Sunes blogg

(Foto av mig 1945-46. Den som tagit fotot är skollärare Lewedahl.)

Min syster Bojan Larsson berättar så fint om vår familj 1945-46?. En händelse där mor och jag är något av huvudpersoner. Jag återger hennes berättelse i min blogg.

Ett barndomsminne
Elsa stod vid tvättbaljan och gnuggade kläderna mot den räfflade tvättbrädan. Hon var så trött och ryggen värkte. Sista året hade varit tungt för henne. Förra sommaren hade hon fått missfall och förlorat mycket blod.

Hon hade varit inlagd på lasarettet en vecka. Nu förstod hon att hon väntade barn igen. Hennes svärmor som bodde hos dem, hade varit till stor hjälp.

Både med barnen och arbetet utomhus. Nu var hon sängliggande efter en hjärnblödning och fick matas och skötas som ett spädbarn. Tur att äldsta dottern, Gunborg 17år, var duktig och hjälpte till. Yngste sonen, Sune2,5 år,hängde Elsa i kjolarna och ville inte släppa henne ur synhåll. Han hade blivit så mammig och ängslig efter att hon låg på lasarettet. Han var rädd att mamma skulle försvinna. Elsa la i vittvätten i brygghusgrytan och tog sin lille pojke i famnen och satte sig på bänken utanför.

Mannen Gustaf, kom med vatten han hämtat ur brunnen. Han tömde vattnet i baljorna där hon skulle skölja tvätten.
”Kan du inte ta Gunborg och barnen och gå ut i hagen och plocka blåbär?
Jag måste bli klar med tvätten.”
”Jo, kum Sune så skall vi ga u plukk bär.”

Gunborg kom med bärkorgen och burkar och kartonger till alla barnen att plocka i.
Så bar det iväg. Först far med korgen, Gunborg med Sune i handen,
Martin12 år, Yngve 9, Gunnar8, Gösta 6, Bojan 5 år.
Äldsta sonen Bertil 14 år, arbetade som bonddräng en halv mil hemifrån.

Innanför grinden till hagen, gick deras enda ko och betade. Och hästen,
Som Gustaf fått köpa, när den gamla dog.

Till torpet hörde ett änge nere vid stranden. Det hade en bonde i socknen varit intresserad av att köpa. Nu sålde Gustaf änget till honom för 800 kronor. Det räckte till att betala hästen och skulden i handelsboden.

Snart var bärplockandet igång och burkar och kartonger fylldes av ivriga barnhänder. Plötsligt skrek Sune till. Han sa att han stuckit sig på en pinne.
Gunborg tröstade och tittade på hans ben. Där syntes två små sår.
Det var nog inte så farligt. Sune gnällde och sa att han hade ont i benet och ville hem till mamma. ” De gar nukk snart yvar, vill du ha leit blåbär. ”

Pojken stoppade några bär i munnen men kräktes snart upp dem.
Gunborg ropade på pappa som kom och tittade på benet. ” Ja tror han har bleit ormbit;n. Samle ihop unggar, vi far skynd uss haim!”

Hemma hade just Elsa hängt ut den sista tvätten, när hon fick se sin familj komma springande på hagvägen. Hon släppte allt och sprang emot dem.

”Sune har bleit ormbit:n! Ta hand um han, ja cyklar ti grannar u lanar telefon u ringar ti dokton.”

Elsa tog pojken i famnen. Han var gråblek och kallsvettig.” Vill du ha let mjölk?” Han tog en liten mun mjölk som han snart kräktes upp.

Sune blev allt slappare i hennes famn och snart sov han djupt.

Gustaf kom tillbaka med besked från doktorn. Han kunde ingenting göra.

Innan han fått tag i cerum och tagit sig från Roma till Gammelgarn,skulle det ta så lång tid att cerumet inte skulle göra någon nytta. Det var bara att hoppas att pojken klarade av det.

Det blev en lång vaknatt för föräldrarna. Sune var medvetslös. Hans guldlockiga hår kletade fast vid hans kallsvettiga panna.

På morgonen kom grannfrun cyklande nerför backen. En underbart snäll och duktig kvinna i 60årsåldern. Elin var Elsas trygghet när något gick på tok.

