Gudsbilder

Den första Gudsbilden när man är barn brukar vara att man ser en gammal farbror med skägg framför sig, som sitter på på ett moln och dinglar med benen. Den bilden växer man nog snabbt i från.

Ibland har man tänkt sig att Gud är som ett öga.

Gud ser allt. Jag minns dock en i mitt tycke rolig historia. Det var en grabb som snattade i en affär. En äldre man sa till grabben, när han såg vad han hade gjort, att Gud ser dig. Grabben svarade: ”Ja, men han skvallrar inte”.

En annan Gudsbild är triangeln. Den Treenige Guden. Fader, Son och Ande.

Jag läser Martin Lönnebos, Väven. I den berättar han att en av de Gudsbilder han tycker bäst om, det är total solförmörkelse.

Man kan inte se Gud, men man ser coronan och all utstrålning och energi solen utstrålar. Jag tycker det är en väldigt fin Gudsbild. Just detta att vi inte kan se Gud, men ändå ana hans kraft. Hans helighet skulle förbränna oss, men vi kan som i den förmörkade solen, i coronan ana krafterna i solens ljus.

Martin Lönnebo skriver att vi är små solar som också skiner och värmer. Kanske är det dock en bättre bild, att vi är som månar. Månen lyser inte själv utan återspeglar bara solens ljus. I bästa fall är vi just sådana månar, som återspeglar solens ljus. Låter  Guds ljus skina genom oss.

Ja, tankar som kommer i natten. Vi kan aldrig göra oss en rätt bild av Gud. Det är inte lätt att med ord eller bilder fånga Gud.

Jag tycker så mycket om berättelsen om den katolske konfirmanden, som fick frågan om vad vi vet om Gud. Han svarade: ”Om Gud vet vi inte så mycket, och det vi vet, det är det Jesus har visat oss”.