Sunes blogg

(Foto från Wikipedia)
I slutet av 1990 talet eller om det var i början på 2000 talet beslöt Gunvor och jag att vi skulle åka till Paris. . Vi hade aldrig tidigare varit där. Vi beställde en ospecificerad charterresa på en vecka till Paris. Det var i april månad, och vi trodde vi skulle möta våren, men det var regnigt och kallt de flesta av dagarna.

På flygplatsen väntade en buss på oss, som skulle ta oss till de olika hotellen. En guide ropade upp namnen på personerna som skulle stiga av vid de olika hotellen. Till slut var det bara Gunvor och jag som var kvar i bussen, men även vi fick vårt ospecificerade hotell och blev inkvarterade. Det var inget fel på hotellet, men vi undrade var vi hamnat i för stadsdel. Det hördes bråk och kvinnoskrik utanför.  Nåväl, vi somnade så småningom och åkte en rundtur med buss dagen därpå för att se lite av Paris.

Det var första dagen, sen gick vi själva i Paris, bland annat till Kyrkan Notre Damm, där filmen: Ringaren från Notre Damm hade spelats in. Vi gick också till Louvren, för att se på Mona Lisa, men det var en väldigt lång kö, för att komma in, så vi nöjde oss att se det genom fönstren.
Gunvor passade på att köpa sniglar i nån sorts varmkorvförpackning på platsen. Jag har alldeles för stark fantasi och är allt för kräkmage att våga pröva något sådant.

En av dagarna i Paris var vi högst uppe i Eiffeltornet. (Det vill säga, så högt man som turist fick komma.) Eiffeltornet är 330 meter högt, och när vi kom upp svajade tornet mycket, eftersom det blåste kraftigt. Jag ville fort gå ner igen, eftersom jag tyckte det var otäckt, när det svajade så mycket. Gunvor ville annorlunda. Hon var inte rädd och ville se på utsikten. Utsikten var inte så mycket att se, eftersom det var dimma. Vi kom lyckligt ner igen och dagen efter skulle vi gå till kyrkan  Sacré-Coeur.

Det blev en spännande dag. Gunvor, som är bra på att läsa karta, ledde mig upp till kyrkan. Det var bara det att vi kom bakvägen, så vi blev besvikna, för vi hade hört att den skulle vara så vacker. På baksidan av kyrkan stod några vita statyer. Vi beundrade dem och plötsligt började statyerna blinka med ögonen. Det  var personer som målat sig helt i vitt för att lura oss, och så ville de ha pengar förstås.

Vi tog oss förbi statyerna till framsidan av Sacré-Cour och fick se hur otroligt vacker den var, när man såg den från rätt sida. Efter att ha beskådat allt vackert började vi promenaden mot vårt hotell. Vi förvånades över alla ”horhus” på vägen till hotellet. Vi tyckte det var kilometervis med sådan hus. Halvnakna kvinnor med trasiga nätstrumpor var det också gott om. En av kvinnorna kom fram till oss, fattade min hand och drog för allt vad hon var värd. för att få med mig. Gunvor drog från andra hållet så mycket hon orkade och vann dragkampen. Det här var på ljusan dag och vi blev lite förvånade och rädda.

Sista kvällen innan hemfärden till Östergarns prästgård igen åkte vi båt på floden Seine och såg Eiffeltornet i stark belysning.

Konstigt ändå att man ännu efter tjugofem år kan minnas så mycket av det som hände. Det är möjligt att Gunvor skrev någon reseskildring, men i så fall ligger den kvar i Buttle.

Foto pingstafton vid Hajdeby 1954. Från vänster: syster Bojan Österdahl,

 Prästen K.P.A. Österberg, granne, småskollärarinnan Judith Lithberg, granne. Vår far Gustaf Österdahl, konfirmanden Gösta Österdahl, Lars Hanell, granne. Moster Hilma och hennes man morbror Gustaf Tuftström. Lite framför Jag själv Sune och vår syster Lisbeth (Bettan) Österdahl.

Det var som sagt Göstas konfirmation och efter konfirmationsgudstjänsten bjöd mor och far på kaffe i vårt hem. (Det var säkert många fler som var med, men de här fastnade på fotot.)

