Sunes blogg

Vi var i går och besökte Marianna o Bertils grav. Jag läste vad som var skrivet i släktarkivet om henne och såg syster Bojans dikt där hon skrev om henne, och även de minnesord jag skrivit om henne i tidningen.

Till Minne av Mariana Österdahl.
Mariana var gift med min bror, Bertil Österdahl, De vigdes i Stånga 1956. Mariana föddes och växte upp i Stånga. Hon har arbetat på Slakteriet och LM Eriksson och några andra platser. Tillsammans med Bertil lät hon bygga ett hus om tre rum och kök på Fagningsgatan 1 i Visby. Där bodde de med sina tre barn, Aina, Eva och Rune. Även min bror Martin och jag själv bodde en tid tillsammans med dem. Mariana hade ett stort hjärta och ordnade plats i huset, när jag fick arbete på länsmejeriet. Jag låg i samma rum som barnen. Det kan inte varit lätt för henne, att ha så många i huset och hushållet, men jag hörde henne aldrig klaga. Både hon och Bertil var mycket gästvänliga och släktkära. De höll samman släkten. Många minns ännu med glädje alla brännbollsdagar de anordnade. Många förundrades säkert över att vi halvgamla gubbar och ”källingar” tillsammans med barnen spelade brännboll och kastade varpa på A7 fältet på1950-60-70 och -80 talet. Mariana, Bertil, Martin, Gunborg och Margret och så mina föräldrar och svärföräldrar; De fattas mig. Hoppas att vi ses igen.
Sune Österdahl

I ”netres”, natten som gick, hade jag en hemsk mardröm. Jag drömde att jag var tillbaka på 50- talet och bodde vid Hajdeby. Vi, en sju, åtta ungdomar, mina äldre syskon och grannens två ungdomar. En av dem var min bästa kompis, Harry. Vi var båda i 11-12- års åldern.

Vi hade varit på bio i Katthammarsvik och cyklade hem därifrån. Det hade börjat mörkna och vi cyklade ”Bastuvägen”, en genväg till Hajdeby från Gammelgarn. (Namnet ”bastuvägen” kom troligen av att det varit en linbastu tidigare i början vid vägen. Den brukade vi använda till lekstuga på 50-talet) Nåväl, när vi ungdomar cyklade hemåt var det mycket stoj, glam och skratt i sällskapet. Längs med vägen fanns ett litet hus, som vi kallade ”Tattas torp”. Vi stannade en stund där utanför och fick se, att det kom ut en präst från huset. Det hade börjat mörkna, och vi frågade prästen om det hade hänt något? Han sa: ”Jo. Det är en man som har dött därinne”. Prästen sa inget mer utan åkte i väg.

Tysta cyklade vi de 600 meterna till vårt hem till Hajdeby. Harry och jag stannade för att prata lite innan han skulle gå hem till sitt. Vi fick för oss att prästen bett oss om att stänga grinden där vid ”Tattas Torp”, men att vi hade glömt det. Harry och jag bestämde oss för att cykla dit igen och stänga grinden. Harry, som var den modigaste av oss två, gick dit för att stänga. Han betedde sig underligt. Han bara gned och gned med handen på grinden. Jag undrade varför han bara gned på grinden och sa till honom att stänga den. Han sa, att han ville inte lämna fingeravtryck, så vi skulle få skulden. Jag sa: ”Ähh, Stäng grinden bara!”
Han sa: ”Stäng själv!” och så vände han och gick hemåt.

Jag stängde grinden, och då öppnades dörren till torpet, och en mycket blek man med en snara om halsen stapplade nerför den lilla trappan. Jag rusade fram och försökte få upp knutarna på snaran. Då upptäckte jag att mannen var död. Där stod jag ensam och försökte få snaran av halsen på en död man, ett spöke och förskräckt ropade allt jag kunde: ”Harry, Harry. Kom och hjälp mig!”

Gunvor, min hustru, hade hört mig gny i sömnen och väckte mig med orden: ”Har du mardrömmar nu igen?”

