Sunes blogg

konflikt med sockerbruket.

Buttle stenbrott för några år sen. Foto: Gunvor Österdahl.

Trots att jag varit konflikträdd har jag hamnat i väldiga konflikter. Kanske av dumhet. Jag minns, när jag i tjugo årsåldern arbetade i stenbrottet i Buttle och slog sönder sten med en slägga. Jag hade tidigare arbetat på länsmejeriet i Visby, men av någon anledning slutat där och börjat i stenbrottet i Buttle. Jag fick då höra något konstigt av de, som arbetade där. Han, som var fackets ordförande och   ibland hade sin arbetsplats i Visby istället för Roma, fick traktamente för att han hade två arbetsplatser.

Arbetarna som jobbade i Roma sockerbruk på vinterhalvåret och i Buttle stenbrott under sommarhalvåret fick inga traktamenten. Jag undrade, varför de inte fick något traktamente. De sa, att de styrande på sockerbruket sagt att de hållit för långa raster, och därför fick de inget traktamente. Arbetsgivarna löste det på det sättet, att de sa upp dem på sockerbruket ena dagen och anställde dem vid stenbrottet nästa dag. Ung o dum som jag var förstod jag, att så fick det inte gå till. Jag hörde med min fackförening, Handels, som jag var med i från tiden  vid mejeriet. De lovade stödja mig. Jag drog i gång något av en konflikt mellan oss som arbetade i stenbrottet och sockerbruket.

Tog kontakt med arbetsgivarna i sockerbruket och fick blankt nej. Av ordföranden i arbetarnas i sockerbrukets ordförande fick jag reda på, att jag hade 14 dagars uppsägningstid. Jag skrev många brev om det hela. Till slut blev jag kallad till ett möte med styrelsen från Skåne, som ägde Roma sockerbruk. Jag minns, att rummet vi satt i på Roma sockerbruk hade fina sammetsmöbler.

Jag var arbetsklädd och kände mig mycket dum. Dessutom kom jag in på fel ställe i dagordningen och gjorde bort mig ordentligt.

Efter det att jag slutat jobba i stenbrottet och börjat studera fick jag höra, att jag haft rätt, men att de la ner stenbrottet i Buttle. Jag kände mig skyldig.
Det påminner om historien om läkaren som sa, att operationen lyckades, men patienten dog.
Till mina barn har jag sagt, att jag skämdes väldigt, för att jag la mig i det där med den konstiga uppsägningen och rätten till traktamenten i stenbrottet. Jag hade inte med det att göra, så jag avrådde mina barn för att ge sig på något sånt.
Ändå blev jag väldigt glad, när sonen sa: ”Varför skäms du pappa? Det betyder ju bara att du drevs av ett väldig rättspatos.”l

Anledningen till att jag slutade på länsmejeriet.

Anledningen till att jag slutade vid länsmejeriet, där jag jobbade några år var följande: Efter några månaders arbete fick jag mer och mer förtroende och blev mer självständig i arbetet. Mejeristerna litade på att jag gjorde mitt arbete, utan att de hela tiden stod över mig.
En dag fick jag t.o.m ett något roligare arbete än att plocka flaskor, diska och vara i skummjölkstappen. Jag skulle få köra ut mjölk och andra mejerivaror till butikerna i stan. Det blev problem. Jag har ett väldigt dåligt lokalsinne. (Jag hittar bättre på himlavalvet än i Visby.) Det medförde att jag fick köra långa omvägar förrän jag hittade affärerna jag skulle till. Affärerna fick varorna alldeles för sent och jag fick bara köra en dag. En annan som hittade i stan fick överta uppgiften.
Nåväl, det var bara in i mejeriet och börja med disken, flasktappen, skummjölken och annat inomhusarbete igen.

