Otäcka upplevelser
(Jag skämtade en gång, när de små böckerrna, de andra ”österdahlarna”, kommit ut, att nu fattas bara ”En död österdahlare – en bra österdahlare.” Jag menade väl då också skämtsamt, att en död österahlare var en bra österdahlare, för då kom det inte ut fler ”fåniga” berättelser från mig. Min skrivklåda gjorde att jag påbörjade ett manus, som säkert aldrig kommer ut. Titeln på den ev. lilla boken blir lite konstig. Kanske passar det inte att skämta om döden. Kanske skulle den i så fall heta ”Min egen förestående död”. Jag har börjat skriva på ett manus, för jag har börjat känna mig gammal och förstår på allvar att tiden närmar sig. Känner ett behov av att i någon mån sammanfatta mitt liv. Det är därför jag kallar det ”Utdrag ur ev. manus”)
—–
Jag föddes som nr åtta i en fattig stor familj av arbetarklass. Nio syskon var vi + far och mor och en ständigt sängliggande farmor, som blivit förlamad i högra sidan efter en stroke. I tolv hela år låg hon ständigt till sängs.
En bra och lycklig uppväxt hade vi och var bortskämda av våra föräldrar. Jag var den blåögda, ängsliga och rädda typen.
I mina tidiga år låg jag hos min far i en gammal utdragssoffa, som stod i köket.
Det hände ibland, när jag låg och skulle somna, att jag drabbades av något konstigt. Det var som om jag föll och föll djupare och djupare ner. Gnistor slog upp omkring mig och det var oerhört ångestfyllt och jag var alltid rädd för att jag skulle uppleva det igen innan jag somnade. Jag berättade det aldrig för någon.
Man skulle kunna tro, att jag var skrämd och rädd för helvetet, men jag hade aldrig hört talas om något sådant. Vårt hem var fyllt av kärlek och några helvetes predikningar förekom aldrig i hemmet. Det var först nu för några år sen, när jag läste Sven Stolpes bok om Den heliga Birgitta, som jag på allvar blev förskräckt för helvetet.
En annan skrämmande upplevelse hände när jag var i elva års åldern. Det var runt midsommartid. Vi satt far och mor och mina syskon runt bordet vid Hajdeby. Skratten och skämten var höga runt bordet, och det kändes bra. Solen hittade in genom köksfönstret, som var åt norr. Det var ovanligt och hände bara den tiden på året. Det blev ett annorlunda ljus i köket, när solen stod lågt och kunde med sina strålar nå in genom fönstret. Jag kände mig plötsligt lite konstig och upplevde en underlig stämning. Det var som om jag inte var med där vid bordet. Det var som om jag utifrån såg allting på en film, som jag inte var deltagare i. Min far och mor och mina syskon, allt var liksom främmande. Nu när jag blivit gammal och läst om såna där ”Nära döden upplevelser” har jag börjat fundera över, om det kan ha varit något liknande jag upplevde. Det var obehagligt, och jag ville känna mig som vanligt igen.
Det har också förekommit, att jag tänkt på att det är något fel på min hjärna, eftersom jag upplever så konstiga saker ibland.
Ända sen jag var barn har jag varit konflikträdd.
Vill att alla ska ha det bra och vara lyckliga och glada. Man skulle kunna tro, att det är viktigt för mig att vara i centrum och synas och höras mest, men det stämmer inte riktigt. Utan att ha blivit ombedd har det varit viktigt för mig att folk i min närhet skulle trivas. Därför har jag försökt vara glad, berättat någon ”rolig” historia för att det skulle bli en glad och fin stämning. Hade jag då fått igång dem alla, så att de pratade och hade det trivsamt, drog jag mig gärna undan och var ganska tyst.
På tal om roliga historier sa Anneli, vår dotter, hon som ritat gubbarna i de andra ”österdahlarna” skämtsamt, när jag för en tid sen berättade en ”rolig” historia:
”Vi har hört den förr, och den var inte ens rolig första gången vi hörde den”.
—–
I morgon är det askonsdag och fastan inleds. Fastan håller på till påskdagen, då det i kyrkan berättas om, att Herren Jesus segrat över döden.
Under fastan försöker jag avstå från att dricka vin. Det är inte bara ur religiös synpunkt, utan också för att ha koll på att om man vill, så kan man avstå utan problem.
Jag tycker också det är roligt att skriva min blogg, men kanske tycker jag, att det blivit för roligt, och att jag på något sätt blivit beroende av att skriva. Det är möjligt, att jag inte skriver något under fastan. Tid för eftertanke.
Sunes blogg 