” Hur är de mä sorken?” Elsa svarade att han fortfarande sov. Elin lyfte på täcket och såg på Sunes ben. Det ena benet var dubbelt så tjockt som det andra, och missfärgat från ljumsken till tårna.

”Sök u fa e han leit mjölk, da far han kräkes u far ur si gifte.”

Sune klarade krisen och var snart på benen igen. Till våren fick han en lillasyster,Bettan!

Sune Österdahl

Fint berättat. Jag kommer inte ihåg så mycket av händelsen, men har ett svagt minne av att far bar mig.

(Fotot av mig taget när jag gjorde repetitionsmöte som bataljonspastor)

I kyrkoherdetjänsten i Bunge pastorat ingick också att man vara pastor på KA 3. Sista åren jag var i tjänst, hette det brigadpastor i Fårsösunds marinbrigad.

Det innebar några gånger att jag blev kallad, när olyckor inträffat. I sju år fick jag tjänstgöra som pastor där. Det innebar att jag varje onsdag förmiddag träffade personalen under gemytliga former.

Det innebar också att jag tillsammans med läkaren och en löjtnant som var något av personalansvarig hade samtalskvällar om krishantering och krissamtal. Jag tror att samlingarna var frivilliga, men att ändå många kom och visade stort intresse.

Det hände också att jag var med på någon övning. Korum var det ganska ofta. Jag fick också vara med, när det var dags att tacka beväringarna när deras grundutbildning var över.

Jag minns särskilt samlingen vi hade när Estonia gick under.

Varför berättar jag det här i min blogg? Svaret är, att trots viss erfarenhet är jag osäker på om jag verkligen varit till någon hjälp och nytta, som pastor?

Jag fick mig en tankeställare för ett halvår sen. Det var på ICA Maxi i Visby. En man kom fram till mig och sa:” Hu. Det är så oroligt i världen, man bråkar och slåss lite varstans. Hur ska det bli, Sune? Har du något råd eller tröst att ge?

Jag kom ihåg mannen från tidigare. Både hans mor och far hade jag haft begravningsgudstjänster för. Far hans hade omkommit i en olycka, när mannen var ett litet barn, och jag var alldeles ny som präst.

På hans fråga där på Maxi svarade jag: ”Ja Du. Jag vet inte. Jag vet inte hur det kommer att gå. Det ser mörkt ut.”

”Va- Vet inte Du heller? Jag trodde att du som präst visste och hade något lugnande att säga”, sa han och gick bedrövad bort. Jag tyckte mig för ett litet ögonblick skymta något ångestfyllt i hans ögon och jag skämdes för att jag inte hade ett bättre svar att ge honom.

Rätt svar hade nog varit, att vi får söka trygghet i vår kristna tro.

(Foto Gunvor Österdahl)
1968 blev jag färdig med min ungdomssekreterare utbildning i Sigtuna. Vi fick vara med om bibelpantomimer och kyrkospel. Jag tyckte det var fint och ville gärna försöka mig på detta med Kyrkans Ungdom i Visby.

Vi valde Jesajas kallelse. Det är en fantastisk text. Problemet för min del var att det var några sånger med i kyrkospelet, och jag hade ingen förmåga att öva in några sånger med ungdomarna, eftersom jag är i det närmaste omusikalisk.

Det löste sig på ett mycket bra sätt. Några av ungdomarna var med i en ungdomskör och var utmärkta på att sjunga. De var självgående.

Jag vet inte varför jag tycker så mycket om just de här bibelverserna. Kanske för att det har med helighet att göra, men också närhet.

I kyrkans gudstjänster har Herren lovat, och då särskilt i nattvarden, att vara just där. Jag tänker också på att en seraf med en tång rör vid Jesajas läppar och säger att hans synd är borta. Det påminner mig om något.

Kunde vi bara ana, att Herren är oss nära i varje gudstjänst, skulle vi kanske också tycka att dörrtrösklarnas fästen darrar lite inför Guds helighet. Vi skulle förundras, om vi bara begrep vad vi är med om.

Tyvärr är det inte alltid så, att jag kan uppleva det på det viset, men jag försöker förstå, att det är så.

Jag återger här bibeltexten i Jesaja 6:1-8
6 Kapitlet.
Profetens kallelse.