Jag tyckte om att jobba. Slet som   
en hund. Det upptäcktes av andra        
som kommit efter med arbetet. Jag fick gå ner i källaren på ostlagret och hjälpa dem komma i fatt med arbetet.
En dag hade det börjat en alldeles ny mejerist på mejeriet som kommit in från ett mejeri, som lagts ner på landsbygden.
Mellan kl.06-08 hade jag den dagen varit på ostlagret och spritat ost. Jag tyckte som sagt att det var roligt att jobba och var lite stolt över att kunna hjälpa dem att komma i fatt. Kl.08.00 möttes jag av den ”nye” mejeristen, som inte kände till mig. Han sa: ”Va har du gjort i källaren? Du har bara hållit dig undan och inte gjort ett dugg!”                                                      
Jag såg honom djupt i ögonen
men sa ingenting utan gick direkt upp till disponenten och sa upp mig. Han försökte övertala mig att fortsätta, men jag var så sårad och stolt som en tupp, så jag slutade på mejeriet och fick jobb i stenbrottet i Buttle.

Stoltheten kan ställa till det. Jag läste om en som de kallade för tuppen. När någon frågade varför de kallade honom för Tuppen                         
svarade de: ”Allt han säger är galet”.

Utdrag ur ”Manuset En död österdahlare-en bra österdahlare.”

Den lilla boken kommer nog aldrig ut, men i mitt påbörjade manus har jag undrat om det bara är tillfälligheter i vissa händelser under mitt liv som ägt rum, eller om jag fått hjälp uppifrån.

1.Jag hade nyss blivit färdig i Sigtuna med min ungdomssekretareutbildning och blivit anställd i Visby Domkyrkoförsamling som ungdomssekreterare 1968. Då blev jag vald att representera domkyrkoförsamlingen i något som jag tror kallades Visby ekumeniska söndagsskolråd.
Första mötet jag var med på fanns representanter från de olika samfunden. Jag kände mig dum och hade just inte varit i sådana sammanhang förut. Det blev en pinsam stämning i lokalen, för de olika samfunden började beskylla varandra för att de stal barn från varandra.
Ordföranden la ifrån sig klubban, kassören smällde igen kassaboken och sa, att han ville lämna sitt uppdrag. En av deltagarna riktade blicken på mig och sa, att någon måste förlora, eller hur Österdahl? Jag kände mig helt vilsen, ville helst krypa under bordet och gömma mig och hade ingen aning om vad jag skulle svara. Då sa jag plötsligt: ”Jag hoppas att det blir Satan”.

Ordföranden fattade åter sin klubba och kassaförvaltaren öppnade sin kassabok och det blev ett fint sammanträde resten av mötet. (Jag vet ännu inte vad jag fick svaret ifrån. Kände mig helt tom, när jag fick frågan.)

2. Göken.
Det hände när jag hade en friluftsgudstjänst vid en gökotta i ett änge i Eksta. Det hade inte hörts något av göken, men när jag av slutade predikan med att säga: ”Låt oss nu såsom göken lovsjunga vår Skapare”. Innan jag hann säga något mera, gol göken. Några trodde att jag haft med en bandspelare, men det hade jag inte. Det märkliga var också, att när jag hade en liknande friluftsgudstjänst tio år senare sa jag, att för tio år sen sa jag att som avslutning på predikan, låt oss nu så som  göken lovsjunga vår Skapare och att göken då hade galit, men det kan vi väl inte hoppas på i år, men vad hände? Jo. Göken gol då också.

3. Pingstkyrkan i Levide.
Jag satt ute på gräsklippan på Eksta prästgårdstomt. Gunvor kom ut till mig och sa, att föreståndaren för Pingstkyrkan i Levide var i telefon och ville tala med mig. Jag gick till telefonen och han sa, att han ville tala om ordningen för vår gudstjänst vi skulle ha på kvällen. Klockan var 19.00 och gudstjänsten skulle vara kl.19.30. Jag hade totalt glömt bort att jag skulle dit. Jag slängde på mig prästskjortan och for i väg.  På vägen dit funderade jag över vad jag skulle predika om. Jag tar det där med kallelsen, tänkte jag. Det kan jag i alla fall lite om. Det blev min tur att predika och jag sa, att det där med kallelsen, det tror somliga att det räcker med att man bara säger ja en gång, såsom 25 februari 1945 då sa jag ja till Jesus. Jag tror inte det är så enkelt att man bara behöver säga ja till Jesus en gång, utan att vi måste säga ja till Jesus varje dag, när han ber oss göra hans vilja.
Föreståndaren bleknade och jag tänkte: ”Nu har jag gjort bort mig, nu får jag aldrig mer komma tillbaka och predika i Pingstkyrkan.
Efter gudstjänstens slut kom föreståndaren fram till mig och sa: ”Hur kunde du veta, att det var just den dagen jag sa JA till Jesus.? (Det hade jag ingen aning om. Jag hade bara huggit till med ett datum och ett årtal.)