Äntligen har vi fått tag på gula ärtor och kunde bjuda våra barn med respektive på ärtor med punsch och med pannkakor till efterrätt. Det har blivit något av en tradition att vi under hösten bjuder våra barn på något sådant.

Åtta personer blev vi runt bordet i vår lägenhet i Visby. Det var en glad stämning runt bordet och skämten och skratten var många.

Tacksam och glad över att jag, Sune Österdahl, m fam. fått en inbjudan till biskopsgården visade jag upp den. Vi kom att skoja om att tänk om jag skulle ta med mig hela min närmaste familj, barn, barnbarn och barnbarnsbarn med respektive (31 personer), då skulle vi i så fall stå där utanför biskopsgården kl. fjorton på fredag. Jag tror biskop Erik skulle bli något överraskad över att vi var så många, som hade hörsammat inbjudan. Naturligtvis förstod vi att biskopen inte menade, att jag skulle ta med hela släkten, men det fick oss att reflektera över att vi var så många i min närmaste familj. (Tre barn, åtta barnbarn och nio barnbarnsbarn. Ibland händer det att jag känner mig lite som den gamle Abraham) Vi gladdes också över att det finns just ingen osämja i vår stora familj, utan vi trivs tillsammans. Livet har lärt mig, att det är tyvärr ingen självklarhet.

Jag tänker på, när Martin Lönnebo blev intervjuad i TV efter att han kommit vilse i öknen en natt. Han fick då frågan: ”Vad tänkte biskopen på den natt då biskopen var ensam och vilse i öknen”? Martin Lönnebo svarade: ”Jag tänkte på det som är det viktigaste av allt här i världen. Relationer.”

Jag håller med biskopen. Det finns inget viktigare i livet än relationer. Goda, kärleksfulla relationer. Det gäller familjer, släkter, länder, styrande och makthavare av alla de slag.

Foto från Hajdeby, när min far Gustaf fyllde 75 år 16juli 1966. Från vänster i bild Martin Eder, Ivar Larsson, Gustaf Österdahl, Gunborg Österdahl, Elin Larsson, Anna Ekman och Rudolf Ekman.

Martin Eider. Jag hajade till, när jag fick en bok om Albatross av Erik Hoffstedt, när jag fyllde år. När jag bläddrade i boken fanns ett vykort, som Martin Eder hade skrivit. Han var tydligen med på Albatross som strandade i Herrvik år 1915, efter att ha blivit beskjuten av några båtar från ryska flottan. (Jag har tyvärr boken i Buttle och bor för närvarande i Visby, därför lite underliga formuleringar.)

Min far var med i Herrvik där döda och skadade fördes i land. Far berättade något om att de överlevande förts till ett läger i Tofta?

Martin Eder? Kunde det vara samma Martin Eder som kommit till Hajdeby för att uppvakta min far? Nej, han ser för ung ut. Han skulle i så fall varit över 80 år och det ser han inte ut för på fotot. Kan det vara en annan lösning? Kanske?

Min mor Elsa föddes i Västerhejde 1903 och gick i skola där. Hon hade en lärarinna, som jag tyvärr inte vet namnet på, men som också var med där vid Hajdeby av någon anledning. Hon hade åkt med Martin Eder. Kan det vara så, att fången från Albatross, Martin Eder, fick en son, som fick samma namn som sin far, som på något sätt hörde ihop med mammas lärarinna, och att det var därför som de var och uppvaktade min far på hans 75 års dag?

Ja, frågorna är många och jag spekulerar, men har fastnat i frågorna. Mina gamla släktingar är döda och jag kan inte fråga dem. Är det möjligen någon som känner till något, om det ligger något i mina spekulationer?

Fortsätt läsa ”Efterlysning”

Jag såg nu på eftermiddagen på TV den gamla klassiska filmen: ”Hon dansade en sommar” med Kerstin/ Ulla Jacobsson och Göran/ Folke Sundquist i huvudrollerna.

Jag har sett den förr för många år sen och tyckte den var bra redan då. I dag tycker jag mig förstå att filmen blev klassisk, inte bara för att Kerstin /Ulla Jacobsson i en av scenerna visade brösten.

