut med varning i högtalarna, att barnen skulle se upp för något som kallades Quijote, ett slags mindre vargar, när de gick hem från skolan.

Det är många fina minnen, och det var underbara fjorton dagar vi fick vara hos Kents familj. Det skulle bli en lång uppsats, om jag skulle berätta om allt vi fick vara med om.

Det är dock ett särskilt minne jag vill berätta om. Rebecka, vårt barnbarn var mycket duktig i fäktning med värja. Under 2009 var hon bäst i Sverige bland äldre ungdom. Nu skulle hon delta i en internationell tävling för damer i Seattle i USA.
Vi åkte dit i två minibussar. Mågen Thomas körde den ene och Kent den andra minibussen. Kent var lite nervös för han hade något konstig med passet. Reste han ut från Kanada var det inte säkert han fick komma dit igen. Nåväl vi kom till Seattle utan problem. Kent skulle hjälpa Thomas med att hitta en parkeringsplats eller något liknande. Jag fick rycka in och försöka passa upp Rebecka, så gott jag kunde. Mitt problem var att Gunvor och jag hade tagit totalt fel kläder med oss. I Buttle i Sverige var det snö och minusgrader, men i Vancouver och i Seatte var det 20 grader varm. Jag hade stora läderstövlar på mig och en massa andra vinterkläder.
Jag kände mig väldigt dum, när jag klev in till Rebecka för att ge henne något hon ville ha. Mina stora läderstövlar passade inte in så bra på golvet i idrottshallen. Jag var så rädd för att Rebecka skulle skämmas för sin farfar, men hon visade inte med en min, att hon skämdes för mig. Tvärtom hon såg bara glad ut och kom på bronsplats i tävlingen.
På hemvägen var vi alla lite oroliga för Kents pass. Skulle de släppa in honom till Kanada igen? Rebecka sa då med ett leende: ”Var inte rädd farfar, jag har vapen med mig”.
(Kent kom med oss andra till Vancouver.)

Fjorton dagar går fort och vi var åter på Vancouvers flygplats. Jag tycker det är otäckt med alla kontroller på flygplatserna. Väl framme vid kontrollanten hade jag tagit av mig bältet, klocka, plånbok och andra grejer, som man får lämna i från sig. Jag kom då på, att jag hade ju hängslen också. På knagglig engelska frågade jag vakten, om jag skulle ta av mig dem också. Då log han och svarade: ”Nej, det här är en säkerhetskontroll och inte någon underhållning”.