4.låg på knä för prästen,
Vid en vigsel med efterföljande bröllopsfest hände att en bror till brudgummen hånade (skämtade med) brudgummen för att han fallit på knä inför prästen. Jag kände mig lite sårad, för det var ju inte mig han knäfallit för.  Nu hade de ansvariga för bröllopet bett mig, att jag skulle avsluta bröllopsmiddagen med att läsa Gustaf Larssons dikt Tro. Dikten är på gutamål och börjar med orden: Har Du tro sum jär stark, fallar haugmaud pa knei… (Har du tro som är stark faller högmod på knä.                                                                                  

5.Regnbågen
Det var när jag var ny som kyrkoherde i Bunge pastorat och bodde på Fårö. Jag hade haft mycket att göra och var väldigt trött. Jag hade fått i uppdrag att just den kvällen vara med vid spridandet av aska i havet efter en avliden. Det skulle ske vid Lauters horn. Jag kom dit vid utsatt tid, men hittade inga anhöriga. Jag ringde till dem och undrade vad som hade hänt.
Jag hade tagit fel på plats. Det skulle inte vara vid Lauters horn utan vid Lauters fiskeläge. Det regnade väldeliga den kvällen och jag var inte på bästa humör. De anhöriga hade lånat en liten båt, som vi åkte ut med. Jag hällde ut askan efter den avlidne ur påsen och kom att tänka på, att jag borde väl säga något, helst hålla en liten andakt. Jag kom inte på något utan läste psalmen 256:”Var inte rädd, det finns ett hemligt tecken” När jag hade läst färdigt slutade det att regna. Solen strålade och en fantastisk fin regnbåge visade sig. Jag tänkte: ”Det där förtjänade jag inte”.

6 Östergarns prästgårdspark
Det var en fantastiskt fin septemberkväll. Vi hade haft gäster och jag hade druckit några glas vin. När gästerna hade gått gick jag ut i prästgårdsparken. Det var stjärnklart och tusentals stjärnor och några planeter strålade mot mig. Jag kände mig lycklig och upprymd och sa till Gud: ”Herre om Du nu finns, kan Du inte ge mig ett tecken”. Då hörde jag en röst inom mig som sa: ”Duger inte det här? ”.

7 Första hjärtinfarkten
Jag hade i början på 1980 talet just kommit hem från sjukhuset för en misstänkt hjärtinfarkt. De hittade ingen utan de trodde att det var psykosomatiskt. (Det visade sig dock när jag fick min andra hjärtinfarkt långt senare och kom till sjukhuset på Karolinska, att de sa att jag haft en tidigare hjärtinfarkt där blodet tagit nya vägar, men att den läkt ändå bra.)

Vid min första infarkt som man inte trodde på hade jag en väldig dödsångest, när jag kom hem från sjukhuset. Jag gick in till min expedition i prästgården, för att inte visa hur rädd jag var. Jag slog upp psalmboken på måfå och får upp psalm 572.
1.
Ängsliga hjärta, upp ur din dvala!
Glömmer du alldeles bort vad du har:
Frälsarens vänskap,
nåd och gemenskap.
Ännu han lever och är den han var.

