Min svåger Allan skulle ha fyllt 89 år i dag den 30 maj. Bojan min syster har skrivit följande. Jag tycker det är den bästa blogg jag har haft inne i prostensunes.blog. Jag läste den med tårar i ögonen. Bojan skriver:
TA MI EI FAMN;N A LEITI STUND
Trettionde maj. Den här dagen för 89 år sen, fick Jenny och Emil Larsson sitt andra barn. 1,5åriga Gungerd, fick en lillebror som fick heta Allan Egon.
Allans första år blev besvärligt, både för honom och hela familjen. Man visste inte varför han mådde dåligt. Doktorn kunde ingenting göra. Man tog honom till en ”klok gubbe” i Klinte, ingenting hjälpte.
Familjen fick kämpa själva. Många blev de nätter, mamma Jenny fick gå med sin lille pojke i famnen, för att övriga familjen skulle få sova. Den tiden skapade starka band mellan mellan mor och son.
Efter ettårsdagen försvann Allans plågor.
Långt senare i livet, när Allan och jag hade gift oss, berättade mamma Jenny många gånger när Allans barndomstid kom på tal, att när Allan var liten och ledsen kom han alltid till henne och sa: ”Ta mi ei famn;n a leiti stund”. Det var ord som för alltid satt sig i hennes själ och hjärta.
Tiden gick fort och plötsligt var vi gamla, Allan och jag. Allan var sjuk och svag och fick till sist en plats på äldreboende. Sista kvällen hemma. Det var tungt för oss båda. Efter mer än 60 år tillsammans, skulle vi nu leva åtskilda. Då sa Allan: ”Ta mi ei famn;n a leiti stund”. Jag gjorde så och vi fick gråta en stund tillsammans.
Efter två år på äldreboendet avled Allan.
När urnan med Allans aska skulle gravsättas, var bara jag och sönerna närvarande. Vi ville ha det så.
Medan kyrkklockan ringde, turades vi om att bära urnan från kyrkan till gravplatsen.
Vi fick ha honom i famnen en liten stund.
Nu vilar han tryggt i jordens famn, på Klintes vackra ängskyrkogård, medan årstider kommer och går.
Sunes blogg 