Sunes blogg

Min bror Martin född 1931 död 2002.

I mitt hem vid Hajdeby talades det mycket gutamål. Jag har märkt att efter det att jag var med på gutamålsgudstjänsten i Visby Domkyrka, har jag börjat prata mer gutamål igen.

Jag kom att tänka på att vi ibland i SLU hade som program små sketcher och andra roligheter. Det var min syster Bojan, Martin och svåger Allan som hade tokiga och roliga idéer, som vi framförde på scen. Det var mycket ”gjån” och skratt när vi förberedde programmen.

Jag minns särskilt en gång då min kompis och granne Harry och jag, femton år gamla, tog varandras fötter och rullade som ett hjul över scenen och sjöng: ”Nu är det hjul igen”.

Jag minns också när Martin iklädd en gammal ”krimmermössa” sittande på en stol och läste en gammal gutnisk dikt någon skrivit på 30 eller 40 talet. Dikten hette:

Ungkarlen

Ja jivi vicken tosing man har vare,
allt ei sin ungdom fram till åldans haust,
som trot alle kålltöig di var rare
finns de ingen läkdom
för mitt arme brost.

Ja minns na nuck de vackre Josefine
me mun så fein som kyssbärsvein u äppelmos,
men när ja gärd min av att ring ja ville gi ne.
Da glaid ha me en ann`n iväg sin kos.

Ja glåimd na snart eihop med kluckans Ell`n
Vör blai så kuttrasjau så de kan ingen tro,
men den förälskelsn blai dundaskrälln
u den to knäcken pa miein sinnesro.

Ja trod så vilt pa vad de trulle sägde
att vör skudd blei ett par – Ja arme tok,
men ha iväg till land ei västar läggde
u sällskap to ha me mein sparbanksbok.

De tridu som ja fick var döpt till Britn
u de sag ut som vör skudd blei ett par,
men bäst de var, så fick ha si en leitn
u jädringen um ja var banets far.

Ja har nå seit pa leives avusedar
u skör den eld som har mi bränt,
men de kan hände änne i desse teidar
att ja alanu kärlaikstränktn känt.

Så akt er väl för alle falske peikar
de finns knappt tro  ei någe jungfrubraust,
U um er drängar fran mein maning veikar
förvandles leive ert till dystar haust.

(Den gamla dikten har väl inte en så bra kvinnosyn, men va vi hade roligt på våra möten i slutet på 50-talet).

Mina bloggar har varit så allvarliga ett slag, så jag får försöka med några roliga historier.

Gunvor och jag tänker bjuda våra barn med respektive på ärtor o punch en kväll. Det var bara det att det inte fanns några gula ärtor i affärerna. Gunvor hade varit runt i många affärer och frågat, men det var slut överallt. Vi bad Lilan som bor i Östergarn om hon kunde fråga i Tempoaffären där. Det gjorde hon gärna, men det fanns inga där heller.

Gunvor hade en idé om vad det kunde bero på , men när jag skulle berätta om hennes idé och vad hon trodde det berodde på, att gula ärtorna var slut i affärerna, så kunde jag inte hitta ordet som Gunvor sagt, utan började surra om att det var någonting med försvaret, som det berodde på. Då sa Lilian, ”Va, ska försvaret börja skjuta med ärtbössor”.

Så galet det kan bli. Gunvor menade, att så här i orostider så var det många som lagrade torra produkter, för att ha om det blev ransonering. Ärtor gick bra att lagra länge.

Och så till något helt annat. På toaletten har vi så kallade ”dassböcker”. (Jag har själv skrivit några böcker i sånt format). För några dagar sen läste jag i en sådan bok om en man som hade fått sån hösnuva. Hans kompis frågade honom om hur han kunde fått sån hösnuva så här års? Då sa mannen: ”Jag dansade med en gräsänka i går kväll.”

(I dag fanns det gula ärtor i affären)

(Soest i natten 15 sept. 1986. Isch liebe dich, Gunvor.-skrivet i marginalen.
Utdrag ur en gammal anteckningsbok som Gunvor hittade på ladugårdsloftet i Buttle. Jag hade antagligen svårt att sova och längtade hem från predigerseminariet i Soest i Tyskland till Gunvor. Jag skrev då följande berättelse:)

Jag satt på pastorsexpeditionen och arbetade med pappersärende. Det ringde på ytterdörren. En kvinna i medelåldern kom in. Hon ville att jag skulle skriva ut ett minnesblad till ”gamle kluckan”. När vi satt där och samtalade berättade hon, att ”gamle kluckan” alltid sagt att han ville dö i allhelgonatid. Jag förstod inte riktigt. För mig hade allahelgonatiden betytt död och förruttnelse. Det sa jag också till kvinnan. Hon sa då, att hon inte förstod mig. Hon tyckte inte det var något hemskt med allhelgonatiden. Tvärtom var ju den tiden målet för allting, som man företog sig på landsbygden. Det var ju då bonden fick lön för mödan.

