Sunes blogg

(Mamma Gunvor bär Anneli till dopet i Kräklingbo kyrka 23 juli 1967. Foto Martin Österdahl.)

Jag läser ännu Martin Lönnebos bok, Väven, om kvällarna. I går kväll, när jag läste den hittade jag den här ”pärlan”. En otroligt innehållsrik och vacker mening, som bara den vore värd ett nobelpris. Barnet buret bär den vuxne.

Jag citerar ur boken Väven: Det är den bortgångne författaren och själaledaren Gunnar Edman, ännu saknad, som har fött de fem visa orden. Jag läser dem som ett testamente. Mot slutet av sitt liv sade han nämligen till mig: Om man kommer ihåg något av vad jag skrivit, vill jag att det skall bli: Barnet buret bär den vuxne. Slut på citatet.

Jag vet inte varför  just den meningen grep mig så hårt. Kanske är det för att vi väntar vårt nionde barnbarnsbarn. Det är en fantastisk glädje, men också oro när barnen blir sjuka. Man undrar hur orkar föräldrarna, när de små barnen är sjuka och skriker halva nätterna? Är det då Gunnar Edman har förklaringen med sina ord: ”Barnet buret bär den vuxne”.

Första gången jag hörde uttrycket var för en 20 -30 år sen. Det var vår mågs far från Rone på Gotland, Hans Eliasson, som sa det. Han är död nu, men det han sa lever vidare. ”Di har börje hugg i ou skog nå”.

I tidningarna på lördagarna ser man i dödsannonserna, att de  som är döda är födda samma årtal som jag. Många är också yngre än jag, så Hasse hade rätt. De har börjat hugga i vår skog nu.

Undrar om uttrycket har att göra med bibelordet i Matteusevangeliet 3:10 : ”Redan är yxan satt till roten på träden….”

Det kan verka skrämmande att det är ” vår tur nu”, som min far sa, när hans tid var ute. 
Min gode vän, Åke K ihlen, som också är död nu,  skrev så fint i sin dikt  ”Dörr på glänt” om hoppet att döden inte är slutet.

Dörr på glänt.
När solen i väster har dalat
och himlen flammar i rött,
jag tycker mig ana den stunden
som somliga redan har mött.

När klockorna
börjat att ringa
och huvuden böjes i bön,
jag ser i ett lysande fjärran
en värld så härlig och skön.

Jag ser hur det kommer att skina
fast dörren blott öppnats på glänt.
Ty kvällshimlens glödande skönhet
är ljus i från paradis sänt.

I kvällshimlens flammande röda
blir allting så underligt klart
och det som fördunklat har varit
med ens är för mig uppenbart.
                                   Åke Kihlén

Foto Sune Österdahl. Åke Kihlén med Fleringe kyrka i bakgrunden.

Släkten följa, släktens gång. (Psalm 297)

( Foto av ”släktväggen”. Solen lyste in genom fönstret, så kvalitén på fotot blev inte så lyckat, men det är idén med väggen, som jag är ute efter.)

Klockan fick jag av en konfirmandgrupp under den tid jag var kyrkoherde i Bunge pastorat och bodde på Fårö. Lite rund hade jag allt börjat bli.

Under klockan sitter ”Jörrn”, min farmors far, som föddes 1830 och dog 1911. På fotot sitter han bredvid sin hustru Katarina, som ligger i kistan. Katarina var min farmors mor som föddes 1836 och dog 1902.

Fotot där under är taget 1894 av min far som då är tre år och hans syster Hulda som har sin dopklänning på sig. Med på kortet är också min farmor Charlotta och min farfar Carl. Bredvid dem är jag själv som militär 1962.

Där under ett foto av oss syskon. Gunborg, Bertil, Martin, Yngve, Gunnar, Gösta, Bojan, Sune och Bettan.(Gunborg, Bertil, Martin och Gösta finns inte längre bland oss.)

Fotot där under är taget när Gunvor fyllde 60 år av våra barn och barnbarn.

Längst ner våra åtta barnbarnsbarn: Gabriel, Ingemar, Malte, Kasper, Astrid, Melker, Mileya och Hilma. Hilma föddes den 17 augusti 2024.

