Sunes blogg

För drygt 50 år sen gick jag grundkursen i religionskunskap. Vid kaffet på rasten kom jag att tala med läraren Hans Nystedt. Jag sa, att när en person var full och utan hämningar så visade han sin rätta personlighet. Hans Nystedt sa då att en person utan hämningar var mycket farlig och en galen person. Han hoppades verkligen att jag hade fel.

Det är möjligt att jag tolkar vad som sas i TV programmet fel, men när nu detta är skrivet funderar jag på följande:

1.Vetenskapligt sätt är vår personlighet till 50% beroende på arv. Det innebär förstås att vi inte alls behöver likna far eller mor. Det sägs att vi ärver minst 10 generationer  bakåt. En  enorm blandning av gener. Det kan jag förstå.

2.Barns föräldrar har ingen betydelse för deras personlighet, sas det i TV programmet. Jag undrar, om inte barnets föräldrar har en enorm betydelse för deras personlighet. Det är väl där barnets grundväringar i personligheten präglas. Barnet får av sina föräldrar lära sig att inte stjäla, ljuga, mörda o.s.v.
I programmet sas att det är kompisarna som präglar deras personlighet.

3.Någon sa att personligheten var så gott som omöjlig att ändra på. Det skrämmer mig. De med en personlighet, som är våldsam, har en benägenhet att stjäla, vara våldsam och döda.
Om det är så gott som omöjligt att ändra sin personlighet, då kan det tyckas onödigt för samhället, att för enorma kostnader försöka ändra deras personlighet. 
Ändå finns det bevisligen människor, som efter att ha haft en religiös upplevelse, helt ändrat sitt liv och blivit goda samhällsmedborgare.

4. Det sas i TV programmet också att det är på ålderns höst vi människor är lyckligast. Jag har arbetat som präst i snart 50 år och sett många barn, ungdomar, medelålders och gamla människor. Det är inte många av de gamla som jag sett vara lyckliga. Tvärtom de plågas av sjukdomar av alla de slag. Vet att de snart skall dö. Jag tror, att vi gamla på ett sätt mer eller mindre accepterar sjukdom och död. Förstår att vi har inte annat att vänta, men särskilt lyckliga för det är vi nog inte. Jag är 81 år och har just nu en förskräcklig ryggvärk och ischias, så det gör mig inte särskilt lycklig. Jag älskar den tid då jag kunde dansa, spela pingis, tennis och badminton, och när kroppen på alla sätt fungerade som den skulle. Då var det livat.
Jag talade med min syster Bojan, som fyller 84 år i år om det här och hon sa, att hennes lyckligaste tid det var i 60 års åldern, då barnbarnen var små och hennes make ännu levde.

 

 

 

Foto Gunvor Österdahl 1/7 2000

Vi går mot en ny vår. Gunvor tog en fantastisk bild på fem svalungar sittande i sitt bo ovanför ringklockan i ÖIK:s hus.

Det var ett rikt fågelliv i Östergarn. På sommarnätterna hörde vi näktergalen med sitt ”smackande” i något träd någonstans på prästgårdstomten.

Vi hörde också berguven med sitt UHU som läte. En gång när jag hörde honom sent en kväll tog jag fram datorn och sökte berguvens ljud från den. Jag öppnade prästgårdsfönstret och höll ut datorn och spelade upp berguvens UHU. Från skogen hördes liknande ljud och det kom närmare och närmare. Till slut kom ljudet så nära, att jag inte vågade vara med längre utan stängde fönstret och drog mig tillbaka.

En annan gång, när Gunvor haft bilen och kom hem sent en kväll och skulle köra in i garaget, fick hon i helljuset se något stort som med sina två ögon stirrade stort på henne. Hon erkände att hon blev rädd, för hon visste först inte vad det var, men det var just en berguv som på några meters håll stod där när hon skulle kliva ur bilen.

(En berguv kan bli upp till 7 dm hög) Foto Wikipedia

(Foto: Gösta Österdahl)

Det är tjugo år sen nu. Vi var i Örebro och hälsade på min bror Gösta. Han hade tipsat oss på en gammal motorcykel, en Gold Wing, som hans arbetskamrat ägde, och hon hade nyss blivit änka och  ville bli av med den. Vi åkte med honom till Lindesberg och köpte motorcykeln. Vi fick dra hem den på en kärra, för den var obesiktigad. (Där av fotot. Vi provsitter Gold Wingen på släpkärran.)

