Sunes blogg

Den här bilden tog Gunvor 1 juli 2000. Alltså för 25 år sen. Det är svalungar som som ropar från sitt bo på ringklockan vid ÖIK:s stuga. Fotot taget med en digitalkamera där fotona sparades på en stor diskett. Jag tycker det är en rolig bild, även om den inte är av högsta kvalité och den får illustrera några roliga historier.

Den första hörde jag berättas på Fårö. Det var någon som tidigt på Fårö hade skaffat telefon. Den var i två delar. En hörlur som man hörde i och en tratt som man kunde tala i. En gång var det bara pigan hemma. Telefonen ringde och pigan sa: Hallå ei hule. Herrskape jär int hajma u ja kan int prata ei sån här mackapär.
(Ursäkta mitt fårö mål, jag är inte bra på det och det var säkert något längre hon sa, men jag minns det där med Hallå i hule och tyckte det var roligt)

I mitt hem fick vi inte telefon förrän mitten på 50- talet. Jag minns en gång, när jag var i Kräklingbo prästgård efter skolan och lekte med Hasse och Belle, prästen Harry Sjögrens barn. Jag ringde då hem för att tala om var jag var. Följande dialog utspelade sig i telefonen när jag ringde: Hej, de är Sune. Min bror som svarade sa: Naj, de är Gösta. Jag sa: De är Sune. Han sa: Naj, de är Gösta. Då sa jag: Ähh,. Gå och hämta morsan.

Jag är ju präst och har under min tjänstetid alltid haft telefonen bredvid mig också i sängkammaren. (Det hände att någon olycklig person ringde och behövde prata.)

En gång ringde det mitt i natten. Yrvaken tog jag telefonen och svarade: Östergarns prästgård, Sune. . Det var alldeles tyst i telefonen, men till slut var det någon som med sluddrig röst sa: Va har jag kum hän? Jag upprepade: Östergarns prästgård 520 01. Då sa han: Va- Inte en siffra rätt och så la han på luren.

Gunvor och jag gick en skogspromenad upp mot myren. Det var mulet och vi hade under natten och morgontimmarna fått nio mm regn. Det doftade ljuvligt efter regnet, och Gunvor började se sig om efter smultron och ”najkar”. Hittade några smultron och hon började plocka. Själv gick jag vidare, för jag har lite svårt att komma ner till marken och plocka smultron. (Gamle klockaren i Östergarn Erik Gahnström, som fyller 99 år i höst sa så klokt: ”Ju närmare jorden man kommer, dess längre blir det dit”)

På vägen hem gick Gunvor och jag och småpratade om allt möjligt. Hon bjöd på smultronen, som hon plockat. Vi tyckte båda att smultronen smakade mindre, än vad vi mindes från vår barndom. Plötsligt kom solen fram för en kort stund mellan molnen. En visa som vi sjöng i skolan på 50-talet kom plötsligt för mig. Det var: Se nu tittar lilla solen fram igen.
Ingen av oss kom på fortsättningen av sången. Jag har väl aldrig tänkt på den sången, sen jag gick i skolan. Det är underligt, att får man bara rätt stimuli , så dyker det upp gamla minnen i hjärnan.

(Fotot från Erik Montelius arkiv genom P-O Sahlberg.)

1951 just när jag slutat första klass cyklade vi några barn från Hajdeby i Kräklingbo till simskolan i Katthammarsvik. Det var gamla stora cyklar, som ibland rappade, som vi cyklade en mil på till simskolan i Katthammarsvik. Jag var på den tiden ganska mager och frös förskräckligt.

Det började med upprop och sen fick vi hålla på med något, som kallades torrsim. I torrsimmet fick vi lära oss simtagen med armar och ben. Efter det var det bara att gå i sjön i det kalla vattnet. Minns jag rätt fanns en bräda, eller någon stång som satt fast i bryggan som det stod ett gulligt litet hus på. Vi fick också en simdyna om magen. Sen var det att lägga sig ner i det kalla vattnet, hålla med händerna i stången och öva bentagen. Så småningom, när simläraren ansåg att vi kunde bentagen någorlunda fick vi någon sorts platta vi höll händerna på för att sen med bentagen försöka förflytta oss.

