Sunes blogg

Såg Carina Bergfeldts program i går kväll. Hon intervjuade flera personer. En skådespelare, en humorist, en sångartist och en psykolog, som var ”döstädare”.
Skådespelaren, humoristen och sångartisten hade en snabb spontan humor som tilltalade mig mycket.

”Döstädaren” sa några ord som gjorde att jag hajade till. Hon sa att livet skulle vara totalt meningslöst om inte döden fanns och vidare att döden är liv.
Hon ville också att vi skulle tala mycket mer om döden för att må bättre.

Jag har ändå från tre-fyra års ålder funderat över döden. Läst många böcker om döendet både på universitetet och annars. Jag fick en hjärtinfarkt när jag var 38 år. Man upptäckte inte infarkten på sjukhuset, utan först senare när jag fick en ny infarkt i 70 års åldern. Den första infarkten trodde man på sjukhuset var psykosomatisk och det trodde jag med, så jag arbetade vidare. Jag blev dock ”dödsförskräckt” och hade väldigt svårt att hålla begravningsgudstjänster. Fick svårt med andningen. Ja, det gick så långt att när jag skulle skriva in någon som var död i ”Död och begravningsboken” mådde jag dåligt.

Jag är i dag över 80 år och har haft över 1000 begravningsgudstjänster, så jag har haft mycket med sorg och död att göra. Ibland så mycket, att när ”dödsrädslan” var som värst ville jag komma från grubblerier om döden.
I dag accepterar jag att jag en dag ska dö. Jag längtar inte efter att jag ska dö, men accepterar den, om än motvilligt.

Nu tillbaka till psykologens uttalande om att livet skulle vara meningslöst om inte döden fanns och att döden är liv.

Jag tror mig veta, att det inte funnits någon kultur under historiens lopp, som inte fruktat döden och hoppats på ett liv efter döden. Allt i från stenåldern och framåt. Det tycks som om alla hade önskat att livet fortsatte också efter döden.

I Bibeln försöker författaren till syndafallet förklara, varför vi måste dö. Vi hade lurats av ormen att äta av kunskapens träd på gott och ont, och därför hade vi gjort mot Guds vilja och straffades med att vi måste dö.

Jag har som sagt fruktat döden nästan hela livet, men genom ett mirakel, när jag blivit väckt av en ängel, när jag somnat vid bilratten, förstod jag att det fanns något mer i tillvaron, än jag förut förstått.

Jag kom att tro på Jesus Kristus. Satsade på att det var sant att han besegrat döden och uppstått på tredje dagen och att jag tack vare vad han gjort för mänskligheten också jag skulle få vara med i det eviga livet i glädjen hos Gud.

Därför förstår jag inte ”döstädaren psykologens utsago att om döden inte fanns är livet helt meningslöst.

Jag tror att döden förskräcker många. Detta att inte längre existera, att inte finnas till. Jag tror att de flesta av oss människor, (om de är friska, pigga och glada och älskar livet ) gärna lever ett evigt liv). Döden däremot innebär förlusten ibland av hustru, barn, föräldrar, älskade vänner och jag tror av erfarenhet, att detta är inte något positivt, utan är sorg, saknad och tomhet.)

Därför är jag glad för att Herren Jesus Kristus enligt vår kristna tro, besegrat döden och ger alla som vill ta emot det evigt liv i kärleken hos Gud.

Min far dog 21 april 1967 hemma i sin säng vid Hajdeby. Det är över 56 år sen. Jag var 24 år då. Med enkla medel, såg, hyvel, stämjärn och kniv gjorde han många möbler. Bland annat gjorde han gungstolar till många av oss barn.

Gungstolen Gunvor och jag fick av honom gjorde han efter en svår cancersjukdom, som han med stor möda kravlade sig ur sängen och tillverkade.  Vi lät måla den, när vi flyttade till Östergarns prästgård och när jag gick i pension 2005 och flyttade till ett mindre hus i Buttle kom gungstolen tillbaka till sin ursprungsplats, Salen vid Hajdeby.