Hemma i Östergarns prästgård igen hade vi om några dagar 40 årig bröllopsdag. Vi hade blivit bjudna till våra grannar från Fårötiden, Britt o Yngve.
Min tanke var att vi skulle åka motorcykel till Fårö. Sju mil från Östergarn. Det gällde bara att få motorcykeln besiktigad. Det lyckades samma dag vi skulle åka.

Ganska stolt kom jag hem från besiktningen och klev in till Gunvor i prästgården och bjöd henne på en åktur till Fårö på motorcykeln. Jag tyckte det kunde vara en bra bröllopsresa på vår 40- åriga bröllopsdag.

Gunvor var lite tveksam först men lät sig övertalas. Vi hade packat för en natt på Fårö, för vi var bjudna att få ligga över hos Yngve o Britt. Gunvor klev upp och satte sig på ”bönpallen”. Hon tyckte hon satt bekvämt.

Vi gav oss av den krokiga vägen över Anga, Gothem, Slite, Lärbro, Rute och Fårösund och där väntade färjan. Jag var ovan med motorcykeln och vägen var som sagt krokig, och Gunvor gjorde sitt bästa för att följa med och luta sig i svängarna.

Väl framme på Fårö klev hon av motorcykeln och lite skakig sa hon:
”Nu äntligen vet jag varför det kallas bönpall”.

(Ja, det var en trevlig ”bröllopsresa” den gången och jag undrar nu vad vi ska hitta på för fordon till vår 60-åriga bröllopsdag den 15 augusti i år.)

I går kväll såg jag Så mycket bättre på TV.

Tommy Körberg och Plura talade om deras 80- tal, och hur viktigt det var för dem att få stå på scenen. Få vara i centrum och bli sedda. De berättade, att när de så kommit i ropet, blivit kända hade de hamnat i alkoholmissbruk och droger för att orka och för att få uppleva en gång till, en sång till. Tommy Körberg sjöng så  Pluras sång, En gång till, en sång till.

Jag blev berörd av deras samtal och tänkte: ”Undrar om det kan gälla oss präster också”?

Vi som ibland har fått hålla gudstjänst med fulla kyrkor, predikat, på Jesu Kristi uppdrag delat ut förlåtelse, nattvard och välsignelse till de församlade. – Jag beslöt mig för att ha min sista högmässa, när jag fyllt 75 år. Trodde att jag gjort mitt, men upptäckte att jag saknade det. Visserligen har jag inga högmässor längre, jag har nu fyllt 81 år, men några begravningsgudstjänster har jag ibland.

Det är något visst med att få dela ut Guds välsignelse och få tro sig vara till tröst för sörjande, men kanske har det med vad Tommy och Plura talade om. Detta att få stå i centrum och få folk att lyssna på en. Visserligen ber anhöriga mig att jag ska hålla begravningsgudstjänster för deras avlidna. Men jag tror nog också att jag blir stolt över att bli tillfrågad, och att jag  gillar det. Det händer att jag tänker: Bara en gång till.

Det finns ju anställda präster i församlingarna, som har till uppgift att hålla gudstjänster av alla de slag, som är både bättre och kunnigare än jag, så jag borde kunna släppa taget, men ändå: Bara en gång till.

Gunvor och jag har en god vän, som är allvarligt sjuk. Hon har myntat uttrycket att: Fasas ut ur livet.

Jag tror jag förstår vad hon menar. Jämför jag  t.ex.  med  hur mycket telefonen ringde, när jag var anställd präst och vad den ringer i dag, så är det en väldig skillnad.

Plötsligt märker man, att man behövs inte längre. Barnen klarar sig själva och det är just inte heller så många andra som behöver en. Det är helt i sin ordning. Vi gamla har i bästa fall  gjort vårt, och vi har heller inte så mycket ork kvar, så vi kan göra någon större nytta. Men…

Visst njuter man av att ännu en gång få känna sig efterfrågad och lite ”nyttig” och man tänker: Bara en gång till.

(Konstiga tankar det rinner upp i ens hjärna så här på ”nattkröken”.)

