Jag försöker be min morgonbön med hjälp av Martin Lönnebos, Frälsarkrans. Det har jag gjort ända sen den kom ut. Det är en fin sammanfattning av vår kristna tro, tycker jag. Några funderingar, eller reflexioner kring den och mitt sätt att be vill jag skriva av mig och berätta för någon som vill läsa vad jag skriver.
När jag håller i gudspärlan, den som liknar guld, sjunger jag tyst för mig själv lovsång till Gud, Skaparen. Sen, när jag kommer till jagpärlan dyker alltid den gamla syndabekännelsens ord upp för mig: ”Jag fattig syndig människa, som med synd född…” Jag är inte född i synd. Mina föräldrar var gifta. Jag har skapats av Gud genom en kärlekshandling. – Jagpärlan har silvrets färg. Något av Guds avbild är vi människor.
Det har förekommit, att jag tycker ” den gamla syndabekännelsen” är något av hädelse. Detta att skulle Gud ha gjort något så allt igenom värdelöst och genomruttet som människan? Gud gav oss ”Den fria viljan”, Gav oss möjlighet att göra det goda eller det onda. Vi är inga robotar helt utan egen vilja. Gud vill att vi älskar honom av fri vilja. Sen att vi gör en massa fel i vår frihet och ställer till det för andra människor. Det är inte vackert och det måste vi be om förlåtelse för, men jag har svårt att tro att Gud kan göra något som allt igenom är genomruttet.
Varför : ”Jag fattig syndig människa, alltid dyker upp när jag kommer till ”jagpärlan” har jag inget bra svar på. Kanske för att den var vanlig i högmässan, när jag började gå i kyrkan i början på 60-talet. Det skulle vara bättre om psalmen 791:”Du vet väl om att du är värdefull..” dök upp för mitt inre, men jag känner mig själv allt för väl och måste erkänna att den gamla syndabekännelsens ord där det står: ”..Emot dig och dina heliga bud har jag syndat, med tankar, ord och gärningar” stämmer in på mig.
Alla de andra pärlorna har jag inga problem med. Tycker att Martin Lönnebos Frälsarkrans är bra.
Kanske skulle någon tycka att det är galet, när jag vid dödens pärla, den svarta, att jag då ber för de döda, nämner nära vid namn. I Lukas evangelium står det i 20 kap. 37, 38 verserna: Men att de döda uppstå, det har ock Moses, på det ställe där det talas om törnbusken, givit till känna, när han kallar Herren Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud; och han är en Gud icke för döda, utan för levande, ty för honom leva alla. (1917 års översättning)
Sunes blogg 