Min fru

Min hustru Gunvor

Vi träffades 7 oktober 1961 på en CUF dans i Ala socken. Hon var femton år och jag 18 år. Hon gick på läroverket i Visby och jag arbetade på länsmejeriet i Visby. Vi var oerhört förälskade.

Det passade så bra, att när hon kom till Visby på morgnarna med buss från Buttle och skulle gå till läroverket, så passerade hon mejeriet, där jag jobbade. Jag passade då på att i vita kläder och med smutsigt gummiförkläde springa ut till henne och gå hand i hand med henne en bit på vägen. (Till mina arbetskamraters fniss och förtjusning.)

Vi gifte oss 1964 och har nu varit gifta med varandra i snart 55 år. Efter realexamen gav hon för min skull upp vidare utbildning och blev hemmafru de första sexton åren av vårt äktenskap. Under trettio år arbetade hon sen som lärarvikarie och som lantbrevbärare under sommarledigheten. Vi hade det knapert första åren av vårt äktenskap. Hon har fått utså mycket. Vi skulle göra en resa till Assisi för ett tiotal år sen. Då drabbades jag av tjocktarmscancer, och Gunvor fick avbeställa resan.

Jag opererades, och det som såg ut som en ganska enkel operation blev till en mardröm. Efter operationen sprack min mage och under tre månaders tid var jag med om 28 operationer och var tidvis nära att dö. Gunvor kom in till mig på sjukhuset varenda dag under sjukhusvistelsen. Efter det att jag fick komma hem till Buttle skötte hon om min öppna buk och min stomi varje eller senare varannan dag. Jag fick ligga på ett bord där hemma, och där skötte hon om mina sår.

När ett år hade gått ville jag, trots min öppna buk och min stomi, att vi skulle fullfölja vår bilresa till Assisi. Gunvor visste, att jag beundrade den helige Franciskus och att Assisi var hans hemstad. Nåväl resan gick bra så när som på några incidenter. Stomin släppte två gånger. Dels när vi övernattade på ett ställe i Alperna och dels på ett nunnekloster, där vi bodde i Assisi. Det innebar att Gunvor fick jobba med att göra rent i både sängen och den mjuka mattan på golvet.

Jag är mycket glad över min hustru, och ibland känns det som om jag inte förtjänat henne, eftersom jag inte alltid levt som en renlevnadsman. Då jag nämner detta för henne säger hon: ”Du, som i all tid talat mycket om förlåtelse och själv på Jesu Kristi uppdrag utdelat förlåtelsen under mer än 40 år som präst, varför har du då så svårt att förlåta dig själv”?

Ja, sådan är hon, min kära hustru.