(Foto Wikipedia)

I dag har jag haft begravningsgudstjänst för Maj-Britt Cedergren i Sproge kyrka. Det är inte så ofta jag åker genom Eksta och Sproge nu mera. Det är trettiofem år sen vi flyttade från Eksta prästgård. Lite vemodigt var det, när jag tänkte på husen och gårdarna jag körde förbi, att det var inte många av dem som fanns kvar sen tiden jag var präst här. Många var döda eller hade flyttat till äldreboende.

Maj-Britt, som fyllt 90 år och tillsammans med sin man bott på en bondgård vid Snoder i Sproge hade på ålderns höst flyttat till Hemse via Silte. Hon önskade få sin grav på Sproge kyrkogård, där stoftet av hennes man nu vilade.

Med Maj-Britts begravningsgudstjänst gick det så till.
Närmast anhöriga gick in i kyrkan under klockringning. Kantorn, Erik Tibell hade för de som samlats i kyrkan innan klockringningen spelat ”stilla orgelmusik,”
Koppången spelades som ingångsmusik. Därefter sjöng Fredrik Willstrand  Som bro över mörka vatten. P Simon/ Å Arenhill

Psalm 45 sjöngs. Jag höll griftetalet från psalm 596, den så kallade Bondepsalmen. Överlåtelse och bibelord följde.  Därefter psalm 249.
Begravningsbön, Fader vår och välsignelsen. Därefter psalm 190.
Fredrik Willstrand sjöng Stad i ljus av P Bäckman och därefter som utgångsmusik Amazing grace, amerikansk folkmelodi.

Under klockringning bar Maj-Britts dotter Ulrika ut urnan till graven, där avsked togs. Efter fridsönskan sjöngs psalmen 297.

Minnesstund hölls i församlingshemmet där dottern Lena Högdahl hälsade välkommen.

Klockare var Christina Lidquist.

…………………………………………………………………………………………………………………………..

(Något helt annat. När jag öppnade min blogg i dag stod det: Grattis Sune. Din Webbplats har visats 50 000 gånger) 

(Fotot taget av Egon Johansson på Kräklingbo marknad av Gunborg och Yngve någon gång på 1970 talet ? Fick fotot av Ann Hillgren.)

Yngve föddes vid Trosings i Gammelgarn den 11 februari 1936 och fyllde alltså 88 år i dag på äldreboendet Vardaga i Katthammarsvik.

Yngve är född som nr fyra i en syskonskara på nio. Gunborg hade lätt för sig i skolan. Kanske var hon den av oss syskon som hade den ”största” begåvningen, när det gällde skolan. Så kom Bertil, som heller inte hade några svårigheter med sin skolgång och så Martin, som hade stort A i matematik.  Ja, så kom Yngve, som hade svårt med att lära sig läsa. Han avskydde måndagar i skolan, för då skulle psalmversen, som de haft i läxa över helgen förhöras. Far förstod nog inte riktigt hans svårigheter, utan var ganska sträng mot honom. (Kanske led Yngve av dyslexi, fast det fanns väl inget som ens hette så på den tiden.)

Någon gång pratade jag med Martin om Yngves svårigheter. Då sa Martin till mig, den förste akademikern i syskonskaran, trots att Yngve och han inte alltid var sams, att dum var han inte. Martin sa, att när det gällde tekniska saker och motorer, så var Yngve betydligt kunnigare än jag. (Det fick jag förstås hålla med honom om, för jag åkte ofta till Hajdeby, för att få hjälp med gräsklippare och bilar.)

År 1946 flyttade familjen Österdahl till Hajdeby i Kräklingbo. Tolv personer var vi i närmaste familjen. Gunborg, som var äldst av oss syskon, blev hemmadotter och tog hand om farmor och hjälpte mor med oss småsyskon. Yngve hade några ströjobb och gjorde dagsverken hos bönderna i socknen. Han var också med i Kräklingbo brandkår. Vad jag minns bodde han  han alltid hemma, så när som den tiden han gjorde militärtjänst. Vid samtal med honom i dag, när han fyllde 88 år berättade han att han också varit bonddräng vid Kärrmans i Kräklingbo några veckor.

