Explosionsrisk

Vi röjer ur gården vid Hajdeby, som broder Yngve säljer. I förrgår hade han bett mig att lämna in hans vapen, två hagelbössor och lite ammunition till Polisen i Visby.

Det gick bra, men det påminde mig om en annan gång som inträffade på 1980 talet. Vår blivande måg, som just hade blivit färdig rörmokare, åtog sig att sätta in värmeledning i mitt barndomshem, den gamla gården vid  Hajdeby.

Innan han kunde börja måste källaren grävas ur och bli lite djupare. Svåger Tage och jag grävde och kärrade med skottkärra upp all  jord uppför källartrappan.

Det fanns också några små rum i källaren, där det inte gick att gå rak,  men även de rummen skulle rensas ur. I ett av källarrummen hittade vi gammal dynamit, som far hade skaffat för länge sen. Det var mellan fem och tio kg dynamit. Dessvärre hade den vätskat sig. Vi trodde att nitroglycerinen, som var inbakad i dynamiten hade skilts ut.

Vi hade lärt oss att ren nitroglycerin var oerhört explosivt och tålde absolut inga stötar, så vi, mina kloka bröder och jag, undrade hur vi skulle gör med den funna gamla dynamiten. Jag ringde polisen,och de sa att vi skulle komma in med den.

Vi var tveksamma och lite rädda för att köra in den till polisen i Visby. Vi undrade vem som skulle köra? Det blev jag. Jag var visserligen den ”harigaste” och mest rädda av oss bröder, men jag var i alla fall lite religiös och arbetade i kyrkan, så jag åtog mig att med en gammal bil köra in dynamiten till polisen i Visby. Vi bäddade in dynamiten noga med skumgummi och annat och la den i skuffen bak i bilen. Därefter satte jag mig vid ratten, bad en bön att allt skulle gå bra och började köra mot Visby.

Hajdeby ligger längs en grusväg, som leder till Torsburgen. Det var ganska stora hål i den vägen och för varje hål jag körde ner i böjde jag mig fram över ratten och väntade på explosionen. (Det hade nog inte hjälpt om fem-tio kg dynamit hade exploderat i skuffen på bilen, att jag böjde mig fram över ratten.)

Nåväl. Jag kom lyckligt in till polisen i Visby med min last. Jag bar försiktigt, försiktigt  in dynamiten och lämnade den till en polis. Han tog emot den och föste undan den lite ovarsamt. Jag sa till honom, att den vätskat sig, men det hade han aldrig hört talas om, att den skulle vara farlig för det.

Jag hade alltså varit rädd i onödan och böjt mig fram över ratten i rädsla för att det skulle smälla.  Okunskap kan vara en källa till mycket oro.