Filmen grep mig mycket, eftersom jag varit präst i snart 47 år. Hade verkligen präster så stor makt över folket på 40-50-talen? Jag minns delar av den tiden och känner inte igen mig. Kanske har jag haft tur, som har mött mestadels godmodiga och kärleksfulla präster, men hade jag mött en sådan präst som den i filmen och det budskap han framförde hade jag nog valt ett annat yrke. Om kyrkan betedde sig som prästen i filmen förstår jag att folket opponerade sig mot kyrkan.

Med undantag för prästen, så var det roligt att känna igen sig i den tidens sysslor. Man satte potatis för hand efter det att en man med häst drog upp ett får med plogen. Jag minns så väl, när far körde upp fåran med ”spissplogen” och vi barn fick plocka ner sättpotatis med 30 cm mellanrum. Jag minns ”sättaren”, vagnen man körde med i filmen. Höbärgningen och mycket annat som påminde om min barndom.

Tråkigt bara det där med prästen. Ibland har jag märkt att i vissa filmer blir präster, ja t.o.m biskopar de som står för det onda och någon ”mindre religiös” som står för det goda. (Jag tänker på filmen jag såg, men ett annat ex. är filmen ”Fanny och Alexander”.)

Nåväl. Filmen ”Hon dansade en sommar” var riktigt bra, även om det sved lite det där med prästen.

Den första Gudsbilden när man är barn brukar vara att man ser en gammal farbror med skägg framför sig, som sitter på på ett moln och dinglar med benen. Den bilden växer man nog snabbt i från.

Ibland har man tänkt sig att Gud är som ett öga.

Gud ser allt. Jag minns dock en i mitt tycke rolig historia. Det var en grabb som snattade i en affär. En äldre man sa till grabben, när han såg vad han hade gjort, att Gud ser dig. Grabben svarade: ”Ja, men han skvallrar inte”.

En annan Gudsbild är triangeln. Den Treenige Guden. Fader, Son och Ande.

Jag läser Martin Lönnebos, Väven. I den berättar han att en av de Gudsbilder han tycker bäst om, det är total solförmörkelse.

Man kan inte se Gud, men man ser coronan och all utstrålning och energi solen utstrålar. Jag tycker det är en väldigt fin Gudsbild. Just detta att vi inte kan se Gud, men ändå ana hans kraft. Hans helighet skulle förbränna oss, men vi kan som i den förmörkade solen, i coronan ana krafterna i solens ljus.

Martin Lönnebo skriver att vi är små solar som också skiner och värmer. Kanske är det dock en bättre bild, att vi är som månar. Månen lyser inte själv utan återspeglar bara solens ljus. I bästa fall är vi just sådana månar, som återspeglar solens ljus. Låter  Guds ljus skina genom oss.

Ja, tankar som kommer i natten. Vi kan aldrig göra oss en rätt bild av Gud. Det är inte lätt att med ord eller bilder fånga Gud.

Jag tycker så mycket om berättelsen om den katolske konfirmanden, som fick frågan om vad vi vet om Gud. Han svarade: ”Om Gud vet vi inte så mycket, och det vi vet, det är det Jesus har visat oss”.

Halloween en konstig företeelse.

Det har nyss varit allhelgonahelg med firande av Alla helgons dag med människor som visat oss på det goda i tillvaron, och också Alla själars dag, då vi hedrat våra anhörigas minnen och gravar.

Från Amerika har det så kommit något av skräckens dag, Halloween som med symboler för de onda krafterna får oss att bli rädda. Barn och vuxna klär ut sig i skrämmande klädesplagg. Barn går omkring i husen och hotar oss med bus, om vi inte ger dem godis. (Ett sorts tiggeri kopplat till hot)

Jag förstår inte riktigt varför vi behöver ha en dag för att skrämmas. Ser vi oss om i världen, så finns så mycket skrämmande och lidande i verkligheten. Krig och svält och sjukdomar och barn som dör i tusentals i krigen. Det finns all anledning för rädsla utan att vi skulle behöva en särskild dag för att påminna oss om det.

