Min ”storhetstid” som brigadpastor

1989-1996 var jag pastor vid KA3 och Fårösunds marinbrigad.

Gunvor som åkte med sin klass i buss från Fårö skola till badet på KA 3 vinkade åt mig, när de körde förbi mig med min cykel. Skolbarnen frågade: ”Vem var det du vinkade åt?” Hon svarade: ”Det var min man på cykel”. Då sa barnen: ”VA! – Är Du gift med den där tjocke prästen?”.

–Den kulan visste var den tog.- Jag gjorde allt för att gå ner i vikt. Gick flera km om dagen och cyklade ofta från Fårö till pastorsexpeditionen i Fårösund på dagarna. Ingenting hjälpte. Jag vägde 63 kg, när Gunvor och jag gifte oss. Då, på Fårö vägde jag en bit över 100 kg, så visst hade barnen rätt. De sa sanningen.

I kyrkoherdetjänsten ingick också att vara brigadpastor på Fårösunds marinbrigad. Jag trivdes bra med uppgiften. Var nästan varje onsdag förmiddag på KA3 och berättade och fick höra ”roliga” historier. Vi trivdes bra ihop. Jag fick också vara med vid soldaternas avslutningar och hålla tal eller ett slags korum. Likaså vid något som liknade ”Krigsmans erinran” i Bunge kyrka, där översten Anders Hammarskjöld först talade och sen fick jag hålla korum. Vi hade även samlingar där vi talade om krishantering. De var välbesökta, trots att de var frivilliga.

Det är nu över 30 år sen och min ”storhetstid” är över. Jag har i alla fall gått ner lite i vikt, men behöver gå ner ännu mer.