Sunes blogg

Vid uppvaknandet i morse såg jag ut genom sovrumsfönstret och såg att det börjar finnas några gula löv på almträdet. Snart skall alla löven från trädet ligga på marken och trädet stå där med ”nakna” grenar.

I går hade vi några vänner på besök här i Buttle. Det var mycket trevligt. Vi samtalade om läkekonst, flygresor, död o liv, och allt möjligt annat.

Jag märker att jag har börjat tappa de vanligaste ord, särskilt när jag ska berätta något jag tycker är viktigt. Jag som har haft lätt för att lära och kunnat, enligt somliga, berätta roliga historier har nu svårt att hålla ihop det jag försöker berätta.

Jag kom att tänka på en kvinna som bodde i Eksta, när jag var präst där. Hon var känd  och en betydande person i Eksta. Hon förlorade den ena förmågan efter den andra. Hon kallade det för avklädandet. Ja, hon blev verkligen avklädd. Sista gången jag såg henne, kände hon inte igen mig. Hon satt på sin stol och sög på tummen utan att reagera på vad som hände runt henne.

Jag ser henne framför mig ibland, när jag märker att jag tappar ord och börjar få svårt att hålla ihop mina berättelser. (Som tur är går det bättre när jag skriver ner saker i lugn o ro. Kanske är det stressrelaterat?)

Jag hade en stroke för ett tiotal år sen och förlorade läsförmågan för en tid. Den kom tillbaka, men är inte riktigt som förr. Ibland skyller jag på den, när jag inte hittar de rätta orden, som jag egentligen känner till, men inte kan få fram.
Det är besvärligt, och jag känner mig dum. Ändå vill jag påstå att jag är inte dummare än förut. Tvärtom tycker jag mig ibland förstå mer än tidigare. Fast det kanske hör dumheten till, detta att man tror man blivit klokare med åren.

Det händer att jag någon gång också funderar över hur otroligt mycket som ändå fungerar i en 80+ kropp ännu i dag. Tacksam för att jag ännu har så många goda vänner, som alltjämt står ut med mig, tycker jag, att livet är fantastiskt.

Det är en stor skillnad på att själv klä av sig och att bli avklädd.

Fotot taget på 60talet.

Hajdeby är sålt.
Mitt barndomshem, Hajdeby, som jag bodde i från 1946 till 1961 är sålt. Yngve, min bror som ägde det, har flyttat till äldreboendet  i Katthammarsvik och huset blev tomt.

Vi hämtade våra möbler i går kväll, som vi hade i Östergarns prästgård och som vi lånade ut till Yngve, eftersom vi inte fick plats med dem i vårt hem i Buttle, när jag gick i pension.

Det kändes konstigt, när vi tog bort gungstolen från salen, som far hade gjort i just denna lokal. (Han använde salen som snickarbod. Vi syskon med fruar hjälptes åt att göra i ordning salen 2003.)

Jag kände först en form av befrielse över att Hajdeby blivit sålt. Huset stod tomt och vi syskon som ännu lever, är alla över 80 år, förutom Bettan som är 77 år.

Ändå kändes det lite underligt. Plötsligt mindes jag alla lyckliga stunder vi hade, när vi bodde där. Vi var många själva och många av socknens ungdomar sökte sig till Hajdeby. Vi hade fantastiskt roligt. Spelade fotboll, brännboll, kastade varpa och lekte många andra lekar. Ljusa fina minnen.

Naturligtvis minns jag också det som inte var roligt. Minns när mor föll genom ladugårdsloftet ner på cementen och låg avsvimmad en god stund. Minns farmors död. Hon som efter en stroke blev delvis förlamad och låg till sängs där vid Hajdeby i tolv långa år. Jag minns när far gjorde kistan till sin mor där i salen.

Vi flyttade ut de flesta av oss syskon. Far och mor dog. Till sist blev bara storasyster Gunborg och bror Yngve kvar. Gunborg dog och Yngve blev ensam ägare till gården. Han blev också väldigt ensam på vintrarna, eftersom han var den ende som bodde kvar i de tre gårdarna på vinterhalvåret. 
På 40-50 talen var vi 20 fast boende vid de tre gårdarna vid Hajdeby.

Ja, tiden går och allt förändras. Ändå är jag mest glad över att gården blivit såld. Tacksam för den tid som varit. Yngve har det bra där på äldreboende och slipper vara ensam. 

Salen vid Hajdeby med gungstolen som far gjorde. Salen har sex fönster. Foto Gunvor Österdahl.

