Sunes blogg

I går kväll såg jag Skavlans TV- program om tro. Det var Skavlan själv, statsministerns fru, som är präst, det var Claes Malmberg, som är buddist, en ung kvinna, som var muslim, en som var humanist, en ateist, som varit pingstvän, och när statsministerns fru lämnat kom det in en pastor, som var sverigedemokrat. (Ber om ursäkt för att jag inte kommer ihåg namnet på alla.)

Jag uppfattade programmet som mycket ”flamsigt” eller ”tramsigt”. Det verkade som om ingen tog livsåskådningsfrågorna riktigt på allvar. Det skojades friskt med varandra och deras tro. Det är inget fel i att vara glad, men själv tycker jag, att de existentiella frågorna är viktiga och bör behandlas med respekt och allvar.

Den som skötte sig bäst enligt mig var Clas Malmberg. Hans utstrålning och underfundiga humor och glädje imponerade på mig. Däremot inte hans religion. Buddismen är i mitt tycke en väldigt negativ religion till livet. Jag säger ingenting om deras moral eller levnadssätt. Buddister har en väldigt hög moral, tror jag.

Problemet är att deras tro går ut på att livet är hemskt och ett stort lidande. De har inte någon skapargud i sin religion. En buddist liv går ut på att leva så moraliskt riktigt att man slipper återfödas. Slutmålet är Nirvana, det totala utslocknandet. (Det är 50 år sen jag läste på universitet om Buddismen, så det är möjligt att jag kommer ihåg fel. Jag har haft fel förr.)

Jämför man då med kristendomen, så är det en väsentlig skillnad. I kristendomen har vi en Gud som har skapat allt, och i en av skapelseberättelserna står det att Gud såg att det var gott. Många av oss kristna älskar livet. Ser det som en stor gåva. Vi upplever glädje och lycka och ser fram emot att få komma till Himlen, där vi ska få leva i harmoni och lycka i evighet.

Problemet för oss kristna är lidandesproblematiken, varför det finns så mycket lidande på vår jord. Kyrkan har ett namn för det, Teodice kallar man det, men enligt min åsikt har vi inget bra svar på det. Vi vet inte varför så många måste lida.
Ändå älskar många av oss kristna livet. Ser det som en stor gåva från Gud.

Nu till ateisterna, som jag själv en gång tillhörde. Somliga av ateisterna tror att det bara är de religiösa, som är troende. De menar att de vet, att det inte finns någon Gud.
Men sanningen är nog den att det vet de inte. De tror bara, att de vet, att det inte finns någon Gud. Alltså är de också ”troende”

Min syster Bojan skrev i dag en dikt om skönhet. Jag återger den här, för jag tycker den är bra och tänkvärd. (Foto av Bojan)

Skönhet

Att vara nöjd och tänka: jag duger som jag är.
Det spar en mycket möda, bekymmer och besvär.
Det tar ju tid att fixa, med naglar, smink och hår,
Så att ett höstansikte, ser ut som sol och vår.

Med långa ögonfransar, och mun som plutar ut,
Och tatueringar förståss, båd för och akterut.
Men allt går ju att ordna, om bara man är rik.
Det finns ju dem som lever, rätt gott på kosmetik.

Man suger ut och sprutar in, och formar som man vill,
Och alla rynkor som man haft, de syns ej längre till.
När alla är så vackra, och strålar likadant,
Då känns det ganska bra ändå, att va en rynkig tant.

Bojan Larsson

I onsdags kände jag mig inte riktigt bra i magen, men rätt så ok ändå. Vi hade besök av några av barnbarnen och barnbarnsbarnen en liten stund. Jag vågade inte krama om dem, för jag visste inte, om jag blivit magsjuk.

På kvällen fick jag mer ont i magen, men jag hade ju varit på toaletten och fått lite avföring, så jag trodde inte att det blivit stopp i tarmen, som jag haft någon gång tidigare. Gunvor ville ringa 1177, men jag ville inte. Smärtan i magen tilltog och då ringde Gunvor i alla fall, men jag fick tala med 1177 och ”övertalade” dem, att jag nog inte behövde åka, eftersom jag haft avföring.