1 I det år då konung Ussia dog såg jag Herren sitta på en hög och upphöjd tron, och släpet på hans mantel uppfyllde templet.

2 Serafer stodo omkring honom. Var och en av dem hade sex vingar: med två betäckte de sina ansikten, med två betäckte de sina fötter, och med två flögo de.

3 Och den ene ropade till den andre och sade: »Helig, helig, helig är HERREN Sebaot; hela jorden är full av hans härlighet.»

4 Och dörrtrösklarnas fästen darrade, när ropet ljöd; och huset blev uppfyllt av rök.

5 Då sade jag: »Ve mig, jag förgås! Ty jag har orena läppar, och jag bor ibland ett folk som har orena läppar, och mina ögon hava sett Konungen, HERREN Sebaot.»

6 Men en av seraferna flög fram till mig, och han hade i sin hand ett glödande kol, som han med en tång hade tagit på altaret.

7 Och han rörde därmed vid min mun. Därefter sade han: »Se, då nu detta har rört vid dina läppar, har din missgärning blivit tagen ifrån dig, och din synd är försonad.»

8 Och jag hörde Herren tala, och han sade: »Vem skall jag sända, och vem vill vara vår budbärare?» Och jag sade: »Se, här är jag, sänd mig.»

Självporträtt. (Selfish)

Jag närmar mig 82 års ålder. Tycker att några saker är besvärliga. Bland annat att man inte får träffa en levande människa i en telefonväxel, när man ringer ett samtal, utan när man ringer får man ett automatiskt svar från någon sorts talmaskin. Talmaskinen ger då mängder av val man ska göra. Tryck hit och dit. Mina sidor och Bankid och allt vad det heter. Tänk vad många 80+ det är som inte har något Bankid eller inte har en aning om vad Mina sidor är. Tänk om det fanns en levande människa i en telefonväxel, som man som 80+are kunde få rådgöra med och få hjälp med vad man skulle hän. I detta fall skulle man nog kunna säga: ”att det var bättre förr”.

Jag minns butikerna förr i tiden.

(Foto: Allan Larsson, min svåger. Han har fotograferat Kerstin Ohlin och min syster Bojan utanför konsumaffären i Kräklingbo.)

Det hände ofta att jag som femtonåring fick cykla till ”bodi” med en ägglåda med ägg i och med en bodnota som mor gjort i ordning. Man lämnade fram lappen där det stod på vad mor ville ha och så sprang de unga töserna efter allt och packade ner i ägglådan. Sen var det bara att ta lådan och cykla hem igen. Vilken service
Nu för tiden har jag det också bra, för det är i regel min hustru som handlar. Jag tycker det är besvärligt, för jag hittar inte sakerna, så därför sitter jag helst kvar i bilen, när hustrun handlar.

Syster Bojan berättar bättre än jag om hur det gick till förr i Handlesbodi. Bojan skriver på gutamål.

Handelsbodi
Bodi ei sokni, ha var int så stor,
män häir fikk män plass mä mik mair än män tror.
U kundar di kåm ifran gardar u ställar,
di kaupede kaffi u braustkaramellar,
u reisgrön u snäus u så såkkar u jäst.
Di fläst kom pa cykel, en dail kom mä häst.
En dail kom mä traktor mä källingi bak.
Ha sat där mä ägglådu pa ett leit flak.

Häir samlädes alle,  bad gamble u unge,
En dail bärd pa ägglådar som var reit tungge.
När lådu hadd väges ha skudd plukkes ör.
De di fikk för äggi, de handle di för.
Särkar u tråd u sjarmösundarbyxar,
u reivar u spadar u sagar u yxar,
u dailar ti hynslyktar mä fotogen.
Mä bussn kom bröe, han såm kård hait Sigren.

Kundar pa äutseidu disken fikk sta
 u töisar ränd ättar allt di vidd ha.
Ei pakkhäuse där kund män kaffi fa male,
där samlädes gubbar ,bad tjokke u smale.
Här drakk di en öl fast di inte fikk lug,
ei take hängd treskor u styvlar u tug.
Ei hörne a tunne mä stäur islandssillar,
u gubbar di jaugar u greinar u dillar.