Tyckte då simläraren att det såg bra ut fick vi med bara en simdyna om magen försöka simtagen med både ben och armar. Vi lärde oss så småningom att simma. Harry och jag, min bäste kompis var med flera somrar och tog nästan alla simmärken. Jag minns, att när vi klarat kandidaten var det lite av examen. Folk hade samlats, för att vi skulle visa upp vad vi kunde. Jag har alltid varit lite rädd och försiktig av mig, så jag var lite rädd för att hoppa i vattnet från kajen i Katthammarsvik. Det gick dock vägen, och vi fick vårt guldmärke med tillhörande diplom. Vår småskollärarinna var med och såg på vår uppvisning, och när hon hälsade på oss, sa hon att ni skulle bli så duktiga, det kunde jag aldrig tro.

Harry fick mer än jag hjälpa till på deras gård, medan jag en sommar efter sjätte? klass fick möjlighet att också ta bronsmagistern i simning.

Jag trivdes med simskolan. Lärarna var bra. Den förste vi hade minns jag inte vad han hette, men såg ut att vara en man i 20-30 års åldern. Sen hade vi Harrys och min lärare i Kräklingbo, Lars -Olof Molander.

Det fattas något

Jag har i kväll suttit och följt nationaldagsfirandet på TV. Det var fint och högtidligt. Kungen höll ett fint tal.
Men ändå fattas det något. I musiken talar man om övertoner. Jag vet inte mycket om musik, men hoppas jag inte är helt fel ute. Kanske har det ändå med det att göra. Jag saknar något som inte är så lätt att förklara. Någonting med helheten. Jag tror att det har med det andliga att göra. Någonting större. Jag uppfattar det, trots att det är så fint och påkostat som om det fattas något. Det blir lite platt.  Kanske är det kopplingen till det religiösa. Det andliga. Visst skulle det kännas bra om Gud på något sätt har med Sverige, det hela att göra.

Foto av prinsessan Eugenies skulptur: ”Kan du inte tala”.

Flickan på skulpturen lär vara min mors farmor, Josefina Larsson. Vi letade på loftet efter gamla tidningsurklipp och hittade ett gammalt ”bevis” som jag skrivit till våra barn och släktingar, att flickan på skulpturen var släkt med dem.

Det var först, när jag blivit präst i Eksta 1978, som jag fick reda på det. Det var Joel Björqvist, som hade något med prinsessans Eugenies barnhem vid Fridhem att göra. Han ringde en dag till mig och sa: ”Vet du om att du är släkt med flickan på skulpturen: Kan du inte tala?

Han berättade att min mammas far var Hjalmar Larsson. (Min mor sa, att hon kallat sin far för ”pappa lamma”. ) Det var egentligen det vi visste om vår morfar. Hjalmars mor var Josefina Larsson, flickan på skulpturen.
(Joel skojade ofta med mig, när vi träffades och sa, här kommer han som är släkt med hunden.)

Det har förekommit att någon sagt att prinsessan Eugenie inte skulle ha gjort skulpturen: Kan du inte tala, utan att den kom från England. Av en händelse fick jag se den engeska versionen. Jag var på hembesök i Fårösund. De hade en skulptur som det stod ”Can´t you speak” på. Flickan var en helt annan och hunden likaså. Hunden hade dessutom nosen uppåt. Kanske är det så att prinsessan Eugenie sett den engelska versionen och fått idén att göra något liknande.

Jag bad Gunvor ta ett foto av brevet, som ”bevisar” att det är min mors farmor, Josefina Larsson, som är modellen på Kan du inte tala. Mammas kusiner, som kände Josefinas mor, berättade att Josefinas mor hade arbetat hela natten för att sy en klänning till Josefina, när hon nu skulle sitta modell. Prinsessan Eugenie tog dock av henne klänningen och hon fick sitta modell i bara ”särken”.

Vi bor på Greta Arwidssons gata i Visby på vinterhalvåret och vid Buttle Altajme 163 under sommarhalvåret. Det är bra på många sätt, att kunna vara i stan under vintern och på landsbygden på sommaren. Det besvärliga det är flytten där emellan. Saker man ska ha i Buttle upptäcker man är i Visby och vise versa. Det är mycket packande.

Nu för en fjorton dagar sen, när vi kom till Buttle upptäckte vi att en bilnyckel var borta. Vi letade på alla möjliga ställen, i bilen och Gunvor vände upp och ner på alla kassar med saker i från stan, men nyckeln fanns ingenstans. Det blev några sömnlösa nätter och dagar med intensivt letande. Hoppet sattes då till lägenheten i Visby, att vi hade glömt att få med extranyckeln, och att den hängde kvar på kroken. Men tyvärr, så var det inte. Letandet fortsatte.