Det är 59 år sen vi gifte oss i Kräklingbo kyrka. Fotot på Gunvor var taget 7 juni 1964 den dag vi förlovade oss. Gunvors kusin ”Gunni” som var hårfrisörska hade ordnat med frisyren för Gunvor.

Jag arbetade på länsmejeriet i Visby, när vi träffades första gången 7 oktober 1961, (Jag har berättat en hel del om vår tid tillsammans förut, men en sån här dag vill jag berätta igen och berätta vilken tur jag hade som träffade Gunvor. Hon har fått stå ut med mycket under de 59 åren.

Gunvor var mycket duktig i skolan hade jättefina betyg. Gunvors far arbetade i sågen i Buttle. Gunvors mor var hemmafru. Trots en knaper ekonomi lät de ändå Gunvor gå på läroverket och ta realexamen. Hon hade drömmen att utbilda sig till barnmorska, men så kom jag emellan.

Gunvor är den stora begåvningen och så råkade hon möta mig, en blåögd drömmare. Gunvor blev med barn och vi gladdes åt barnet, men det var kanske inte vad Gunvors föräldrar tänkt sig. (Barnet som föddes fick namnet Kent. Han är präst, och när vi firade guldbröllop, så förnyade vi våra äktenskapslöften i Buttle kyrka inför honom.)

Gunvor lät mig få studera. Hon hade begåvningen och jag hade tur att komma in på avancerade utbildningar trots dåliga förkunskaper. Jag tänker på när dottern Anneli var nyfödd, Kent var knappt tre år och jag hade kommit in på ungdomssekreterarutbildningen i Sigtuna. Gunvor packade vår röda Skoda överfull med grejer och barn och vi flyttade till Sigtuna. Sista terminen fick vi ingen bostad i Sigtuna utan Gunvor flyttade hem till sina föräldrar i Buttle. Det var trångt i huset i Buttle och en komministerbostad i Fole blev ledig, så Gunvor flyttade till Fole med barnen. Hon hade inget körkort och det var flera km till affären. Hon fick ta med sig barnen på cykeln, för att kunna handla vad hon behövde. Jag var kvar i Sigtuna och undrar ännu i dag hur hon klarade av att bo ensam i Fole med Kent och Anneli. Hon är begåvad på fler än ett sätt.

Jag fick arbete som ungdomssekreterare i Visby Domkyrkoförsamling. Gunvor var nästan lika ensam med barnen då också. Jag trivdes med arbetet med barn och ungdomar och gick helt upp i det. Ibland hände det att jag tog med ungdomar hem på kvällarna och Gunvor bjöd dem på kaffe.

Vår bästa tid som familj var under Uppsala tiden. Då hade vi det bra, fast jag fick plugga en hel del för att klara av alla tentamina. Ändå fick vi vara familj på ett helt annat sätt. Vi log, när en av barnens kamrater sa, att deras föräldrar tänkte på att vi inte hade några kompisar i Uppsala. De var rädda för att vi var ensamma. Fint tänkt, men vi njöt i fulla drag av ensamheten, att bara få vara familj på riktigt. Det dröjde heller inte så länge, förrän vi blev de bästa vänner med några av grannarna på gården. Maria, vårt tredje barn fick en jämnårig kompis och de lekte med varandra varenda dag vi bodde i Uppsala.

Jag fick för tolv år sen tjocktarmscancer och var inlagd på sjukhuset i Visby i tre månader. Det var kritiskt ibland. Gunvor var hos mig under min sjukdomstid på lasarettet varenda dag.

Då jag väl blev utskriven lade hon upp mig på ett bord varannan dag och skötte om min öppna buk och stomi under tre års tid. Jag överlevde cancern. De sydde ihop min buk och la tillbaka stomin, och jag har nu blivit 80 år.

Alla resor hon planerat och låtit mig vara med på. Vi hade mycket dålig ekonomi under våra första år i vårt äktenskap, men jag lät Gunvor sköta vår ekonomi och hon gjorde det med bravur.

Inte undra på att jag tycker om henne.

Något märkligt hände mig i kväll. Jag hade tidigare hittat några blad som sparats av min storasyster Gunborg vid Hajdeby.
Det var tänkvärda tankar
(Några dikter från tre av syskonen Österdahl från Hajdeby i Kräklingb)
(Gunborg Martin och Bojan)

Det var en dikt av Bojan som jag tyckte mycket om, men inte riktigt förstod. Hon skriver:
Tänk om
Vi slåss och bråkar på den här planeten,
Och hat och avund följer våra spår,
Som om det inte räckt med den förtreten,
Som av naturens krafter själv uppstår.
Vi som är rika vi vill blott ha mera,
Vi bara tar, vi skövlar hav och skog.
Får vi ej olja kan vi leverera
Bomb och granat, tills de som har,fått nog.
Nu luften runt omkring oss är förgiftad,
Och mat får inte alla,alla dar.
Om jordens tillgång vore laga skiftad
Den räckte till för alla och envar.
Åt små och stora skulle maten räcka
Och krig och bråk det skulle nog ta slut,
Och tänk om Skaparn själv haft femdarsvecka,
Då skulle allt se annorlunda ut !