Ganggjan u speik u så färg u hynsfodar
u ståltråd till täunar såm gärdes av trodar,
purös masonit u så kalk u cement,
u här kund män fa reidu pa allt såm hadd hänt.
Källingar greinde u slo si pa kneiar,
di haldar raidu pa alle såm freiar,
nöi handlan, han är visst fran Aikst ällar Sproge,
di tykkar di set att han har ett gutt auge
pa ain av de töisar såm jobbar ei bodi.
Ei bodi fanns till u mä kärlaik, de trod di.                        

Hur gikk de mä bodi u daim såm finns här.
Jo, nå far di gleid till en snabbköpsaffär,
såm liggar langt bort ei en hailt annen ort,
män va gär väl de, um de bäre gar fort.
U handlan u töisi blai gamble u gra,
till körgan ei sokni di kåm da u da.
Namni pa stainar di kännde igen.
Här liggar en kund u här liggar en vän.
Di sag daim framför si, u tänkt att da sto di
pa dann seidu disken, ei o gamble bodi.

Bojan

Vår son, Kent fyllde 60 år för en tid sen. På kalaset träffade jag Mart Marend, som givit ut några av mina små böcker. Bland annat en grön, ”En glad österdahlare”. En gul med samma titel. En röd med titeln: ”En glad pensionär eller en gammal österdahlare” och en blå med titeln: ”En sjuk Österdahlare.

Mart påstår, att jag sagt att nu fattas bara en svart bok med titeln: ”En död österdahlare”. Mart sa också, att ska jag ge ut den är det bra, om du kommer in med manus i god tid.

Jag har kommit att fundera mer och mer på döden och vad för eftermäle, eller vad kommer man att säga om mig, när jag är borta?

Vi hade min barndomsvän Harry och hans fru Birgitta på kaffe för några dagar sen. Vi är födda 1943 och fyller 82 år under året som kommer . Jag redan i januari. Det är rimligt att tankar på döden, och vad som kommer att sägas om oss efteråt blir mer och mer aktuella. Jag har dessutom lagt märke till att efter en persons död blir det väldigt fort tyst. Det pratas mer o mer sällan om henne eller honom. Man försvinner snabbt från den här jorden.

Harry min vän valde den militära banan, med utbildning av sjukvårdare för ambulanstjänst. Han var dessutom idrottsofficer på A7 och mycket annat inom den militära banan.

Jag blev på något underligt sätt präst och var den förste i min släkt som erövrat en examen på universitetet.

Jag kom att tala med sonhustrun, Maria som är barnneurolog, och hon sa att jag rullat många rullrån till släkten vid årsdagar, barndop och vigslar. Så hon konstaterade att släkten kommer nog att komma ihåg dig för dina rullrån i alla fall.

Ja, alltid nåt, tänkte jag. Kanske blir mitt eftermäle, att jag rullat många rullrån.

Med dessa funderingar vill jag önska alla ett Gott Slut.

Jo, jag kom att tänka på att det kanhända blir ännu en bok, en vit liten bok  med guldskrift och med titeln: En himla österdahlare. Fast den är ju lite osäker förstås.

Gott Nytt År .

 

 

Vi var  på Högmässa i Visborgskyrkan i dag. En fin, varm och kärleksfull Högmässa med kaffe o tårta efter i församlingssalen. En man sittande i rullstol var kyrkvärd och han läste den gammaltestamentliga texten. Vid kaffet berömde jag honom för hans fina läsning och undrade om han varit lärare. Han log mot mig och sa: ”Nej, jag har varit sotare”.

Då kom jag att minnas en gång, när vi bodde i Östergarns prästgård, och sotaren kom på besök. Han skulle sota skorstenen. Gunvor var i skolan, och jag var på väg ut någonstans och sa, att han fick låsa dörren, när han gick.

För att komma ut på taket i prästgården fick man gå fem våningar, om man räknar med källarvåningen och sotarvinden. Från sotarvinden fanns en lucka ut till taket och därifrån kunde man nå skorstenen. Stängningen på takluckan hade öppningen neråt.

Det blåste kraftigt när sotaren kommit upp på skorsten och luckan blåste igen, och där stod sotaren på skorstenen och kunde inte få upp takluckan. Han hade ingen mobiltelefon med sig och kunde inte meddela sig med någon.