På väggen finns alltså släktfoton, som har en tidsrymd från 1830 till 2024.

Hittade ett gammalt fotoalbum från vårt gamla hem vid Hajdeby. Kamerorna var ofta lådkameror och kvalitén på korten är inte de bästa, men ändå..

Jag är född 1943 och fotot av mig är taget, när jag gick i andra klass 1951 i Ala skola.

Jag tänker på Margareta Melins adventspsalm 609 vers 1:
”Advent är mörker och kyla.
På jorden är krig och kallt.
Man drömmer om fred och om vänskap,
men bråkar och slåss överallt.

Margareta Melin skrev texten till psalmen år 1969, så det har kanske alltid funnits krig och bråk i vår värld.

Under min levnad har det glädjande nog varit fred i Sverige. Jag har haft en lycklig barndom och även haft det bra under resten av mitt liv. Det är inte slut än, så man vet aldrig hur ”de sista ljuva åren” blir, men hitintills har det varit bra.

Någon sa, när vi talade om, att vi hade det så bra på 50 talet. Oroade oss för just ingenting och hade framtidstro. En av oss som var samlade sa då, att vi oroade oss mycket för atombombskrig, och det hade han rätt i förstås.

Ändå. Vi har fått leva i fred och de flesta av oss var begåvade med något som kallas samvete. Vi hade i vårt samhälle samma grundvärderingar och jag tror det näst intill skulle vara otänkbart att någon skulle ringa och uppge sig vara från en bank och försöka lura av gamlingar sina surt förvärvade pengar.

Det var väl också otänkbart att någon vuxen person skulle ha mage att i sitt ställe be ett barn att skjuta någon, för att själv slippa riskera straff. Var finns känslan av ärlighet och heder? Man hör rykten om att terrorister gömmer sig på sjukhus och skolor där de tror sig vara fredade, eftersom man även i krig försöker undvika att träffa skolor, sjukhus, kyrkor och andra kulturplatser. Det tycks som om ingenting längre är heligt för de stridande.

Visst var det också mycket som var galet under min tid. Det fanns många som led svårt, så allt var inte bättre förr. Jag tror däremot att klimatet inte bara blivit varmare i vårt land utan också mycket hårdare.

Vi 40- tal lister kan vara tacksamma över att vi fått leva i fred i vårt land med mycket kärlek och omtanke i ett rättssamhälle. Jag hoppas och ber nu att våra barn, barnbarn och barnbarnsbarn också ska få leva i fred och trygghet.

(Fröjel kyrka Foto Kent Österdahl)
I dag var vi i Hejde kyrka på mässa. Döden och livet var temat för söndagen. Jag har funderat i de här dagarna på att skriva en ny blogg, men det har inte blivit av. I dag hände det mig något märkligt. Mitt i predikan fick jag en ingivelse, att jag skulle kunna kunna gå upp och vittna efter predikan om vad jag har upplevt. Kent, sonen som ledde gudstjänsten hade en bra predikan, och jag ville inte ”förstöra” den med mitt personliga vittnesbörd. Kanske skulle också de församlade som var ganska många tro att det hade ”snurrat till” för mig om jag brutit in i predikan med mitt vittnesbörd. Temat var dock det samma

Jag har ganska många gånger berättat, att jag hade en fruktansvärd dödsångest under några år, beroende på att jag efter att ha fått en hjärtinfarkt i 37 års ålder ändå arbetade som vanligt. På sjukhuset trodde de att det var psykosomatiskt och jag försökte intala mig själv det också. Ville inte att folk skulle tro att jag inte klarade av att vara präst. (En läkare, Ennander som var militärläkare på KA 3 och tidigare varit intensivläkare i Boden, sa när han fick se mitt EKG, att jag hade haft en bakvägsinfarkt och att de var svåra att upptäcka. Vid min andra infarkt på Karolinska sjukhuset konstaterade också att jag haft en tidigare infarkt.)

Särskilt svårt var det vid begravningsgudstjänster och vigslar. Plötsligt kom mitt hjärta ur rytmen och började bulta som bara den. Jag fick svårt att andas och fick liksom stöta fram orden.