Då nu Hajdeby blivit sålt tog vi in den i vår lägenhet i Visby. (Se bilden)
Jag ligger ofta i soffan och ser TV på kvällarna.

En kväll när jag låg där i soffan och sträckte på mig kom jag att känna  armstödet på fars gungstol. En märklig känsla kom över mig. Jag kände och kom ihåg när far arbetade med den. Kände mig väldigt nära pappa en kort stund. Ja, det var faktiskt som om jag höll honom i handen.

Kanske håller jag på att bli knäpp på riktigt. Det var i alla fall en väldigt fin stund.

(och lite annat)

(Foto av Martin Lönnebos frälsarkrans)

Det är konstigt att när jag får en idé till en blogg som dyker upp i hjärnan på mig, då har jag svårt att koncentrera mig på något annat. Jag skäms lite över att jag inte kan koncentrera mig på att be för min familj och alla andra jag lovat att be för med hjälp av Frälsarkransen. Hela tiden dyker bloggen upp, när jag försöker be. Det gäller också när jag äter frukost och bäddar. Jag vill komma igång med bloggen så fort som möjligt. (Det tycks vara så för mig, att får jag någonting i skallen, då måste det ske med en gång.)

Nu då, äntligen ska jag berätta vad som hände mig häromdagen. Jag hade ett viktigt möte, som jag blivit ombedd att vara med på. Jag tycker om att vara i god tid och märkte att jag kom en halv timme för tidigt till mötet. Jag tog därför en promenad in till vad som tidigare kallades Domus på öster.

Där mötte jag en gammal klasskamrat. Vi gick sju år tillsammans i skolan och vi gick också och läste tillsammans. Det var ett kärt möte oss åttioåringar emellan. Plötsligt mindes jag en kväll efter läsningen, när jag följde henne hem en bit på vägen. Vi var nog inte kära i varann, men plötsligt kysstes vi. Det var första gången jag kysste en flicka. Jag var 14 år och okysst tidigare, men det talade jag inte om för henne. Fast jag tror, att hon visste det ändå på grund av mina tafatta försök.

Det blev i alla fall ett härligt möte häromdagen. Vi möttes bara en kort stund och jag kände att jag möttes av en otrolig värme, tillit och glädje. Några fler ”pussar” blev det däremot inte.

Foto Gunvor Österdahl. Båtresa på Moselfloden i september.

Harry och jag träffades hösten 1946. Vi var i treårsåldern, när vi träffades. Min stora familj hade flyttat till Hajdeby och Harry och jag blev grannar och mycket goda vänner. Vi hängde ihop jämt. Det hände att vi gjorde bus, såsom när vi var i tio årsåldern och såg en buss åka upp till Torsburgen. Då tog vi våra cyklar och skyndade efter. På Torsburgen finns en grotta som kallas ”Svart Stuu” och som på den tiden var alldeles mörk. (Nu är den inte mörk längre, men då var den mörk). Harry och jag skyndade före turisterna ner i grottan och tryckte oss i mörkret mot bergväggen. Turisterna trevade sig fram i mörkret längs de svala väggarna och vi stod alldeles tysta och när turisterna plötsligt kände våra varma ansikten skrek de för full hals. Vi sprang snabbt därifrån.

Vi gick i samma klass i folkskolan. Vid 18 års ålder fick jag arbete på länsmejeriet i stan och våra vägar skildes. Harry körde runt med traktor och vagn i de närliggande socknarna och hämtade mjölkspann, som senare med lastbil fraktades till länsmejeriet i Visby.

1962 ryckte vi in i det militära. Vi blev befälselever och fick numren 5 och 6 och hamnade på samma logement. Efter ett år var det så dags för muck. Harry fortsatte den militära banan och blev bland annat idrottsofficer. Jag hoppade av och gick tillbaka till mejeriet.

Harry och jag har många gemensamma minnen. Han är min bästa kamrat och har hjälpt mig ett flertal gånger. Vi har båda kommit upp i åren och får nu åka buss gratis inom Gotlands region.

Tack för att jag får vara din vän, Harry, må vi leva länge än, även om vi har svårt att komma ner i ”Svart stuu” nu för tiden.