Vi måste ju ha en reservnyckel till bilen. Jag kom på att man kanske kunde öppna bilen med den manuella nyckeln. Då kunde kanske låsfirman på Skarphäll göra en sån extra nyckel. Det kunde de, men den skulle kosta 1500 kronor. Jag försökte öppna bilen med den manuella nyckeln och det gick bra, men larmet satte i gång.

Nåväl, jag skulle in till fotvården i Visby i går och skulle gå upp förbi lägenheten med några prylar. Jag hade en fin känsla av att jag då skulle hitta nyckeln, men efter att ännu en gång letat i alla lådor, så hittade jag den inte. Besviken för jag var så säker på att hitta den. Tiden gick och jag måste i väg till fotvården. Jag skulle tillbaka till lägenheten efter att jag varit dät och hämta varor från frysen till Buttle.

När jag kom tillbaka såg jag några kassar, som stod lutade mot utgången från lägenheten. Jag tänkte, bäst att leta i dem för säkerhets skull och i en av kassarna låg bilnyckeln. Glad som en lärka ringde jag Gunvor och berättade att jag hittat den. Jag ringde också dottern Maria och hon sa, att nu får ni i kväll fira med ett glas vin, för att ni hittat nyckeln. Jag ringde också vår son, Kent, som är präst och han hänvisade till en liknelse i Bibeln, Lukas 15:8-10,

Den borttappade penningen
Eller om en kvinna har tio silvermynt och tappar bort ett, tänder hon inte då en lampa och sopar igenom hela huset och letar i varje vrå tills hon hittar det? Och när hon hittar det, kallar hon inte sedan på sina vänner och grannar för att de ska glädjas med henne över att hon hittat det borttappade?

Det här konstverket gjorde dotter Anneli av mig, när jag var svårt sjuk. Hon satte upp den på väggen i mitt rum på lasarettet. Hon trodde jag skulle bli glad över vad hon skapat, men jag kunde inte visa någon större uppskattning. Jag var inte tillräckligt snygg, tyckte jag nog. Anneli hade gjort de roliga teckningarna i mina små böcker: ”Österdahlarna”.

Gunvor hittade konstverket, när hon städade på loftet. Idag uppskattar jag det verkligen. Jag ser min egen depression, Annelis oro och sorg i målningen. Jag tycker den säger så mycket.

Man skulle kunna tro att jag tidigare berättat om min sjukdom i boken: ”En sjuk österdalare”, men där var meningen med ordet ”sjuk” en annan.

Jag var 68 år då jag lämnade ett avföringsprov till sjukhuset. Jag blev kallad till koloskopiundersökning . Läkaren frågade om jag var rädd för undersökningen. Jag sa, att jag var inte rädd för undersökningen men för resultatet. Han sa, att han förstod det, och det visade sig att jag hade tjocktarmscancer.

Annan dag påsk blev jag inkallad till sjukhuset på kvällen för att opereras morgonen därpå kl. sju. Jag sov underligt nog bra på natten inför operationen. De hade sagt att cancern satt samlad, så det skulle nog gå bra att få bort alltsammans. Jag hade aldrig varit sövd förut och var lite rädd för det.

Gunvor, min hustru, kom in till mig dagen efter. (Ja, hon var inne hos mig alla dagar under de tre månader jag blev liggande på lasarettet i Visby.) Någonting hade gått fel. Jag hade väldiga plågor och magen fungerade inte. på  kvällen, när dotter Anneli och Gunvor satt bredvid mig där jag låg på sängen fick jag väldigt ont och läkare tillkallades. Jag sa: ”Aj” och blev medvetslös. Min mage hade spruckit och skyndsamt blev jag förd till operation. En läkare ringde till Gunvor klockan tolv på natten och berättade att de hade klarat mig, men att det hade varit krisartat.

Det hade blivit hål på tunntarmen och avföring hade runnit ut i bukhålan. Jag hade över 500 i sänka en tid. Det blev 28 operationer och som sagt tre månader på sjukhuset. I tre år gick jag så med öppen buk och stomi. Gunvor, min älskade hustru, la upp mig på ett bord hemma och skötte om mina sår och stomin varannan dag under de tre åren. Hon är otrolig. Vi bilade till Assisi, Franciskus stad, under min sjukdomstid och var dessutom på Madeira i tre veckor. Hon visste att jag önskade det.

