Sunes blogg

(Foto Sally Hafdell)

Det händer mig ibland, att jag är rädd för att det blir för mycket av Sune Österdahl i min blogg. ”De star mi upp ei halsn”, som Allan Nilsson sa i Närrevyn. Det är jag ibland rädd för att många tycker om min blogg också. Jag tänkte därför göra ett uppehåll med min blogg, men så skrev Inger Eriksson en så gullig kommentar på FB i dag, och som jag blev mycket glad för och som jag återger här.

”Inger Erikson
Sune må så vara att ditt utseende förändrats men densamme jordnära vänliga o timida Sune finns kvar (timid i betydelsen ingen uppmärksamhet på sig själv)”

Kanske upplever inte alla att jag är så självupptagen, som jag trodde. Jag fortsätter med min blogg ett slag till.

Här kommer min syster Bojans dikt ”Vårvintar”

Vårvintar
De var ei fibruari,u int någ snåi u eis.
Nukk tykkt vör väl iblant, de är konstut pa någ veis
Vör kund int riktut vite, um haustn dråigar kvar
Ellar um de alltraidu pa väg mot vårn var?

Vårn blai otulu, ha gynnede till slut
Me ti u sätt ut blommar, be husvägg u be knut.
Da vakkne gubben Vintar u ruskede pa si,
Va är de här ti gäres? Tror di di slippar mi?

U fast ja har försiv mi, så skall di nukk fa se
Va gamle gubben Vintar, ännu kan orke me!
Så han for stei ti Ryssland u samle eis u snåi,
U skjauted me kanonar, mot fastland u mot åi!

Vårn blai så laisn, skall meine blommar dåi?
Men soli greind u sägd att nukk klarar di leit snåi
Ga du ei sängg u lägg di, fast Vintan kan va vass,
Så far han ändå gi si, nån gangg ei släut av mass!

Själv har ja vart klainar u känt mi matt u svag

Men kännar  ja bleir starkare för var nöiar dag.

så vårn gikk ei sängg u drog täkke yvar si.
Da far du säkat luge, att snart du väkkar mi!

Bojan

Glömde alldeles bort att jag har prästvigningsdag i dag. Det är 47 år sen jag tillsammans med Bengt Sturevik och Staffan Beijer prästvigdes av biskop Olof Herrlin i Visby domkyrka.

Fotot av Gunvor och mig är från samma dag.(Fotot har bleknat något under årens lopp.) Jag fick min första tjänst i Eksta. För några år sen var jag tillbaka i Eksta och kåserade vid daglediga. En dam kom fram till mig och sa: ”Tänk att när du första gången kom till oss i Eksta, så tyckte vi att du var så lik Spencer Tracy.” ”Oj,” tänkte jag: ”Skådespelarsnygg”. Då sa hon: ”Men de var hemskt va du har förändrats”.

Ja, så är det åren har gått fort. Både fotot och jag har bleknat med åren.

Många trodde då att kom prästen och hälsade på en person på sjukhuset, då betydde det att man inte hade långt kvar. ”Sista smörjelsen” liksom.

Det ville jag ändra på, när jag var nybliven präst. Jag beslöt därför, att alla som av någon anledning hamnade på sjukhuset skulle jag hälsa på. Det skulle innebära, att de inte trodde att det snart var slut med dem, när jag kom. Det hände, att jag försökt vara glad och berättat om allt möjligt. Kanske drog jag t.o.m. någon rolig historia för den sjuke.

En gång sa den sjuke, när jag ”jollrat” ett slag, att kan inte kyrkoherden läsa psaltarpsalmen 23 ”Herren är min herde”. Jag blev ställd för jag hade inte ens bibeln med mig. Det var tur att jag kunde psaltarpsalmen utantill. Fast jag fick mig en tankeställare.

