Sunes blogg

Jag var på en begravning i går. Det var långt över hundra personer i kyrkan. En ung man i skägg kom fram till mig och utstrålade värme. Han sa att han hade gått och läst för mig. Jag kände inte igen honom. Det gjorde ont, när jag såg hur sårad han blev. Någon annan kom och hälsade och jag fick ingen möjlighet att reda ut när han gått och läst för mig, eftersom han drog sig undan när den andre kom. Jag skämdes och skäms ännu för att jag inte kände igen honom.

Det är viktigt att bli sedd och att känna igen personer. Jag minns en from gammal dam, som gick i kyrkan varenda söndag. Hon är död nu sedan länge. Hon hade flyttat till stan och den nya prästen hade inte sett och inte hälsat på henne. Hon var sårad länge.

Nils Huhta, min kollega och vän,  är död sedan länge. Han hade en otrolig förmåga att känna igen människor. Alla ungdomar som var med oss på läger i norska fjällen, för nu mycket länge sen, kom han ihåg. På sjukbesök, när han var och hälsade på gamla, mindes han mycket  väl alla sjukdomar de berättat för honom. Han hade en underbar gåva att känna igen och komma ihåg.

Hur glad blev jag inte själv, när biskop Erik mottogs i gudstjänsten i Domkyrkan och han efteråt, när jag skulle gå ut ur kyrkan och hälsade på honom och han sa: ”Hej Sune. Hur har Du det där ute i Östergarn nu för tiden?”

Jag hade visserligen gått i pension från kyrkoherdetjänsten i Östergarn 2005 och flyttat till Buttle, men ändå. Jag trodde inte han kände till mig, men han såg och kände igen. En utmärkt egenskap hos en biskop.

Jag skulle också vilja ha den egenskapen, men har den inte på samma sätt. Ibland får jag tanken, att det beror på att jag är för självupptagen. Ser bara mig själv. Tanken har också föresvävat mig, att jag kanske börjar bli dement. Det händer att när Gunvor och jag ser en film på TV, att hon säger: ”Den här har vi sett förut”. Jag minns då inte. Det har sina fördelar också, för då kan jag se om filmen med behållning, för jag minns ju inte hur den slutar.

Får avsluta med en sann rolig historia, som jag säkert berättat förut. Jag var från 1989 – 1995 kyrkoherde i Bunge pastorat och bodde på Fårö. En dag fick jag ett vykort från barntimmeledarna på vilket det stod: ”Hur är det med prästen? Vi tror att det är med honom, som det är med Jesus. Vi vet han finns, men vi ser honom inte.”

Min syster Bojan har skrivit en så fin dikt år 2010  om min broder Yngve . Han är nu på äldreboendet i Katthammarsvik, men då var han ensam kvar vid Hajdeby. Fotot av Hajdeby är taget av min kompis Harry Hanell år 1964. (Favorit i repris)

                                                                        

                                                                                                                                       

                                                                                        Seist                                   

                                                                 Han sitar pa bänken pa trappu

                                                                 u keikar mot gräusvägen äut.

                                                                 Lauen pa lönni har gäulnä,

                                                                 han kännar att summan jär släut.

                                                                 Nå jär de tomt häir ei gardar

                                                                 sän seist summargästn försvannt

                                                                 Di seir aldri haustsol såm skeinar

                                                                 u löisar pa lautrei så grannt.

                                                                 Naj, nå vill di haimat till städar

                                                                 u gatljaus när kväldn bleir mörk,

                                                                 u hauststårmen tjautar kringg gardn

                                                                 u rykkar ei tallar u björk.

                                                                 Nästn hail lev har han bot häir,

                                                                 han kåm aldri bårt häir efran.

                                                                 Förr fanns de folk häir ei gardar,

                                                                 de fanns bade gamle u ban.

                                                                 U karar såm jobbde pa akrar,

                                                                 di gikk ättar hästar u harv,

                                                                 u ättar saningsmaskinar

                                                                 u fylgdes av mavar u sparv.