Vid kaffet höll den gamle prästen K.P.A. Österberg tal till Gösta och läste bland annat följande dikt:
Käre gosse tänk så här:
Mycket dumt det ändå är
båd att supa och att röka,
jag vill aldrig det försöka,
hellre jag min kassa spar
och min hälsa haver kvar.

Konstigt, tänkte jag. Hur kan jag komma ihåg den gamla dikten från 1954 och att den dök upp just nu?
Kanske beror det på att Gunvor och jag de senaste åren slutat dricka vin och andra starka drycker under advent och fastan. Jag tror i och för sig att vi inte tjänar några religiösa poäng på det, men det kan vara bra, att ha koll på hur det är ställt. Ibland kan det också vara bra att avstå från något en viss tid, så att inte allt blir vardag.

Det är bara början på advent nu,  och jag misstänker, att det var därför jag kom att tänka på dikten. Lite ”duktig” känner jag mig nog också.

Det var på min tid 1995-2005, när jag var kyrkoherde i Östergarns pastorat och hade adventssamlingar i Östergarns kyrka. (Det var det säkert tidigare också). På den tiden fick man ännu berätta om kyrkans budskap för skolbarnen, om Jesu födelse, om hur Gud sände sin Son till oss, för att visa att vi är älskade av honom.

Jag hade ju en gång varit ungdomssekreterare och fått lära mig hur man skulle tala till barn och ungdomar, så jag försökte illustrera sprogebon Daniel Kvibergs adventspsalm 931 i psalmboken.

Vi tänder ett ljus i advent
sen tänder vi två.
Det tredje vi tänder så gärna
och när vi tänt fyra
Vad händer väl då?
Jo, då tänder Gud en stjärna.

Jag hade bett någon tända ljusen i adventsstaken medan jag läste, och så hade jag gjort en anordning, så att Gunvor, som var lärare i Östergarns skola, kunde hissa upp Betlehemsstjärnan högt upp i taket i kyrkan vid sista versraden. Det gick si så där. Stjärnan vajade betänkligt vid upphissandet.   – Ja, man försöker och försöker…..

Önskar så ett
Gott Nytt Kyrkoår.

(Utsikt från vårt sovrumsfönster i Visby)

Advent är mörker och kyla.
På jorden är krig och kallt.
Man drömmer om fred och om vänskap,
Men bråkar och slåss över allt.

Så skriver Margareta Melin i Svenska kyrkans psalmbok 609:1 versen.
Under min aktiva tid som präst tror jag att jag alltid började min predikan första söndagen i advent med att läsa just den texten.

I år är texten mycket aktuell. Krig i Ukraina och Israel. Ja även i vårt eget land är det höjd beredskap. Många våldshandlingar förekommer.

Det händer, att jag frågar mig att om nu också Sverige skulle drabbas av kriget, skulle jag som arbetat i kyrkan sen 60 -talet kunna vara till tröst och hjälp i allt lidande. Jag hoppas det, men är inte säker på att jag inte skulle vara lika rädd som alla andra.

Jag är gammal, och det är livets gång, och jag försöker acceptera det, att vi som är gamla ska tas bort. Men jag tänker på alla nyfödda barn och ungdomar, som har hela livet framför sig. Hur ska vi i kyrkan kunna ge tröst och hjälp?

Kanske har kyrkan spelat ut sin betydelse för många. Fler och fler lämnar vår svenska kyrka.
Jesus sa en gång till sina tolv apostlar, när många lämnade honom: ”Inte vill väl också ni gå er väg?” Simon Petrus svarade: ”Herre till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord.” 

Simon Petrus svar: ”Herre till vem skulle vi gå?” Du har det eviga livets ord”, betyder mycket för min egen del. Kan vi tro det, så är det en fantastisk rikedom vi har i vår kyrka. Tänk att Herren Jesus Kristus besegrat döden och erbjuder alla som tror på honom evigt liv i glädjen hos Gud.

Visst skulle det vara till hjälp, om det blir ännu mer oro i vår värld, om vi var starka och höll fast vid kyrkans tro, att det finns hopp om en bättre värld.

I tredje versen i psalm 609 skriver Margareta Melin:

Advent är väntan på Kristus
Kom Herre, kom hit i tid.
och lär oss ta hand om varandra
och leva tillsammans i frid.