Tillfälligheter? Kanske? Men märkligt är det.
(Några andra ”oförklarliga” händelser har jag också upplevt under mitt liv, men det får jag berätta om en annan gång)

1915. Gustaf Österdahl gjorde militärtjänst vid Kustartilleriet i Fårösund. Han var en duktig skytt, innehade guldmärket. Det berättas att han blev gråhårig över en natt. Han var på en båt som bogserade ett mål för övningsskjutning från land. Problemet var att man tog fel på målet från land och sköt på bogserbåten som Gustaf var med på.
      Gustaf var vid ett tillfälle på permission hemma vid Trosings i Gammelgarn. Då fick de höra stora skrällar. Gustafs mor trodde det var åska, men Gustaf förstod att kriget hade kommit och tog därför sitt gevär och cyklade mot Östergarn och Herrvik, där striden stod mellan ryska skepp och tyska minutläggaren Albatross. Albatross gick på land. Många var skadade och döda. Gustaf var med och såg händelsen.

Min far, Gustaf föddes 1891 och var 52 år när jag föddes.  Det hände att han ibland berättade om vad han hade varit med om, men var annars en tystlåten person. Han gjorde lumpen och låg under första världskriget på Kustartilleriet i Fårösund. Det hette inte KA 3 då, utan hade ett annat namn. Jag har funderat på hur han kom till Fårösund från Trosings. Cyklade han hela vägen? Åkte han tåg från Roma?

Gunvor och jag kom att fundera över alla Buttlebor, som levde när hon var barn. Hon reflekterade över att de alla var döda nu. Det var då jag kom att tänka på, när min far var sjuk i cancer och mor berättade, att någon av hans arbetskamrater hade dött. Då sa far: ”Det är vår tur nu”. Far dog vid sjuttiofem år ålder 1967 och min mor dog i cancer vid sextiofem års ålder  1969.

Gunvor är 78 år och jag har fyllt 82 år. I Psaltarens 90 psalm vers 10 i bibeln står det: ”Vårt liv varar sjuttio år eller åttio år, om det blir långt….”, så visst är det: Vår tur nu. Det går inte att förneka.
Visst skulle vi gärna vilja vara med och se och följa våra barnbarnsbarn och se hur det går för dem i livet, men vi får vara glada över att fått vara med så här länge och fått se alla nio av våra barnbarnsbarn.

Jag skojade och sa till Mart Marend, som hjälpt mig att ge ut böckerna, Kyrkohistorier eller en glad österdahlare, En glad pensionär eller en gammal österdahlare och En sjuk österdahlare, att nu fattas bara: En död österdahlare-en bra österdahlare. De andra böckerna i ”dassformat”, avsedda att läsas på toaletten passar inte så bra med En död österdahlare-en bra österdahlare. Det känns konstigt att skämta om sin egen förestående död. Jag har påbörjat skriva på den, för Mart sa skämtsamt att jag måste lämna in manuset i god tid, om han skulle ge ut den.

Jag har tyvärr en förmåga att ta ut svårigheter i förtid. Det rör sig mycket om döden i mina tankar nu. Gamla minnen från barn och ungdomstiden lyser i klarare ljus än förut. Håller jag på att för mig själv sammanfatta mitt liv?

Det låter lite tråkigt, att tala för mycket om döden. Så, Lev så länge ni lever.

(Gratisfoto från nätet)
30 juni 1954 skulle det bli total solförmörkelse över södra delarna av Gotland. Vid Hajdeby i Kräklingbo på Gotland skulle solförmörkelsen inte bli riktigt t0tal, men nästan.

Man fick inte se på solen med blotta ögat, utan man måste sota glas och se på solen genom det. Vi, alla barn vid Hajdeby, såg fram emot solförmörkelsen. Jag var elva år och min syster Bojan var fjorton år. Vi alla syskon sotade glas, så vi var beredda att se solförmörkelsen. Bojan hade fått en ny klänning av mor o far till sin skolavslutning i sjunde klass. I sin iver fick hon ett litet hål i sin klänning, när vi höll på med sotningen av glasen.

Vi var alla mycket spända inför solförmörkelsen. Vi cyklade upp till Torsburgen, (för att komma närmare solen?) eller för att om möjligt se bättre.

Det var något spöklikt och dolskt över Torsburgen, när det började mörkna mitt på dagen. Fåglarna började kvittra och trodde det var kväll. Det blev nästan helt mörkt och jag tror vi alla tyckte det var skönt, när solen kom tillbaka. Jag undrar, om vi genom de sotade glasen såg något av solen. Jag tycker, jag minns att det var mulet just när förmörkelsen var.