En gång i början på 1980 talet hade jag en begravningsgudstjänst i Fröjels kyrka. Mitt under mitt griftetal slog hjärtat till med att bulta och hoppa. Jag trodde jag skulle dö och undrade hur jag skulle klara att se när kistan sänktes i graven. Vägen till graven var längre än vanligt. Väl framme vid graven såg jag ner i den. -Vad såg jag? Jo i stället för botten på graven såg jag liksom en port som mynnade ut i ett fantastiskt landskap, fullt av blommor, gräs, träd och små sjöar. Det var som den vackraste äng. Psaltarens 23 psalm kom för mig: ”Herren är min herde, mig skall intet fattas, han låter mig vila på gröna ängar, han för mig till vatten där jag finner ro.

Det var detta jag jag tänkte berätta i kyrkan i Hejde i dag i mitt vittnesbörd.
Jag vet att jag inte borde berätta om allt det här, men jag vill ge ett hopp till alla som är rädda för döden. Jag tror att livet slutar inte med döden, utan att något fantastiskt väntar.

I kyrkan i dag sjöng vi psalmen 285: I den skriver författaren Britt G Hallqvist bland annat: Det finns glädje bortom graven och en framtid full av sång.

Fotot taget på min mor Elsa när hon fyllde 60 år 1963.

Kom att tänka på henne, när jag vaknade mitt i natten och frös för att jag hade sparkat av mig. Jag kröp in till Gunvor och ”hyllde” på henne mitt täcke, för jag antog att hon också frös.

Jag minns min mor, när hon somnade på en stol vid bordet och vaknade av att hon frös. Hon somnade ofta vid bordet på kvällarna. Det var inte att undra på, för hon var tidigt uppe på morgnarna och gjorde eld i vedspisen. Hon hade fött nio barn och hade ett hushåll på tolv personer i familjen. Det var inte undra på att hon somnade vid bordet på kvällarna. Hon vaknade av att hon frös. Då gick hon omkring och ”hyllde” på oss alla barn något, för att hon själv frös. Jag tänkte på detta, när jag vaknade av att jag frös och ”hyllde” på Gunvor mitt täcke.

Jag minns också när jag i ungdomen flyttat till Visby och arbetade på länsmejeriet. På min ledighet åkte jag ofta hem till mitt hem och låg ibland över. Jag minns då hur mor kom upp till kammaren där jag låg och stoppade om mig, ”vuxna karlen”. En gest så kärleksfull att jag ännu kan känna värmen från min mor.

Det påminner mig om, när jag en period i mitt liv hade en väldig dödsångest och samtidigt hade många begravningsgudstjänster. Det hände att det fanns klockare som med en gammal traktor skyfflade till gravarna om de döda.

Klockaren i Eksta, en kvinnlig klockare, la till graven för hand med hjälp av en spade. Hon gjorde det på ett så kärleksfullt sätt, att jag tänkte på min mor när hon stoppade om mig. Det var så fint.

Naturligtvis är det åtskilliga klockare under årens lopp, som grävt gravarna för hand och lagt till dem för hand om de döda, men det är så underligt att jag minns just hennes sätt att lägga igen graven, att ”hylla på” så som hon gjorde, så innerligt kärleksfullt och värdigt.

Två böcker. Den till vänster har jag själv skrivit. Den kom ut på Skeab/Verbums förlag 1982. Väven av Martin Lönnebo gavs också ut på Verbums förlag 2000.

Jag vill göra några reflexioner kring böckerna. Jag gör inte anspråk på att ha rätt eller förstå Martin Lönnebos bok Väven, Stora träningsboken för själen. Den är inte lättläst, men jag mår bra av att läsa den. Kanske för att jag tycker den ger mig lite rätt i vissa frågor. (Min tolkning alltså.)

Jag har berättat ofta att jag under några år mådde dåligt och hade en fruktansvärd dödsångest. Jag skämdes, för att jag var rädd för att dö. Jag skämdes, för att jag tvivlade och alltid ifrågasatte det mesta. Jag ville veta, för att kunna tro. Det medförde att jag skrev boken ”Längtan efter tro”. Jag uppfattade det på en tiden, som om det var bäst att tro blint, att inte ifrågasätta. Jag ville med min lilla bok erkänna, att det inte var så lätt att tro, men att jag längtade efter att kunna göra det.