Det innebar också att jag fick ge nattvarden till många sjuka och döende. Jag minns särskilt ett tillfälle. I nattvardsritualet ingår att man ber en enkel allmän syndabekännelse. När jag då sagt avlösningens ord, det där med att när du nu bekänt din synd, så förlåter Herren Jesus Kristus dig. Det innebär att de ev. fel och misstag du gjort i ditt liv behöver du inte tänka på längre. Allt är förlåtet.
Mannen tittade intensivt på mig och sa: ”Menar du verkligen det?” ”Ja, sa jag. Herren Jesus har lovat det.” Mannen blev strålande glad och det lyste om honom. Han hade förstått och kunde ta emot förlåtelsen. Jag tror att han dog lycklig. Det är i alla fall den finaste nattvardsgudstjänst jag varit med om.

I Högmässan varje söndag får vi genom prästen som på Jesu Kristi uppdrag efter syndabekännelsen ta emot förlåtelsen. Tänk om vi som mannen jag berättade om kunde ta emot och jubla över att alla våra synder är förlåtna. Då skulle vi inte behöva ”gå och gräva med naglarna i gamla variga sår”, som min professor i NT, Lars Hartman sa en gång i ett skriftetal i Ansgars kapellet i Uppsala.

Det är inte lätt att ta emot förlåtelsen och förstå att man är förlåten. Jag är inte bra på det. Minns allt för väl, allt galet jag sagt och gjort. Så jag har svårt att låta bli att ”gräva med naglarna…”.

(Foto av mig 1945-46. Den som tagit fotot är skollärare Lewedahl.)

Min syster Bojan Larsson berättar så fint om vår familj 1945-46?. En händelse där mor och jag är något av huvudpersoner. Jag återger hennes berättelse i min blogg.

Ett barndomsminne
Elsa stod vid tvättbaljan och gnuggade kläderna mot den räfflade tvättbrädan. Hon var så trött och ryggen värkte. Sista året hade varit tungt för henne. Förra sommaren hade hon fått missfall och förlorat mycket blod.

Hon hade varit inlagd på lasarettet en vecka. Nu förstod hon att hon väntade barn igen. Hennes svärmor som bodde hos dem, hade varit till stor hjälp.

Både med barnen och arbetet utomhus. Nu var hon sängliggande efter en hjärnblödning och fick matas och skötas som ett spädbarn. Tur att äldsta dottern, Gunborg 17år, var duktig och hjälpte till. Yngste sonen, Sune2,5 år,hängde Elsa i kjolarna och ville inte släppa henne ur synhåll. Han hade blivit så mammig och ängslig efter att hon låg på lasarettet. Han var rädd att mamma skulle försvinna. Elsa la i vittvätten i brygghusgrytan och tog sin lille pojke i famnen och satte sig på bänken utanför.

Mannen Gustaf, kom med vatten han hämtat ur brunnen. Han tömde vattnet i baljorna där hon skulle skölja tvätten.
”Kan du inte ta Gunborg och barnen och gå ut i hagen och plocka blåbär?
Jag måste bli klar med tvätten.”
”Jo, kum Sune så skall vi ga u plukk bär.”

Gunborg kom med bärkorgen och burkar och kartonger till alla barnen att plocka i.
Så bar det iväg. Först far med korgen, Gunborg med Sune i handen,
Martin12 år, Yngve 9, Gunnar8, Gösta 6, Bojan 5 år.
Äldsta sonen Bertil 14 år, arbetade som bonddräng en halv mil hemifrån.

Innanför grinden till hagen, gick deras enda ko och betade. Och hästen,
Som Gustaf fått köpa, när den gamla dog.

Till torpet hörde ett änge nere vid stranden. Det hade en bonde i socknen varit intresserad av att köpa. Nu sålde Gustaf änget till honom för 800 kronor. Det räckte till att betala hästen och skulden i handelsboden.

Snart var bärplockandet igång och burkar och kartonger fylldes av ivriga barnhänder. Plötsligt skrek Sune till. Han sa att han stuckit sig på en pinne.
Gunborg tröstade och tittade på hans ben. Där syntes två små sår.
Det var nog inte så farligt. Sune gnällde och sa att han hade ont i benet och ville hem till mamma. ” De gar nukk snart yvar, vill du ha leit blåbär. ”

Pojken stoppade några bär i munnen men kräktes snart upp dem.
Gunborg ropade på pappa som kom och tittade på benet. ” Ja tror han har bleit ormbit;n. Samle ihop unggar, vi far skynd uss haim!”

