Vänskapsband och relationer

Harry och jag.

Biskop Martin Lönnebo svarade vid en TV intervju, när han blev tillfrågad vad han tänkte på, när han varit nära att dö i öknen, :” Jag tänkte på det som är det viktigaste av allt, relationer”.

Jag håller med honom. Hur lätt är det inte att goda kamrater växer i från varandra. Skolkortet är från Ala skola 1951. Harry står längst ut till vänster på fotot och jag sitter längst fram nummer tre från höger.  Många av dem som syns på fotot skulle jag inte känna igen i dag. Några är döda.

En av mina bästa vänner, Harry, och jag har dock hållit kontakten hela livet. Vi var grannar vid Hajdeby som barn och lekte med varandra varje dag.  Tills vi var arton år var vi oskiljaktiga och gjorde det mesta tillsammans. Spelade pingis, gallrade betor, mjölkade kor, körde traktor, cyklade på kvällarna till Katthammarsvik, för att leta efter ev. ”brudar” o.s.v.

Efter ”lumpen” skildes våra vägar. Han fortsatte i det militära och blev en duktig officer.
Jag blev en kyrkans man, med en mera humanistisk inriktning. Harry var och är duktig på att organisera. Han var med och startade upp endurotävlingarna på Tofta skjutfält och håller i Golfa Gotland runt tävligen. Harry har fått Tumbapriset. Han har också ett bra lokalsinne och vunnit flera orienteringar.

Vi är inte så lika till vår läggning, men har inte varit osams, (någon längre tid.) Det är ändå lätt att tappa den nära kontakten. Därför blev jag så glad i helgen. Gunvor och jag blev bjudna till Harry och hans fru Birgitta på mat och dryck i söndagskväll. Vi hade mycket trevligt.

Jag hade lovat hjälpa mitt barnbarn med hans cykel. Han hade fått punktering på båda hjulen. Jag tänkte först, att jag tar cykeln till Buttle, där jag har min verktyg och fixar cykeln.

Jag kom att tänka på Harry, att han kanske hade de verktyg som jag behövde. Jag ringde honom och han sa: ”Kom bara, så hjälper jag dig”.  Jag åkte dit och vi tog in cykeln i hans garage och så satte vi igång med reparationen. Det kändes så bra.  Det kändes som förr. Vi hade hittat varandra igen. Vi gamla gubbar kastade prestigen och våra gamla yrkesroller.
Trots en del ålderskrämpor, vi hör dåligt båda två, så hade vi hjärtans roligt.  Det var som om vi var två ”sorkar” vid Hajdeby igen. Tack Harry, för att jag får vara din vän.