Sunes blogg

I den här fina Kräklingbo kyrka vigde vi oss i dag för 61 år sen. I dag gjorde vi en något annorlunda bröllopsresa. Vi började med att åka till Sjonhems kyrka för att vara med om högmässan där. Vi tyckte det var en bra idé, trots att det bara var fredag.

Vi hade träffat ett par Gudrun och Nils Selmer, som också gift sig den 15 augusti 1964. De hade valt den dagen för att det var en Maria dag. Vi hade andra orsaker. Gudrun och Nils och vi firade silverbröllop tillsammans hos Birgittasystrarna i Rom. Nils och Gudrun är nu döda, och jag hade begravningsgudstjänst för dem båda för ett tiotal år sen i Sala.

Vi tänkte mycket på dem och tyckte det skulle vara skönt att få fira mässa på bröllopsdagen, kanske tillsammans med dem, fast de i så fall skulle vara på andra sidan kyrkväggen och altarringen där.

Tyvärr hade högmässan ändrats från Sjonhems kyrka kl.11.00 till Buttle kyrka kl. 10.00 och det hade vi inte uppmärksammat. Vi hade bestämt med en person, att vi skulle träffas och äta lunch kl.12.30 på rökeriet i Katthammarsvik, så vi fick tid över. Vi beslöt att åka och dricka kaffe vid Ardrebos café.

Efter kaffet åkte vi till Gunnfjauns kapell, där såg vi att det ännu fanns rester av Olofs altare och Marias altare. Maria altaret fick oss att tänka på Gudrun och Nils och vår bröllopsdag igen.

Därefter fortsatte vi färden till rökeriet i Katthammarsvik för lunch tillsammans med med den gode vännen.
Hon bjöd sen på kaffe och där efter åkte vi till Kräklingbo och besökte gravarna och skrev våra namn i kyrkans dagbok.

Vad som hände sen behåller vi för oss själva.

Vi hade besök av Hans Ulfvebrand och hans fru, Åsa i förrgår. Hans har varit domprost i Stockholm och vi har läst grekiska tillsammans, spelat mycket pingis, badminton o tennis. Hans är en av mina bästa vänner och vi trivs tillsammans.

Jag har blivit ombedd att på gutamålgillets dag den 31 augusti i Halla, som har temat: ”I glädjens tecken”, försöka vara lite rolig på gutamål. Det vill jag gärna försöka vara, men ibland undrar jag om jag, som gammal prost inte borde vara mer allvarlig och värdig. Vara någon som kanske en döende vill hålla i handen, när det är dags? I stället för att berätta galna och dråpliga historier. Jag tog upp frågan med Hans. Han visade mig då Clownens bön.

Jag blev glad över bönen. Min personlighet är sådan att jag gillar humor. Tycker om dråpliga historier och berättar gärna. Må min påtänkta ”värdighet” fara åt fanders.

”Och när allt går mot sitt slut, låt mej då höra dej viska: ”När du fick mitt folk att le, fick du mej att le.” Amen

Jag är drygt 82 år och har överlämnat dopen i vår släkt till vår son, Kent Österdahl. (Har blivit rädd för att tappa barnet) men i dag, när jag läst barnevangeliet på engelska, eftersom familjen var från Kapstaden och jag hade läst: ….Then he took the chlidren in his arms, placed his hands on each of them, and blessed them, kunde jag inte låta bli att ta min släkting i mina armar. (För resten är det inte något större fel på mig för min ålder. Jag är vid god vigör. Det är bara någon sorts fobi jag fått för mig. Jag är rädd om barnet, rädd för att tappa det.) Den känslan försvann helt plötsligt, när jag såg min broder Bertils barnbarnsbarn. Bertil dog 2003 vid 71 års ålder. Vi hade en mycket nära kontakt och jag tror att hans barn och barnbarn ser något hos mig, som också påminner om honom.

Det var så underbart att få hålla den lilla Bo Jon i min armar och ösa vatten över hans huvud i dopet. Gunvor tog en så fantastisk bild av händelsen. Man ser t.o.m hur vattendropparna rinner från min händer.

I mitt doptal, sa jag något om att egentligen är dopet också något av en namngivningsceremoni, eftersom Gud kallar genom prästen barnet vid namn i dopet. Det som är ännu bättre är att i dopet sammanfogas vi med Kristus och på så sätt ”lurar” vi döden, när den kommer. Vi har ju blivit sammanfogade med Kristus, och det måste innebära att vi genom denna handling lever tillsammans med Jesus, även om vi dör.

Jag vill återge en predikan jag hade för nu länge sen på Kristi Förklarings dag. Den kanske inte är så bra, men den betyder mycket för mig själv. Handlar en del om tvivel. Owe Wikström, som varit religionspsykolog och präst skriver i en av sina böcker, att det är endast den troende som kan tvivla. (Trösterika ord för mig)

Kristi Förkl.dag
Predikan i Eksta och Västergarn 2017

I Jesu namn. Låt oss be.
Herre, sänd oss din helige Ande, så att vi får hjälp med att förstå ditt ord. Amen.

Var inte rädda.
De blev rädda.

De som fick vara med om det som vi knappast vågar drömma om, men säkert har längtat efter någon gång. Att få sådan där övertydlig klarhet om vem Jesus är eller att Gud verkligen finns.
För nu kunde de väl inte tvivla. Jesus med lysande ansikte och solvita kläder och Guds röst ur ett moln. Men de blev mest rädda.

Även Petrus låg där skräckslagen och överväldigad på marken han också.
När rädslan lagt sig något tycker Petrus det är underbart att vara där. Han vill stanna och bygga hyddor.
 Han mindes upplevelsen länge.

Vi människor blir ofta skräckslagna, när vi möter någon från den himmelska världen.
Vi har ex. på det från Jungfru Marias möte med ängeln Gabriel, från herdarnas möte med änglarna första julnatten. När Petrus och Andreas fick mängder av fisk.
När Jesus kom gående till lärjungarna på vattnet.
Kvinnorna vid den tomma graven.
Alla var de skräckslagna inför det heliga. Alla möttes de av Orden
Var inte rädda.
Det är den hälsning representanterna från den himmelska världen möter oss med. Trösterika ord.

Det är underbart att få vara med om sådana där förklaringsstunder. Då tron är stark och man är lycklig och glad.
Molnet som det talas om i texten att lärjungarna såg och som israeliterna såg när de vandrade i öknen och som också syntes vid Jesus himmelsfärd. Det berättas ju att han då lyftes upp i höjden och att ett moln tog honom ur deras åsyn. Berättelsen kan få oss att tro att Jesus for upp genom molnen i sin himmelsfärd.

 Men molnet är ett uttryck för Guds närvaro. Som också den gammaltestamentliga texten som lästes idag vittnar om. Den om Mose och uppenbarelsetältet hur Gud i en molnstod mötte Mose. Och hur Gud gick före israeliterna som en molnstod på deras vandring i öknen.
Och så händelserna på förklaringsberget, där det berättas att
Medan han ännu talade. Sänkte sig ett lysande moln över dem.
Molnet berättar om Guds helighet och om Guds närvaro.

Ja som sagt. Det är underbart att få vara med om sådana där förklaringsstunder. Då tron är stark och man är lycklig och glad.
Men Petrus fick inte då bygga några hyddor på berget Tabor.

 Han måste tillsammans med Jesus, Jakob och Johannes gå ner från berget igen. Ner till vardagen.

 Markus berättar i sitt evangelium att redan på väg ner från berget kommer tvivlen. Men skulle inte Elia först komma?

Jag tycker jag känner igen mig så väl i berättelsen. De tre lärjungarna hade fått vara med om någonting alldeles fantastiskt. De hade ju fått bevis för sin tro. Ändå hinner de inte ens ner från berget förrän tvivlen kommer.  Men skulle inte Elia först komma?

Jag har fått mina ögonlock bokstavligt talat öppnade av en ängel, då jag somnade vid bilratten. Jag har sett Herren digna under korset i S:t Patrokli kyrka i Soest. Jag tyckte jag såg Herren levande i högmässan i Anga kyrka Påskdagen för ett 15 tal år sen och ändå, när det går om en tid, så kommer tvivlen. Var det ändå inte bara en dröm, inbillade jag mig inte

Och så vidare. Jag tror det är Fan själv, som gör allt för att få in en kil i vår tro. Vill att vi ska tvivla på det vi sett och varit med om.
Men som alltid finns Herren där.
Tålmodigt hjälper han de tre lärjungarna över sina tvivel. Han förklarar och förklarar och de tre förstod så småningom.Så kan Herren Jesus Kristus hjälpa också oss, när vi kommer i tvivel.

 Han finns vid vår sida, även om vi inte ser honom. Han visar sig i ordet, i bönen, i den heliga nattvarden.

I brödets och vinets gestalt är det många som ser honom förklarad.

Så är vår tro, att denne Jesus, som på förklaringsberget visade något av sin helighet och härlighet, att han är med oss i vardagen, bär oss genom sjukdom, sorg och lidande. Och en dag ska vi tillsammans med Petrus få bygga våra hyddor i ljuset av den helige.

Så Var inte rädda.
Amen.

Den frågan fick Pernilla Wahlgren av René i programmet ”Här är ditt liv”, i kväll.
Det är nog så, att den som levt länge blir lite mer hårdhudad, men är det något att sträva efter?

Jag minns min storasyster Gunborg, som hjälpte mor med hennes barn alltså Gunborgs åtta syskon. Hon sa vid ett tillfälle: ”Hu, jag tycker jag blivit så ”kall”. Hon var alltid orolig och medkännande för hennes yngre syskon. Livet hade ändå som hon tyckte, gjort henne ”kallare” eller mer ”hårdhudad”. Hon tyckte inte om det.

Jag tror, att jag förstår vad hon menar. Detta att inte längre känna så intensiv oro för andra, eller så lätt bli sårad om någon sagt något dumt om en.

Jag tror jag håller med min storasyster. Det är en förlust att känna sig kall, att man inte bryr sig om andra på samma sätt som förr. Det är ingen svaghet att vara känslosam.

En psalm som ofta kommer för mig är:
O Jesu blir min kärlek kall
och bort jag går från dig,
så visa mig Getsemane
och vad Du gjort för mig.

Foto Maria Eliasson
I fredags kväll var vi några personer på Stora Karlsö. På kvällen vid solnedgången hade jag från Hien orkat ta mig upp till fyren. Vi skulle dricka champagne just när solen gick ner i sjön och utbringa ett fyrfaldigt leve för en jubilar.
Det var otroligt vackert, när vi satt där och såg ut över klippkanten på havet och solnedgången. Det var så vackert så jag sa: ”Det är så vackert, så man kan bli reilgiös”.
En av mågarna fnittrade till. Han hade förstått min humor, detta att en gammal prost kan säga så. Det borde vara självklart att en gammal prost är lite religiös.

Att vara religiös, tror jag är allmänmänskligt. Detta att fundera över livet, kosmos och relationer, glädjeämnen och lidandet. Frågor som vadan och varthän drabbar med säkerhet alla människor någon gång.

Ändå minns jag flera kyrkvärdar som vittnat om, att de efter att ha åtagit sig att vara kyrkvärdar fått höra: Jasså. Du har gått och blivit religiös.

Jag tror att alla människor föds med ett behov av att vara lite religiösa. Kunna känna förundran.

Vi som var med på Stora Karlsö förundrades över all skönhet vi såg den kvällen.

Erik Hjorters dikt som han skrev från tornet på Torsburgen 25 juni 1946

Foto Harry Hanell. Fotot taget på 50-talet i Harry Hanells hem vid ett julkalas. Från vänster i bild: Harrys kusin, ”Britten”, Bojan, Hilmer Eriksson, Harrys mor, Märta Hanell, Edgar Österberg, Judith Lithberg och Erik Hjorter. Framför sitter jag, Sune och Harry.

Enligt gutasagan var det överbefolkning på Gotland någon gång på 200-talet och en tredjedel av Gotlands befolkning förvisades från ön. De flydde till Torsburgen och förskansade sig där. Det kom Erik att tänka på när han skrev sin vers i sommarkvällen. Erik föddes 5 augusti 1910 och dog 2 januari 1992. (Jag har i min blogg tidigare skrivit om Erik Hjorter under ”Människor jag mött” Erik Hjorter.) Jag letade i papper från Hajdeby, som jag fick överta efter försäljningen och tycker att Eriks dikt är värd att återge. Så Här kommer den.

En sommarkväll på Torsburg.
Himlens valv är täckt av lätta skyar.
Ensam står jag där i kvällens stund.
Milsvitt skymtas gårdar, skogar och byar.
Över mig står månen blank och rund.

Allting är tyst, på snabba fötter
ilar vildkaninen flinkt och käckt
fram sin väg bland kvistar sten och rötter.
Mild och ljum är sommarvindens fläkt.

Här och där jag ser en gammal kyrka
sticka upp sin spira emot skyn.
Där seklers själar, funnit styrka
att förtrösta på en god försyn.

Mången vacker tavla, ser mitt öga
Många intryck sinnet får
när omkring jag ser mig från det höga
tornet, där jag nu i kvällen står.

Över nejden skymningen sig lägrar
Långt i fjärran skymtar havet blått.
För min syn en tavla hägrar.
Tanken famnar sekler som har gått.

Här har en gång bott en fredlös skara
som från sina hem blev drivna ut
att förgås i hunger, köld och fara
att fördrivas från sin ö till slut.