                                                                 Nå äir allt ut-arränderet

                                                                 häir baitar nå lambi e dag,

                                                                 för u halde buskar fran akrar

                                                                 u för u fa Eubidrag.

                                                                 Näir han var ban, var män tvungen

                                                                 u odlä den mat män skudd ha,

                                                                 u pärar skudd räkk fram ti summan

                                                                 u mätte bad stäure u sma.

                                                                 Di jagede rabbis pa vintan,

                                                                 de mangg ganggar räddningi var.

                                                                 Da var di tåll såm var sultnä,

                                                                 e dag äir han einsummen kvar.

                                                                 Rabbisar di har bleit sjaukä,

                                                                 di däugar int länggar ti mat.

                                                                 Nå gar han me hundn ei koppel,

                                                                 han har bleit hans bäste kamrat.

Han sitar pa bänken u keikar,

                                                                 nå kummar visst biln me post.

                                                                 Han gar ti grindi u yppnar

                                                                 a låd såm äir raodar av rost.

                                                                 Postn jär för de meste

                                                                 reklam efran bodar ei stan,

                                                                 me bildar pa kleidar för töisar

                                                                 u rolie sakar ti ban.

                                                                 Han fikk varken ban ällar källingg

                                                                 u teidn försvannt allt för fort.

                                                                 Hans bror äir visst äute u raisar,

                                                                 för häir kåm de me postn ett kort.

                                                                 Han keikar pa korte u tänkar,

                                                                 däir har aldri summan någ släut.

                                                                 Däir slippar di kyldi u mörkre

                                                                 u snåi, så män int kummar äut.

                                                                 Tänk um män kunde fa raise,

                                                                 u blei bårte tiss ladingen kom

                                                                 u slippe langg ainsummne vintan,

                                                                 män da skudd hailä böen blei tom.

                                                                 Så gar han ett slag i kringg gardar,

                                                                 u seir att allt äir såm de skall.

                                                                 De kan nukk va bra u va bårte,

                                                                 män haim äir säkrare e alla fall.

                                                                 Han skudd väl ha gärt någ at häuse,

                                                                 män va äir de för mainingg mä de?

                                                                 Han förstar att de bleir summarställe,

                                                                 den dag han int länggar äir me.

                                                                 Da fällar di nukk gamle lönni,

                                                                 ha sto häir, näir far hans kåm heit.

                                                                 Di rustar nukk upp bäggi flyglar,

                                                                 u byggninggi putsar di veit.

                                                                 Fein-kläide mänskar skall ga häir,

                                                                 langgt bårte fran jäkt u fran stress,

                                                                 u ”Hajdeby åtta tre åtta”

                                                                 bleir deres summar-adress.

                                                                                                                                          Bojan

i Buttle och hittat en gammal anteckningsbok där jag skrivit om fortbildningsdagar i Soest. Jag återger vad jag skrivit här. (Vi firar i dag diamantbröllop, och jag tycker det är fint att berätta om min längtan till henne från första dagen vi träffades.) (Fotot taget 1961 vid Trosings)

Soest. Söndag den 21 sept 1986
Jag vaknade vid 7 tiden på rummet i predingeseminariet. Efter det att jag duschat och gjort mig i ordning ringde jag min hustru Gunvor. Vi gav båda uttryck för vår längtan efter varandra och var mycket tacksamma över att vi ännu efter 25 år kunde känna så. Gunvor skulle på gudstjänst i Levide kyrka på Gotland, och jag skulle gå på gudstjänst i S:t Petri kyrka i staden Soest.

Jag gav mig av i god tid. På vägen till kyrkan tog jag foton av stan. Innan gudstjänsten började i S:t Petri gick jag in i S:t Patrokli, den katolska kyrkan, som låg alldeles bredvid. Inne i kyrkan gick jag fram till en Kristusskulptur där han dignade under korset. Jag uppfattade skulpturen så levande, att jag såg honom röra på läpparna. Jag trodde det var en synvilla. Det var mer än 15 år sen jag förväntat mig att få se något tecken från ett krucifix, en träskulptur. Men läpparna fortsatte att röra sig.