Vi flyttade ut från Hajdeby en efter en. Till slut var bara far och mor och Gunborg och Yngve kvar. Fast det stämmer inte riktigt. En dag stod fars systers barnbarn, Bengt i köket vid Hajdeby. 1967 tror jag det var. Bengt sa att han hade ingenstans att bo. Far, som då var sängliggande och döende i cancer, sa att Bengt fick bo hos dem vidHajdeby. Så blev det. Far dog 1967 och mor 1969. Gunborg och Yngve fick överta gården vid Hajdeby. Kvar på gården fanns nu tre personer, Gunborg, Yngve och Bengt.
De klarade sig bra på gården. Hade den gamla ladugården full av nötkreatur. (Det vill säga 10-15 kor och några kalvar). Så småningom såldes korna och bara fåren var kvar.) Till slut såldes de också. Gunborg fick sjukdomen Parkinson och Yngve skötte om sin syster under ett tiotal år. Till slut orkade han inte längre utan Gunborg kom till ålderdomshemmet Östersol och senare till äldreboendet i Roma, där hon avled efter några år.

Så var det då bara Yngve och Bengt kvar vid Hajdeby. Bengt drabbades av lungcancer och en tidig morgon hörde Yngve att Bengt i sitt rum lät konstig. Han hade fått en kraftig blödning och Yngve höll Bengts huvud i sina händer, när Bengt dog.

Så var det då bara Yngve kvar på gården vid Hajdeby. Under vinterhalvåret de senaste åren var han alldeles ensam i dn lilla byn vid Hajdeby. Nu är Yngve, som sagt på Vardaga och trivs mycket gott där.

Yngve och jag har alltid kommit bra överens. Tyckt om att jobba tillsammans. Kom att tänka på en märklig händelse, när vi arbetade i skogen. Jag hade arbetat i skogen tidigare och borde vara van. Vi hade fällt några stora träd, kvistat dem och med traktorns hjälp och en vinsch skulle vi dra in trädet till vagnen. Det var ett stort träd som ännu inte var kapat. Jag satte igång traktorn och började vinscha fram trädet. Vinschen hade hakat upp sig och fortsatte att dra. Jag måste springa runt traktorn och hoppa in i den för att trampa ner kopplingen, för att få den att stanna. Då såg jag Yngve som fallit omkull och låg under trädet och som oroligt frågade hur han skulle komma loss. Hans ben låg fast under trädet. I förtvivlan försökte jag lyfta det stora trädet, fast jag aldrig varit någon direkt atlet, men jag tog tag i ”storänden” på trädet och mot all förmodan lyckades jag lyfta trädet så mycket att Yngve kunde helskinnad krypa loss.

Yngve är mycket social och har tid att prata med alla. Jag minns en gång när vi bodde på Fårö och jag åkte hem till Hajdeby, för att hjälpa honom med hökörning. Vi kom igång med arbetet bra, men så kom det någon och frågade om vägen till Torsburgen. Jag satt som på nålar där på traktorn. Otåligt väntande, men Yngve och turisten pratade och pratade. Vi hann vad vi skulle ändå, men det kröp i mig, för jag ville ha det gjort.
En annan gång skulle jag hjälpa Yngve att köra ut det gamla höet från ladugårdsloftet. Vi öppnade ”gluggen” till loftet och fann där att någon hade eldat med värmeljus i höet. Vi hittade vidare en tom vinflaska, och två vinglas och en BH där i höet.
Höet hade säkert legat där i över tjugo år, så det måste ha ”stövat” mycket om deras aktivitet.

Vi syskon var ofta och hjälpte Gunborg och Yngve på gården. Glada över att Gunborg och Yngve tog över gården vid Hajdeby och att vårt hem fanns kvar.

Yngve har en mycket god egenskap: Han pratar aldrig illa om någon.

Kyndelsmässodagen i Eksta 2018 .I Jesu namn. Låt oss be. Herre, sänd oss din Helige Ande, så att vi får hjälp med att förstå ditt Ord. Amen.

Det var någon som sa att predikan skulle vara som att slå i en spik med tre hammarslag. Jag har nog aldrig predikat så, men idag ska jag försök Min predikan ska handla om:
Templet
Längtan
Överlåtelsen,

Symeon och Hanna var båda till åren komna, De var ofta i Guds hus, templet. Om Hanna står det att hon var i templet var dag.

Jag har varit präst i 40 och dessförinnan ungdomssekreterare i Visby Domkyrkoförsamling i närmare 10 år, så lite likhet med de gamle, Symeon och Hanna tycker jag det finns. Även om jag inte varit i templet varje dag, så har i alla fall Gunvor upplevt som om jag varit det.