Ett annat tillfälle vid en solförmörkelse var när jag var präst och bodde i Östergarns prästgård. Någon gång mellan 1996 -2000 tror jag det var.

Det skulle vara en ringformad solförmörkelse och jag skulle senare på dagen viga ett par vid S:t Olofsholm. Jag lånade en svetsskärm av min bror och lyckades få en bild på solförmörkelsen genom svetsskärmen med den tidens digitalkamera. Bilden sparades på stora disketter, som jag tyvärr inte kan se i dag.

Bilden av solen såg då ut som en vigselring. Jag drog ut bilden och gav brudparet den och betonade vigselringens betydelse i mitt vigseltal. Jag tror jag avslöt mitt vigseltal med att säga: ”Er vigsel är så viktig, att man t.o.m. kan se er vigselring på himlavalvet.”

Kanske formulerade jag det inte riktigt så, men tyvärr har jag inte vigseltalet sparat och inte heller fotot, som var sparat på en stor diskett. Jag hoppas att deras äktenskap har hållit och att någon av dem tar kontakt med mig, för det skulle vara roligt att få se fotot och vad jag egentligen skrev i mitt vigseltal.

(Fotot hämtat från nätet, eftersom jag inte får tag i mitt eget foto)

Gunvor och jag dricker inte något starkt under advent och inte heller under fastan. I år, när vi som vanligt var ute och gick vår promenad, så knäppte det till i mitt knä. Så småningom gick jag till doktorn, eftersom det inte blev bättre.
Det svullnade och doktorn konstaterade att jag hade inflammation i knät. Jag fick tabletter av honom som skulle hjälpa mot inflammationen och värken. Jag åt pillren en vecka, men märkte ingen förbättring.

Så jag sa till Gunvor att  i kväll struntar jag i tabletterna och vi tar ett glas vin istället för tabletterna. Det är snart fastan. Gunvor tyckte det var en bra idé.

Vi tog var sitt glas vin. Det kändes bra och vi kände oss lyckliga. Var glada och tacksamma för att vi fått ha så många år tillsammans. Lite nykära kände vi oss nog också.
Vi såg på Lars Lerin och hans program med äldre. Jag tyckte han var suverän i kontakten med de äldre. En dam som nästan var hundra år sa att hon ville somna in. Lars tyckte det var synd att hon kanske förlorat gnistan för livet. Jag kom att tänka på Selma Lagerlöfs bön: ”Låt min själ komma till mognad innan den ska skördas”. Jag tycker att det är bra om man kan känna så efter ett långt liv, att det är skönt att få somna in.

Ja så gick Gunvors och mitt samtal också denna kväll. Vi hade trevligt och jag ville stanna uppe ett slag till, så jag sa: ”Ska vi inte ta ett glas till, nu när vi har så trevligt. ”Naj”, sa Gunvor. ”Jag skall upp tidig i morgon på vattengympa, så jag måste gå och lägga mig”.

Då kom jag att tänka på en gammal morbid historia.
Det var en man som av någon konstig anledning fått reda på att han skulle dö innan morgonen. Han föreslog sin hustru, att de skulle ta en flaska vin innan de la sig och prata igenom sitt liv. Hustrun gick med på det och de hade det trevligt. Vinflaskan tog slut och mannen frågade om de inte kunde öppna en flaska till nu när de hade så trevligt. Hustrun ville inte. Han tjatade och tyckte” bara en liten stund, en liten skvätt till.”
Då sa hustrun trött på hans tjat: ”Det kan du säga som inte ska upp i morgon”,

(Fotot taget av Peter Knutas vid min sista högmässa i Eksta kyrka. Kyndelsmässodagen 2018)

Kydelsmässodagen 29 januari 1978 prästvigdes jag av Olof Herrlin i Visby domkyrka.

Kyndelsmässodagen 1996 mottogs jag som kyrkoherde för Östergarns pastorat i Kräklingbo kyrka av biskop Biörn Fjärstedt.