Jag satte mig på bänken framför skulpturen. Plötsligt såg jag att det var inte bara läpparna, det var också ögonen. Ja, han nickade till mig med huvudet, och jag såg hur han andades. Kunde nästan höra hans tunga andetag. Jag försökte ruska på mitt huvud för att så att säga vakna till, men det hjälpte inte. Trots min invändningar var han som levande framför mig. Jag kunde inte höra hans ord, såg bara hur läpparna som rörde sig, såg den brustna blicken, såg huvudets kamp, såg hur bröstet hävdes, men jag uppfattade inga ord, såg bara lidandet och jag tyckte erbarmligt synd om honom. Jag hade föreställt mig att Jesus nu var lycklig och glad hos sin Fader. Föreställt mig att det ohyggliga straffet han fick genomlida där på Golgata för snart 2000 år sen ändades , då döden inträffade på första långfredagen. Jag tänkte: ”Herre, stackars dig. Släpar Du ännu på det där gamla korset?”

Var det verkligen så, att han ännu bar sitt kors, att han ännu fick genomlida detta hemska? Var det detta han ville säga mig? Var det någonting om hans kyrka att hon lider? Var det något i mitt personliga liv, som orsakar honom detta lidande? Ja, frågorna är många och kanske får jag aldrig svar på dem. Det enda jag vet, det är att jag vill gå till S:t Patrokli igen, för att om möjligt ånyo få ett livstecken.

_______

15 augusti 1989 firade Gunvor och jag silverbröllop. Vi beslöt då att tågluffa i Europa. Jag hade en önskan att få visa S:t Patrokli kyrka och det märkliga krucifixet där för henne. Vi fick hjälp av prästen Albrecht Winther att komma in i kyrkan. Väl där inne blev jag mycket snopen. Det var inte alls samma krucifix jag sett. Det jag såg den gången 21 sept 1986 var något helt annat. Jag blev besviken och tyckte inte det var mycket att visa Gunvor. En stor grotesk träskulptur.

(I marginalen i anteckningsboken står det: ”Ich liebe dich”, Gunvor. Jag hade ju gått Folkhögskolan i Hemse på Gotland och läst Bitte 1, 2 och tre och var Tyskland, så jag måste ju visa vad jag kunde.)

---

Vi var som vanligt på promenad i Buttle i dag. Vi tyckte båda att luften såg ”burdaus” ut. (Mörka moln, oregelbundna molnformationer, ja ”burdaus” helt enkelt).

Det fick mig att tänka på en något ekivok historia som min far berättade. Det var en man som på 20-talet kom hem sent en kväll. Han var mycket berusad och somnande i sin säng. Han vaknade av att han var ”pinknödig”. Han tog sig ur sängen och gick i väg för att lätta på blåsan. Mannen trodde, att han var utomhus men hade bara kommit till den öppna spisen och ”pinkade” i den. Elden hade inte slocknat riktigt utan låg och pyrde i askan. När han då lät sitt vatten i den öppna spisen bolmade svart rök upp. Stirrande rätt in i den sotiga spisväggen utbrast mannen: ”Det var hemskt va luften ser burdausar ut ei kväld.”

(Fotot infört i GT 1989 i en intervju när vi flyttat till Fårö. Tröjan jag har på mig har Gunvor stickat.)

Fyra av mina syskon har dött och jag förstår att när som helst kan det vara min tur. Det är i sin ordning. Den värsta dödsångesten har lämnat mig, men man vet aldrig om den kommer tillbaka. Jag förstår och accepterar att mitt jordiska liv närmar sig sitt slut. Det är inget konstigt med det. Miljarder människor har dött före mig, så varför skulle jag slippa undan?