”Gamle kluckan” dog vid 16- tiden. Ännu ett jordeliv hade nått sitt slut. Hans arbetsdag var till ända. Han hade, medan han ännu levde, talat om , att han inte ville ha någon dyr blomstersmyckning på sin kista. Han visste allt för väl, att den fägringen varade endast en kort tid, någon timme högst. Sen skulle blommorna begravas i jorden. Därför tyckte han, att de eventuella pengar hans vänner och anhöriga kunde tänkas ge vid hans bortgång, hellre skulle gå till SKM, så att nödlidande kunde få glädje av dem. Så blev det också bestämt.

Gamle klockarens kista blev för mig den första som präst, som inte hade någon köpt utsmyckning på kistan. Den hade något mycket finare.

Min svåger hade bett mig komma till gamle klockarens hem klockan tio på lördagsmorgonen. Stoftet med gamle klockaren skulle komma dit med begravningsbilen. Så skedde också. Begravningsbilen kom och där var då redan  familjen samlad. Kistan med stoftet ställdes på gården. Bojan, min syster, kom så med en vacker blomsteruppsättning bunden som ett kors, vilket bands fast på kistlocket. Blommorna var hämtade från ”gamle kluckans” trädgård. Blommor i senhöstens, allahelgonatidens färger. Kistan fördes så till kyrkan. På vägen dit hade några lagt ut granris, för att hedra ”gamle kluckan”. (Emil  hade tjänat sin församling Eksta i drygt 30 år och varit en omtyckt klockare)

När jag kom ut från sakristian i Eksta kyrka för att jordfästa min vän, kände jag hur tårarna började komma. Jag fick svälja och svälja, för vid kistan stod ”gamle kluckans” sonson Ola och spelade på trumpet: ”Var jag går i skogar berg och dalar”. Det var en av de finaste jordfästningar jag varit med om.

Ute på kyrkogården sken solen. Några gula löv dröjde sig ännu kvar på träden. Det var skördetid, fälten hade vitnat till skörd.
När stoftet av min vän sänkts i jorden och då alla tagit farväl, gick jag fram  för att lysa frid över graven. Långt där nere i det svarta hålet i jorden vilade kistan.
Var det slutet för ”gamle kluckan”?
Nej, och åter nej. För där nere från graven låg blomsterkorset, det kristna segertecknet och strålade mot mig. Vittnade om att detta var inte slutet. Han som dog på korset, honom som gamle klockaren hållit så kär var nu hos honom. Därför kunde jag i tro höja armen och säga: ”Herre giv Emil Larsson den eviga friden och låt ditt eviga ljus lysa för honom. Amen.

(Bilden är från Ljuvablommor.se, med deras tillåtelse att publicera bilden. Det är alltså inte ett foto av korset Bojan gjorde, men det var något liknande.)

(Mamma Gunvor bär Anneli till dopet i Kräklingbo kyrka 23 juli 1967. Foto Martin Österdahl.)

Jag läser ännu Martin Lönnebos bok, Väven, om kvällarna. I går kväll, när jag läste den hittade jag den här ”pärlan”. En otroligt innehållsrik och vacker mening, som bara den vore värd ett nobelpris. Barnet buret bär den vuxne.

Jag citerar ur boken Väven: Det är den bortgångne författaren och själaledaren Gunnar Edman, ännu saknad, som har fött de fem visa orden. Jag läser dem som ett testamente. Mot slutet av sitt liv sade han nämligen till mig: Om man kommer ihåg något av vad jag skrivit, vill jag att det skall bli: Barnet buret bär den vuxne. Slut på citatet.

Jag vet inte varför  just den meningen grep mig så hårt. Kanske är det för att vi väntar vårt nionde barnbarnsbarn. Det är en fantastisk glädje, men också oro när barnen blir sjuka. Man undrar hur orkar föräldrarna, när de små barnen är sjuka och skriker halva nätterna? Är det då Gunnar Edman har förklaringen med sina ord: ”Barnet buret bär den vuxne”.