Hemma hade just Elsa hängt ut den sista tvätten, när hon fick se sin familj komma springande på hagvägen. Hon släppte allt och sprang emot dem.

”Sune har bleit ormbit:n! Ta hand um han, ja cyklar ti grannar u lanar telefon u ringar ti dokton.”

Elsa tog pojken i famnen. Han var gråblek och kallsvettig.” Vill du ha let mjölk?” Han tog en liten mun mjölk som han snart kräktes upp.

Sune blev allt slappare i hennes famn och snart sov han djupt.

Gustaf kom tillbaka med besked från doktorn. Han kunde ingenting göra.

Innan han fått tag i cerum och tagit sig från Roma till Gammelgarn,skulle det ta så lång tid att cerumet inte skulle göra någon nytta. Det var bara att hoppas att pojken klarade av det.

Det blev en lång vaknatt för föräldrarna. Sune var medvetslös. Hans guldlockiga hår kletade fast vid hans kallsvettiga panna.

På morgonen kom grannfrun cyklande nerför backen. En underbart snäll och duktig kvinna i 60årsåldern. Elin var Elsas trygghet när något gick på tok.

” Hur är de mä sorken?” Elsa svarade att han fortfarande sov. Elin lyfte på täcket och såg på Sunes ben. Det ena benet var dubbelt så tjockt som det andra, och missfärgat från ljumsken till tårna.

”Sök u fa e han leit mjölk, da far han kräkes u far ur si gifte.”

Sune klarade krisen och var snart på benen igen. Till våren fick han en lillasyster,Bettan!

Sune Österdahl

Fint berättat. Jag kommer inte ihåg så mycket av händelsen, men har ett svagt minne av att far bar mig.

(Fotot av mig taget när jag gjorde repetitionsmöte som bataljonspastor)

I kyrkoherdetjänsten i Bunge pastorat ingick också att man vara pastor på KA 3. Sista åren jag var i tjänst, hette det brigadpastor i Fårsösunds marinbrigad.

Det innebar några gånger att jag blev kallad, när olyckor inträffat. I sju år fick jag tjänstgöra som pastor där. Det innebar att jag varje onsdag förmiddag träffade personalen under gemytliga former.

Det innebar också att jag tillsammans med läkaren och en löjtnant som var något av personalansvarig hade samtalskvällar om krishantering och krissamtal. Jag tror att samlingarna var frivilliga, men att ändå många kom och visade stort intresse.

Det hände också att jag var med på någon övning. Korum var det ganska ofta. Jag fick också vara med, när det var dags att tacka beväringarna när deras grundutbildning var över.

Jag minns särskilt samlingen vi hade när Estonia gick under.

Varför berättar jag det här i min blogg? Svaret är, att trots viss erfarenhet är jag osäker på om jag verkligen varit till någon hjälp och nytta, som pastor?

Jag fick mig en tankeställare för ett halvår sen. Det var på ICA Maxi i Visby. En man kom fram till mig och sa:” Hu. Det är så oroligt i världen, man bråkar och slåss lite varstans. Hur ska det bli, Sune? Har du något råd eller tröst att ge?

Jag kom ihåg mannen från tidigare. Både hans mor och far hade jag haft begravningsgudstjänster för. Far hans hade omkommit i en olycka, när mannen var ett litet barn, och jag var alldeles ny som präst.

På hans fråga där på Maxi svarade jag: ”Ja Du. Jag vet inte. Jag vet inte hur det kommer att gå. Det ser mörkt ut.”

”Va- Vet inte Du heller? Jag trodde att du som präst visste och hade något lugnande att säga”, sa han och gick bedrövad bort. Jag tyckte mig för ett litet ögonblick skymta något ångestfyllt i hans ögon och jag skämdes för att jag inte hade ett bättre svar att ge honom.

Rätt svar hade nog varit, att vi får söka trygghet i vår kristna tro.