Kyndelsmässodagen 2018 höll jag ”Min sista högmässa” i Eksta kyrka.
Jag hade då fyllt 75 år och vikarierat på några ställen sen jag gått i pension 2006. Jag tyckte det var dags att sluta, innan jag blev allt för ”gaggig”.

Idén att kalla det ”Min sista högmässa” fick jag av en som varit kyrkoherde i Kräklingbo pastorat, Henning Thulin, men som övergick till pingstkyrkan. Han skrev då en bok, när han slutat, som han kallade: ”Min sista högmässa”.

”Min sista högmässa” blev för mig ett fantastiskt fint minne.

Det är Kyndelsmässodagen i dag och jag tänker tillbaka med glädje på den dagen. Tacksam för alla som ställde upp. Alla gudstjänstdeltagare, församlingsbor från Fårö och Bunge pastorat, från Östergarns pastorat med bland andra, Östergarns damkör och från Klinte pastorat och från flera andra platser. Glad blev jag över att biskop Fasth med hustru också var där. Det var så mycket folk i kyrkan, så jag hörde efteråt, att somliga hade återvänt hem, när de såg alla bilar runt kyrkan.

Jag återger här min predikan från den dagen. Kanske lite ”magstarkt”, men jag vill ännu ”frossa” lite i minnet över att det kändes så bra.

Kyndelsmässodagen.
I Jesu namn. Låt oss be.
Herre, sänd oss din Helige Ande, så att vi får hjälp med att förstå ditt Ord. Amen.

Det var någon som sa att predikan skulle vara som att slå i en spik med tre hammarslag. Jag har nog aldrig predikat så, men idag ska jag försöka.Min predikan ska handla om:
Templet
Längtan
Överlåtelsen,

Symeon och Hanna var båda till åren komna. De var ofta i Guds hus, templet. Om Hanna står det att hon var i templet var dag.

Jag har varit präst i 40 och dessförinnan ungdomssekreterare i Visby Domkyrkoförsamling i närmare 10 år, så lite likhet med de gamle, Symeon och Hanna tycker jag det finns. Även om jag inte varit i templet varje dag, så har i alla fall Gunvor upplevt som om  jag varit det.

Den gamle Symeon väntade på Israels tröst, läste vi i evangeliet.
Väntan och Längtan handlar det mycket om i Bibeln. De stora livsfrågorna.

Jag har aldrig varit någon hjälte, eller modig på något sätt. Harig och rädd, för det mesta.
Min lilla bok ”Längtan efter tro” börjar med orden:

”Ängsligt stirrande sitter den lille treåringen på huk vid sin farfars grav. Han ser på, när hans äldre syster petar i den svarta mullen för att rensa bort ogräset. Plötsligt får han se hur systern tar upp en gammal benbit. Hon ryser och säger att den har varit en människa. Den får inte slängas tillsammans med ogräset bland soporna  utanför kyrkogårdsmuren. Den ska ligga kvar på kyrkogården som är helig mark, säger hon och stoppar tillbaka bembiten i jorden på graven.
Så tar hon sin lillebror vid handen och de går bort till cykeln. På vägen hem sitter treåringen tyst. En obehaglig känsla har kommit över honom. Den svarta mullen, benknotan..”

Ja, så är det. Allt sedan dess har jag varit rädd för att dö.
Jag har varit ”dödsförskräckt” kan man säga.
I tonåren skröt jag med att jag var ateist.
Jag trodde inte det fanns någon Gud.

Jag fick vara med om  vad man brukar kalla ett mirakel. Då en ängel öppnade  mina ögon i ett farofyllt ögonblick. Jag förstod att jag mött någonting, som jag inte kände till fanns.

Jag började gå i kyrkan, templet och kom så småningom in på en skola i Sigtuna. Där möttes jag av fantastiska lärare, som tog mina ateistiska argument på allvar. De hjälpte mig till en Gudstro,

Jag fann glädje och trygghet  i tron, men har stundtals haft svår ångest och fått kämpa med tvivel.
Jag längtade efter att kunna tro så starkt, att jag inte behövde vara rädd för att dö.

