Tankar om döden 12

Katolska kyrkan, S:t Patrokli i Soest.

Det är c:a 20 år sedan.  Ungefär hälften av Visby stifts präster var på fortbildning i Soest i Tyskland. Dagen innan vi skulle åka hem var det gudstjänst i den lutherska kyrkan. Jag var tidigt ute och gick in i den katolska kyrkan, S:t Patrokli.

Jag satte mig vid en av platserna för enskild andakt. Där var en skulptur av Jesus, dignande under korset.  Plötsligt när jag satt där blev skulpturens ögon levande. Han såg på mig, hans läppar rörde sig. Jag hörde inga ord, men såg svetten rinna nerför hans bröst, såg hur bröstet hävdes vid andhämtningen. Jag trodde, att jag somnat till, och att jag drömde. Tog därför en liten promenad i kyrkan och satte mig igen. Synen var kvar. Jag förstod inte vad han sa. Inte vad han ville. Jag tänkte endast ”Stackare, släpar du ännu på det där gamla korset.” Uppfylld av vad jag varit med om, berättade jag det för de andra. Det var då någon sa: Berätta det aldrig för någon.

Några år senare firade Gunvor och jag silverbröllop. Vi tågluffade i Europa. Ett av målen med resan var, att jag ville visa skulpturen i S:t Patrokli kyrka för Gunvor. Det konstiga var, att när vi såg den, kände jag inte igen den. Det var en mörk grotesk skulptur vi såg den gången.

(När jag blev ”omvänd” och aktiv i Svenska kyrkan i början på 1960 talet förväntade jag mig att få något tecken från Jesus på korset. Men hur jag än stirrade såg jag inget. Jag levde intensivt med i fastans och Påskens gudstjänster. Så intensivt att jag nästan väntade att få se blodet på Långfredagen rinna från mina händer. Men inget hände. Och så 20 år senare, då jag för länge sedan givit upp hoppet om att få se någon syn från krucifixen, då såg jag det.)

 

 

2 reaktioner till “Tankar om döden 12”

  1. Det måste ha varit en omvälvande upplevelse. När du såg det igen var det i samma kyrka?
    Varför tror du att personen sa ”berätta det aldrig för någon” ?
    För att upplevelsen var så personlig? Eller för att du skulle upplevas som ”konstig”? Jag tror det första.
    Har själv aldrig upplevt något liknande.
    Det närmsta är i så fall att jag ”hört” en röst säga mitt namn när jag var liten. Men vad det var och varför har jag ingen aning om.

    Gilla

    1. Tack för din kommentar. Ja det var i samma kyrka och samma skulptur – och ändå inte alls samma som jag såg första gången. Hoppas Du har rätt i att det var för att det var personligt. Jag fick dock tanken att han trodde att det snurrat till i huvudet för mig.

      Gilla

Lämna ett svar till Lola Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: