Tacksägelsedagen

Morot

Faran med att använda gamla predikningar.

Gunvor och jag var i kyrkan i dag på högmässa, Tacksägelsedagen. Det var en behaglig och trivsam stund, med fina psalmer, solosång och bra predikan.

Det jag tänkte berätta om det var en gudstjänst i en annan kyrka på Tacksägelsedagen på 1980 talet.(Jag är själv en gammal präst och visst har det hänt att jag också någon gång fallit för frestelsen att ta en gammal predikan. Jag minns hur hemskt det var, när jag såg tre biskopar i församlingen och upptäckte, att jag fått fel predikan med mig upp i predikstolen. Då var goda råd dyra.)

Ursäkta att jag spårade ur lite, men den här Tacksägelsedagen på 80 talet där jag åhörde en annan prästs predikan, så märkte jag ganska snabbt att han använt predikan förr. Prästen hade en tid tidigare varit präst på fastlandet. På fastlandet var det då vanligt att , eftersom det var tacksägelsedag så tog man in något av årets skörd, såsom potatis, morötter, äpplen o.s.v.

På gotländska landsbygden var det då ännu inte så vanligt att man tog in något av skörden i kyrkan. Nåväl prästen han ondgjorde sig väldigt över att man släpat in potatis och morötter i kyrkan. Vi fyra fem, som var där fick oss en rejäl utskällning av prästen i predikan. Han sa bland annat: ”Gud vill inte ha någ morötter i körku, han vill ha mänskar där”.

Jag log där jag satt i kyrkbänken. Det fanns inte en enda morot i kyrkan, ingen potatis eller beta heller för resten.

Gutamål

Gustfs hö 1

Foto av min far när han sätter ihop en ”köisling” på 50- talet.

Gunilla Drysen på Fårö hade satt in en bild på slånbär. Det blev något fel, så det såg ut som om jag hade satt in bilden. Jag kommenterade den bara, när jag berättade om, att mor alltid var så glad när hon plockade  ”sleiar”, slånbär.

Det finns små skiftningar i gutamålet. Sleiar heter det på landet och ”slion” i stan. ”Netres” på landet och ”nättras” i stan. Det är en sorts förfining av gutamålet.

Jag kom att tänka på vad sprogebon, Bo Persson sa om gutamålet: Gutamål det prates leit oleik i oleik soknar, men de jär bär ei  Sproge di pratar reit.

Jag kom att tänka på min fars arbete, när han satte ihop en höstack, en ”köisling”.

Det var på 40- talet och en kvinna åkte tåg på  fastlandet. Hon såg ut genom fönstret på tåget och fick då se en man som höll på att sätta ihop hö.
Hon sa eftertänksamt, eftersom hon var på fastlandet ville hon låta lite finare, hon sa: ”Naj, se en köttsling”. (köisling)

Vi skrattade åt historien och med den ville far lära oss, att inte göra oss till. (Int gär si till, för att låta mer märkvärdig.

 

Drömmar och förändringar

Det har varit stora förändringar i min närmaste familj i sommar. Dels har broder Yngve sålt vårt barndomshem vid Hajdeby, och dels har Gunvors syster sålt sitt hus i Follingbo.

Det har varit mycket att göra, för att rensa allt gammalt i de båda husen.

I torsdags hamnade jag på lasarettet. Jag hade fått tarmvred och blev inlagd. Jag hade önskat få vara med på kollegan, Bo Stenmarks begravningsgudstjänst i Hejde på fredagen, men därav blev intet. Det löste sig med stoppet i tarmen, men det är ännu inte riktigt helt okej i magen.

Jag har väldigt ofta mardrömmar. Konstigt, tycker jag, för jag känner mig inte särskilt orolig.

I ”neitres” hade jag en annorlunda dröm. Det var något ”religiöst” över den. Jag drömde att jag på kvällen skulle gå den gamla vägen från Hajdeby till Trosings där jag är född. Vägen gick genom Norrskogen. Det var mörkt när jag gav mig av, och plötsligt blev jag mycket trött. Jag la mig ner och så kom ett litet kid, ett rådjur och kröp in i min famn. Det låg där så tryggt i famnen och lämnade mig först när morgonen kom.

Det var ingen mardröm. Tvärtom. Det kändes bra, och jag kände mig lycklig, när jag vaknade.

Hyllningsdikt

Midsommar 2010 Bettan

Foto Gunvor Österdahl midsommar 2010 vid Hajdeby.

Det är inte bara min broder Yngve som säljer gården. Det är Gunvors syster Kerstin som säljer sitt hus i Follingbo också. Båda köparna får 6 oktober som tillträdesdag.

Det har inneburit att vi hjälpt till att rensa i båda husen. Gunvor hittade den här hyllningsdikten till Bettan o Tage när de gifte sig 1989. Ingen fick reda på vigseln, men det hade läckt ut ändå och släkten var samlad på plats, när de kom ut från kyrkan. De gömde sig bakom kyrkogårdsmuren och skulle utropa ett leve för brudparet när de dök upp. Det var bara det att de tog fel på person. De var nära att skrämma slag på kantorn, Ulla Sundberg, när de plötsligt dök upp och utropade levet.  Broder Martin skrev dikten. Tyvärr dog Martin 2002. Han blev han bara 68 år,  Martin skrev:

Till Bettan o Tage 17/12 1989

Uti skogen furorna viska.
Just i dag står vår lillsyrra brud.
Så vi sticker  från jaga och diska,
för nog vill vi se Bettan i skrud.

Nu ni lovat inför vår Herre
på skälvande, darrande ben,
att älska varandra, men värre
är att hålla löftena sen.

Men kunde Du sluta att röka
och komma ifrån ditt begär.
Då är det allt värt att försöka
för visst klarar Du av det här.

Du lita kan uppå Tage
Han är både gammal och van.
Han upp dig ur havsdjupet drage,
när Du var i klorna på Ran.

Husdjur de har Du en masse
en katt och en hund så fin.
Så har Du ju Martin och Lasse
fast de är ena riktiga svin.

Välkommen i släkten Du Tage
Vi vet att Du platsar här.
Har aldrig hört någon klage.
Välkommen, kom som Du är.

För brudparet vill vi utbringa
Församlingen reser sej.
Låt nu hurraropen klinga
ett fyrfaldigt – LEVE DE.

(Bettan hade två tama grisar, Martin och Lasse. Det hände, när man var hos dem, att hunden Mello kunde öppna dörren och in i köket kom han tätt följd av grisarna Martin och Lasse, som gick lösa på tomten.)

Det känns konstigt att läsa Martins handskrivna texter. Vi stod varandra nära, eftersom vi var gifta med varsin syster. Det är som han blir levande igen, när man läser dikterna han skrivit.

 

Angående Längtan efter tro

Jag fick beröm för en predikan jag hade på gutamål i söndags. Det var någon som tyckte det var tråkigt att jag slutat predika, för hon tyckte jag ännu hade något att ge.

Jag drabbades av högmod och tänkte, att det var kanske en bra idé att återge min bok längtan efter tro, som gavs ut på SkeabVerbums förlag 1982.Ett kapitel om dagen var min tanke att jag skulle återge i min blogg.

Jag hade inte läst boken på över 40 år och när jag började skriva ner första kapitlet upptäckte jag en del fel i boken. Jag hade skrivit att paret i granngården var gifta, vilket de inte var. Prästen, som var morbror till småskollärarinnan flyttade efter sin pensionering till henne och bodde där till sin död.

Likaså antyder jag att mina syskon var gudsförnekare allihop. Min äldsta syster var frommare än vad jag kanske någonsin blir. Hon gav sina småsyskon var och en sin egen aftonbön.

Dessutom tyckte jag inte den var så bra som jag först trodde. Det gick tokigt med avskrivandet och när jag fotade av sidorna blev det inte heller så bra. Det var ett misstag och inte meningen, att jag skulle återge den. Allting har sin tid, står det i Predikarens bok i bibeln.

Boken finns i ganska många exemplar på Almedalsbiblioteket, om någon vill läsa den.

För min del låter jag den nu ”vila i frid”.

Längtan efter tro

Längtan efter tro

Längtan

1982 kom den här boken ut på SkeabVerbums förlag. Boken är utgången från förlaget sedan många år. Den såldes snabbt slut och gavs ut i drygt 3000 ex.

Jag fick tanken att i min blogg återge ett kapitel för varje dag ur boken. Kanske kan den ännu vara värdefull för någon. Jag fick en krona och 50 öre för varje sålt exemplar. Det gjorde mig inte rik, men det gjorde ingenting. Jag var enormt stolt och glad över att få en bok utgiven. Jag fick höra att 97 % av alla manus som kom in återsändes till författaren. Så inte undra på att jag blev glad, när beslutet togs att den skulle ges ut. Det tog några år. Lektorer skulle först läsa manuset och säga vad de tyckte. Lektorerna var positiva, men chefen för förlaget var tveksam.

Jag hade fått vid 37 års ålder en hjärtinfarkt, som inte upptäcktes på sjukhuset. Jag var för ung dör att få hjärtinfarkt. Nu för en 5-6 år sen fick jag en ny hjärtinfarkt och man konstaterade då på Karolinska att jag hade haft en hjärtinfarkt tidigare, och att kärlen hade tagit nya vägar.

Jag minns en gång i Eksta för drygt 40 år sen. Jag vaknade av att det liksom small till i bröstet och hjärtat blev oroligt. Gunvor ringde ambulansen, och jag kom in till sjukhuset. Där inne möttes jag av en ung läkare, som hånade mig och sa, att pastorn var rädd för att dö. Det var minsann inte han. Han tog inte ens pulsen på mig utan sände hem mig i taxi.
Det innebar att jag efter den betan inte sökte någon läkare på åtskilliga år. Jag intalade mig att det var psykosomatiskt, så jag kämpade vidare utan att sjukskriva mig.

Jag fick en fruktansvärd dödsångest och försökte skriva den av mig. Sven-Erik Pernler, som varit ”lektor” på SkeabVerbum fick läsa mitt manus och rådde mig att skicka in manuset till förlaget. Ja, ungefär så gick det till när boken Längtan efter tro, kom till.

(Vi flyttade till Fårö 1989. I kyrkoherdetjänsten där ingick att vara pastor på KA 3. Jag kom att spela tennis med regementsläkaren, Ennander, som varit intensiv läkare på ett sjukhus uppe i Norrland. Jag fick göra ett nytt EKG och då han såg på det, såg han,  att jag hade haft en bakvägsinfarkt tidigare, och att de var svåra att upptäcka.)

 

Predeikan pa gutamål

(Fick vara med i Sjonhems kyrka i dag och fick predika på gutamål. Några hade svårt för att höra. De bad mig att jag skulle skriva ner min predikan i in blogg)

Dödn u Leive,
star de yvar textar för e dag ,
för den här sundan . (16 sönd. eft. trefaldighet)

De finns a bok e bibln, sum handlar um Job. De är ei lali intressant bok för boki tar upp ett problem som mang har fundere yvar. Job, han vait me si, att han har int gärt någ gale, men han far ändå plåges u leide så mik att han ynskar att han var dödar. Förr da trod di att sjaukdomar u plågar de var straff fran Gud, för att mänsku hadd gert nå fail ellar nå gale. Men Job, han visst att han hadd int gärt någ fail, u ändå fick han leide..

Sum gammel präst, så har ja håirt mang gangar folk sum är sjauk u leidar mike, att di sägar: Va har jag gärt för ont, sum far lide så?

Till alle daim sum frågar så kan ja säge: De har int me va Du har gärt ei leive u gäre, att Du far leide. Vör vait int varför de finns så mik leidande ei världen.. Vör frågar pa samm sätt sum Job.

Dödn, dödn, dödn, sägd Astrid Lindgren till sein systar när di prat ei telefon. Nå har vi klar av de. Nå far vör prat um någ anne.

Jo ja haldar me na. Nå ska ja predeik um någ roligare. Ja ska predeik um leive. Va de nå är? Ja såg et TV program där di pratede um AI. I fall de här me artificielle kund fa någ liv? De var en filosof, en psykolog, en fysiker och en programledare, sum diviverede um de. Filosofen och psykologen di trod att AI kund fa leiv, me han sum var fysiker, han sägd att AI, di är bäre maskinar. Di kan aldri fa leiv. Da kum ja utänk pa skaelseberättelsarna i Biblin. Där gärd ju Gud a källing av ett av karns ribbain. Men de var kansk u bäre en maskin, men så star de att Gud inblåste livsande ei nasar pa mänsku.
De är de sum ja tror är själve leive. Livsanden.

U nå till va sum berättes ei evangelie för i dag. Um synagogföreståndarens dotar, sum var dödar. Da far vi vit, att Jesus, sum pa ett sätt var a vanli mänske, han hadd samm makt som Gud Fadar självar, för han kund u gi liv. De jär kanhänd är de sum gär att vi ei körku sägar att han är Guds Sun.

När Jesus väckt upp na, da sägd han ård sum bränd si så fast ei åiru, pa daim sum var me att vi ännu idag kan håir va Jesus sägd pa sitt aiget språk, Arameiska. Han sägd: ”Talitta Koum”. De betöidar pa gutamål: Tösi leile! Rais pa di!.

U töisi raist pa si,u blai livnes igen.

Ett undar ellar ett mirakel skede. När Jesus sägd: Töis leile! Rai spa di

De jär mang sum har svårt för att tro pa de här me mirakel. Men vi sum har vart me um de, vi vait att de kan ske. För Gud är de int någ sum jär omöjligt.

En av daim sum hadd den vassaste hjännu pa ou jård, han hait Einstain. (Låtar nästn sum gutamål) han sägd att de finns bäre två sätt att se pa leive. Ett jär att int någ är ett mirakel u de andre sätte de jär att allting jär ett mirakel.

Ja hadd en bror sum ja tyckt mik um, Han sägd att han trod int att de fanns nån Gud. Jag tyckt han var oskapligt klok. Han trod pa vetenskapen och var duktu pa u räkne.
Ja såg upp till han u trod sum han.

Ja var me um någ konstut en gang. Ja var 18 ar u någ av en skynning. Ja var ihop me a töis sum bäre var 15 ar, ja är ihop me na ännu, men just den kväldn var jag tråttar u skudd kåir bil haim. Ha såg de u sägd: ”Ja ska be för di så du kummar klokt haim”. Da tänkt ja säg till na, att kum nå int me de där reigiöse för ja tror int pa de.

Pa vägen när jag kåird haim sumnede ja be rattn e 70 -80 kms fart. Da fick ja se en ypen näve sum skeind  u löist. Den ypne näven lyft mein augenluk u ja var kvar pa vägen fast ja hadd sumne be rattn.

De nati sivd ja inte någe. Ja begrep att jag hadd möt någ sum ja int trod fanns.

De är den händeln sum gärd att jag blai präst.

Ja har dock hatt svårt för att kum ifran de där me um de finns en Gud ellar inte. Ja har fat jobb med de.  Ja har lait ei himln bland stjännar, svart hul u galaxar.

De var en teid da ja hadd mik rolit åt den där sången: ”Vi ska fara bortom månen, vi ska fara bortom Mars”. För ja begrep att int fanns de nån Gud där? I alla fall int så man kund se han. Nå var ja för ett slag sen u håird pa en astronom sum prat um svart hul ei himln. U han sägd någ um att  någ di kallar för händelsehorisonten runt de svarte huli, där kanhänd man kan kum in ei andre universum. Da tänkt ja förstås, Aha de kansk är där man kummar till himln?. De kan händ, att han sum skrev sången: ”Vi ska fara bortom månen, vi ska fara bortom Mars Har reit? Ja man vait aldri.

Ja tror att visst kan man se något av Gud pa ryggen i universum och ei skapelsen u leive sum sånt, men de jär int så leit för alle.

Nå tror ja att de finns en leitare väg att hitte Gud. Jesus sägd, att Gud finns inum uss. Ja tror Gud ei skapelns läggd in någ nätverk  ei uss när vi föds, så att vi kan hald kontakt me han, när vi vill. De finns en längtan inom uss, sum Gud jär svare pa.

Gustaf Larsson skrev:
Har däu tro sum jär stark
Fallar haugmod pa knei,
Singar sanglausar fäugel,
Glångar torraste trei.

Har du tro sum jär stark
Vaksar gröide pa stain.
Braidar kalreis´n rosar
Pa dein akarrain.

Har du tro sum jär stark
Kummar teveveil pa skam
Da glädes marki
där du gar fram.


Sensommarkväll

4 september 2023.

Gunvor och jag såg ett bra TV program om kungen. Vi gick därefter ut på en promenad i den ljumma klara kvällen och såg då månen strax intill Jupiter och många andra stjärnor på himlen.

Vi gick in igen och tittade på recept för tillagning av kyckling och också en smörgåstårta, vi lovat bjuda på när Gunvors syster ska flytta till lägenhet i Visby.

Det hade annars varit en typisk Tyko Brahe dag. Gunvor skulle till Visby för provtagning. Jag var bedrövad över att ha förlorat internet i datorn. Vi var på besök i vår lägenhet i Visby och jag besökte den mycket trevliga Elgiganten, för att få hjälp med problemet med datorns internet. Fyra ggr var jag där. Sista gången hade jag med mig modem och rotor till Elgiganten. De hade ordnat datorns internet, men när jag skulle sätta ihop alla kablar igen, så blev det fel med TV n. Bedrövad över detta ringde jag vår son Kent, som är präst, men ändå duktig på allt vad TV och datorer heter. Han fixade det. Jag hade satt in en kabel på fel ställe. Glad i hågen över att allt i Visby fungerade, åkte vi tillbaka till Buttle.

Jag har känt mig låg några dagar, delvis beroende på att jag varit trött och har haft ont i bröstet och blivit andfådd. Trodde att jag fått en ny hjärtinfarkt. Jag vet ju att jag är 80+ och har inte mer att vänta av det jordiska livet, men ändå, man vill ju leva lite till.

Nåväl. Lite senare på kvällen, efter det att jag druckit några glas rödvin gick jag ut i Buttle på natten igen. Det var ljumt ute och alla stjärnor som lyste mot mig. Plötsligt kände jag mig lycklig. Jag tänkte: Det är inte så dumt att vara stjärnstoff, som fysikerna säger.

Jag tänkte också på den gången, när jag i Östergarns prästgård var ute en natt och då det också var en fin stjärnhimmel och då jag tänkte: ”Gud, om Du finns kan Du inte ge mig ett tecken?”. Då hörde jag inom mig en röst som sa: ”Duger inte det här?”

Liv

Liv

Jag såg ett intressant TV program för någon vecka sen. Det handlade om AI (Artificiell Intelligens). Där var en programledare, en filosof, en psykolog? Och en fysiker.

De diskuterade om AI kunde så småningom utveckla liv, ett medvetande. Filosofen och psykologen trodde det var möjligt, medan fysikern sa, att de var och förblir maskiner.

Samtalet kom så in på frågan, vad som egentligen är liv.

Av de tre, psykologen, filosofen och fysikern kände jag störst samhörighet med fysikern.

Han som sa, att AI var och förblev maskiner. Jag vet naturligtvis ingenting om AI, men frågan vad som är liv intresserar mig.

Jag tror det har med Gud att göra, som allting annat.
I en av bibelns skapelseberätter, första Moseboken 2 kap. 7 vers, enligt 1917 års översättning står det:
Och Herren Gud danade människan av stoft från jorden och inblåste livsande i hennes näsa, och så blev människan en levande varelse.

Det verkar som om Gud först tillverkade en maskin av det material som var tillgängligt, stoft från jorden. Kanske en människoliknande maskin, som fungerade utmärkt, men inte hade något eget liv. Det var först när Gud inblåste livsande i hennes näsa, som människan blev en levande varelse.

Skapelseberättelserna i bibeln är fantastiska tycker jag. Det är naturligtvis ingen exakt beskrivning hur det gick till, men någon har funderat och beskriver det på ett poetiskt sätt. Man har vågat ställa frågorna.

Livsande. Ett strålande uttryck för vad som är liv.