När jag var 36-37 år fick jag en hjärtinfarkt, men den upptäcktes först nu vid min andra infarkt.

Jag hade då i en ångest utan like, eftersom ingen trodde att det var något fel, så jag arbetade vidare. Ångest hade jag, men på något underligt sätt kände jag då en närhet till Herren, som jag sen saknade, när infarkten börjat läkas.

Den gamle Symeon Väntade och längtade säkert också. Han kände till löftet om den kommande Messias. En dag blev han kallad till templet och fick se Maria och Josef komma bärande på Jesusbarnet. På något underligt sätt visste Symeon då att det lilla barnet var Han som skulle komma. Han som skulle rädda världen.
Symeon tar Jesusbarnet i famn och utbrister: ”Herre, nu låter du din tjänare gå hem i frid, som du har lovat. Ty mina ögon har skådat frälsningen som du har berett åt alla folk, ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna och härlighet åt ditt folk Israel”.
Symeon hade kommit till ro. Han hade sett räddningen.

Överlåtelse  
Det händer ibland att man blir förvånad över sig själv. När jag fick beskedet att jag hade tjocktarmscancer och måste opereras blev jag mycket förskräckt. Det konstiga var, att jag sen natten innan jag skulle opereras  kände mig alldeles lugn och sov gott.

Sen gick det tokigt ialla fall. Jag opererades 28 ggr och fick gå med öppen buk och stomi i tre år. Utan skickliga läkares hjälp och utan min otroliga hustrus hjälp, då hon varannan dag under tre års tid la upp mig på ett bord och skötte om  mina sår hade jag nog inte klarat det så bra.

Vad har nu det här med överlåtelse att göra?

Jo, det bestämdes att läkarna efter tre år skulle försöka täppa till hålet i magen igen och få bort stomin. Det var en svår och besvärlig operation. När jag låg där bakom skynket till operationen och väntade på att bli sövd kom kirurgerna Kjell och Pontus in till mig och ville bara hälsa på mig innan de satte igång.
Jag kände mig fullkomligt lugn och uttryckte min tacksamhet till dem, för att de ville försöka.

Jag var helt utlämnad till dem. Kunde ingenting själv göra, men jag litade på att de skulle göra sitt bästa.

Jag överlät mig i deras händer.

Något av denna överlåtelse tror jag att Symeon menade, när han säger: ” Herre, nu låter du din tjänare gå hem i frid, som du har lovat. Ty mina ögon har skådat frälsningen.”

Herren Jesus Kristus har visat att Gud älskar oss, visat oss vad kärlek är och visat, att han har makt över döden och kan ge alla åt dem som vill ta emot det evigt liv i glädjen hos Gud.
Inte undra på att t.o.m. kungar och astronomer kom för att hylla honom.

Det är detta som jag som präst under 40 år velat dela med mig av.

Det är min högsta önskan att jag när min dödsstund kommer, då med stor trygghetskänsla med Symeon kan säga: ”Herre, nu låter du din tjänare gå hem i frid..”

Amen

(Foto Sally Hafdell)

Det händer mig ibland, att jag är rädd för att det blir för mycket av Sune Österdahl i min blogg. ”De star mi upp ei halsn”, som Allan Nilsson sa i Närrevyn. Det är jag ibland rädd för att många tycker om min blogg också. Jag tänkte därför göra ett uppehåll med min blogg, men så skrev Inger Eriksson en så gullig kommentar på FB i dag, och som jag blev mycket glad för och som jag återger här.

”Inger Erikson
Sune må så vara att ditt utseende förändrats men densamme jordnära vänliga o timida Sune finns kvar (timid i betydelsen ingen uppmärksamhet på sig själv)”

Kanske upplever inte alla att jag är så självupptagen, som jag trodde. Jag fortsätter med min blogg ett slag till.

Här kommer min syster Bojans dikt ”Vårvintar”

Vårvintar
De var ei fibruari,u int någ snåi u eis.
Nukk tykkt vör väl iblant, de är konstut pa någ veis
Vör kund int riktut vite, um haustn dråigar kvar
Ellar um de alltraidu pa väg mot vårn var?