(Foto Gunvor Österdahl)
1968 blev jag färdig med min ungdomssekreterare utbildning i Sigtuna. Vi fick vara med om bibelpantomimer och kyrkospel. Jag tyckte det var fint och ville gärna försöka mig på detta med Kyrkans Ungdom i Visby.

Vi valde Jesajas kallelse. Det är en fantastisk text. Problemet för min del var att det var några sånger med i kyrkospelet, och jag hade ingen förmåga att öva in några sånger med ungdomarna, eftersom jag är i det närmaste omusikalisk.

Det löste sig på ett mycket bra sätt. Några av ungdomarna var med i en ungdomskör och var utmärkta på att sjunga. De var självgående.

Jag vet inte varför jag tycker så mycket om just de här bibelverserna. Kanske för att det har med helighet att göra, men också närhet.

I kyrkans gudstjänster har Herren lovat, och då särskilt i nattvarden, att vara just där. Jag tänker också på att en seraf med en tång rör vid Jesajas läppar och säger att hans synd är borta. Det påminner mig om något.

Kunde vi bara ana, att Herren är oss nära i varje gudstjänst, skulle vi kanske också tycka att dörrtrösklarnas fästen darrar lite inför Guds helighet. Vi skulle förundras, om vi bara begrep vad vi är med om.

Tyvärr är det inte alltid så, att jag kan uppleva det på det viset, men jag försöker förstå, att det är så.

Jag återger här bibeltexten i Jesaja 6:1-8
6 Kapitlet.
Profetens kallelse.

1 I det år då konung Ussia dog såg jag Herren sitta på en hög och upphöjd tron, och släpet på hans mantel uppfyllde templet.

2 Serafer stodo omkring honom. Var och en av dem hade sex vingar: med två betäckte de sina ansikten, med två betäckte de sina fötter, och med två flögo de.

3 Och den ene ropade till den andre och sade: »Helig, helig, helig är HERREN Sebaot; hela jorden är full av hans härlighet.»

4 Och dörrtrösklarnas fästen darrade, när ropet ljöd; och huset blev uppfyllt av rök.

5 Då sade jag: »Ve mig, jag förgås! Ty jag har orena läppar, och jag bor ibland ett folk som har orena läppar, och mina ögon hava sett Konungen, HERREN Sebaot.»

6 Men en av seraferna flög fram till mig, och han hade i sin hand ett glödande kol, som han med en tång hade tagit på altaret.

7 Och han rörde därmed vid min mun. Därefter sade han: »Se, då nu detta har rört vid dina läppar, har din missgärning blivit tagen ifrån dig, och din synd är försonad.»

8 Och jag hörde Herren tala, och han sade: »Vem skall jag sända, och vem vill vara vår budbärare?» Och jag sade: »Se, här är jag, sänd mig.»

Självporträtt. (Selfish)

Jag närmar mig 82 års ålder. Tycker att några saker är besvärliga. Bland annat att man inte får träffa en levande människa i en telefonväxel, när man ringer ett samtal, utan när man ringer får man ett automatiskt svar från någon sorts talmaskin. Talmaskinen ger då mängder av val man ska göra. Tryck hit och dit. Mina sidor och Bankid och allt vad det heter. Tänk vad många 80+ det är som inte har något Bankid eller inte har en aning om vad Mina sidor är. Tänk om det fanns en levande människa i en telefonväxel, som man som 80+are kunde få rådgöra med och få hjälp med vad man skulle hän. I detta fall skulle man nog kunna säga: ”att det var bättre förr”.

Jag minns butikerna förr i tiden.

(Foto: Allan Larsson, min svåger. Han har fotograferat Kerstin Ohlin och min syster Bojan utanför konsumaffären i Kräklingbo.)

Det hände ofta att jag som femtonåring fick cykla till ”bodi” med en ägglåda med ägg i och med en bodnota som mor gjort i ordning. Man lämnade fram lappen där det stod på vad mor ville ha och så sprang de unga töserna efter allt och packade ner i ägglådan. Sen var det bara att ta lådan och cykla hem igen. Vilken service
Nu för tiden har jag det också bra, för det är i regel min hustru som handlar. Jag tycker det är besvärligt, för jag hittar inte sakerna, så därför sitter jag helst kvar i bilen, när hustrun handlar.