Första gången jag hörde uttrycket var för en 20 -30 år sen. Det var vår mågs far från Rone på Gotland, Hans Eliasson, som sa det. Han är död nu, men det han sa lever vidare. ”Di har börje hugg i ou skog nå”.

I tidningarna på lördagarna ser man i dödsannonserna, att de  som är döda är födda samma årtal som jag. Många är också yngre än jag, så Hasse hade rätt. De har börjat hugga i vår skog nu.

Undrar om uttrycket har att göra med bibelordet i Matteusevangeliet 3:10 : ”Redan är yxan satt till roten på träden….”

Det kan verka skrämmande att det är ” vår tur nu”, som min far sa, när hans tid var ute. 
Min gode vän, Åke K ihlen, som också är död nu,  skrev så fint i sin dikt  ”Dörr på glänt” om hoppet att döden inte är slutet.

Dörr på glänt.
När solen i väster har dalat
och himlen flammar i rött,
jag tycker mig ana den stunden
som somliga redan har mött.

När klockorna
börjat att ringa
och huvuden böjes i bön,
jag ser i ett lysande fjärran
en värld så härlig och skön.

Jag ser hur det kommer att skina
fast dörren blott öppnats på glänt.
Ty kvällshimlens glödande skönhet
är ljus i från paradis sänt.

I kvällshimlens flammande röda
blir allting så underligt klart
och det som fördunklat har varit
med ens är för mig uppenbart.
                                   Åke Kihlén

Foto Sune Österdahl. Åke Kihlén med Fleringe kyrka i bakgrunden.

Släkten följa, släktens gång. (Psalm 297)

( Foto av ”släktväggen”. Solen lyste in genom fönstret, så kvalitén på fotot blev inte så lyckat, men det är idén med väggen, som jag är ute efter.)

Klockan fick jag av en konfirmandgrupp under den tid jag var kyrkoherde i Bunge pastorat och bodde på Fårö. Lite rund hade jag allt börjat bli.

Under klockan sitter ”Jörrn”, min farmors far, som föddes 1830 och dog 1911. På fotot sitter han bredvid sin hustru Katarina, som ligger i kistan. Katarina var min farmors mor som föddes 1836 och dog 1902.

Fotot där under är taget 1894 av min far som då är tre år och hans syster Hulda som har sin dopklänning på sig. Med på kortet är också min farmor Charlotta och min farfar Carl. Bredvid dem är jag själv som militär 1962.

Där under ett foto av oss syskon. Gunborg, Bertil, Martin, Yngve, Gunnar, Gösta, Bojan, Sune och Bettan.(Gunborg, Bertil, Martin och Gösta finns inte längre bland oss.)

Fotot där under är taget när Gunvor fyllde 60 år av våra barn och barnbarn.

Längst ner våra åtta barnbarnsbarn: Gabriel, Ingemar, Malte, Kasper, Astrid, Melker, Mileya och Hilma. Hilma föddes den 17 augusti 2024.

På väggen finns alltså släktfoton, som har en tidsrymd från 1830 till 2024.

Hittade ett gammalt fotoalbum från vårt gamla hem vid Hajdeby. Kamerorna var ofta lådkameror och kvalitén på korten är inte de bästa, men ändå..

Jag är född 1943 och fotot av mig är taget, när jag gick i andra klass 1951 i Ala skola.

Jag tänker på Margareta Melins adventspsalm 609 vers 1:
”Advent är mörker och kyla.
På jorden är krig och kallt.
Man drömmer om fred och om vänskap,
men bråkar och slåss överallt.

Margareta Melin skrev texten till psalmen år 1969, så det har kanske alltid funnits krig och bråk i vår värld.

Under min levnad har det glädjande nog varit fred i Sverige. Jag har haft en lycklig barndom och även haft det bra under resten av mitt liv. Det är inte slut än, så man vet aldrig hur ”de sista ljuva åren” blir, men hitintills har det varit bra.

Någon sa, när vi talade om, att vi hade det så bra på 50 talet. Oroade oss för just ingenting och hade framtidstro. En av oss som var samlade sa då, att vi oroade oss mycket för atombombskrig, och det hade han rätt i förstås.

Ändå. Vi har fått leva i fred och de flesta av oss var begåvade med något som kallas samvete. Vi hade i vårt samhälle samma grundvärderingar och jag tror det näst intill skulle vara otänkbart att någon skulle ringa och uppge sig vara från en bank och försöka lura av gamlingar sina surt förvärvade pengar.