 Jag hörde att rädslan var så som skrattet. Det triggar något inom oss, som vi skulle må bra av? Jag tycker som sagt, att det borde finnas så mycket skräck i världen, att vi inte behöver en särskild dag då vi romantiserar skräcken och rädslan.

Störst av allt är kärleken.

Min bror Martin född 1931 död 2002.

I mitt hem vid Hajdeby talades det mycket gutamål. Jag har märkt att efter det att jag var med på gutamålsgudstjänsten i Visby Domkyrka, har jag börjat prata mer gutamål igen.

Jag kom att tänka på att vi ibland i SLU hade som program små sketcher och andra roligheter. Det var min syster Bojan, Martin och svåger Allan som hade tokiga och roliga idéer, som vi framförde på scen. Det var mycket ”gjån” och skratt när vi förberedde programmen.

Jag minns särskilt en gång då min kompis och granne Harry och jag, femton år gamla, tog varandras fötter och rullade som ett hjul över scenen och sjöng: ”Nu är det hjul igen”.

Jag minns också när Martin iklädd en gammal ”krimmermössa” sittande på en stol och läste en gammal gutnisk dikt någon skrivit på 30 eller 40 talet. Dikten hette:

Ungkarlen

Ja jivi vicken tosing man har vare,
allt ei sin ungdom fram till åldans haust,
som trot alle kålltöig di var rare
finns de ingen läkdom
för mitt arme brost.

Ja minns na nuck de vackre Josefine
me mun så fein som kyssbärsvein u äppelmos,
men när ja gärd min av att ring ja ville gi ne.
Da glaid ha me en ann`n iväg sin kos.

Ja glåimd na snart eihop med kluckans Ell`n
Vör blai så kuttrasjau så de kan ingen tro,
men den förälskelsn blai dundaskrälln
u den to knäcken pa miein sinnesro.

Ja trod så vilt pa vad de trulle sägde
att vör skudd blei ett par – Ja arme tok,
men ha iväg till land ei västar läggde
u sällskap to ha me mein sparbanksbok.

De tridu som ja fick var döpt till Britn
u de sag ut som vör skudd blei ett par,
men bäst de var, så fick ha si en leitn
u jädringen um ja var banets far.

Ja har nå seit pa leives avusedar
u skör den eld som har mi bränt,
men de kan hände änne i desse teidar
att ja alanu kärlaikstränktn känt.

Så akt er väl för alle falske peikar
de finns knappt tro  ei någe jungfrubraust,
U um er drängar fran mein maning veikar
förvandles leive ert till dystar haust.

(Den gamla dikten har väl inte en så bra kvinnosyn, men va vi hade roligt på våra möten i slutet på 50-talet).

Mina bloggar har varit så allvarliga ett slag, så jag får försöka med några roliga historier.

Gunvor och jag tänker bjuda våra barn med respektive på ärtor o punch en kväll. Det var bara det att det inte fanns några gula ärtor i affärerna. Gunvor hade varit runt i många affärer och frågat, men det var slut överallt. Vi bad Lilan som bor i Östergarn om hon kunde fråga i Tempoaffären där. Det gjorde hon gärna, men det fanns inga där heller.

Gunvor hade en idé om vad det kunde bero på , men när jag skulle berätta om hennes idé och vad hon trodde det berodde på, att gula ärtorna var slut i affärerna, så kunde jag inte hitta ordet som Gunvor sagt, utan började surra om att det var någonting med försvaret, som det berodde på. Då sa Lilian, ”Va, ska försvaret börja skjuta med ärtbössor”.

Så galet det kan bli. Gunvor menade, att så här i orostider så var det många som lagrade torra produkter, för att ha om det blev ransonering. Ärtor gick bra att lagra länge.

Och så till något helt annat. På toaletten har vi så kallade ”dassböcker”. (Jag har själv skrivit några böcker i sånt format). För några dagar sen läste jag i en sådan bok om en man som hade fått sån hösnuva. Hans kompis frågade honom om hur han kunde fått sån hösnuva så här års? Då sa mannen: ”Jag dansade med en gräsänka i går kväll.”