Smärtan i magen blev ännu värre,och jag började kräkas kraftigt flera gånger. Då sa jag till Gunvor: ”Ring ambulansen!” De kom och hämtade mig och körde ner mig till sjukhuset. På sjukhuset stoppade ner en slang genom näsan till magen och jag kräktes en två, tre liter. Jag blev sänd till röntgen, och där såg man att det var stopp i tarmen. Jag fick ingen mat eller vatten på ett bra tag, för de kanske måste operera. På torsdag eftermiddag fick jag någon sorts propplösning, som man hoppades skulle lösa upp stoppet. Jag blev glad, när jag kände att det kom en ”fis”, men när jag ånyo kom till röntgen visade det sig att det inte var fri passage än.

Flera nya röntgen gjordes av min mage på fredagen och då, när jag var övertygad om att få reda på vid ronden, att det skulle bli operation, så säger läkaren att det blivit öppning och att jag kanske skulle få komma hem till kvällen.

Glad blev jag förstås, men vågar inte riktigt lita på att det är över än. Hoppas det bästa. Tacksam och glad är jag för den ”kärleksbombning” jag fick av hela den stora familjen och kära vänner. Tack för all omtanke och för alla böner.

Foto av Gunvor, när hon tog realen 1964.
Jag träffade henne redan 7 oktober 1961. Jag hade tillsammans med min bror Yngve en Ford Zephyr 1954 års modell. Jag hade ett alldeles färskt körkort, jobbade på läsmejeriet i Visby och bodde i stan. Det var dans i Ala kastalet som CUF anordnade, och jag körde med Forden dit. Gunvor var inbjuden för första gången på dans till CUF. Hon bodde i Buttle. Jag bjöd upp henne och efter några danser frågade jag om jag fick skjutsa henne hem. Hon sa ja och på den vägen är det. Hade jag visst att det var så krokig väg från Ala till Buttle hade jag kanske tänkt mig för. Jag som hade alldeles nytt körkort. Fotot är Ford Zephyren på Buttle sågplats. (Det var dock inte den gången jag fick punktering, som jag tycks ha fått på fotot.)  

Sextiofyra år sen. Vi har hållit ihop sen dess och har nu fått tre barn, åtta barnbarn och nio barnbarnsbarn. Vi känner oss välsignade, och när jag på ett bibelstudium där vi läste om Abraham och jag fick frågan: ”Vad känner Du för samhörighet med Abraham, när Du tänker på honom?”
Jag sa, att när jag ser fotot på kylskåpet, som Kent tog på oss alla närmaste och jag o Gunvor sitter framför 29 personer, känner jag mig som fader Abraham.

Tack Gunvor för alla 64 år vi haft tillsammans.

Det finns ju redskap till hjälp.
I dag fick jag ta fram käppen.
(Gunvor tog ett foto av mig.)

Jag bar mig dumt åt i går. Gunvor var på vattengympa och jag var ensam hemma i stan. Jag skulle laga ett hål i väggen i lägenheten med spackel, som jag retat mig länge på. Klättrade upp på en liten pall för att nå upp till hålet, men när jag skulle resa mig upp knäppte det till i vänstra knät och jag skrek till i min ensamhet, för det gjorde mycket ont. I dag går jag som jag skrev med käpp.

Jag satt på en konsert bredvid en man som sett mig spela tennis. Han sa till mig: ”Du hade kanske inte de renaste slagen i tennis, men du var en ”jäkel” på att springa”.

Nu är den tiden förbi. Jag minns alla år, när jag spelade tennis med Per-Johan Göthberg, Agge Ahlin, Göte Karlsson och Ivan Ahlgren. Alla badmintonmatcher för Hemse , alla pingismatcher för Östergarn. Vilken glädje och vilken fröjd att kunna springa och röra sig utan krämpor. Det är fint att ha alla minnen att glädjas åt. Då tog man det för självklart att kunna springa som en hind, men just i dag går det inte.
Nej, nu får jag sluta med mina ”jeremiader” och glädjas åt att jag ännu kan skriva.

(Fot0 Gunvor Österdahl)
1963 tror jag det var, som jag slutade på länsmejeriet i Visby och började arbeta i Buttle stenbrott.

Jag hade arbetat några år på länsmejeriet i Visby, men efter att ha blivit orättvist behandlad och oförskämt blivit utskälld av en mejerist, som nyligen kommit in från landet och inte visste någonting om mig, gick jag direkt upp till disponenten och sa upp mig. Tur att det fanns arbete i stenbrottet, eftersom jag var familjeförsörjare.

På den tiden vägde jag 63 kg och såg inte så stark ut. Av mina arbetskamrater ansågs jag vara stadsbo och dessutom tagit Buttles vackraste tös till min hustru, så jag låg inte så bra till i Buttle.
De försökte driva med mig, men det begrep jag inte. De bad mig, att jag skulle flytta den dränkbara pumpen till ett annat ställe. Jag förstod inte bättre utan bar dit den tunga pumpen för hand. De flyttade den med traktor annars. Jag tror de ville sätta mig på prov och få skratta lite åt mig, när jag inte orkade med den tunga pumpen, men jag utsattes inte för något mer styrkeprov.

I stenbrottet gick det så till att först borrade sprängarbasen ett 20 tal borrhål ett tiotal meter av klippväggen. Därefter laddade han med dynamit och sprängde ”storskottet”. Därefter borrade han hål i de stora stenbumlingarna och laddade med dynamit och knallhattar och en meter stubintråd på alla. Sen fick vi alla arbetare hjälpas åt att tända på stubintrådarna. Jag minns att jag var lite feg och hann tända på två stubintrådar, men de orädda och skickliga kunde tända ett tiotal innan de gick i skydd.

När de stora stenarna sprängts sönder var det dags att ta fram släggan och slå sönder stenarna i mindre bitar. (20 cm i fyrkant ungefär) I början hade jag svårt att hinna med de andra. Det blev mest smågrus av stenarna jag slog på, men jag lärde mig så småningom, att det fanns något som kallades ”klåv” i stenen. Kunde man se var man skulle slå med släggan gick det bättre. Vi lastade så den sönderslagna stenen för hand upp på en traktorvagn. Så körde Sigvard Etelhag med traktorn upp stenen till Roma sockerbruk, där den brändes i kalkugnen.

Efter att ha varit med om ett mirakel då en ängel öppnat mina ögonlock, när jag somnat vid bilratten i 70 – 80 km fart, började jag tillsammans med min hustru gå i Buttle kyrka på söndagarna. Jag kom att bli betraktad, som ”religiös” och när arbetarna fått reda på att jag kommit in på en skola och fått möjlighet att börja studera, sa en av lastbilsförarna, som kommit för att köra sten (det var någon enstaka gång, som stenen hämtades med lastbil.) ”Jasså. Du ska bli en sån där gök som lever på oss andra och inte gör någon nytta”.

Sprängarbasen hörde vad han sa och han blev arg och tog mig i försvar. Han sa till lastbilschaufören, att slutar du inte upp med att håna Sune, ska du få med mig att göra.

Vi som arbetade i stenbrottet, när jag var där, var: Sigvard Etelhag, Vestergren (glömt förnamnet), Sprängarbasen Erik Nordberg, Emil Larsson, Harry Gustavsson, Dave Gustavsson och så jag själv. Även Henry Bäckman ryckte in som sprängarbas, när Erik var förhindrad.

Jag tror att jag är den siste som ännu lever och som arbetade i Buttle stenbrott.
”Tiden går”.