Jag hade hunnit några hundratals meter ut på vägen med cykeln. Plötsligt fick jag höra hjärtskärande rop högt uppe från skorstenen. Sotaren kunde inte komma ner, eftersom takluckan hade slagit igen.

Det var tur att jag inte hunnit iväg längre, för då vet ingen hur länge sotaren fått stå där i blåsten.

 

Foto Harry Hanell. Fotot taget i mitten på 1960-talet.

Jag fyller snart 82 år, och det sägs att när man blir gammal kommer man närmare sin barndom igen. Vid femtiden i morse vaknade jag och låg och tänkte på ett minne jag har från fyra års åldern.

Jag satt på pottan i köket och mina äldre syskon var ute och lekte i snön. Plötsligt kom min bror Gösta in från änget bakom huset och ropade: ”Det brinner i taket på huset”.
Alla rusade ut och kvar blev jag sittande på min potta i köket.

Min far, Gustaf tog med sig min bror Bertil, som då var i femton års åldern, och de sprang för att hämta den tungastegen av trä, som nådde upp på taket. Bertil berättade senare att benen vek sig under honom, dels för att stegen var tung, men också av rädsla för att huset skulle brinna ner.

Huset hade på den tiden tjärsmort papptak och var mycket brandfarligt. Det var allt tur att det var snö på taket, som hindrade att elden tog större fart.

Far klättrade upp på stegen till taket och kunde med snö släcka elden. Han hade köpt huset vid Hajdeby strax innan. Huset hade stått öde i många år och var i stort behov av renovering. Far bytte senare pappen som låg på taket och lade på tegel i stället. Jag kan i dag känna något av den ångest han måste ha känt, när han såg faran framför sig, att den nya bostaden skulle gå upp i rök.

(I går kväll visade Harry mig hur AI kunde skriva en vacker kärleksdikt till Gunvor från mig. Det enda AI fick reda på var att vi varit gifta i 60 år. Det blev en bra dikt på tre verser med perfekt svenska. Det kändes ändå lite konstigt att använda sig av AI. Därför väljer jag att också i fortsättningen skriva själv med mina fel och brister)

Foto: Melkers farmors mor, Gunvor.

Vi hade i dag besök av vårt barnbarnsbarn, Melker och hans farmor Maria. Kärt besök och man blir väldigt glad som farmors far, när man får ett spontant leende av ”sårken”.

Visst känner vi varandra, men det är hans farmor som gäller, när inte mor och far är med. Jag minns hur nära vi var våra barnbarn, när vi var deras farmor och farfar, mormor och morfar. Det är klart jag fyller snart 82 år och har inte samma ork längre, men man minns hur det var, när man behövdes. Ändå förstår jag,att det är som det ska. Vi har gjort vårt.

Glädjande nog kan man säga att det beror på att vi lever längre i dag. För min del hade jag bara farmor, som vi kallade ”fam” när jag var barn. Farfar, mormor och morfar var döda .

Jag tycker det saknas namn för oss som har barnbarnsbarn. Man säger ”gammelfarfar, gammelfarmor, gammelmormor och gammelmorfar, men det stämmer inte alltid. Det är ganska krångligt att hitta rätt namn på vem vi gamlingar egentligen är.

Våra första barnbarnsbarn kom att kalla mig ”faffa Sune” för att skilja mig från deras farfar Kent. Det känns varmt och bra, när de ännu i dag kallar mig ”faffa Sune”, fast de nu närmar sig tonåren.

Har jag förstått min brevväninna från Norge rätt, så har de ett gemensamt namn för oss ”tremänningar”. De kallar oss för ”oldefar” och ”oldemor”. De bryr sig inte om att reda ut närmare släktskap än så.

Jag efterlyser därför ett nytt gemensamt namn för oss gamlingar, som har barnbarnsbarn.

Foto Gunvor Österdahl.

I dag var vi och spelade priffe hos Kerstin på Sören Norrbys gata i Visby. Det är ett mellanting mellan Bridge och Vist. Bridge är mer invecklat och svårare än Priffe och Vist är en förenklad form av Priffe.