Det hände mig något dråpligt för några dagar sen. Stiftsadjunkten ringde till mig och frågade om jag kunde vara med på Gutamålsgilles dag, dagen efter och ta emot Janrunu. Ett pris som Gutamålsgillet upprättat för att uppmärksamma personer eller organisationer för deras intresse för gutamålet. I år hade Visby stift tilldelats Janrunupriset. Stiftsadjunkten sa att hon frågat många före mig, men alla var förhindrade. Jag sa ja, eftersom jag varit med på några gutamålsgudstjänster.

Dagen kom och stiftsadjunkten och jag kom strax innan prisutdelningen skulle ske. När det blev dags kallades hon och jag upp på scenen för att ta emot priset för Visby stift. Jag var helt övertygad om att Visby stift fått priset för att vi hållit gutamålsgudstjänster.

Den som ledde det hela sa, att vi blivit uppkallade på scenen för att ta emot priset för Visby stift. Han sa vidare att stiftet hade fått priset, för att någon varit på Kräklingbo marknad och där sett en skylt som det stod ”Körku ypen” på.

Han sa ingenting om några gutamålsgudstjänster som jag hörde, utan överlämnade priset till stiftsadjunkten som tog emot det, och som sen överlämnade ordet till mig för att tacka.

Jag kände mig dum, för det var inte som jag väntat mig. Jag började med att säga: De här var oförskyllt, sägd han som kom till himln.
Oförskyllt var det, för jag hade inte gjort skylten på Kräklingbo marknad som det stod ”Körku ypen” på.

Jag försökte så komma in på gutamålsgudstjänsterna och berättade att det var många som varit med och jobbat på dem. Jag räknade så upp ett tiotal. Det enda jag gjorde sist vi hade gutamålsgudstjänst i Sjonhem det var att jag predikade på gutamål. Jag ville avsluta med en rolig historia och försökte anknyta till det här med predikan och berättade följande historia på gutamål:

De var a källing sum gick ei körku för att håire pa den nöe prästn. När ha kom haim fran körku frågd hennes gubbe: ”Hur var de ei körku da? Var den nöe prästn någ u håir pa?” Källing sägd: ”Vicken präst! Vicken präst! Han sägd da ård sum aldri gar ör mi.”” Va sägd han da?”, frågd gubben.
Källingi: ”Ja hugsar ja de nå da?”

Mina förväntningar om höga skratt och applåder uteblev. Kanske hade de inte hört eller kanske inte förstått mitt gutamål. Tyst var det i alla fall och lite slokörad tog jag mig ner från scenen och tänkte: ”Va hadd ja mä u gäre?”

(Senare fick jag reda på att gutamålsgillet visst hade haft med gutamålsgudstjänsterna i sin motivering till priset, men att det var skylten som det stod ”Körku ypen” på, som var det intressanta.)

(1 Kor 13:13)

Hans Ulfvebrand och jag är studiekamrater från Uppsalatiden. Vi har förblivit goda vänner sen dess. Vi ringer varandra ibland. Det kan gå månader och halvår mellan samtalen och ibland kan det vara flera samtal per dag. I förrgår var en sådan dag. Jag ringde Hans, och vi talade om några funderingar jag hade om hur Jesus kan förvandla oss, så att vår ängslan och rädsla för att göra fel förändras till något annat. Om vi tar emot Herren ”på rätt sätt” förändras vi, så att vi inte ens frestas att ta från någon annan, eller att vilja skada honom eller henne, att på något sätt vilja göra vår nästa illa. Jag tror, att Herren kan förvandla oss, även om jag inte kan reda ut vad jag riktigt menar.

Vi talade vidare om, att jag svarat på Kerstin Falcks inlägg på FB, att hon tyckte det var konstigt med alla trosriktningar.

Jag svarade då, att vi teologer sysslar för mycket med spetsfundigheter och hårklyverier. Jag fick ett något konstigt svar från någon, som ville ha mera strid och mera bråk om trosfrågorna. Jag begrep ingenting.

Hans berättade då i telefonen något som den nu bortgångne professorn i ekonomisk historia i Uppsala, Carl-Gustav Hildebrand sagt eller skrivit.

Han berättar om vad som hände med Sakarias, Johannes döparens far, när han fick reda på att han skulle få en son. Sakarias blev då stum. (Lukas evangelium 1 kap. verserna 11 – 19.)

Sakarias

Dagens predikan är inställd
därför att jag sett en ängel.

Jag har gett återbud förr
men aldrig av den anledningen
Skälet har varit förkylning
och offentliga uppdrag
eller till äventyrs efterutbildning.

Det vållade aldrig problem
att jag inte såg några änglar.
Den som aldrig har sett Gud
har ingen svårighet att predika om Gud
Den som aldrig har mött kärleken
kan utan svårighet föreläsa om kärlek.

Men nu när jag mött en ängel
och äntligen vet vad jag talar om
inställer jag min predikan.

(”Snillen spekulerar” kallar jag fotot av Harry och mig själv på en klassträff vi hade i Anga för ett antal år sen. Foto: Gunvor Österdahl)

 

I dag låter jag min barndomsvän och kompis sedan 77 år gästspela i min blogg. Det är Harry Hanell, som är duktig golfspelare och som varit med och startat upp ”Golfa Gotland runt”, samt hållit i tävlingen i många år.

(Tyvärr är jag ingen golfspelare, men vi är goda vänner ändå)
Harry skriver:

Min vän Sune skriver ofta om döden, men den kan vara positiv också.

Åtminstone om man är golfare som i den här historien.

Det var ett äldre par som var inbitna golfare. Tyvärr så råkade dom båda
dö samtidigt.
Eftersom dom var fina människor så kom dom till himmelen. Knackade på porten och blev insläppta av Sankte Per.
Välkomna sa Sankte Per, jag ser att ni är golfare och här finns det
golfbanor.
Men vi har inga klubbor med oss, sa mannen.
Det finns att låna här sa Sankte Per. Vad kostar  det sam mannen. Det är
gratis, Ni är i himmelen, sa sankte Per.
Vad kostar greenfeen, det är gratis sa sankte Per. Ni får spela så
mycket Ni vill, Ni är i himmelen.
Mannen stönade.
Kom sa Sankte Per, vi går in i klubbhuset så får ni träffa vår herre.
Väl inne i klubbhuset sa vår herre , efter Ni spelat så äter ni er mat här.
Vad kostar det undrade mannen. Ni är i himmelen, där är allt gratis, sa
vår herre.
Då brast det för mannen, slet av sig kepsen, slängde den på marken och
röt åt frugan.
Hade vi inte ätit din förb…..de hälsokost kunde vi varit här 10 år
tidigare.

Min syster Bettan kommenterade min blogg. Hon tyckte de hade blivit så allvarliga och att hon tyckte ”att jag var roligare förr”. Hon behövde skratta, skrev hon.

Jag återger därför en av de värsta felsägningar jag gjort. Just då, tyckte jag inte det var roligt, men det utlöste många skratt. I dag kan jag också skratta år eländet. Så var så goda. Skratta så mycket ni orkar åt mina dumheter.

Efter min prästvigning hamnade jag som sagt i Eksta och blev kvar där i nästan 12 år. Den kyrkliga syföreningen i Eksta var vilande när vi kom dit. Gunvor, min hustru,  och jag ville försöka få igång den på nytt, så vi satte in en annons i tidningen. Det kom första gången tolv personer. Vi beslöt att vi skulle försöka få fart på syföreningen igen. Nästa gång skulle vi träffas hos klockarmor vid Bäne i Eksta. Då inträffade min värsta felsägning som präst. Jag var trött och stressad, men ville ändå försöka skapa en god stämning, så jag sa:  Det här med syförening är väldigt bra, för den som vill kan delta i samlaget, men man behöver inte.
Jag skulle förstås säga samtalet och så blev det så galet. Det blev alldeles tyst först och sen bröt det ut ett hejdlöst skratt. En av de äldsta damerna sa: Jaha,nu vet vi vad nya prästen tänker på.

Nåväl, det blev en fantastisk syförening i Eksta. Vi hade trivsamt och mycket roligt och vi samlade in stora summor pengar på syföreningsauktionerna, som för det mesta hölls utomhus från prästgårdstrappan i Eksta.

Under tiden jag var präst i Eksta fick jag min första hjärtinfarkt. Jag var 37-38 år och uppsökte sjukhuset, men man hittade inget fel på mig. Jag arbetade vidare, men fick en fruktansvärd dödsångest.

En kväll när jag somnat vaknade jag av en underlig smäll i mitt hjärta och hjärtat skenade. Gunvor kallade på ambulans, som kom ganska snabbt. Jag fick ligga på en bår och vänta ganska länge. Jag minns inte att det just var någon, som brydde sig om mig. Jag hade ju varit där förut.

Till slut kom en ung man i 30 års åldern och sa lite hånfullt till mig: Jaså, pastorn är rädd för att dö. Det var minsann inte han. Vidare sa han sen utan att ens ha tagit min puls eller något annat prov: Klassisk ångest attack. Därefter sände han hem mig i taxi till Eksta igen.

Det är möjligt att läkaren hade helt rätt. Det medförde i alla fall, att sårad som jag var, att jag uppsökte inga läkare på ett tiotal år. (Om jag minns rätt)

(Vid min andra hjärtinfarkt i 70 års åldern upptäcktes på Karolinska sjukhuset, att jag haft en infarkt mycket tidigare och att nya kärl hade bildats.)

En mycket omtyckt doktor, Lars Collén som då bodde i Eksta och som jag brukade spela pingis med, kom in till prästgården dagen efter jag varit på sjukhuset. Han ville veta hur jag mådde. Han brydde sig.

Efter det att han gått hem gick jag till mitt arbetsrum på pastorsexpeditionen och slog på måfå upp en psalm i psalmboken.. Det blev:

”Ängsliga hjärta upp ur din dvala !
Glömmer du alldeles bort vad du har?
Frälsarens vänskap, nåd och gemenskap,
ännu han lever, den samme han var……”

Jag kunde inte låta bli att le: Ängsliga hjärta upp ur din dvala..

Jag hade ju bara på måfå slagit upp en psalm och den kunde träffa så rätt. Jag tror det var då 1979-80 strax efter, som jag skrev den lilla boken:Längtan efter tro

(Östergarns lag 2 vann 1960 guldracketen. Laget bestod av ”Hajbyborna Harry Hanell, Lisbeth Österdahl och jag själv. Foto av det fina priset)

Vi var alla vinnarskallar, även om vi inte tillhörde den yppersta eliten, Ja Lisbeth (Bettan) förstås hon vann ju DM ett par gånger och blev tolva i SM.

Harry och jag tävlade också i badminton. Han i A7 s lag och jag i Hemses A lag. En gång vann jag klubbmästerskapet i Hemse, men annars normalt var Bengt Jakobsson den bäste av oss.  Jag fick en hjärtinfarkt och därefter var min badmintonkarriär förstörd och det hände att jag därefter fick spela dam i matcherna.

Ändå är det inte det jag egentligen vill berätta. Jag spelade pingis i högsta serien på Gotland något år tillsammans med Ivan Ahlgren, Per-Johan Göthberg och så jag själv. Vi var jämnstarka. Kanske var Per-Johan bäst. Ivan och jag hade otroligt långa matcher. Vi var defensivspelare båda. Ingen gav sig, inte en tum.
Med Per-Johan och Ivan spelade jag många år också tennis. Även där gav vi allt i våra matcher. Riktiga vinnarskallar var vi alla tre.

Nu till det stora med Ivan Ahlgren. Kanske var han inspirerad av Kinas pingisspelare. De berömde på 70 och 80 talet sina motståndare. Ivan bjöd alltid våra motståndare på kaffe och kaka efter vår match och vi kunde umgås som mycket goda vänner. Trots att vi i pingismatchen innan kämpat till sista droppen.

Nu har jag blivit för gammal för all idrott. Jag är dock med på Visby IBK s matcher. De är mycket duktiga och jag lever mig så in i deras matcher, så att få vill sitta bredvid mig, efter som jag sparkar och är med i spelet. (Barnbarnet Jesper Eliasson med nr 12 på ryggen är vårt barnbarn och jag är mycket stolt.)

Det jag skulle önska det är att den stora publiken, när de spelar på Visbys ICA Maxi arena,  applåderar när motståndarna kommer in. Det är att visa respekt för motståndarna och ett sätt att hälsa dem välkomna.

Kanske skulle det vara att föregå med gott exempel till andra klubbar och att påminna om att det trots allt är ”lek” som ska främja vänskap.