Det är klart att man funderar över hur man levt sitt liv. Det värsta är att jag blivit osäker på om det var rätt av mig att bli präst. Jag hade ingen studentexamen och har en hel del luckor i min utbildning, men jag klarade min teologie examen och blev prästvigd. Det såg ut som en omöjlighet, men vägar öppnade sig, så att jag kunde få bli präst.

Jag läser nu boken ”Väven” av biskop Martin Lönnebo. Jag citerar ur hans bok: Johannes dvärgen satt framför kyrkan, och bröderna omgav honom och rådfrågade honom om sina tankar. En av fäderna som såg det greps av avund och sade till honom: ”Ditt kärl, Johannes, är fullt av gift.” Johannes svarade honom: ”Visst är det så, abba, och det säger du fastän du bara sett utsidan. Om du fick se insidan, vad skulle du då säga?” (Ökenfadern Johannes föddes omkring år 339)

Johannes svar tycker jag är så mitt i prick. Min insida, mina tankar är heller inte så rena. Jag vet när jag sitter i kyrkan på gudstjänsterna den här tiden på året då det handlar mycket om hur vi som kristna ska leva och prästen börjar predika om hur vi förstör vår miljö och att det hela kommer att sluta med katastrof. Då tänker jag, att jag orkar inte höra mer om all miljöförstöring, vi hör det ju ständigt och jämt. Jag vill höra kärleksbudskapet som ger oss hopp och tröst.

Jag ber min morgonbön med hjälp av Martin Lönnebos Frälsarkrans. Ber först en lovsång till Gud. När jag så kommer till ”jag pärlan” så dyker det istället för en tacksamhet upp för att jag finns, allt galet jag gjort och alla felaktiga tankar. Det blir då ofta: ”Jag fattig syndig människa..” Lika så med mina negativa tankar, som att jag kanske aldrig skulle blivit präst. På tal om det, så kom Gunvor ner till mig efter att ha letat på loftet efter tidningen med bilden på mig och katten. Hon hittade en massa andra tidningsurklipp där det stod berömmande ord om mig. -Det hjälpte något-. Jag förstår att jag är lite konstig i mitt inre, för om det så är 100 personer som berömmer mig, men en som är negativ, så är det den negative jag kommer ihåg. Jag har orena tankar och sysslar alldeles för mycket med mig själv.

Nu till fotot ovan. Gunvor stickade som sagt tröjan, jag tror det var fyra färger på den med rätt avancerade bilder. Bland annat var där en fem, sex renar, som inte syns på fotot. En gång hade jag den på mig när jag gick till gudstjänst i Visby domkyrka. Jag mötte där Astrid Wretmark, prästen, som kom fram till mig pekade på renarna och sa skämtsamt: ”Rena mig så blir jag ren”. (En av kyrkans syndabekännelser.)

Jag läser som sagt ”Väven” av Martin Lönnebo nu och hoppas den kan förändra mig, så att jag i mitt inre får renare tankar och kan glömma mig själv, för att så ingå i något större. Han skriver: ”Andas in- Andas ut. Andas ut oro och andas in tacksamhet.

Kerstin Falks delning av en predikan på FB inspirerar mig att berätta om mina funderingar.

I Illustrerad vetenskap läste jag för ett tjugotal år sen, att från början fanns ingenting, men så blev det kortslutning i detta ingenting och så uppstod Big Bang.
Jag tyckte det passade bra i hop med skapelseberättelserna i bibeln.

Under de senaste åren, kanske beroende på att de hittat en stjärna som skämtsamt kallas för Metusalem, I början trodde man att den var drygt en miljard år äldre än Big Bang, men man har nu justerat in den, så nu är den yngre än Big Bang.

Jag tror ändå att vetenskapsmännen fick sig en funderare. Kunde det finnas något före Big Bang? Jag såg ett naturvetenskapligt program, där man sa något om kaosmörkret, som var före Big Bang.

Jag kom att samtala med en mycket kunnig man om det här med energi. Energin försvinner aldrig den tar sig bara andra uttryck eller former. (Svårt att förklara vad jag menar.)