Den gamle Symeon väntade på Israels tröst, läste vi i evangeliet.
Väntan och Längtan Handlar det mycket om i Bibeln. De stora livsfrågorna.

Jag har aldrig varit någon hjälte, eller modig på något sätt .Harig och rädd, för det mesta. Min lilla bok ”Längtan efter tro” börjar med orden:”Ängsligt stirrande sitter den lille treåringen på huk vid sin farfars grav.Han ser på, när hans äldre syster petar i den svarta mullen för att rensa bort ogräset.
Plötsligt får han se hur systern tar upp en gammal benbit. Hon ryser och säger att den har varit en människa. Den får inte slängas tillsammans med ogräset bland soporna  utanför kyrkogårdsmuren. Den ska ligga kvar på kyrkogården som är helig mark, säger hon och stoppar tillbaka benknotan i jorden på graven.

Så tar hon sin lillebror vid handen och de går bort till cykeln. På vägen hem sitter treåringen tyst. En obehaglig känsla har kommit över honom. Den svarta mullen, benknotan..”

Ja så är det. Allt sedan dess har jag varit rädd för att dö. Jag har varit ”dödsförskräckt” kan man säga. I tonåren skröt jag med att jag var ateist.Jag trodde inte det fanns någon Gud.

Jag fick vara med om  vad man brukar kalla ett mirakel. Då en ängel öppnade mina ögon i ett farofyllt ögonblick. Jag förstod att jag mött någonting, som jag inte kände till fanns.

Jag började gå i kyrkan, templet och kom så småningom in på en skola i Sigtuna. Där möttes jag av fantastiska lärare, som tog mina ateistiska argument på allvar. De hjälpte mig till en Gudstro,
Jag fann glädje och trygghet  i tron, men har stundtals haft svår ångest och fått kämpa med tvivel.
Jag längtade efter att kunna tro så starkt, att jag inte behövde vara rädd för att dö.

När jag var 36-37 år fick jag en hjärtinfarkt, men den upptäcktes först nu vid min andra infarkt.
Jag hade då en ångest utan like, eftersom ingen trodde att det var något fel, så jag arbetade vidare. Ångest hade jag, men på något underligt sätt kände jag då en närhet till Herren, som jag sen saknade, när infarkten börjat läkas.

Den gamle SymeonVäntade och längtade säkert också. Han kände till löftet om den kommande Messias.

En dag blev han kallad till templet och fick se Maria och Josef komma bärande på Jesusbarnet. På något underligt sätt visste Symeon då, att det lilla barnet var han som skulle komma.
Han som skulle rädda världen.
Symeon tar Jesusbarnet i famn och utbrister: ”Herre nu låter du din tjänare gå hem i frid, som du har lovat. Ty mina ögon har skådat frälsningen, som du har berett åt alla, ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna och härlighet åt ditt folk Israel.
Symeon hade kommit till ro. Han hade sett räddningen.

Hur gick då frälsningen till?
Ja försoningen är för oss något av ett mysterium. Vi förstår det inte, men i berättelsen om Jesu fram-bärande i templet kan vi ana, vad som ska komma att ske.
Josef och Maria skulle offra två turturduvor.
I  3:e mosebok 14 kapitel kan vi läsa om de två fåglar, som bars fram vid spetälskas rening och som väl ger en bild av hur det gick till när duvorna offrades.
Av de två duvorna skulle den ena slaktas över en lerskål, fylld med friskt vatten. En knippe isop skulle doppas i vattnet. Sedan skulle den levande fågeln doppas i vattnet och blodet, som var kryddat med isopen och därefter skulle fågeln släppas fri.

Vid Jesu död på korset talas det om vattnet och blodet, ja också om isop.
Offren i templet upphörde några årtionden efter Jesu död.
Vi tolkar det så, att i och med Jesu offerdöd fullbordas alla offer.

Turturduvan som offras i templet blir en förebild för vad som ska ske med Jesus. Duvan som doppas i vattnet och blodet, för att sen släppas fri blir Du och jag.

Detta är något av Frälsningens mysterium. Jesus dör för att vi ska räddas.

Överlåtelse
Det händer ibland att man blir förvånad över sig själv. När jag fick beskedet att jag hade tjocktarmscancer och måste opereras blev jag mycket förskräckt.Det konstiga var att jag sen natten innan jag skulle opereras  kände mig alldeles lugn och sov gott.