                      Bojan 

Tyckte den var bra först, men förstod inte det där och tänk om Skaparn själv haft femdagars vecka, då skulle allt se annorlunda ut.
Jag förstod inte riktigt det där sista. Det var konstigt, eftersom jag är präst. Min hustru Gunvor förstod. Det var ju sjätte dagen som Gud skapade människan i en av bibelns skapelseberättelser.

Jag kom så att se filmen Noa på TV. En hemsk berättelse om syndafloden och där Noa är helt övertygad om att den som förstör ”Paradiset”, skapelsen är just människan. (Jag orkade inte se slutet på filmen, men det jag såg var att enligt Noas mening ångrade Gud att han gjort människan och att Noas uppgift var att ta bort människan från ”Paradiset” och återställa det.

Jag orkade som jag skrev inte se hela filmen, kanske slutade filmen lyckligt.
Jag kan ändå inte låta bli att tänka på, att visst har människan gjort mycket ont i vår värld, men det finns också en annan riktning, en ström av kärlek som utan att tänka på sig själva hjälper varandra.

Vi röjer ur huset vid Hajdeby. Det är något av en tidsresa. Det är många saker från förr i tiden som vi hittar. Bland annat ett brev från storasyster Gunborg till farmor som annars bodde hos oss, men som tillfälligt bodde hos sin dotter, eftersom jag var i det närmaste nyfödd. Tyvärr förlorade vi brevet i all flytt, men syster Bojan berättar att storasyster Gunborg skrev och berättade om sina småsyskon. Bojan berättar att hon skrivit om mig, att jag redan log och var glad. Om Bojan skrev Gunborg att hon var förkyld och inte mådde så bra. Gösta som då var fyra år skriver hon något om ”Kaparn, jag menar Gösta”. Gösta är i dag 84 år och mycket sjuk. Jag är född 10 januari 1943, och eftersom jag börjat le måste brevet varit från 1943, som farmor tagit med hem från sin bortavistelse.

Vi hittade också ett annat brev som jag fått från min brevvän i Norge. Det var daterat 19 juni 1961.
Det var så att när jag var fjorton år och gick i sjunde klass 1957 fick vi i uppdrag av vår lärare, att skriva till någon i Kragerö i Norge. Jag skrev och en flicka, något yngre än jag svarade. Olaug Kirkholm Skauen heter hon. Vi hade en intensiv brevväxling och hon skriver mycket bra. Jag skriver, skriver för jag går just nu och väntar på ett brev från henne. Vi har ännu brevkontakt.

Jag blev så glad, när jag hittade brevet från henne från 1961. I brevet låg en söt hårlock med rött sidenband omkring. (Se bilden.) Den är från hennes hår. Jag blev oerhört ”tagen”. Det var som, när jag höll i hårlocken, så kändes det som om jag smekte henne över håret. En oerhört stark upplevelse.

Jag tror inte det är vanligt att man sänder hårlockar i brev  till varandra i dag. Kontakten sker numera mest digitalt.

Ja i morgon är det visning inför försäljningen av mitt barndomshem vid Hajdeby. Alla lådor är nu tömda och fler ”tidsresor” blir det nog inte mer där.

Vi röjer ur gården vid Hajdeby, som broder Yngve säljer. I förrgår hade han bett mig att lämna in hans vapen, två hagelbössor och lite ammunition till Polisen i Visby.

Det gick bra, men det påminde mig om en annan gång som inträffade på 1980 talet. Vår blivande måg, som just hade blivit färdig rörmokare, åtog sig att sätta in värmeledning i mitt barndomshem, den gamla gården vid  Hajdeby.

Innan han kunde börja måste källaren grävas ur och bli lite djupare. Svåger Tage och jag grävde och kärrade med skottkärra upp all  jord uppför källartrappan.

Det fanns också några små rum i källaren, där det inte gick att gå rak,  men även de rummen skulle rensas ur. I ett av källarrummen hittade vi gammal dynamit, som far hade skaffat för länge sen. Det var mellan fem och tio kg dynamit. Dessvärre hade den vätskat sig. Vi trodde att nitroglycerinen, som var inbakad i dynamiten hade skilts ut.

