Dödshjälp?

Dödshjälp

På TV i går kväll såg jag ett program som handlade om dödshjälp.

Jag minns en händelse, när jag var ung präst och hade kört på en katt alldeles utanför en stor djurvän. Katten hade några tarmar utanför och jag gick in till mannen, för att tala om att jag kört på hans katt och för att fråga om han hade något verktyg, som jag kunde avliva katten med.

Mannen tog katten i sin famn och sa att jag fick absolut inte avliva den. Jag tyckte det var djurplågeri att låta den lida, men mannen älskade sin katt och ville den skulle leva så länge som möjligt.

Är det skillnad på ett mänskligt liv och en katts? Jag vet förstås inte. Jag tycker allt liv är något av ett mirakel. Det ställer till det förstås. Vi var i Buttle över påsken, och när vi började elda vaknade några flugor till liv. Jag fick dåligt samvete, när jag tog fram flugsmällan och slog ihjäl dem.

Har vi rätt att av göra vem som får leva och vem som inte får det?

I TV programmet uppfattade jag det, som att några andra länder inte har samma uppfattning som vi i Sverige när det gäller dödshjälp. Svårt sjuka och som själva ber om det kan i andra länder få det. Ja, även för människor med demens eller de som lider av någon sinnessjukdom skulle det finnas länder, som godkänner att de får dödshjälp. Ja, frågorna är många och det är svåra beslut att ta.

Det jag är mest rädd för, om dödshjälp tillåts också i vårt land, det är att det kan bli ekonomiskt lönsamt för ett samhälle att avliva långvarigt sjuka och åldringar, som inte längre är lönsamma för samhället utan bara kostar pengar. Jag är 80+ idag och inte särskilt lönsam för samhället. – Mina tankar påminner om myten med ättestupan.