Rena mig så blir jag ren

(Fotot infört i GT 1989 i en intervju när vi flyttat till Fårö. Tröjan jag har på mig har Gunvor stickat.)

Fyra av mina syskon har dött och jag förstår att när som helst kan det vara min tur. Det är i sin ordning. Den värsta dödsångesten har lämnat mig, men man vet aldrig om den kommer tillbaka. Jag förstår och accepterar att mitt jordiska liv närmar sig sitt slut. Det är inget konstigt med det. Miljarder människor har dött före mig, så varför skulle jag slippa undan?

Det är klart att man funderar över hur man levt sitt liv. Det värsta är att jag blivit osäker på om det var rätt av mig att bli präst. Jag hade ingen studentexamen och har en hel del luckor i min utbildning, men jag klarade min teologie examen och blev prästvigd. Det såg ut som en omöjlighet, men vägar öppnade sig, så att jag kunde få bli präst.

Jag läser nu boken ”Väven” av biskop Martin Lönnebo. Jag citerar ur hans bok: Johannes dvärgen satt framför kyrkan, och bröderna omgav honom och rådfrågade honom om sina tankar. En av fäderna som såg det greps av avund och sade till honom: ”Ditt kärl, Johannes, är fullt av gift.” Johannes svarade honom: ”Visst är det så, abba, och det säger du fastän du bara sett utsidan. Om du fick se insidan, vad skulle du då säga?” (Ökenfadern Johannes föddes omkring år 339)

Johannes svar tycker jag är så mitt i prick. Min insida, mina tankar är heller inte så rena. Jag vet när jag sitter i kyrkan på gudstjänsterna den här tiden på året då det handlar mycket om hur vi som kristna ska leva och prästen börjar predika om hur vi förstör vår miljö och att det hela kommer att sluta med katastrof. Då tänker jag, att jag orkar inte höra mer om all miljöförstöring, vi hör det ju ständigt och jämt. Jag vill höra kärleksbudskapet som ger oss hopp och tröst.

Jag ber min morgonbön med hjälp av Martin Lönnebos Frälsarkrans. Ber först en lovsång till Gud. När jag så kommer till ”jag pärlan” så dyker det istället för en tacksamhet upp för att jag finns, allt galet jag gjort och alla felaktiga tankar. Det blir då ofta: ”Jag fattig syndig människa..” Lika så med mina negativa tankar, som att jag kanske aldrig skulle blivit präst. På tal om det, så kom Gunvor ner till mig efter att ha letat på loftet efter tidningen med bilden på mig och katten. Hon hittade en massa andra tidningsurklipp där det stod berömmande ord om mig. -Det hjälpte något-. Jag förstår att jag är lite konstig i mitt inre, för om det så är 100 personer som berömmer mig, men en som är negativ, så är det den negative jag kommer ihåg. Jag har orena tankar och sysslar alldeles för mycket med mig själv.

Nu till fotot ovan. Gunvor stickade som sagt tröjan, jag tror det var fyra färger på den med rätt avancerade bilder. Bland annat var där en fem, sex renar, som inte syns på fotot. En gång hade jag den på mig när jag gick till gudstjänst i Visby domkyrka. Jag mötte där Astrid Wretmark, prästen, som kom fram till mig pekade på renarna och sa skämtsamt: ”Rena mig så blir jag ren”. (En av kyrkans syndabekännelser.)

Jag läser som sagt ”Väven” av Martin Lönnebo nu och hoppas den kan förändra mig, så att jag i mitt inre får renare tankar och kan glömma mig själv, för att så ingå i något större. Han skriver: ”Andas in- Andas ut. Andas ut oro och andas in tacksamhet.