Läste Bisons krönika i dag. En av hans kompisar frågade några veckor innan han dog: Bison, tror du det krävs lösenord för att komma in i himlen”?

Jag föreslog, skriver Bison: ”Hej, nu är jag här!”.

Jag kom att tänka på Gunnar Bendelin som vikarierade som klockare i slutet på 90 talet i Östergarn. Han berättade att han en natt drömt så konstigt.  Han drömde att han stod vid himlens port och de hade frågat efter lösenordet, för att komma in i himlen. Han skulle då i drömmen ha frågat mig, som var präst där och jag hade då sagt: ”Det är korset så klart.”

Ett fantastiskt svar som i stort sett sammanfattar det kristna budskapet.

Jörrn” född 14 september 1833
död 26 sept 1911. Han var min farmors far.

Min Farmor, Charlotta född 1867. Död 1957
(På fotot sitter hon med min syster Bojan i knät)

Min far, Gustaf född 1891. Död 1967

Jag är född 1943

Jag är alltså fjärde generationen i min släkt. Det känns lite konstigt, när mina barnbarnsbarn sitter i mitt knä. Det är alltså, som om jag skulle suttit i knä på ”gubben Jörrn”. Tanken svindlar.

Tanken svindlar också, när jag tänker på att jag bodde i samma rum som min farmor, som dog 1957. Hon har kanske mött människor som levde på 1700 talet. Det är i alla fall teoretiskt möjligt.

Tidevarv komma, tidevarv försvinna
släkten följa släktens gång

Vi fick vårt sjätte barnbarnsbarn i går morse. Det var Freja och Jesper som fick sitt andra barn, en ”sårk” till.

Foto Peter Knutas Kyndelsmässodagen 2018.

Det var min sista högmässa. Jag hade någon månad innan fyllt 75 år och jag var rädd för att bli för ”gubbig” i mitt sätt att hålla gudstjänst. Det var bäst att sluta medan jag hade ”huvudet” i behåll, tänkte jag.

Jag ville ha den i Eksta, för där hade jag varit i nästan elva och ett halvt år i början på min prästtjänst. Jag prästvigdes 40 år tidigare, Kyndelsmässodagen 1978.

Nu är jag 80 + och tänker tillbaka på min tid som präst. Många fina minnen, som t.ex. ”Min sista högmässa”. Det hände mig något märkligt, när jag kom tillbaka till Eksta kyrka och skulle börja högmässan.

Plötsligt tyckte jag mig se alla som gick i högmässorna på min tid som präst, men som nu var döda. Det var ”Källstu, Gustaf, Valdemar vid Mellings, Greta och John, Harriet och många, många fler. Jag tänkte särskilt på humoristen Emil. Han kallades allmänt för ”gamle kluckarn”. Han var med på alla gudstjänster.

Jag hade vid något tillfälle undervisat om att altarringen, som inte ser ut som en ring, ändå är det. Altarringen i kyrkan fortsätter, enligt kyrkans tro, på andra sidan kor-väggen in i himmelen och där vi med ”dina trogna i alla tider och med hela den himmelska härskaran prisa ditt namn och tillbedjande sjunga”, står det i nattvardsliturgin.

Har jag förstått det rätt, så innebär det när vi firar nattvard, så är det inte bara Herren som är där, utan på något sätt har vi då också måltidsgemenskap med alla dem som gått före oss. (”Dina trogna i alla tider..”)

”Gamle kluckan”, Emil han la sig alltid i slutet av sin levnad, så nära kor-väggen som möjligt,

för, sa han, jag skall i alla fall snart flytta över på andra sidan.

Hajdeby köptes av min far och mor, Gustaf och Elsa Österdahl 1946. Vi flyttade dit 12 personer hösten 1946. Huset hade stått öde i många år. Nu har min bror Yngve sålt huset huset till Eric Runesson, som är ny ägare av gården. Vi barn som växte upp vid Hajdeby hade en fin tid där. 