Deras hem var ingen Funkisvilla
och de saknade elektriskt ljus.
Knappt ett stycke bröd att hungern stilla
och en dryck av vatten utan krus.

Här har de en gång sett havet glittra.
Stjärneglansen i från himlens päll.
Här har också de hört fåglar kvittra
mången gång i Nordisk sommarkväll.

Hell, då dem som slutat hårda striden
och för länge sedan gått till ro.
Ja, må också de en gång i friden
på den nya jorden evigt bo.

25/6 – 1946
Erik Hjorter.

Fortsätt läsa ”Min hustrus lov”

Det var min syster Bojan, som sa det, efter vi varit på en träff för anhöriga. Hon hade säkert i sin tur läst eller hört uttrycket av någon annan. Jag hade däremot aldrig hört det förr, men tycker att det säger så mycket. Det finns väl ganska många liknande uttryck så som: Du ska inte tro att du är nåt. – Flyg inte högre än vingarna bär.

Det låter negativt, men det ligger nog en del i det. Kanske skulle jag ha varit kvar som mejeriarbetare och stenbrottsarbetare. Kanske värpte jag för stora ägg och blev sölig i ändan. Trodde att jag var någonting. En gåva till resten av världen .-  Skomakare bli vid din läst.

Jag valde en annan väg, eller rättare sagt. Det var inte jag som valde. Plötsligt hade jag en enorm tur och det gavs möjligheter för mig, att få studera på universitet och bli präst och t.o.m. prost. Jag har skrivit böcker och håller på med mina bloggar. Varför gör jag det, om jag nu inte har något att ge? Det händer att jag nu på ålderns höst kommit till insikt, att jag värpt för stora ägg eller flugit högre än vingarna burit.

Det känns lite besvärande när man förstår, att egentligen är man inte något särskilt.

Det finns också andra uttryck som: Du vet väl om att du är värdefull. 

I början när jag kom ut som präst fanns en syndabekännelse som började med orden: Jag fattig syndig människa, som med synd född…. Jag reagerade starkt på den sortens syndabekännelse. Det påminde mig om min mors reaktion, när hon skulle bli kyrktagen, renad för att få komma in i kyrkan igen efter förlossningen.  Jag tänker, att vi är skapade av Gud och då måste det väl också finnas något gott i oss också, inte allt igenom dåliga människor. (Nu plötsligt förstår jag, att författaren till den syndabekännelsen, kanske menade arvsynden?) Ja, ja. Ju äldre jag blir mer kommer jag ihåg alla fel och brister jag gjort mig skyldig till under mitt liv, så jag har stort behov av förlåtelsen.

Det finns också uttryck i dag där det gäller att vara: Störst, bäst, vackrast och rikast.
Jag har tänkt på att en viss förändring har skett i världen, när det gäller grundvärderingar. I den kristna tron talas det mycket om att ha ”Duet” i centrum, nästankärleken. Nu tycker jag, att ”Jaget” tar lite för stor plats.

Jesu ord: Älska din nästa så som dig själv, är en bra levnadsregel. Detta, att det är tillåtet att tycka om sig själv, men lika viktigt är också att tycka om andra. 

(Det är bäst jag talar om att syster Bojans uttryck: Små höns ska inte värpa stora ägg, för då kan de bli söliga i ändan, inte var riktade mot mig. Bojan och jag har i mitt tycke intressanta samtal om åldrande och livet som sådant.)

 

Jag fick en förfrågan om jag hade någon bra översättning på bönen Fader vår för en tid sen. Det finns en gammal översättning från 1700-talet, där en präst hade skrivit ner hur han tyckte det lät när kyrkfolket bad. Hon som frågade mig tyckte att den var lite väl gammalmodig och främmande för henne. Jag håller med. Den är främmande också för mig. Språket förändras, så också gutamålet.

Jag bad min hustru Gunvor, att försöka göra en översättning till gutamålet, som vi talade på 1950-talet. Här kommer hennes översättning:

”Oe Far, sum jär ei himl´n.
Lätt uss vare aktsamme u vörde ditt namn.
Lätt ditt reike kumme.
Lätt din vile ske,
såsum ei himl`n leikväl sum pa jårdi.
Oe daglige bröi gi uss i dag.
U tillgi uss oe syndar,
prceis sum vör tillgir daim
sum har gärt gal mot uss.
u lätt uss slippe u frestes
att gär de onde.
För reike jär ditt,
u makti
u hail härlihait´n
ei all teidar.

Amen”