I Martin Lönnebos bok ”Väven”, skriver han att denna ”längtan”, detta ”sökande efter sanningen”, är en viktig egenskap hos människan.

Likaså var jag väldigt glad över att ha fått studera vid Uppsala universitet och klarat min teol.kand examen. I mina mörka stunder har det också hänt, att jag tänkt: ”Vad är det då jag studerade? Teologi, en sorts ”kvasivetenskap”, som väl inte så många tar riktigt på allvar längre.

Jag citerar ur Martin Lönneboks bok Väven: En svensk tänkare säger: ”Dör myten om Gud, så dör myten om människan……… (Lite längre ner på sidan)..Människovärdets bödel i vår tidsepok är iklädd Avgränsningens kappa på vilket det står skrivet: ”Människan är ingenting annat än…Var och en fyller i de avslutande orden. Hitler fyller i: ”en biologisk varelse. Segern tillhör det starkaste rovdjuret, herrefolket. Alla medel tillåtna”. Stalin fyller i: ”en biologisk varelse, Segern tillhör proletariatet under ledning av partiet. Alla medel tillåtna.” Kapitalisten utan mänskligt ansikte fyller i: ”producent och konsument. Allt är till salu”. Vetenskapsmannen utan både skapande och kritiskt tänkande fyller i: ”180 cm aminosyror, från universums perspektiv meningslösa, snart upplösta och utplånade”.
Med den kappan på hotas det mänskliga hos människan, dvs hennes människovärde, och detta den universella kärleks- barmhärtighets- och rättfärdighetstanken och människans unika ansvar och frihet, ägare av ett samvete som gör henne till medborgare i ett rike av högre rang och ordning. Slut på citatet.

Jag tänkte, när jag läste detta i Väven: ”Att läsa teologi vid universitetet, är då inte någon kvasivetenskap. Det är kanske den högsta vetenskapen av dem alla, för att den behandlar hela människan. Både det fysiska, psykiska och andliga.

Jag var på en begravning i går. Det var långt över hundra personer i kyrkan. En ung man i skägg kom fram till mig och utstrålade värme. Han sa att han hade gått och läst för mig. Jag kände inte igen honom. Det gjorde ont, när jag såg hur sårad han blev. Någon annan kom och hälsade och jag fick ingen möjlighet att reda ut när han gått och läst för mig, eftersom han drog sig undan när den andre kom. Jag skämdes och skäms ännu för att jag inte kände igen honom.

Det är viktigt att bli sedd och att känna igen personer. Jag minns en from gammal dam, som gick i kyrkan varenda söndag. Hon är död nu sedan länge. Hon hade flyttat till stan och den nya prästen hade inte sett och inte hälsat på henne. Hon var sårad länge.

Nils Huhta, min kollega och vän,  är död sedan länge. Han hade en otrolig förmåga att känna igen människor. Alla ungdomar som var med oss på läger i norska fjällen, för nu mycket länge sen, kom han ihåg. På sjukbesök, när han var och hälsade på gamla, mindes han mycket  väl alla sjukdomar de berättat för honom. Han hade en underbar gåva att känna igen och komma ihåg.

Hur glad blev jag inte själv, när biskop Erik mottogs i gudstjänsten i Domkyrkan och han efteråt, när jag skulle gå ut ur kyrkan och hälsade på honom och han sa: ”Hej Sune. Hur har Du det där ute i Östergarn nu för tiden?”

Jag hade visserligen gått i pension från kyrkoherdetjänsten i Östergarn 2005 och flyttat till Buttle, men ändå. Jag trodde inte han kände till mig, men han såg och kände igen. En utmärkt egenskap hos en biskop.

Jag skulle också vilja ha den egenskapen, men har den inte på samma sätt. Ibland får jag tanken, att det beror på att jag är för självupptagen. Ser bara mig själv. Tanken har också föresvävat mig, att jag kanske börjar bli dement. Det händer att när Gunvor och jag ser en film på TV, att hon säger: ”Den här har vi sett förut”. Jag minns då inte. Det har sina fördelar också, för då kan jag se om filmen med behållning, för jag minns ju inte hur den slutar.