Efter tre år kunde läkarna sy ihop buken och lägga tillbaka stomin. I dag är jag 82 år och förhållandevis frisk och tacksam.

Fotot taget någon gång i mitten på 50-talet vid Hajdeby.

Min mor Elsa 
föddes 22 juli 1903 i ett litet hus vid Nygårds i Västerhejde. Hon dog 29 april 1969 på lasarettet i Visby. Hon var inlagd där sen strax efter jul för cancer i magen. Mor Elsa som många av socknens ungdomar kallade henne och så gjorde även vi barn. Hon fick nio barn, varav vi ännu är fem som lever. Även vår far dog av cancer i magen, så jag tror att vi barn har en benägenhet att få cancer.
Jag tänker på att min mor i minst 20 år ständigt hade småbarn i huset. Trots att jag var nummer åtta i syskonskaran har jag aldrig känt mig ovälkommen. Hon älskade alla sina barn. Mor fick hjälp med småbarnen av min storasyster Gunborg som föddes 1928.
Min syster Bojan berättar så fint om mor Elsa i sin dikt på gutamål. (Jag tror jag haft den inne i min blogg förut, men den är så bra att den är värd att läsas än en gång.)

                                                                                                                                                                              Barnsängsbön
Ha lag ei bansängg me töisi pa armen.
Ha keikt pa dei leilu som sugde pa barmen
Ha tänkt pa sein mor, som ha miste så ungg
Pa bandomen som blai så ainsam u tungg.
En far hadd ha väll, men visst int vem de var,
Till Amerika glaid han, men mori blai kvar.

Ha var bäre toll när ha kom ut som peike.
Fick lär si u städe u vaske u streke,
U löde u neige u kruise för daim,
Där ha nå fick bo, när ha int hadd nåt haim.
Ha hadd ingenstäns där ha kunde fa grate
Fick låsses var glad fastin ougu var vate.

Ha gift si u känd si så lucklu u glad
Um aldri så fattut, de blei nuck nån rad.
Nå hadd ha ett haim, ha fick ruste u knoge,
Um dålit u trangt, de var inte så noge.
U trängre de blai de för vart ar som gick,
De här var de neionde bane ha fick.

A sänggliggnes svärmor u nei stycken ban.
Va skudd ha väl nå fa sein kraftar ifran?
De älstu är stor så ha far hjälpe till
Fast de är väl kanske någ annat ha vill.
Mik kan ja var utin, mik kan ja förlore,
Men Gud låt mi live, tills bani bleir store!

 Bojan

Min tid är ute.

I dryga sju år var jag anställd som ungdomssekreterare i Visby Domkyrkoförsamling. I församlingen var då en intensiv barn och ungdomsverksamhet. Jag hade slutat min tjänst och började läsa till präst. Efter ett terminsuppehåll i studierna blev jag inbjuden till Visborgkskyrkan, för att samtala om ungdoms-verksamheten. Jag hade väl en åsikt, men blev tillrättavisad av en studiekamrat som sa: ”Din tid är ute, Sune” Jag blev sårad förstås, men har i efterhand förstått, att han hade helt rätt. Jag hade ju slutat min tjänst och det var dags att lämna över till någon annan.

Någonting av detta har åter drabbats mig. Jag slutade min tjänst som kyrkoherde och gick i pension år 2005.Ändå har jag lagt mig i kyrkans arbete och haft mina funderingar om saker och ting. Säkert har jag också sårat någon med mina åsikter. Det ber jag om ursäkt för. Någon annan har ansvaret nu.

Det är bara det, att jag hela tiden får arbeta med min tro. Den går liksom inte i pension. Vid ett tillfälle fick jag ett mycket gott råd av biskop Biörn, då han sa: ”Varför vilar Du, Sune, inte i kyrkans tro?”
Jag försöker och försöker, men det är som jag måste veta om Gud finns eller inte. Trots många gudsupplevelser jag fått och särskilt, när jag hade det som svårast, när min dödsångest lyste om mig. I efterhand har jag förstått, att jag då upplevde att Gud var mig som närmast. Jag hade ständigt kontakt med Herren. Den var kanske trots att den tiden var fruktansvärd hemsk, så var det kanske en välsignad tid, en tid med närheten till Kristus, som jag ibland kan sakna.

Varför drabbas jag så lätt av tvivel? Trots mina gudsupplevelser och syner, när det går om en tid så kommer tvivlen. Var det inte bara en dröm? En inbillning?