Vi hade lärt oss att ren nitroglycerin var oerhört explosivt och tålde absolut inga stötar, så vi, mina kloka bröder och jag, undrade hur vi skulle gör med den funna gamla dynamiten. Jag ringde polisen,och de sa att vi skulle komma in med den.

Vi var tveksamma och lite rädda för att köra in den till polisen i Visby. Vi undrade vem som skulle köra? Det blev jag. Jag var visserligen den ”harigaste” och mest rädda av oss bröder, men jag var i alla fall lite religiös och arbetade i kyrkan, så jag åtog mig att med en gammal bil köra in dynamiten till polisen i Visby. Vi bäddade in dynamiten noga med skumgummi och annat och la den i skuffen bak i bilen. Därefter satte jag mig vid ratten, bad en bön att allt skulle gå bra och började köra mot Visby.

Hajdeby ligger längs en grusväg, som leder till Torsburgen. Det var ganska stora hål i den vägen och för varje hål jag körde ner i böjde jag mig fram över ratten och väntade på explosionen. (Det hade nog inte hjälpt om fem-tio kg dynamit hade exploderat i skuffen på bilen, att jag böjde mig fram över ratten.)

Nåväl. Jag kom lyckligt in till polisen i Visby med min last. Jag bar försiktigt, försiktigt  in dynamiten och lämnade den till en polis. Han tog emot den och föste undan den lite ovarsamt. Jag sa till honom, att den vätskat sig, men det hade han aldrig hört talas om, att den skulle vara farlig för det.

Jag hade alltså varit rädd i onödan och böjt mig fram över ratten i rädsla för att det skulle smälla.  Okunskap kan vara en källa till mycket oro.

 

Regntunga skyar vart jag än ser.
Sjöng Alice Babs i sången Swing it magistern.

I morse när jag vaknade var det sant. Det var regntunga skyar, vart jag än såg.
Vi har fått 10 mm regn i natt och hoppas på mer. Jag borde känna mig glad över att vår gräsmatta i Buttle nu kommer att grönska igen. Jag gläds med bönderna och alla hästägare som nu får bete till sina djur igen.

Ändå passar orden ”regntunga skyar vart jag än ser” min sinnesstämning. Trots att jag har så mycket att vara glad för. En idog hustru, barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Ja, hela min närmaste familj mår just nu bra. Jag har överlevt en tjocktarmscancer, hjärtinfarkter, hälsensbrott mm. Och är frisk igen. Allt detta är verkligen något att vara tacksam och glad för och ändå känner jag mig ”tungsint” ibland.

Jag undrar vad det beror på? Kanske beror det på att jag börjar känna mig gammal och trött och att min närmaste bror i ålder är mycket allvarligt sjuk. Det är stora förändringar på gång. Yngve, bror min, som bor på äldreboendet har bestämt sig för att sälja barndomshemmet. Han behöver hjälp med att tömma vårt barndomshem. Det är många saker från 1946 och tidigare som min farmor, far och mor har använt. Det är mycket nostalgi och många minnen som dyker upp när man ser alla gamla saker igen.

Det måste ändå göras och mycket kommer att kastas i en stor container. Det är ont om tid, om vi ska hinna gå igenom och få bort allt.

Jag får lite känning i bröstet, när jag ser allt som behöver göras. Samtidigt, som jag tycker att Yngve gör rätt, som säljer det. Han är 87 år och kan inte ha det kvar.

Vi är många syskon som hjälps åt med att röja och med hjälp av fruar och en svåger och syskonbarn och barnbarn ska det nog gå vägen.

Det är bara det att jag har så lätt för ibland att måla f-n på väggen.

Det blir säkert solsken igen.

Foto från andra klass i Ala skola.

Jag minns att jag funderade redan i tidiga skolåldern på hur det kunde komma sig, att barn ofta var mycket gladare än äldre ?

Barn skrattade mycket mera än äldre människor.
Jag kom till den slutsatsen, att det måste bero på, att barn hade hela livet framför sig, och att det var länge innan de skulle dö. Äldre däremot kunde ju dö när som helst.

Kanske ligger det något i det. I alla fall vad det gäller mina syskon. Vi är alla över 80 år, förutom yngsta systern Bettan som är 77 år. Tänk vad vi alla skrattade och var glada och lyckliga, när vi var barn och växte upp. Nu är vi trötta, bekymrade och pratar mest om sjukdomar av alla de slag. Det är kanske naturligt, för en av bröderna bor ensam i sin lägenhet i Örebro och är mycket sjuk.

Det påverkar mig och jag förstår att det är som farsgubben sa, när mor sa något till honom att en vän gått bort. Då sa han bara: ”Det är vår tur nu”.