Vi låg över i lägenheten i Visby i ”netres”. Jag hittade inte i bokhyllan något jag tyckte var läsvärt. Till slut fick jag tag i Gunvors böcker från läroverket, ”Vägen till litteraturen”. Jag började läsa en dikt , som jag tyckte bara var trams, men så fick jag se vem som skrivit den, Nils Ferlin. Plötsligt ändrade jag uppfattning. Han var något av min idol. Hade han skrivit den måste den vara värdefull. Jag såg den på ett nytt sätt. Hur kunde jag så snabbt ändra mig från att tycka att dikten bara var trams, tills jag fick se namnet på den som skrivit, och plötsligt tycka den var bra.

Skulle det kunna hända andra också? Detta att man ser en tavla som man inte alls tycker om, men så får man se signaturen, Picasso, och plötsligt ser man någonting annat.

Jag minns en samling jag var med på i Östergarn. Kanske var det efter ett kåseri jag haft om en av mina böcker. Vi kom i alla fall att samtala om olika böcker och deras författare. Jag hade en åsikt om en av Sonja Åkessons dikter. Hon som var från Buttle. Jag sa, att jag förstod ingenting av dikten, och att jag först trott att det var innehållsförteckningen.
Jag fick då en skarp blick från en av deltagarna, och det kändes som om jag trampat på helig mark. Sonja Åkesson var hennes idol och inget negativt fick sägas om henne.

Visst var det dumt av mig, att kritisera Sonja Åkesson och samtidigt försöka sälja min ”tokiga” bok. Det gick i alla fall inget vidare med försäljningen den gången.

Förr bodde många präster i prästgårdar. Både kyrkoherdar och komministrar bodde i sina prästgårdar. (Jag har själv bott i tre prästgårdar. Eksta, Fårö och Östergarns.) Nu är det mera ovanligt att prästerna bor i prästgårdarna. 
På 70 och 80-talet retade vi präster oss på att församlingsborna sa, att det var viktigt att det lyste i prästgården. Kanske tyckte vi att det viktigaste för dem  skulle vara att komma till gudstjänsterna i kyrkan.

Jag har funderat på det där med att det var bra, om det lyste i prästgården. Det var kanske fromma tankar församlingsborna hade. Att prästgården kunde vara, en plats, ett slags öppet hus, dit församlingsborna kunde få komma med sina bekymmer. Det var bra att prästen bodde i församlingen eller pastoratet. Detta att prästen delade vardagen med församlingsborna. Kände till deras bekymmer och glädjeämnen. Kanske trodde de också att prästerna hade omtanke om sina församlingsbor, att de bad för dem, och att de kände en trygghet, när de såg att det  lyste i prästgårdsfönstren.

Det kanske inte var så dumt att prästen bodde i prästgården. Personligen har jag i alla fall fått uppleva, att man kommer mycket nära sina församlingsbor, om man finns i närheten. Man gjorde många hembesök t.ex., när någon av de äldre fyllde år. Nu samlar man ihop alla gamla en dag om året och får det gjort på en gång.

Jag vet ju inte hur det är i dag. Kanske har prästerna ännu bättre kontakt nu, än vad vi präster hade förr?

(Lukas 2:19 Men Maria gömde och begrundade allt detta i sitt hjärta. 1917 års översättning)

Det händer att jag tänker att jag gör fel, som berättar om mina ”gudsupplevelser”. Kanske var det bättre om jag behöll det för mig själv och inte berättade det för andra, men det är som om något driver mig, att berätta. Jag tror att det kan bero på att jag blir så glad, när jag förstår att det finns en Gud och en mening med våra liv. Detta att vi inte bara är tillkomna av slumpens nycker, utan att det finns en mening och mål.

Jag talade med Birgitta och Gunnar Björlander för några dagar sen med anledning av att jag ville tacka för Gunnars bok, Pontius Pilatus. Jag berättade då också för dem att jag hade upplevt något som jag tyckte var märkligt. Birgitta sa då, att det är nog inte alla präster som får uppleva något sådant. Kanske borde jag vara tyst och inte berätta. Det är den ständiga frågan jag jag brottas med. Därför rubriken på min blogg: ”Gömma och begrunda i sitt hjärta”.