Jag frågade honom: ”Har då energin alltid funnits?” Han tänkte nog så. Lite skämtsamt sa jag då: ”Är då Gud det samma som energin? Vi säger ju att Gud alltid funnits?”

Vi skrattade båda åt min konstiga fråga, men ju mer jag tänkt på det, desto mer tycker jag att det ligger något i det.

Ja det är inte lätt att med ord tala om vad Gud är eller förstå vem Gud är. Kerstin Anér skriver i psalm 27 vers 1:

Du är större än mitt hjärta, du som allting kan och vet
du som har i dina händer Vintergatans hemlighet.
Du som skapade atomen, du som sprängde solens skal,
världen den omätligt djupa, mäter du med lag och tal

I går hände mig något förskräckligt. 
Det var för några dagar sen då jag skulle klippa gräset. Gräsklipparen var tom på bränsle och när jag skulle fylla tanken med bensin hade jag fått tag i flaskan med olja. Det tog ett slag innan jag blev varse det. Jag tänkte, att det gjorde nog inte så mycket, oljeblandad bensin hade man ju hört talas om, så jag fyllde på med bensin. Gräsklipparen startade, men stannade efter ett slag och var sen omöjlig att få igång. Jag ställde undan den. I går tänkte jag, att jag måste ju ta tag i eländet och få i gång gräsklipparen igen. Jag förstod att jag måste tömma  bensintanken från olja och bensin, för att få igång klipparen.

Jag visste att man kunde med en ”sughävert”, ett rör som man stoppade  ena änden i tanken och så sög man med munnen upp bensinen i röret och höll andra änden på röret lägre än än den som var i tanken. Då skulle det uppstå självtryck. Jag gjorde ett försök. Sög och fick upp bensin i munnen, men lyckade inte få det att rinna själv. (Det smakade dessutom mycket illa.)

Då försökte jag med en gammal cykelpump suga upp bensinen och oljan. Det misslyckades också. Det var inte tillräckligt sug i pumpen.

Då kom jag på den ”briljanta” idén att försöka med hjälp av dammsugaren  suga upp lite bensin i röret, för att det sen skulle rinna med självtryck. Jag anslöt mitt rör till dammsugaren och satte igång dammsugaren. Vad händer. Jo! – Det small ett kraftigt skott och plötsligt såg jag att det slog lågor om dammsugaren och gräsklipparen.

Jag fick panik och störtade först in och drog ur kontakten och sprang därefter för att hämta ett spann vatten som stod vid husväggen och slog över både dammsugare och gräsklippare och lyckades släcka elden. Jag hämtade ännu mera vatten för säkerhets skull och Gunvor kom ut och hjälpte mig bära vatten.

(Jag har ont i ryggen och har inte sprungit på tre , fyra år, men då gick det undan.)

Allt gick väl och Gunvor sa: ”Du har tur Sune, att din skyddsängel inte har lämnat dig”.

Jag tänkte på de gånger, då jag skrattat åt min gamle farfar som blev senil vid 70 års ålder och gjorde eld i väggklockan. Jag var ju ännu värre än han.

Nåväl. Det gick ju bra till slut, fast inte för dammsugaren. Gräsklipparen däremot klarade sig. Mågen och dottern kom till Buttle på kvällen. Han hittade en slang och en kran under bensintanken. Han tog loss slangen och öppnade kranen och tömde bensinen och oljan enkelt och behändigt. Vi hällde på ny bensin och gräsklipparen startade igen. Tack Thomas.

 

Gunvor och jag hade bestämt en resa till Assisi, Den helige Franciskus stad. Jag var 68 år och pensionär. Gunvor hade nyss fyllt 65 år. Vi hade köpt en ny bil, en Toyota Auris och tänkte med den åka till Assisi i Italien. En resa med bil på 500 mil fram och tillbaka till Buttle. Gunvor planerade resan var vi skulle övernatta och allt annat med resan.