Priffe är ett lagspel där två spelar i samma lag mot två andra. Vi var som sagt hos Kerstin och spelade priffe. Kerstin bor ensam och är änka. Hon var gift med min bror, Martin, som dog år 2002. Kerstin är min fru Gunvors syster. Vi bröder var alltså gifta med varsin syster.

Med var också min syster Bojan. Hon är också änka och bor i Klintehamn. Bojan var gift med Allan som dog år 2022.

Så var det då också min fru, Gunvor och jag, som ännu har varann och varit gifta i 60 år.

I våra hem spelades det mycket priffe om kvällarna. Vi spelade aldrig om pengar. Tanken fanns aldrig en gång. Likaså förekom aldrig, vin eller sprit eller öl av något slag. Det var bara ett roligt tidsfördriv med viss träning av våra minnen. Det gällde att komma ihåg vilka kort som spelats, annars kunde man bli lurad på sticken.

Det gick många år när vi inte spelade priffe. Var och en bildade egna familjer med egna traditioner. För något år sen kom någon av oss på att vi ju kunde börja spela priffe igen med Kerstin och Bojan som blivit ensamma. Vi träffas nu en gång i månaden i varandras hem och spelar priffe. Hitintills har Bojan, Kerstin och Gunvor vunnit de flesta gångerna, men just i dag vann jag.

Efter varje utgång av spelet blir det partnerbyte och på så sätt får man fram en slutlig segrare.

Vi brukar dricka kaffe äta smörgås och andra godsaker efter två omgångar. Kaffepausen brukar inte bli långvarig, för vi ska i regel hinna spela två omgångar till och Bojans buss till Klintehamn går 16.50.

(Foto Gunvor Österdahl, som inte är så pigg på att själv vara med på bild).

(. Ordet kalreis på gutamål är väddklint på svenska.)

Den bortgångne skalden Gustaf Larsson skrev en så fin dikt, Tro, som betyder mycket för mig. Dikten har kommit att betyda mer och mer för mig.

TRO
Har däu tro sum jär stark
fallar haugmod pa knei,
singar sanglausar fäugel,
glångar torraste trei.

Har däu tro sum jär stark
vaxar gröide pa stain,
braidar kalreis´n rosar
pa dein akarrain.

Har däu tro sum jär stark
kummar tveivel pa skam.
Da glädes marki
där däu gar fram.

Det händer ibland att jag tycker det finns mycket krav i vår kristna tro. I brevlådan kommer det ”tiggarbrev” ibland flera gånger i veckan till alla möjliga hjälporganisationer. Personer, som skulle må bra av att jag besökte dem, men jag orkar inte alltid göra det. Älska sin nästa och inte tala illa om någon, Konstiga tankar som flyger och far.

Jag minns en from gammal klockare som sa, att när vi tagit emot nattvarden och därmed fått syndaförlåtelsen, så hinner man inte komma tillbaka till kyrkbänken, förrän man tänkt felaktiga tankar. Jag börjar misstänka, ju äldre jag blir, att det kristna budskapet bygger inte på gärningslära. Det handlar om något annat.

Jag tror, att Gustaf Larsson anade vad det handlar om, när han skrev: ”Da glädes marki där du gar fram..”

Det finns sådana människor. Jag tycker mig ha mött sådana. Människor som man blir glad över att möta, ja marken gläds där de går fram. Barnen, våra barnbarnsbarn är ex. på sådana. Jesus säger om barnen, att de är de största i Himmelriket.

Vad kan det bero på att de ger sån glädje? Jag tror att det har att göra med kärlek. De känner sig älskade. Tänk om jag också kunde förstå att jag är älskad av Gud, att han tycker om mig, trots att jag inte ger tillräckligt med pengar till nödlidande, att jag inte lyssnar tillräckligt på människor som behöver mig.

Jag skulle önska att jag kunde förändras så, att jag förstod att jag är älskad av Gud, trots att jag inte alltid gör som han vill. Kanske skulle jag då förändras så att jag utan grämelse och känsla av krav gav till de fattiga och gav mig tid att lyssna och hjälpa dem som jag kan hjälpa.

”Da glädes marki där du gar fram.” Ju mer jag tänker på Gustaf Larssons ord, desto mer anar jag att han med sin dikt kommit på något stort.