Sen gick det tokigt i alla fall .Jag opererades 28 ggr och fick gå med öppen buk och stomi i tre år.
Utan skickliga läkares och vårdpersonals hjälp och utan min otroliga hustrus hjälp, då hon varannan dag under tre års tid la upp mig på ett bord och skötte om mina sår, hade jag nog inte klarat det så bra.

Vad har nu det här med överlåtelse att göra?
Jo jag tycker det kan jämföras med följande berättelse: Det bestämdes att läkarna efter tre år skulle försöka täppa till hålet i magen igen och få bort stomin på mg. Det var en svår och besvärlig operation.

När jag låg där bakom skynket till operationen och väntade på att bli sövd kom kirurgerna Kjell och Pontus in till mig och ville bara hälsa innan de satte igång.
Jag kände mig fullkomligt lugn och var närmast glad  för att de ville försöka.
Jag var helt utlämnad till dem. Kunde ingenting själv göra, men jag litade på att de skulle göra sitt bästa. Jag fick släppa taget.
Jag överlät mig i deras händer.

Något av denna överlåtelse tror jag att Symeon menade, när han säger: ” Herre, nu låter du din tjänare gå hem i frid, som du har lovat. Ty mina ögon har skådat frälsningen.”

Herren Jesus Kristus har visat att Gud älskar oss, visat oss vad kärlek är och visat att han har makt över döden och kan ge alla åt dem som vill ta emot det evigt liv i glädjen hos Gud.
Inte undra på att t.o.m. kungar och astronomer kom för att hylla honom.

Det är detta som jag som präst under 40 år velat dela med mig av.
Vi som lever i dag, med vår längtan efter räddning och väntar på att Guds löften ska gå i uppfyllelse. Låt oss göra som Simeon, vänta i templet, i kyrkan.

Det är här vi   kan hjälpa varandra att hålla ut i tro och stärkas i vissheten att en dag ska vi få se Herren komma och då skall han bära oss genom dödsskuggans dal in till glädjen hos Gud.

Det är min högsta önskan att jag när min dödsstund kommer, då med stor trygghetskänsla med Symeon kan säga: ”Herre, nu låter du din tjänare gå hem i frid  ty mina ögon har skådat frälsningen..”

 

I går hade jag begravningsgudstjänst för Lars-Erik Olsson i Visborgskyrkan. Lars-Erik, ”Lasse” som han kallades mest, var gift med vår måg, Thomas syster, Kristina. Lasse var bara 68 år när han dog. Han hade själv tänkt igenom var hans begravningsgudstjänst skulle hållas, vem som skulle vara präst och vilken musik och  sånger som skulle sjungas. Ja, han hade t.o.m. önskemål om att tårtan skulle vara från Bagarns i Hemse på minnesstunden, som hölls i Tjelvarkyrkan. På minnesstunden läste vår son, Kent upp alla minnesgåvor till operation Smile, som också var Lasses önskemål.

Organist var Peter Alrikson och solist var Lina Nilsson. Ingångsmusiken var Koppången på orgel. Därefter sjöng Lina: Fields of Gold. Sen följde psalm 45. Lasse hade under hela sitt yrkesverksamma liv varit på sjön. Jag valde därför att i mitt griftetal utgå från Paul Simons sång: Som en bro över mörka vatten (ska jag bära dig) Efter överlåtelse och bibelord sjöng vi psalm 249. Begravningsbön och Fader vår, samt välsignelsen. Sen följde psalm 190. Därefter avsked, och det var många som följt med på Lasses begravningsgudstjänst. 70-80 personer.
Därefter sjöng Lina Nilsson: Gu natt, siv gutt. Peter Alriksson spelade som utgångsmusik  Sailing, på orgel.

Det är inte så ofta jag har begravningsgudstjänster längre. Jag har blivit gammal. Det kändes bra att få göra Lasse den sista tjänsten, och att det  kändes sån värme och kärlek i kyrkorummet.

Vaknade klockan fem i morse.  Hade svårt att somna om, och så började tankarna gå. Jag tänkte tillbaka på mitt liv, och vad jag varit med om. Fick tanken på hur det varit, om jag blivit kvar på länsmejeriet och arbetat där till pensionen. Det var inte självklart att jag skulle kunna få något annat jobb med min sjuåriga folkskola.