Det kom till Buttle ett besked att alla vi, som var över 65 år, skulle lämna ett avföringsprov för att kontrollera att vi inte hade cancer. Jag lämnade in provet, och det visade sig att jag hade tjocktarmscancer. Jag hamnade på sjukhus och det blev komplikationer. 28 operationer och tre månaders sjukhusvistelse. Jag hade öppen buk och stomi. Gunvor skötte om mina sår. Hon fick avbeställa övernattningar med vår resa till Italien.

Efter ett år, trots öppen buk och stomi tyckte vi, Gunvor och jag, att vi skulle förverkliga vår resa. Gunvor visste att den Helige Franciskus var något av en idol för mig. Han, som var rik, hade lämnat allt och arbetat för de fattiga.

Vi gav oss av mot Italien med vår nya bil. Ett galet beslut med tanke på min öppna buk och min stomi. Visst blev det komplikationer. Gunvor fixade det mesta. Hon visste, att jag så gärna ville se Den helige Franciskus stad.

Väl framme i Assisi gick vi i mässan i Franciskus kyrka. Där hände något märkligt. Jag vet att ibland har jag en förmåga att förstöra heliga ting, men kanske kan det vara trosstärkande för någon annan.

Jag berättade för min vän och mentor vad jag upplevt, och han rådde mig att inte berätta för någon. Enligt honom var det inte så märkvärdigt.

Gunvor och jag kom att tala om händelsen för någon dag sen, när jag nu är fyllda 81 år. Det hör till att jag är inte någon präst, som lever ett oklanderligt liv. Jag har orena tankar och gjort saker som inte en kristen borde ha gjort. Men ändå..

Det som hände i S:t Franciskus kyrka var att när vi gick fram till nattvarden såg prästen oförstående ut, när jag la handen på bröstet och avstod från att ta emot nattvarden, eftersom jag visste att svenska kyrkan inte har nattvardsgemenskap med katolska kyrkan. Det kändes väldigt konstigt. Vi är är ju alla med i Kristi kyrka.

På väg ned från nattvarden märkte jag att det var några blodsdroppar på min hand. Jag visste inte att jag skadat mig på något sätt.

(Det är möjligt att jag övertolkar händelsen. Jag hade i alla fall inga sådana tankar innan besöket i kyrkan. Kanske borde jag inte berätta vad som hände, utan göra som Maria, gömma och begrunda det i mitt hjärta, men ändå… Det har nu gått 12 år sen vi var i Assisi.)

Tro nu inte att tycker att jag är något särskilt på något sätt. Tvärtom jag är just nu inne i en svag psykisk och själslig period med ett väldigt dåligt självförtroende som präst. Jag kan ju inte ens sjunga.

(Fotot taget på vår guldbröllopsdag av Henrik Radhe.)

Tänk att det redan gått tio år sen vi firade guldbröllop med tärnor och marskalkar och brudnäbbar. En av brudnäbbarna sa, att de nog var de äldsta brudnäbbarna i historien.

Jag är tacksam och glad, för att Gunvor stått ut med mig i alla år Det kan inte ha varit lätt att leva med min svartsjuka, tokiga idéer och farit runt och bott på mer än 20 olika platser. Några kanske tror att det är Gunvor som drev mig till att studera, men inte alls. Hon var nöjd med att jag var mejeriarbetare och stenbrottsarbetare. Vi hade det bra, men det var något som drev mig. Gunvor ställde upp för mig och mina studier. Hon hjälpte mig med engelskan, som var lite av min ”akilleshäl”. (Hälften av all litteratur på universitetet var ju på engelska och jag hade bara läst engelska något år.)

Apropå min svartsjuka så sa jag skämtsamt till Jakob Tronét, som till vår glädje hälsade på oss i förrgår. Jakob har också en vacker hustru. Vi kom att tala om min svartsjuka och jag citerade ett gammal uttryck om svartsjuka, då någon sagt, att den som har en vacker hustru och en vit häst har inte en lugn stund.
Min hustru sa då eftertänksamt: ”Tur du inte haft någon vit häst”.