Syster Bojan berättar bättre än jag om hur det gick till förr i Handlesbodi. Bojan skriver på gutamål.

Handelsbodi
Bodi ei sokni, ha var int så stor,
män häir fikk män plass mä mik mair än män tror.
U kundar di kåm ifran gardar u ställar,
di kaupede kaffi u braustkaramellar,
u reisgrön u snäus u så såkkar u jäst.
Di fläst kom pa cykel, en dail kom mä häst.
En dail kom mä traktor mä källingi bak.
Ha sat där mä ägglådu pa ett leit flak.

Häir samlädes alle,  bad gamble u unge,
En dail bärd pa ägglådar som var reit tungge.
När lådu hadd väges ha skudd plukkes ör.
De di fikk för äggi, de handle di för.
Särkar u tråd u sjarmösundarbyxar,
u reivar u spadar u sagar u yxar,
u dailar ti hynslyktar mä fotogen.
Mä bussn kom bröe, han såm kård hait Sigren.

Kundar pa äutseidu disken fikk sta
 u töisar ränd ättar allt di vidd ha.
Ei pakkhäuse där kund män kaffi fa male,
där samlädes gubbar ,bad tjokke u smale.
Här drakk di en öl fast di inte fikk lug,
ei take hängd treskor u styvlar u tug.
Ei hörne a tunne mä stäur islandssillar,
u gubbar di jaugar u greinar u dillar.

Ganggjan u speik u så färg u hynsfodar
u ståltråd till täunar såm gärdes av trodar,
purös masonit u så kalk u cement,
u här kund män fa reidu pa allt såm hadd hänt.
Källingar greinde u slo si pa kneiar,
di haldar raidu pa alle såm freiar,
nöi handlan, han är visst fran Aikst ällar Sproge,
di tykkar di set att han har ett gutt auge
pa ain av de töisar såm jobbar ei bodi.
Ei bodi fanns till u mä kärlaik, de trod di.                        

Hur gikk de mä bodi u daim såm finns här.
Jo, nå far di gleid till en snabbköpsaffär,
såm liggar langt bort ei en hailt annen ort,
män va gär väl de, um de bäre gar fort.
U handlan u töisi blai gamble u gra,
till körgan ei sokni di kåm da u da.
Namni pa stainar di kännde igen.
Här liggar en kund u här liggar en vän.
Di sag daim framför si, u tänkt att da sto di
pa dann seidu disken, ei o gamble bodi.

Bojan

Vår son, Kent fyllde 60 år för en tid sen. På kalaset träffade jag Mart Marend, som givit ut några av mina små böcker. Bland annat en grön, ”En glad österdahlare”. En gul med samma titel. En röd med titeln: ”En glad pensionär eller en gammal österdahlare” och en blå med titeln: ”En sjuk Österdahlare.

Mart påstår, att jag sagt att nu fattas bara en svart bok med titeln: ”En död österdahlare”. Mart sa också, att ska jag ge ut den är det bra, om du kommer in med manus i god tid.

Jag har kommit att fundera mer och mer på döden och vad för eftermäle, eller vad kommer man att säga om mig, när jag är borta?

Vi hade min barndomsvän Harry och hans fru Birgitta på kaffe för några dagar sen. Vi är födda 1943 och fyller 82 år under året som kommer . Jag redan i januari. Det är rimligt att tankar på döden, och vad som kommer att sägas om oss efteråt blir mer och mer aktuella. Jag har dessutom lagt märke till att efter en persons död blir det väldigt fort tyst. Det pratas mer o mer sällan om henne eller honom. Man försvinner snabbt från den här jorden.

Harry min vän valde den militära banan, med utbildning av sjukvårdare för ambulanstjänst. Han var dessutom idrottsofficer på A7 och mycket annat inom den militära banan.

