Från vänster: Bettan, Sune, Bojan, Gösta, Gunnar, Yngve, Martin, Bertil och Gunborg. Framför föräldrarna Elsa och Gustaf. Fotografen Allan, ställde upp oss i åldersordning. Fotot taget på 1960-talet.
Jag minns vilken glädje och sammanhållning vi hade i familjen. Särskilt roligt hade vi, när Gösta och Gunnar kom hem, som var utflugna från hemmet och tagit jobb på fastlandet. De hade mycket att berätta.
Åren går. Far och mor är borta. De dog redan i slutet av 60-talet. Broder Martin dog år 2002, broder Bertil dog år 2003, syster Gunborg dog år 2013 och Gösta dog år 2023. Vi har försökt hålla samman syskonskaran och träffats vid midsommar varje år vid Hajdeby. Hajdeby är nu sålt och i år var det Gunvor och jag som ordnade syskonträffen i Buttle i går.
(Här några av deltagarna. Vi är fem syskon kvar. Med på bilden är också några kompisar.)
Det är inte riktigt samma glädje och skratt, när vi träffas längre. Vi syskon har blivit gamla. Samtalet handlar nu mera om, som syster Bojan skriver i dikten Guldbröllop:
”..De händar väl ännu vör träffes u pratar
um banban u håftlid u håirapparatar..”
Naturligtvis finns glädjen också, men vi har svårt att höra varann. Vi har nästan alla fått dålig hörsel, utom Yngve som är äldst, 90 år. Han hör utmärkt.
Det där med att bli gammal. Det har sina sidor. Det beror lite på hur man tar det. En arbetskamrat från ekstatiden, ”Dulli”, kallar vi henne. Gunvor och jag var med på hennes 90 årsdag för ett par månade sen. Hon firade det på Gotlands sjukhem, där hon mu bor. Jag frågade henne hur hon mådde och hon svarade : ” Ja baini di värkar, u händar u armar fungerar int riktut sum di ska. U hude jär int någ veidare de heldar.” och så tilla hon med ett glatt leende: ”Men, man jär ju gammel jo”.
Ett uttryck som Gunvor och jag nu använder med glädje: ”Men, man jär ju gammel jo”.
Sunes blogg 