Vårn blai otulu, ha gynnede till slut
Me ti u sätt ut blommar, be husvägg u be knut.
Da vakkne gubben Vintar u ruskede pa si,
Va är de här ti gäres? Tror di di slippar mi?

U fast ja har försiv mi, så skall di nukk fa se
Va gamle gubben Vintar, ännu kan orke me!
Så han for stei ti Ryssland u samle eis u snåi,
U skjauted me kanonar, mot fastland u mot åi!

Vårn blai så laisn, skall meine blommar dåi?
Men soli greind u sägd att nukk klarar di leit snåi
Ga du ei sängg u lägg di, fast Vintan kan va vass,
Så far han ändå gi si, nån gangg ei släut av mass!

Själv har ja vart klainar u känt mi matt u svag

Men kännar  ja bleir starkare för var nöiar dag.

så vårn gikk ei sängg u drog täkke yvar si.
Da far du säkat luge, att snart du väkkar mi!

Bojan

Glömde alldeles bort att jag har prästvigningsdag i dag. Det är 47 år sen jag tillsammans med Bengt Sturevik och Staffan Beijer prästvigdes av biskop Olof Herrlin i Visby domkyrka.

Fotot av Gunvor och mig är från samma dag.(Fotot har bleknat något under årens lopp.) Jag fick min första tjänst i Eksta. För några år sen var jag tillbaka i Eksta och kåserade vid daglediga. En dam kom fram till mig och sa: ”Tänk att när du första gången kom till oss i Eksta, så tyckte vi att du var så lik Spencer Tracy.” ”Oj,” tänkte jag: ”Skådespelarsnygg”. Då sa hon: ”Men de var hemskt va du har förändrats”.

Ja, så är det åren har gått fort. Både fotot och jag har bleknat med åren.

Många trodde då att kom prästen och hälsade på en person på sjukhuset, då betydde det att man inte hade långt kvar. ”Sista smörjelsen” liksom.

Det ville jag ändra på, när jag var nybliven präst. Jag beslöt därför, att alla som av någon anledning hamnade på sjukhuset skulle jag hälsa på. Det skulle innebära, att de inte trodde att det snart var slut med dem, när jag kom. Det hände, att jag försökt vara glad och berättat om allt möjligt. Kanske drog jag t.o.m. någon rolig historia för den sjuke.

En gång sa den sjuke, när jag ”jollrat” ett slag, att kan inte kyrkoherden läsa psaltarpsalmen 23 ”Herren är min herde”. Jag blev ställd för jag hade inte ens bibeln med mig. Det var tur att jag kunde psaltarpsalmen utantill. Fast jag fick mig en tankeställare.

Det innebar också att jag fick ge nattvarden till många sjuka och döende. Jag minns särskilt ett tillfälle. I nattvardsritualet ingår att man ber en enkel allmän syndabekännelse. När jag då sagt avlösningens ord, det där med att när du nu bekänt din synd, så förlåter Herren Jesus Kristus dig. Det innebär att de ev. fel och misstag du gjort i ditt liv behöver du inte tänka på längre. Allt är förlåtet.
Mannen tittade intensivt på mig och sa: ”Menar du verkligen det?” ”Ja, sa jag. Herren Jesus har lovat det.” Mannen blev strålande glad och det lyste om honom. Han hade förstått och kunde ta emot förlåtelsen. Jag tror att han dog lycklig. Det är i alla fall den finaste nattvardsgudstjänst jag varit med om.

I Högmässan varje söndag får vi genom prästen som på Jesu Kristi uppdrag efter syndabekännelsen ta emot förlåtelsen. Tänk om vi som mannen jag berättade om kunde ta emot och jubla över att alla våra synder är förlåtna. Då skulle vi inte behöva ”gå och gräva med naglarna i gamla variga sår”, som min professor i NT, Lars Hartman sa en gång i ett skriftetal i Ansgars kapellet i Uppsala.

Det är inte lätt att ta emot förlåtelsen och förstå att man är förlåten. Jag är inte bra på det. Minns allt för väl, allt galet jag sagt och gjort. Så jag har svårt att låta bli att ”gräva med naglarna…”.