Dagligen hör vi på nyheterna om krig och olyckor från hela världen. Vi matas med talet om miljöförstöring och skräms med nya värmerekord på flera platser på vår jord. Det är så man kan tro, att Domens dag är nära.

Jag saknar glädjen. Vart tog den vägen? En släkting, som är över 90 år och som jag träffade för något år sen, sa: ”Jag längtar till Himmelen, nyfiken på hur det är där”. Han utstrålade glädje och framtidstro.

Så skulle jag också vilja vara. Jag vill inte bli en förgrämd och sur gammal gubbe, som jag känner att jag är på väg att bli. Jag vill vara glad och sprida hopp och glädje inför alla jag möter, men det är som någon sa, Det är mycket tankar, men lite verkstad.

Sankt Paulus sa: Glädjens eder i Herren alltid.

(Bojans dikt till oss på FB när Gunvor fyllde 77 år.)

Jag fyllde 80 år den 10 januari 2023. Det var omöjligt för oss att ha något större kalas i vår lägenhet i Visby beroende på plats i lägenheten och framför allt bristen på parkeringsplatser där vi bor. 

Därför beslöt vi att slå samman bådas vårt firande tills Gunvor fyllde år den 13 juli, då vi bor vid Altajme i Buttle. Detta skrev jag i januari på FB att alla var välkomna att fira med oss i Buttle då. Typ Open House där var och en som ville fira med oss var välkomna.

Jag skrev inget i juli om att alla var välkomna till vårt ”Open House firande”. Det visade sig att många kom i håg vad jag skrivit i januari till glädje för oss.

Vi visste inte hur många som skulle komma och inte visste vi om det skulle bli regn den dagen heller, så vi förberedde oss på att det kunde komma många, vi var ju 28 bara i närmaste familjen och någon annan  mindes kanske mitt löfte.

Vi skarvade garaget med tält och bord och bänkar och stolar, så vi fick plats med en 40-50 personer. Gunvor gjorde smet till rullrån och jag bakade och rullade rullrån till över 60 personer. Gunvors syster bakade bullar och min syster Bojan hade  gjort mandelkransar. Gunvor och jag hade gjort en stor smörgåstårta och köpt fem andra. Gunvor och jag hade gjort en stor tårta och köpt flera andra.
Bettan min syster hade bryggt 30 liter gotlandsdricka som present åt oss.

Det mesta av allt detta gick åt, för det kom över 70 personer med mängder av fina presenter. 

Våra barn och barnbarn hjälpte oss med det praktiska och jag tror att alla trivdes, för många skratt hördes från de samlade vid borden.

Kvällen avslutades med fotografering där Gunvor och jag fick sitta framför våra barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Även barnen och barnbarnens respektive var med.

Det blev en minnesrik dag med mycket värme och glädje. Tack alla ni som ville vara med och fira oss två.

En tanke slog mig, när jag såg det gamla ungdomskortet från 1961. Nu sitter vi där framför vår stora familj, som åldringar, Gunvor en vacker dam på 77 år och jag själv en gammal gubbe på 80. (Jag skulle gärna visat fotot, men är osäker på om alla vill vara med och visa sig för hela världen, så jag avstår från glädjen att visa upp min familj, men stolt är jag över dem alla.)

En gammal kvinna som var ensamstående, sa en gång till Gunvor: ”Du kan vara glad som har så mycket färskt hö på loftet”. Hon menade, om jag förstår henne rätt, att Du kan vara glad som har så många barn och barnbarn och barnbarnsbarn, som kommer efter dig.

Det var biskop Olof Herrlins ord till mig när jag frågade honom, om jag skulle skriva någon insändare i tidningen om något jag tyckte var galet.

Vila på hanen

Det rådet har jag följt när det gäller insändare i tidningarna. I synnerhet när det gäller politiska frågor. Jag tycker inte att jag har tillräcklig kunskap i ämnet.

Ändå blev jag mycket upprörd över myndigheters beslut om att tillåta Koranbränning för en tid sen. Jag tror inte att syftet var att försvara yttrandefriheten den här gången, utan jag tror att det hade med frågan om Sveriges medlemskap i Nato att göra.

Det finns någon paragraf som hade med Rikets säkerhet att göra och att man kanske skulle kunnat hänvisa till den, för att fatta ett negativt beslut, men att en lagkunnig då sa, att då kan inte Sverige säga något om Rysslands krig mot Ukraina heller.??

Jag kan inte förstå hur man kan godkänna att man bränner Koranen, som väldigt många håller som helig skrift. Kan man inte visa respekt för varandra?