På något underligt sätt hade jag en väldig tur, som fick möjligheten att uppleva en ”annan värld” än 50 liters spann på mejeriet och släggan som jag slog sönder sten med i stenbrottet. Jag vet inte hur jag kunde ha sån tur. Jag gjorde inget för det själv. Det öppnade sig bara möjligheter för mig utan min förskyllan.

Jag minns en gång, när jag arbetade som vaktmästare i domkyrkoförsamlingen. Jag hjälpte till med att kanthugga stigarna. Var glad för att en av de andra vaktmästarna tyckte jag var bra på att kanthugga. En, som var husmor i församlingen, frågade mig om jag skulle bli präst. Jag svarade, att det tror jag inte jag har möjlighet till med min skolunderbyggnad. Då sa hon: ”Det tycker jag inte du skall bli, för du är inte värdig”.

På något underligt sätt blev jag det ändå. Klarade teologie kandidatexamen vid Uppsala universitet och prästvigdes för Visby stift, just idag för 46 år sen.

Jag kom från ganska fattiga förhållanden i en stor syskonskara på landsbygden. Det underliga var, att när jag kom in i den akademiska miljön hade jag inte förstånd att skämmas för min bakgrund och hålla tyst om den. Tvärtom. Jag skröt inför de andra om var jag kom ifrån. Det var det jag tänkte på, när jag låg vaken i morse. (Jag hade nog inte behövt skryta med den, för de andra studiekamraterna. De märkte nog ändå, att min bildningsnivå inte var så hög.)

Det var på  så sätt jag kom att tänka på vad kejsaren sa till filosofen, att filosof din högfärd syns på din trasiga mantel.
Kan det ha varit av högfärd som jag skröt med att jag var från arbetarklass?

Ja, så kom jag att tänka på alla tjejer och killar som går med trasiga jeans. Är det också högfärd?

Det var en tonårstjej som köpt ett par trasiga jeans för dyra pengar och som kom på besök till sin mormor. Det skulle kunnat vara min svärmor, men jag minns inte. Tösen låg över hos sin mormor. På morgonen när tjejen vaknade, sa mormor till henne: ”Inte ska Du gå med trasiga jeans tös. Jag lagade dem för dig i natt”.

Fotot från början på 1950 talet. Det är vi fem syskon som nu är kvar livet, Bojan, Gunnar, Yngve. Framför: Bettan och jag själv, Sune. Vi var nio syskon från början.

Bojan och jag har ibland skrivklåda, tycker det är roligt att skriva och berätta. Vi tycker det är fantastiskt med FB, som ger en möjlighet att få ut till alla vad man skrivit och berättat. Den som vill kan läsa det, och vill man inte låter man bli. ”Rätt använt” är FB en gåva till ”vanligt folk”.

För min del har ”skrivklådan” ökat med åren. Förr när man var aktiv i prästtjänsten hade man inte samma behov av att få skriva. Det skulle skrivas predikan till varje söndag. Griftetal, vigseltal och doptal.

Ibland var det snärjigt att var präst. Jag minns en gång, på 90 talet när jag en lördagskväll skrev en predikan till söndagen. Jag var ovan med datorer och höll på länge med min predikan. Kl. halv tre på natten var jag färdig för att skriva ut den. Tryckte på fel knapp och det enda jag fick kvar av mitt manus eller predikan, det var Amen.

Anneli, vår dotter, som är en spjuver brukade ibland fråga, när hon skulle gå med i kyrkan: ”Har du någon fräsch predikan i dag pappa eller har Du varit på loftet?”
(Jag hade sparat alla predikningar i en sorts låda jag hade på loftet.)

Jag kom att tänka på Birgit von Eckermans inlägg i går om blommor, en humla och något om lärkan i skyn. Jag skrev en kommentar, där jag berättade om när jag utomhus åt tårta och plötsligt fick något annat på tårtfatet, och prästen Nils Huhta sa: ”Lärkan slår i skyn sin drill”. Jag var så ivrig att kommentera Birgits bild, så jag orkade inte se efter hur schwarzwaldtårta stavades, det var just den tårtan jag mumsade på och det var snarlik detta som föll ned på mitt fat från skyn.

Det påminner mig om en gammal historia där en man frågade en annan om vad för sorts bil han hade? Mannen svarade: ”Det är en Volvo”. ”Är det inte en Mitsubishi Du har”, frågade den andre. ”Ja, det kan Du säga som inte har några löständer”.