Jag blev på något underligt sätt präst och var den förste i min släkt som erövrat en examen på universitetet.

Jag kom att tala med sonhustrun, Maria som är barnneurolog, och hon sa att jag rullat många rullrån till släkten vid årsdagar, barndop och vigslar. Så hon konstaterade att släkten kommer nog att komma ihåg dig för dina rullrån i alla fall.

Ja, alltid nåt, tänkte jag. Kanske blir mitt eftermäle, att jag rullat många rullrån.

Med dessa funderingar vill jag önska alla ett Gott Slut.

Jo, jag kom att tänka på att det kanhända blir ännu en bok, en vit liten bok  med guldskrift och med titeln: En himla österdahlare. Fast den är ju lite osäker förstås.

Gott Nytt År .

 

 

Vi var  på Högmässa i Visborgskyrkan i dag. En fin, varm och kärleksfull Högmässa med kaffe o tårta efter i församlingssalen. En man sittande i rullstol var kyrkvärd och han läste den gammaltestamentliga texten. Vid kaffet berömde jag honom för hans fina läsning och undrade om han varit lärare. Han log mot mig och sa: ”Nej, jag har varit sotare”.

Då kom jag att minnas en gång, när vi bodde i Östergarns prästgård, och sotaren kom på besök. Han skulle sota skorstenen. Gunvor var i skolan, och jag var på väg ut någonstans och sa, att han fick låsa dörren, när han gick.

För att komma ut på taket i prästgården fick man gå fem våningar, om man räknar med källarvåningen och sotarvinden. Från sotarvinden fanns en lucka ut till taket och därifrån kunde man nå skorstenen. Stängningen på takluckan hade öppningen neråt.

Det blåste kraftigt när sotaren kommit upp på skorsten och luckan blåste igen, och där stod sotaren på skorstenen och kunde inte få upp takluckan. Han hade ingen mobiltelefon med sig och kunde inte meddela sig med någon.

Jag hade hunnit några hundratals meter ut på vägen med cykeln. Plötsligt fick jag höra hjärtskärande rop högt uppe från skorstenen. Sotaren kunde inte komma ner, eftersom takluckan hade slagit igen.

Det var tur att jag inte hunnit iväg längre, för då vet ingen hur länge sotaren fått stå där i blåsten.

 

Foto Harry Hanell. Fotot taget i mitten på 1960-talet.

Jag fyller snart 82 år, och det sägs att när man blir gammal kommer man närmare sin barndom igen. Vid femtiden i morse vaknade jag och låg och tänkte på ett minne jag har från fyra års åldern.

Jag satt på pottan i köket och mina äldre syskon var ute och lekte i snön. Plötsligt kom min bror Gösta in från änget bakom huset och ropade: ”Det brinner i taket på huset”.
Alla rusade ut och kvar blev jag sittande på min potta i köket.

Min far, Gustaf tog med sig min bror Bertil, som då var i femton års åldern, och de sprang för att hämta den tungastegen av trä, som nådde upp på taket. Bertil berättade senare att benen vek sig under honom, dels för att stegen var tung, men också av rädsla för att huset skulle brinna ner.

Huset hade på den tiden tjärsmort papptak och var mycket brandfarligt. Det var allt tur att det var snö på taket, som hindrade att elden tog större fart.

Far klättrade upp på stegen till taket och kunde med snö släcka elden. Han hade köpt huset vid Hajdeby strax innan. Huset hade stått öde i många år och var i stort behov av renovering. Far bytte senare pappen som låg på taket och lade på tegel i stället. Jag kan i dag känna något av den ångest han måste ha känt, när han såg faran framför sig, att den nya bostaden skulle gå upp i rök.

(I går kväll visade Harry mig hur AI kunde skriva en vacker kärleksdikt till Gunvor från mig. Det enda AI fick reda på var att vi varit gifta i 60 år. Det blev en bra dikt på tre verser med perfekt svenska. Det kändes ändå lite konstigt att använda sig av AI. Därför väljer jag att också i fortsättningen skriva själv med mina fel och brister)