Det var väl också otänkbart att någon vuxen person skulle ha mage att i sitt ställe be ett barn att skjuta någon, för att själv slippa riskera straff. Var finns känslan av ärlighet och heder? Man hör rykten om att terrorister gömmer sig på sjukhus och skolor där de tror sig vara fredade, eftersom man även i krig försöker undvika att träffa skolor, sjukhus, kyrkor och andra kulturplatser. Det tycks som om ingenting längre är heligt för de stridande.

Visst var det också mycket som var galet under min tid. Det fanns många som led svårt, så allt var inte bättre förr. Jag tror däremot att klimatet inte bara blivit varmare i vårt land utan också mycket hårdare.

Vi 40- tal lister kan vara tacksamma över att vi fått leva i fred i vårt land med mycket kärlek och omtanke i ett rättssamhälle. Jag hoppas och ber nu att våra barn, barnbarn och barnbarnsbarn också ska få leva i fred och trygghet.

(Fröjel kyrka Foto Kent Österdahl)
I dag var vi i Hejde kyrka på mässa. Döden och livet var temat för söndagen. Jag har funderat i de här dagarna på att skriva en ny blogg, men det har inte blivit av. I dag hände det mig något märkligt. Mitt i predikan fick jag en ingivelse, att jag skulle kunna kunna gå upp och vittna efter predikan om vad jag har upplevt. Kent, sonen som ledde gudstjänsten hade en bra predikan, och jag ville inte ”förstöra” den med mitt personliga vittnesbörd. Kanske skulle också de församlade som var ganska många tro att det hade ”snurrat till” för mig om jag brutit in i predikan med mitt vittnesbörd. Temat var dock det samma

Jag har ganska många gånger berättat, att jag hade en fruktansvärd dödsångest under några år, beroende på att jag efter att ha fått en hjärtinfarkt i 37 års ålder ändå arbetade som vanligt. På sjukhuset trodde de att det var psykosomatiskt och jag försökte intala mig själv det också. Ville inte att folk skulle tro att jag inte klarade av att vara präst. (En läkare, Ennander som var militärläkare på KA 3 och tidigare varit intensivläkare i Boden, sa när han fick se mitt EKG, att jag hade haft en bakvägsinfarkt och att de var svåra att upptäcka. Vid min andra infarkt på Karolinska sjukhuset konstaterade också att jag haft en tidigare infarkt.)

Särskilt svårt var det vid begravningsgudstjänster och vigslar. Plötsligt kom mitt hjärta ur rytmen och började bulta som bara den. Jag fick svårt att andas och fick liksom stöta fram orden.

En gång i början på 1980 talet hade jag en begravningsgudstjänst i Fröjels kyrka. Mitt under mitt griftetal slog hjärtat till med att bulta och hoppa. Jag trodde jag skulle dö och undrade hur jag skulle klara att se när kistan sänktes i graven. Vägen till graven var längre än vanligt. Väl framme vid graven såg jag ner i den. -Vad såg jag? Jo i stället för botten på graven såg jag liksom en port som mynnade ut i ett fantastiskt landskap, fullt av blommor, gräs, träd och små sjöar. Det var som den vackraste äng. Psaltarens 23 psalm kom för mig: ”Herren är min herde, mig skall intet fattas, han låter mig vila på gröna ängar, han för mig till vatten där jag finner ro.

Det var detta jag jag tänkte berätta i kyrkan i Hejde i dag i mitt vittnesbörd.
Jag vet att jag inte borde berätta om allt det här, men jag vill ge ett hopp till alla som är rädda för döden. Jag tror att livet slutar inte med döden, utan att något fantastiskt väntar.

I kyrkan i dag sjöng vi psalmen 285: I den skriver författaren Britt G Hallqvist bland annat: Det finns glädje bortom graven och en framtid full av sång.

Fotot taget på min mor Elsa när hon fyllde 60 år 1963.

Kom att tänka på henne, när jag vaknade mitt i natten och frös för att jag hade sparkat av mig. Jag kröp in till Gunvor och ”hyllde” på henne mitt täcke, för jag antog att hon också frös.