Min syster Bojan låter far och mor i dialogform resonera om, om de ska köpa gården vid Hajdeby 1946 eller inte. Huset där vi bodde förut, Trosing, hade blivit för litet. Hon skriver dikten på gutamål.

Gardskaupe

Vör kan int bo kvar här, nå gar de int längga
Men kan jo int kumm si för stolar u sänggar.
Sän mor dein blai liggnes, de blai ännu värre.
Hur vör ska fa mat vait väl bäre vår Herre.
U skyldu ei bodi de vill ja int vare,
Män de är aind sätte u matfrågu klare.

En bit här ifran finns en gard som star öde,
Den skall visst sälles, där kan vör uss föde.
Ja tror int de är så värst mangg spekulantar,
Bleir nukk int så dört, um vör vändar pa slantar,
Ja tror vör kan klar de, kum me skall du se,
Vör gleidar deit ner, skall vör säg klukku tre?

Byggningar di har fat sta u förfalle,
Män de är stort, här är plass till daim alle.
Här finns de jo knappest a hail finstar-räute,
De är jo kalldare inne än äute.
Frukt-trei glånggar, de är nästn summar,
Män inne där far män ha nävar ei lummar.

Här finns de smide u sed-magasein,
Ei häusar är plass ti bad hästar u svein,
Bås finns ti korna u hyns-häus ti hyns,
Fast däurar di hänggar allt leite pa skyns.
Far ja bär halldes så skall de blei bättar.
Be bryggar-häus-däuri finns pump när ja tvättar.

Ute ei hagen kan kräki fa baite,
U far ja bär plöge,så kan ja sa vaite.
Här undar burgi är stainuä tvärar,
Di passar nukk bättar till ryg u ti pärar.
Ei skogen är gutt um bad rabbis u harar,
Som sårkar kan jage, di gynnar blei karar.

Till handel ei bodi vör äggi kan sälle,
U lämnar vör mjölk far vör skum-mjölk i ställe
U smör u leit ust u kan händ någen krone.
Ei grann-gardn bor de a riktu matronä,
Mä kar u täu sårkar u hans gamle mor,
U di har bad hästar u greisar u kor.

Bär ja far ei finstrar u take far lage,
Så far ja ta rästn sän ,leite ei tage.
Till haustn ja tror att vör kan flytte heit,
Män fysst vintan, den kummar int u blei leit.
Kuss-stainar är släut, män kan int äld yvar allt.
Vör far trängg ihop uss, så längg de är kallt.

Saln är vakkar män gålve är släut.
Ja måst jo snikkre preses som förut.
De far blei här som ja da halldar till.
Ei källan där kan vör ha pärar u sill,
U kummar de främmnes, så finns vardes-stäuu.
U där kan du site u spinn framför gräuu.

De bleir gan ti strumpar ti leitn u stor.
U ligge u stikke, de klarar nå mor.
U bani di växar, kan snart hjälpe till.
Säg mi nå Elsa, um du tror att du vill,
Här ner bi Hajbi fa kumme ti ro?
Ja tykkar vör kaupar, för här vill ja bo!

 

Den 6 oktober var jag kallad för att tillsammans med broder Yngve överlämna gården, hans gård vid Hajdeby. Det var mäklaren Niklas, köparen Erik, broder Yngve och så jag själv. (Jag var bara med i reserv ifall något skulle hända Yngve).

De skrev på avtalen, och allt var frid och fröjd. Vi väntade på kvittot från banken, som dröjde några minuter. Jag pratade med Erik, den nye ägaren, och tyckte han var väldigt trevlig. Det tycker broder Yngve också, så även där är allt frid och fröjd. Erik och jag kom att prata om att jag varit kyrkoherde en tid på Fårö, och att han hade viss anknytning till Bunge. Det var ett intressant samtal och det kändes bra.

Min bok, Mellan himmel och jord”, har inte varit någon större säljarsuccé, så jag försöker på alla sätt bli av med den. Jag gav därför mäklaren Nicklas och Erik var sitt ex. I kväll talade jag i telefonen med en tidigare hajdebybo på somrarna, som bättre kände till den akademiska världen, och hon sa, att Erik var en av akademins ledamöter. Jag rodnade. Jag tänkte att honom gav jag min bloggbok: Mellan himmel och jord.”  De utser ju Alfred Nobels  litteraturpris.