Jag tror, att jag söker sanningen. Just nu läser jag en bok av Harry Blomberg: Det brinner i sjön.  Huvudpersonen, Lars, är i grunden en duktig botanist, som gett ut en doktorsavhandling. Han har valt att bli präst, men har egentligen ingen tro. Han längtar tillbaka till sitt vetenskapliga arbete om alla blommor och växter. Han får i uppdrag att tillsammans med några fransmän visa på Lapplands växter och kultur. Lars säger vid ett tillfälle: ”En svensk lärd har sagt, att man skall söka sanningen även om den leder till helvetets portar”.

Helvetet är för mig att det inte finns någon Gud, att vårt liv är meningslöst, att själva livet är totalt utan mål och att vi blivit till av en slump genom konstiga processer i stjärnorna.

Ja, är detta sanningen måste jag acceptera den. Då finns inget hopp om en Himmel där vi kan träffa våra kära och nära igen.

”Fel”? Frågar Jean (en av fransmännen). ”Han har ju formulerat den förutsättningslösa forskningens princip alldeles förträffligt.”

Lars svarar: ”Ja, men sanningen leder aldrig till helvetet, utan till dess motsats.”

Det påminner mig om när biskop Martin Lönnebo på TV satt på Heta stolen och besvarade frågor.
En ung man sa: ”Jag tror inte på Gud. Hur ska det gå för mig på Domens dag?”
Biskop Martin sa: ”Håll fast vid ditt sökande efter sanning, för den som söker sanningen hamnar alltid i Jesu armar.”

Jag har nu under några år försökt läsa bibeln igen, för att bli stärkt i min tro. Jag fick problem med Josua, när han erövrade Kanaan. Det var otur för mig, att när jag läste om detta, så gick Putin med sina stridsvagnar in i Ukraina. Jag fann tyvärr likheter även om händelserna ägde rum med drygt 3000 år emellan.

Det innebar att jag lämnade bibelläsandet, men har nu tagit upp det igen.

 1982 gav Skeab/Verbum ut min lilla bok: Längtan efter tro.
Det är möjligt att jag drabbades av hybris. Trodde att jag var något, eftersom de gav ut min bok. Jag har nu förstått, att jag är ingenting, men är inte särskilt deprimerad för det. Jag tror, det är många som drabbas av denna insikt. Det gör ingenting, för jag lutar mig mot Paulus ord när han säger i första Korintierbrevet 15: 10. Men genom Guds nåd är jag vad jag är. (Fortsättningen på meningen gäller däremot inte mig)

Längtan efter tro är något av ett Gudsbevis, tror jag. Denna längtan, detta sökande efter Gud finns nog hos alla människor, inbyggda i själva skapelsen. Jag blev så glad, när biskop Martin skrev vid ett tillfälle, att denna längtan, detta sökande är mycket viktigt. (kanske skrev han inte riktigt så, men andemeningen var den samma).

Min tid är ute.
Ja, det börjar kännas lite så. Det gäller också mitt bloggskrivande. Jag har visserligen betalt det här året också för att få skriva min blogg, så vi får se hur det blir med skrivandet i fortsättningen. Kanske gör jag ett uppehåll, en Time Out, som någon känd person sa. Gunvor sa visserligen att jag ser gladast ut när jag skriver min blogg. Det är som terapi för mig, att få ur mig alla mina tankar och funderingar. Jag blev aldrig så populär som Dagny, hon fick miljontals följare. Under de fem åren jag haft prostensunes.blog  har det varit 46210 visningar  och 25836 besökare. Även om det är långt till Dagnys siffror, så är jag glad över resultatet.

Tack alla ni som läst min blogg. Trots att jag kommit underfund med att jag inte är någonting, så är jag mycket glad över all den kärlek som visats mig under mitt liv. Naturligtvis har jag också mött de som inte tyckt om mig.

Ett av de finaste minnen jag fått uppleva var vid Min sista högmässa i Eksta kyrka Kyndelsmässodagen 2018, då kyrkan var fylld med folk. Jag möttes då av enorm kärlek som strömmade mot mig och min familj.

(Foto från Wikipedia)

Arne Ekman föddes 20 augusti 1945 och dog 28 mars 2025. Jag fick reda på det några dagar efter hans död. Jag blev ledsen. Det var bara någon vecka sen jag pratat med honom i telefon om något ”konstigt” på himlavalvet.