Jag minns min mor, när hon somnade på en stol vid bordet och vaknade av att hon frös. Hon somnade ofta vid bordet på kvällarna. Det var inte att undra på, för hon var tidigt uppe på morgnarna och gjorde eld i vedspisen. Hon hade fött nio barn och hade ett hushåll på tolv personer i familjen. Det var inte undra på att hon somnade vid bordet på kvällarna. Hon vaknade av att hon frös. Då gick hon omkring och ”hyllde” på oss alla barn något, för att hon själv frös. Jag tänkte på detta, när jag vaknade av att jag frös och ”hyllde” på Gunvor mitt täcke.

Jag minns också när jag i ungdomen flyttat till Visby och arbetade på länsmejeriet. På min ledighet åkte jag ofta hem till mitt hem och låg ibland över. Jag minns då hur mor kom upp till kammaren där jag låg och stoppade om mig, ”vuxna karlen”. En gest så kärleksfull att jag ännu kan känna värmen från min mor.

Det påminner mig om, när jag en period i mitt liv hade en väldig dödsångest och samtidigt hade många begravningsgudstjänster. Det hände att det fanns klockare som med en gammal traktor skyfflade till gravarna om de döda.

Klockaren i Eksta, en kvinnlig klockare, la till graven för hand med hjälp av en spade. Hon gjorde det på ett så kärleksfullt sätt, att jag tänkte på min mor när hon stoppade om mig. Det var så fint.

Naturligtvis är det åtskilliga klockare under årens lopp, som grävt gravarna för hand och lagt till dem för hand om de döda, men det är så underligt att jag minns just hennes sätt att lägga igen graven, att ”hylla på” så som hon gjorde, så innerligt kärleksfullt och värdigt.

Två böcker. Den till vänster har jag själv skrivit. Den kom ut på Skeab/Verbums förlag 1982. Väven av Martin Lönnebo gavs också ut på Verbums förlag 2000.

Jag vill göra några reflexioner kring böckerna. Jag gör inte anspråk på att ha rätt eller förstå Martin Lönnebos bok Väven, Stora träningsboken för själen. Den är inte lättläst, men jag mår bra av att läsa den. Kanske för att jag tycker den ger mig lite rätt i vissa frågor. (Min tolkning alltså.)

Jag har berättat ofta att jag under några år mådde dåligt och hade en fruktansvärd dödsångest. Jag skämdes, för att jag var rädd för att dö. Jag skämdes, för att jag tvivlade och alltid ifrågasatte det mesta. Jag ville veta, för att kunna tro. Det medförde att jag skrev boken ”Längtan efter tro”. Jag uppfattade det på en tiden, som om det var bäst att tro blint, att inte ifrågasätta. Jag ville med min lilla bok erkänna, att det inte var så lätt att tro, men att jag längtade efter att kunna göra det.

I Martin Lönnebos bok ”Väven”, skriver han att denna ”längtan”, detta ”sökande efter sanningen”, är en viktig egenskap hos människan.

Likaså var jag väldigt glad över att ha fått studera vid Uppsala universitet och klarat min teol.kand examen. I mina mörka stunder har det också hänt, att jag tänkt: ”Vad är det då jag studerade? Teologi, en sorts ”kvasivetenskap”, som väl inte så många tar riktigt på allvar längre.

Jag citerar ur Martin Lönneboks bok Väven: En svensk tänkare säger: ”Dör myten om Gud, så dör myten om människan……… (Lite längre ner på sidan)..Människovärdets bödel i vår tidsepok är iklädd Avgränsningens kappa på vilket det står skrivet: ”Människan är ingenting annat än…Var och en fyller i de avslutande orden. Hitler fyller i: ”en biologisk varelse. Segern tillhör det starkaste rovdjuret, herrefolket. Alla medel tillåtna”. Stalin fyller i: ”en biologisk varelse, Segern tillhör proletariatet under ledning av partiet. Alla medel tillåtna.” Kapitalisten utan mänskligt ansikte fyller i: ”producent och konsument. Allt är till salu”. Vetenskapsmannen utan både skapande och kritiskt tänkande fyller i: ”180 cm aminosyror, från universums perspektiv meningslösa, snart upplösta och utplånade”.
Med den kappan på hotas det mänskliga hos människan, dvs hennes människovärde, och detta den universella kärleks- barmhärtighets- och rättfärdighetstanken och människans unika ansvar och frihet, ägare av ett samvete som gör henne till medborgare i ett rike av högre rang och ordning. Slut på citatet.

Jag tänkte, när jag läste detta i Väven: ”Att läsa teologi vid universitetet, är då inte någon kvasivetenskap. Det är kanske den högsta vetenskapen av dem alla, för att den behandlar hela människan. Både det fysiska, psykiska och andliga.