Jag är i alla fall glad att Gunvor stannat hos mig under alla dessa år.
Gunvor och jag hörde på sexologen Malena Ivarsson som i dag pratade i sommarprogrammet i radion. Hon hade varit gift tre gånger och tyckte det var helt Ok med skilsmässor. Gunvor och jag tyckte plötsligt att vi var ganska ”mossiga”, som levt så länge tillsammans.

Man lovar vid vigseln att man ska leva tillsammans tills döden skiljer oss åt. Jag tror, att det är en bra idé om man kan hålla detta löfte. Dels för barnens skull och dels för att den av makarna som blir övergiven lider och känner sig sviken. Naturligtvis har jag förståelse för, att det kan gå snett i ett äktenskap, med misshandel, otrohet och psykisk tortyr. I dessa fall är skilsmässor bästa utvägen.

Det har också hänt mig att jag hamnat i situationer i min prästgärning där en av makarna har dött och den andre maken träffat en annan och blivit förälskad på nytt och haft dåligt samvete mot den döde maken. Då har det varit befriande att säga: ”Ja, men Du lovade vid vigseln tills döden skiljer oss åt”.

Ja, ja. Hoppas jag inte blir svartsjuk efter min död, om Gunvor hittar någon annan som hon blir förälskad i.

(Bilden tagen från en gammal videofilm strax efter Rositas födelse)

Tänkte egentligen skriva en blogg om Gud och energin, men får återkomma till det senare.

Jag kom att se på gamla videoband vi tagit, och jag kom att känna en enorm lycka. Vi har inte sett dem på 20-25 år. Dels beroende på att vår videoapparat gått sönder och dels för att videobanden fallit i glömska.

Nu i dag såg vi dem. Bland andra Jespers band, men framför allt såg jag början på Rositas band nr 1. Vi bodde i Östergarns prästgård och var barnvakter för Jonas 3,5 år och för Jesper 6 år. Det var vår dotter Maria och Thomas som skulle få sitt tredje barn.

Prästen Nils Huhta som ofta var hos oss i Östergarns prästgård hissade Östergarns prästgårds flagga i topp. Maria, vår dotter, hade fått en flicka, som de kallade Rosita, och vi fick i uppgift att åka till BB med med Jesper och Jonas, för hon och hennes man, Thomas ville visa upp den lilla flickan för oss och för hennes bröder.

Till Visby och sjukhuset är det fem mil från Östergarn. Rositas nyblivna bröder frågade var tredje kilometer om vi inte var framme snart. Så småningom kom vi fram och Maria, vår dotter, kom emot oss på parkeringen pigg och glad trots att det bara var några timmar sen hon född sitt barn, Rosita.

Vilken glädje det var för oss och för barnen att se henne och om en liten stund få möta den nyfödda. Hon var efterlängtad. Älskad av hela familjen.

Jesper och Jonas, hennes bröder, kunde väl bli osams någon gång, även om det var sällan, men de älskade sin syster. De lärde henne spela fotboll och allt möjligt. Rosita blev duktig i fotboll och spelade ett slag i Dalhems damlag.

Åren har gått. Nu har Rosita fått barn i sin tur. Och fler är kanske på gång. Gunvor och jag räknade ut att det kan komma 31 personer, vår närmaste familj, när Gunvor fyller år. Gunvor och jag har blivit gamla och gläds över vår stora familj. Barnbarnsbarnen kallar oss farmor Gunvor och faffa Sune, mormor Gunvor och moffa Sune. Det känns bra att alla håller sams. Relationer är det viktigaste i livet.

Jag vill avsluta min blogg med vad min syster Bojan skrev om vår storasyster, Gunborg, hon skriver att Gunborg önskar:
”…nu när mitt liv närmar sig sitt slut
vill jag att ni alla ska vara vänner
allesammas livet ut”