När jag fick reda på att han dött gick jag ut på tomten här i Buttle. Det var stjärnklart. Jag såg stora och lilla Björn, Cassiopeia, Norra Kronan, Jupiter, Mars och Saturnus och anade lite av Andromedagalaxen. och många andra stjärnor. Jag misstänkte att jag såg stjärnan Spica i nordöst nere vid horisonten. Jag var inte säker och tänkte, att det skall jag ringa Arne och fråga om det är möjligt att Spica är uppe så här tidigt på året.
Då kom jag på att det gick ju inte att ringa till honom längre. Jag kände en väldig saknad och sorg. Arne var min vän. Vi hade astronomiintresset gemensamt. Han var proffs och jag amatör på området. Han hade forskat om avlägsna galaxer och jag var i det närmaste självlärd.

Vi hade mötts på Uppsala observatoriet 1976 där han var guide och visade oss Saturnus med sina ringar i teleskopet. Jag var mycket imponerad och vi upptäckte att vi var gotlänningar båda och fick bra kontakt.

Arne berättade för mig, att trots att Venus har olika faser, så är det ingen större skillnad på ljusstyrkan, för när Venus är full är den som längst bort, och när den är som en skära är den som närmast jorden. (Hoppas jag kommer ihåg rätt, så att jag inte missförstått Arne.)

Arne lät mig aldrig känna, att jag var honom underlägsen, när det gällde astronomi. Han lyssnade på mig när jag sa, att planeten såg ut att ligga några decimeter från den och den stjärnan på himlavalvet, (Vi hade inte samma mått. Jag räknade cm och decimeter. Han pratade om grader.)

Arne hjälpte mig att få bilder från rymden av planeter, nebulosor och vintergatans galax m.m. Jag gjorde ett bildband med hjälp av hans bilder och var ute på en del platser och visade det. Jag hade fått ut boken ”Längtan efter tro”. på Skeab/Verbums förlag 1982 och tog kontakt med förlaget, för att se om de ville ha mitt bildband. Så jag åkte upp och visade det och mannen som såg det var artig och sa berömmande ord om det, men bildbandens tid var ute. Det fanns andra och bättre hjälpmedel.

Arne hade också en fin humor. Han berättade om, när han av Gotlands nation fick i uppdrag att hämta den äldste Gotlands nationsmedlemmen på centralstationen till en fest de skulle ha . Han blev då av sina kamrater utsatt för s.k. practical joke . Han fick hämta ut ett skelett ur en av boxarna på stationen och sedan gå med skellettet till Gotlands nation och sitta bredvid skelettet på festen.

I september i fjol sas det i tidningar och TV, att man skulle kunna se en nova i stjärnbilden Norra Kronan. Man hade sett novan på 1940-talet någon gång, och nu hade man räknat ut att man skulle kunna se den på nytt. Jag tittade här i Buttle varenda kväll och ringde Arne ofta och rapporterade, att jag inte kunde se någon nova. Han sa då, att den skulle visa sig i närheten av stjärnan Beta. (Stjärnorna i Norra Kronan har namn efter det grekiska alfabetet, Alfa, Beta, Gamma, Delta o.s.v.) Tyvärr fick jag aldrig se någon Nova i Norra Kronan. Arne kunde konstatera att Novan uteblivit. Man hade räknat fel.

Vi pratade även om ”Betlehemstjärnan”, som man kunde uppleva till jul för något år sen. Många tror att Betlehemsstjärnan består av en konjunktion mellan Jupiter och Saturnus, som inträffade år sju före Kristus. Arne berättade att ”De vise männens” väg till Jerusalem gjorde att stjärnan försvann för dem, men att den blev synlig igen. (Jag förstod nog inte riktigt, så jag kan ha missuppfattat det.)

Arne var ute på olika platser på Gotland och berättade om rymden. Bland andra platser, så var han på Albatrossmuseet i Herrvik och berättade. Där jag var med och lyssnade på honom.

Jag föreslog honom, att vi skulle göra ett program tillsammans om rymden. Han med all sin kunskap om rymden och jag med en tolkning av skapelseberättelsen ur teologisk synvinkel. Han var positiv till idén, men det blev inget av det.

Jag minns Arne som en god kamrat, en glad och vänlig själ. Jag saknar honom och det är som att det inte är lika roligt med stjärnhimlen längre. Det är inte längre någon som vill höra på mina funderingar.