Kanske var det lite magstarkt, men jag visste ju inte. Jag visste bara att broder Yngve tyckte bra om honom. Jag minns allt för väl, när min första bok: Längtan efter tro, hade kommit ut på Skeab/Verbums förlag, och jag blev kallad till en man mitt i natten, som om min lilla bok sa: Ja, så mycket kan jag säga dig, att något nobelpris får du inte.

Vårt svenska samhälle håller på att förändras. Varje dag hör vi talas om skjutningar, sprängningar och hemska våldsdåd.

Kan det bero på att vårt samhälles grundvärderingar förändrats? Jag tänker på när kyrkan och staten hörde ihop. Nästan alla ungdomar i vårt land gick och läste och fick lära sig grunderna i vår kristna tro.

Jag är mer och mer övertygad om att vi behöver det andliga, något att tro på. Det sägs att vaccum, tomrum alltid har ett behov av att utfyllas. Fyller vi inte det med tio Guds bud, fyller vi det med något annat.

Jag läste så fina förklaringar på Tio Guds bud av Landvetter Härryda pastorat Svenska kyrkan, så jag hoppas de inte har något emot att jag återger dem:

1. Du skall inga andra gudar hava vid sidan av mig:
     (Inrikta ditt liv på den Gud som är alltings ursprung och mål.)

2. Du skall inte missbruka Herrens, din Guds namn, ty Herren skall inte låta den bli ostraffad som missbrukar hans namn
(Använd Guds namn endast i det godas tjänst)

3.  Tänk på vilodagen så att Du helgar den.
     (Ge dig själv regelbunden tid till vila och uppbyggelse)

4    Hedra din fader och din moder för att det må gå dig väl och du må länge leva i ditt land.
       (Visa dina föräldrar respekt och kärlek så kan du förvänta dig detsamma av dina barn)

5.     Du skall inte dräpa.
        (Värna och vörda livet i alla dess former)

6 Du skall inte begå äktenskapsbrott.
(Var trogen mot din partner)

7. Du skall inte stjäla.
(Respektera andras egendom och rättigheter)

8. Du skall inte bära falskt vittnesbörd mot din nästa.
(Visa dig pålitlig i tanke, ord och handling)

9. Du skall inte ha begärelse till din nästas hus.
(Dela din medmänniskas glädje över att hon har fått en bra bostad.

10. Du skall inte ha begärelse till din nästas hustru, ej heller till hans tjänare, ej
heller till något annat som tillhör din nästa.
(Tillåt dig att vara glad åt att det gått din medmänniska väl i livet).

Jag tror att vårt samhälle mår bra att ha dessa regler och värderingar. och att när vi bryter mot något av buden, då drabbas vi av dåligt samvete, för att vi gjort vår medmänniska illa. Tyvärr går det att döva sitt samvete och så förråas, så man utför hemska våldsdåd.

Jag erkänner gärna att det är svårt att hålla alla buden, men jag förlitar mig på Herren Jesus Kristus, som visade oss att Gud är kärleken och förlåter oss om vi ångrar det onda vi gjort och försöker låta bli att göra om det. Denna möjlighet finns i högmässan varje söndag.

Det är inte bara förlåtelsen som utdelas vid gudstjänsterna. Det är bibeltexter och förklaringar till texterna. Det är böner, gemenskap och välsignelse också.

Vi var i kyrkan på högmässa i dag. Det var en duktig präst som utlade bibelordet och sjöng fantastiskt bra.Kantorn och klockare var det heller inget fel på. Ändå var vi två gamla präster och två andra, som var vanliga gudstjänstdeltagare.

Håller församlingsgemenskapen på att urholkas. Är det nya värderingar som nu tar överhand? Jag tror att det är dags att kraftsamla, att var och en som vill höra Kristus till sluter upp till söndagens gudstjänst och visar vad vi har för värderingar och vad vi tror på.