(I dag fanns det gula ärtor i affären)

(Soest i natten 15 sept. 1986. Isch liebe dich, Gunvor.-skrivet i marginalen.
Utdrag ur en gammal anteckningsbok som Gunvor hittade på ladugårdsloftet i Buttle. Jag hade antagligen svårt att sova och längtade hem från predigerseminariet i Soest i Tyskland till Gunvor. Jag skrev då följande berättelse:)

Jag satt på pastorsexpeditionen och arbetade med pappersärende. Det ringde på ytterdörren. En kvinna i medelåldern kom in. Hon ville att jag skulle skriva ut ett minnesblad till ”gamle kluckan”. När vi satt där och samtalade berättade hon, att ”gamle kluckan” alltid sagt att han ville dö i allhelgonatid. Jag förstod inte riktigt. För mig hade allahelgonatiden betytt död och förruttnelse. Det sa jag också till kvinnan. Hon sa då, att hon inte förstod mig. Hon tyckte inte det var något hemskt med allhelgonatiden. Tvärtom var ju den tiden målet för allting, som man företog sig på landsbygden. Det var ju då bonden fick lön för mödan.

”Gamle kluckan” dog vid 16- tiden. Ännu ett jordeliv hade nått sitt slut. Hans arbetsdag var till ända. Han hade, medan han ännu levde, talat om , att han inte ville ha någon dyr blomstersmyckning på sin kista. Han visste allt för väl, att den fägringen varade endast en kort tid, någon timme högst. Sen skulle blommorna begravas i jorden. Därför tyckte han, att de eventuella pengar hans vänner och anhöriga kunde tänkas ge vid hans bortgång, hellre skulle gå till SKM, så att nödlidande kunde få glädje av dem. Så blev det också bestämt.

Gamle klockarens kista blev för mig den första som präst, som inte hade någon köpt utsmyckning på kistan. Den hade något mycket finare.

Min svåger hade bett mig komma till gamle klockarens hem klockan tio på lördagsmorgonen. Stoftet med gamle klockaren skulle komma dit med begravningsbilen. Så skedde också. Begravningsbilen kom och där var då redan  familjen samlad. Kistan med stoftet ställdes på gården. Bojan, min syster, kom så med en vacker blomsteruppsättning bunden som ett kors, vilket bands fast på kistlocket. Blommorna var hämtade från ”gamle kluckans” trädgård. Blommor i senhöstens, allahelgonatidens färger. Kistan fördes så till kyrkan. På vägen dit hade några lagt ut granris, för att hedra ”gamle kluckan”. (Emil  hade tjänat sin församling Eksta i drygt 30 år och varit en omtyckt klockare)

När jag kom ut från sakristian i Eksta kyrka för att jordfästa min vän, kände jag hur tårarna började komma. Jag fick svälja och svälja, för vid kistan stod ”gamle kluckans” sonson Ola och spelade på trumpet: ”Var jag går i skogar berg och dalar”. Det var en av de finaste jordfästningar jag varit med om.

Ute på kyrkogården sken solen. Några gula löv dröjde sig ännu kvar på träden. Det var skördetid, fälten hade vitnat till skörd.
När stoftet av min vän sänkts i jorden och då alla tagit farväl, gick jag fram  för att lysa frid över graven. Långt där nere i det svarta hålet i jorden vilade kistan.
Var det slutet för ”gamle kluckan”?
Nej, och åter nej. För där nere från graven låg blomsterkorset, det kristna segertecknet och strålade mot mig. Vittnade om att detta var inte slutet. Han som dog på korset, honom som gamle klockaren hållit så kär var nu hos honom. Därför kunde jag i tro höja armen och säga: ”Herre giv Emil Larsson den eviga friden och låt ditt eviga ljus lysa för honom. Amen.

(Bilden är från Ljuvablommor.se, med deras tillåtelse att publicera bilden. Det är alltså inte ett foto av korset Bojan gjorde, men det var något liknande.)