Får avsluta med en sann rolig historia, som jag säkert berättat förut. Jag var från 1989 – 1995 kyrkoherde i Bunge pastorat och bodde på Fårö. En dag fick jag ett vykort från barntimmeledarna på vilket det stod: ”Hur är det med prästen? Vi tror att det är med honom, som det är med Jesus. Vi vet han finns, men vi ser honom inte.”

Min syster Bojan har skrivit en så fin dikt år 2010  om min broder Yngve . Han är nu på äldreboendet i Katthammarsvik, men då var han ensam kvar vid Hajdeby. Fotot av Hajdeby är taget av min kompis Harry Hanell år 1964. (Favorit i repris)

                                                                        

                                                                                                                                       

                                                                                        Seist                                   

                                                                 Han sitar pa bänken pa trappu

                                                                 u keikar mot gräusvägen äut.

                                                                 Lauen pa lönni har gäulnä,

                                                                 han kännar att summan jär släut.

                                                                 Nå jär de tomt häir ei gardar

                                                                 sän seist summargästn försvannt

                                                                 Di seir aldri haustsol såm skeinar

                                                                 u löisar pa lautrei så grannt.

                                                                 Naj, nå vill di haimat till städar

                                                                 u gatljaus när kväldn bleir mörk,

                                                                 u hauststårmen tjautar kringg gardn

                                                                 u rykkar ei tallar u björk.

                                                                 Nästn hail lev har han bot häir,

                                                                 han kåm aldri bårt häir efran.

                                                                 Förr fanns de folk häir ei gardar,

                                                                 de fanns bade gamle u ban.

                                                                 U karar såm jobbde pa akrar,

                                                                 di gikk ättar hästar u harv,

                                                                 u ättar saningsmaskinar

                                                                 u fylgdes av mavar u sparv.

                                                                 Nå äir allt ut-arränderet

                                                                 häir baitar nå lambi e dag,

                                                                 för u halde buskar fran akrar

                                                                 u för u fa Eubidrag.

                                                                 Näir han var ban, var män tvungen

                                                                 u odlä den mat män skudd ha,

                                                                 u pärar skudd räkk fram ti summan

                                                                 u mätte bad stäure u sma.

                                                                 Di jagede rabbis pa vintan,

                                                                 de mangg ganggar räddningi var.

                                                                 Da var di tåll såm var sultnä,

                                                                 e dag äir han einsummen kvar.

                                                                 Rabbisar di har bleit sjaukä,

                                                                 di däugar int länggar ti mat.

                                                                 Nå gar han me hundn ei koppel,

                                                                 han har bleit hans bäste kamrat.

Han sitar pa bänken u keikar,

                                                                 nå kummar visst biln me post.

                                                                 Han gar ti grindi u yppnar

                                                                 a låd såm äir raodar av rost.

                                                                 Postn jär för de meste

                                                                 reklam efran bodar ei stan,

                                                                 me bildar pa kleidar för töisar

                                                                 u rolie sakar ti ban.

                                                                 Han fikk varken ban ällar källingg

                                                                 u teidn försvannt allt för fort.

                                                                 Hans bror äir visst äute u raisar,

                                                                 för häir kåm de me postn ett kort.

                                                                 Han keikar pa korte u tänkar,

                                                                 däir har aldri summan någ släut.

                                                                 Däir slippar di kyldi u mörkre

                                                                 u snåi, så män int kummar äut.

                                                                 Tänk um män kunde fa raise,

                                                                 u blei bårte tiss ladingen kom

                                                                 u slippe langg ainsummne vintan,

                                                                 män da skudd hailä böen blei tom.

                                                                 Så gar han ett slag i kringg gardar,

                                                                 u seir att allt äir såm de skall.

                                                                 De kan nukk va bra u va bårte,

                                                                 män haim äir säkrare e alla fall.

                                                                 Han skudd väl ha gärt någ at häuse,

                                                                 män va äir de för mainingg mä de?

                                                                 Han förstar att de bleir summarställe,

                                                                 den dag han int länggar äir me.

