Något märkligt hände mig i kväll. Jag hade tidigare hittat några blad som sparats av min storasyster Gunborg vid Hajdeby.
Det var tänkvärda tankar
(Några dikter från tre av syskonen Österdahl från Hajdeby i Kräklingb)
(Gunborg Martin och Bojan)
Det var en dikt av Bojan som jag tyckte mycket om, men inte riktigt förstod. Hon skriver:
Tänk om
Vi slåss och bråkar på den här planeten,
Och hat och avund följer våra spår,
Som om det inte räckt med den förtreten,
Som av naturens krafter själv uppstår.
Vi som är rika vi vill blott ha mera,
Vi bara tar, vi skövlar hav och skog.
Får vi ej olja kan vi leverera
Bomb och granat, tills de som har,fått nog.
Nu luften runt omkring oss är förgiftad,
Och mat får inte alla,alla dar.
Om jordens tillgång vore laga skiftad
Den räckte till för alla och envar.
Åt små och stora skulle maten räcka
Och krig och bråk det skulle nog ta slut,
Och tänk om Skaparn själv haft femdarsvecka,
Då skulle allt se annorlunda ut !
Bojan
Tyckte den var bra först, men förstod inte det där och tänk om Skaparn själv haft femdagars vecka, då skulle allt se annorlunda ut.
Jag förstod inte riktigt det där sista. Det var konstigt, eftersom jag är präst. Min hustru Gunvor förstod. Det var ju sjätte dagen som Gud skapade människan i en av bibelns skapelseberättelser.
Jag kom så att se filmen Noa på TV. En hemsk berättelse om syndafloden och där Noa är helt övertygad om att den som förstör ”Paradiset”, skapelsen är just människan. (Jag orkade inte se slutet på filmen, men det jag såg var att enligt Noas mening ångrade Gud att han gjort människan och att Noas uppgift var att ta bort människan från ”Paradiset” och återställa det.
Jag orkade som jag skrev inte se hela filmen, kanske slutade filmen lyckligt.
Jag kan ändå inte låta bli att tänka på, att visst har människan gjort mycket ont i vår värld, men det finns också en annan riktning, en ström av kärlek som utan att tänka på sig själva hjälper varandra.
Sunes blogg 