Det blev en lång inledning. Det jag tyckte var märkligt var följande:
Någon ringde till mig och bad att jag skulle medverka vid Gutamålsgillets dag. Man firade 80 år i gutamålsgillet och hon som ringde sa till mig, att man skulle fira: ”I glädjens tecken”. Hon tyckte att det skulle passa bra om jag ville läsa något ur mina ”galna kyrkohistorieböcker.” Jag blev glad över att bli tillfrågad och sa ja.

Sen började jag fundera: ”Var det rätt av mig att berätta galna och roliga historier på samlingen, som präst. Vara något av en clown? Borde jag inte som gammal prost istället vara någon, som en döende ville hålla i handen vid sin dödsbädd?”

Jag funderade mycket på det och talade med en studiekamrat, förre domprosten i Stockholm, Hans Ulfvebrand. Han gav mig ”Clownens bön”.

”Och när allt går mot sitt slut, låt mej då höra dej viska: När Du fick mitt folk att le, fick du mej att le”.

Underbara ord, för en som ständigt tvivlar på att han gör rätt.

Nåväl det kändes bra på Gutamålsgillets dag. Många skrattade åt mina skämt.
Men så var det det där med hur en gammal prost skulle bete sig. Är det riktigt att man kan bete sig som en clown ibland? Skulle det inte vara bättre om man levde så att någon ville hålla prosten i hand inför döden?

Någon vecka efter gutamålsgillets dag ringde telefonen intensivt en morgon. Gunvor höll på med något annat och jag fick tag i mobilen och svarade yrvaket.
Då hördes en ledsen röst som sa, att hennes mamma var döende och ville så gärna att jag skulle komma in till henne.

Jag gick i pension 2005 och inte varit särskilt aktiv i min prästtjänst sen dess. Ändå var det något i mitt hjärta eller huvud som sa, att en präst som blir kallad till en döende måste skyndsamt ge sig dit, så jag kastade på mig kläderna, tog prästskjortan med frimärket för säkerhets skull och åkte till Visby.

Det märkliga är, att jag blev glad över kallelsen. Detta att än en gång befinnas ”värdig” att tjänstgöra vid en dödsbädd. Det var som ett erkännande, att en clown som berättar galna historier ändå också duger att vara till hjälp för en döende.

Överst Ikonen Jungfru Maria med Kristus. Därunder klockan jag fick av konfimanerna på Fårö 1994. (Jag är avbildad på klockan. Jag har då blivit lite rund.)
Det lilla fotot är min farmors far, ”Jörrn” som födes 1833 och dog 1911. Han sitter bredvid sin hustru Katarina som ligger i kistan. Katarina föddes 1836 och dog 1902,
Därunder ett foto av min farmor som föddes 1867 och dog 1957 och min farfar Carl född 1867 och dog 1937. Min far som på fotot är omkring tre år föddes 1891 och dog 1967. Farmor håller dopbarnet, min faster Hulda i knät. Hon föddes 1893 och dog 1939.
På fotot under har vi mina syskon Gunborg född 1928 och dog 2013. Bertil född 1931 och dog 2003. Martin född 1933 och dog 2002. Yngve född 1936. Gunnar född 1937, Gösta född 1939 och dog 2023. Bojan född 1940. Jag (Sune) född 1943 och Bettan (Lisbeth) född 1946.
Fotot därunder föreställer våra barn med respektive. De är födda på 1960 och 70-talet.
Därunder våra barnbarn som alla är födda på 90-talet.
Allra underst våra barnbarnsbarn som alla är födda mellan 2013 och 2024.

Väggen påminner mig ständigt om tidens gång. Tidevarv komma, tidevarv försvinna. Släkten följa släktens gång… (psalm 297)

Vi har ett liknade foto på vårt kylskåp av hela vår familj och överst har vi skrivit bönen Herre håll din skyddande hand över dem och bevara dem i din kärlek.