                                                                 Da fällar di nukk gamle lönni,

                                                                 ha sto häir, näir far hans kåm heit.

                                                                 Di rustar nukk upp bäggi flyglar,

                                                                 u byggninggi putsar di veit.

                                                                 Fein-kläide mänskar skall ga häir,

                                                                 langgt bårte fran jäkt u fran stress,

                                                                 u ”Hajdeby åtta tre åtta”

                                                                 bleir deres summar-adress.

                                                                                                                                          Bojan

i Buttle och hittat en gammal anteckningsbok där jag skrivit om fortbildningsdagar i Soest. Jag återger vad jag skrivit här. (Vi firar i dag diamantbröllop, och jag tycker det är fint att berätta om min längtan till henne från första dagen vi träffades.) (Fotot taget 1961 vid Trosings)

Soest. Söndag den 21 sept 1986
Jag vaknade vid 7 tiden på rummet i predingeseminariet. Efter det att jag duschat och gjort mig i ordning ringde jag min hustru Gunvor. Vi gav båda uttryck för vår längtan efter varandra och var mycket tacksamma över att vi ännu efter 25 år kunde känna så. Gunvor skulle på gudstjänst i Levide kyrka på Gotland, och jag skulle gå på gudstjänst i S:t Petri kyrka i staden Soest.

Jag gav mig av i god tid. På vägen till kyrkan tog jag foton av stan. Innan gudstjänsten började i S:t Petri gick jag in i S:t Patrokli, den katolska kyrkan, som låg alldeles bredvid. Inne i kyrkan gick jag fram till en Kristusskulptur där han dignade under korset. Jag uppfattade skulpturen så levande, att jag såg honom röra på läpparna. Jag trodde det var en synvilla. Det var mer än 15 år sen jag förväntat mig att få se något tecken från ett krucifix, en träskulptur. Men läpparna fortsatte att röra sig.

Jag satte mig på bänken framför skulpturen. Plötsligt såg jag att det var inte bara läpparna, det var också ögonen. Ja, han nickade till mig med huvudet, och jag såg hur han andades. Kunde nästan höra hans tunga andetag. Jag försökte ruska på mitt huvud för att så att säga vakna till, men det hjälpte inte. Trots min invändningar var han som levande framför mig. Jag kunde inte höra hans ord, såg bara hur läpparna som rörde sig, såg den brustna blicken, såg huvudets kamp, såg hur bröstet hävdes, men jag uppfattade inga ord, såg bara lidandet och jag tyckte erbarmligt synd om honom. Jag hade föreställt mig att Jesus nu var lycklig och glad hos sin Fader. Föreställt mig att det ohyggliga straffet han fick genomlida där på Golgata för snart 2000 år sen ändades , då döden inträffade på första långfredagen. Jag tänkte: ”Herre, stackars dig. Släpar Du ännu på det där gamla korset?”

Var det verkligen så, att han ännu bar sitt kors, att han ännu fick genomlida detta hemska? Var det detta han ville säga mig? Var det någonting om hans kyrka att hon lider? Var det något i mitt personliga liv, som orsakar honom detta lidande? Ja, frågorna är många och kanske får jag aldrig svar på dem. Det enda jag vet, det är att jag vill gå till S:t Patrokli igen, för att om möjligt ånyo få ett livstecken.

_______

15 augusti 1989 firade Gunvor och jag silverbröllop. Vi beslöt då att tågluffa i Europa. Jag hade en önskan att få visa S:t Patrokli kyrka och det märkliga krucifixet där för henne. Vi fick hjälp av prästen Albrecht Winther att komma in i kyrkan. Väl där inne blev jag mycket snopen. Det var inte alls samma krucifix jag sett. Det jag såg den gången 21 sept 1986 var något helt annat. Jag blev besviken och tyckte inte det var mycket att visa Gunvor. En stor grotesk träskulptur.

(I marginalen i anteckningsboken står det: ”Ich liebe dich”, Gunvor. Jag hade ju gått Folkhögskolan i Hemse på Gotland och läst Bitte 1, 2 och tre och var Tyskland, så jag måste ju visa vad jag kunde.)

---