En stark upplevelse

Våreld

Foto Gunvor Österdahl av Valborgselden i Kyrkviken på Fårö 2024.

Det var för några kvällar sen så sa jag till Gunvor, att det skulle vara roligt att fira Valborg på Fårö i år. Yngve Ohlsson hade på FB berättat så fint om vad som skulle ske där. Det skulle börja med en liten andakt i Fårö kyrka. Några psalmer skulle sjungas, prästen Johan Sunnerstam skulle i kyrkan välkomna våren. Familjescouterna skulle leda processionen till den stora elden och kören skulle sjunga vårsånger. Därefter skulle det bli våfflor i församlingshemmet.  Jag tyckte det lät intressant och sa till Gunvor, att ska vi ta och åka till Fårö på Valborg. Gunvor sa, när Du nu äntligen vill göra någonting, då åker vi.

Jag slutade min prästtjänst på Fårö för 29 år sen och trodde fåröborna glömt mig för länge sen, men vi möttes när vi kom in i kyrkan av många kramar och en enorm värme. Glad blev jag också över att prästen Sunnerstam bad mig utdela välsignelsen över de församlade. (Mellan 100 och 200 personer i kyrkan.)

Det var en så stark upplevelse för mig, och när kören sjöng sköna maj välkommen kände jag att det bubblade i mitt hjärta över att vi än en gång övervintrat och att sommaren snart är här.

Jag har känt mig lite ”låg” på senaste tiden, gammal och misslyckad. Tack alla fåröbor för all värme och kärlek vi fick uppleva i kväll.

Kör

Foto Gunvor Österdahl. (Kören som sjöng vid elden i Kyrkviken i kväll).

”Den blomstertid nu kommer..”

Sune F

med lust och fägring stor..”

Gunvor och jag tog en promenad i Furulundskogen i dag. Man sa så när jag bodde på Furulundsgatan 1961. Nu kallas den kanske Gråboskogen.

Det är en ljuvlig tid efter det att vi i mitt tycke haft en lång vinter. (November till april.) I dag lyste solen och Furulundskogen var full av vitsippor och andra blommor. Ja, även löven har börjat slå ut på de unga träden. Det var verkligen en fröjd att se allt detta. Jag vill rekommendera alla att ta en promenad just nu i Furulundskogen. Marken är översållad av vitsippor.

Det kan vara en bra avkoppling från att höra om alla krig och allt vapenskrammel i vår värld i dag. Jag har upplevt 81 vårar tidigare och det är inte längre så självklart att man ska få uppleva så många fler. Det gäller att ta vara på vårens under och njuta av allt vackert, som sker i naturen just nu.

Min syster Bojan, hon sa en gång, att just den här årstiden skulle hon inte vilja göra något annat, än att ligga under en björk och se löven slå ut.

Glad vår allesammans.

Hu va de är kallt.

Snö 2

Fotot taget genom fönstret i Buttle 1 april för några år sen (Aprilskämt)

12 juli 2015 lyssnade jag på en sommarpratare i Radion. Han var mycket engagerad i miljöfrågor och talade mycket om uppvärmningen på vår jord och allt den ställer till med om vi inte får stopp på utsläppen.

Samma dag, om jag nu minns rätt, var det två brittiska forskare som forskat om solen. De påstod, att det fanns tecken på att vi går mot en miniistid på vår jord, och att vi skulle komma att märka tecken på det om 10 -15 år. Idag har det gått nio år sen forskarna uttalade sig. Just nu kan man börja undra. Har de som forskat om solen rätt? Det känns så i alla fall här i Norden.

Två direkt motsatta påståenden samma dag. Allt tal om uppvärmningen av jorden, översvämningar, värmerekord, värmeslag och andra hemskheter. Kanske är det andra faktorer som också styr. Kanske har solen och rymdens påverkan med det hela att göra också.

Ja, jag vet att det låter knäppt, att tala om en begynnande istid bara för att det varit kallt i april i år. Det var bara så konstigt tycker jag, att det samma dag den 12 juli 2015 kom två motsatta teorier. Jag tror t.o.m jag hade det som utgångsrubrik i en predikan:
Vem ska jag tro på?

Min syster Bettan fyller 78 år i dag.

Bettan21 april

Fotot av Bettan taget av Gunilla Blomberg för ”några” år sen.

Bettan (Lisbeth) föddes vid Trosings i Gammelgarn 21 april 1946, men flyttade redan i november samma år till Hajdeby i Kräklingbo. Bettan är den yngste av oss nio syskon österdahlare.

Bettan och jag spelade mycket pingis i ÖIK. Hon blev gotlandsmästare i damjuniorer några gånger. Dessutom vann hon framgångar i pingis i mästerskap  inom Konsum. Jag tror hon t.o.m. vann Nordiskt mästerskap i kooperationen i mixed.

Jag tyckte det lät så roligt när vi spelade mixed på tävlingar här på Gotland, och de ropade upp oss för att spela så lät det: Österdahl, Österdahl, Östergarn,

(Det påminner mig om officeren som sa till mig, när jag fick kyrkoherdetjänsten i Östergarn, att nu kommer vi inte längre att kalla dig: Sune Österdahl, Utan vi kommer att kalla dig Sune Östergarn och när du blivit pensionär kommer vi att kalla dig, – Sune Gammelgarn.)

Bettan och jag har haft ett ganska nära förhållande beroende på att vi var de två yngsta i syskonskaran. Bettan har alltid tagit mig i försvar om någon varit dum mot mig. Utom en gång. Det var just i en mixedtävling i pingis i Östersjömästerskapen. Vi hade vunnit några segrar, och det såg ut som om vi skulle ha chans att gå vidare. Jag var nyförälskad i Gunvor och hade stämt möte med henne, så jag hade inte tid att spela vidare. Jag slog ut bollarna med vilje påstod Bettan, och det gillade hon inte. Fullt förståeligt begriper jag nu så här i efterhand.

Bettan hjälpte till hemma på gården först efter skolan. Fick så arbete inom Konsum både i Roma och senare i Klinte. Hon fick någon utbildning inom Konsum som kassörska och ledde några kurser för andra som skulle ha hand om kassan. Efter jobbet i konsumaffärerna blev hon lantbrevbärare.

Bettan har lidit av Bechterews sjukdom ända sen 30 årsåldern. En sjukdom som bryter ned skelettet och i dag har Bettan blivit lite krokig. Det är  dock ytterst sällan man hör henne klaga över sin sjukdom. Bettan är ofta generös och glad, – – och som i många lägen säger vad hon tycker.

Hon har förlåtit mig för att jag slog ut bollen på Östersjömästerskapen, och Gunvor och hon är goda vänner.

Gunvor och jag hyllar dig Bettan på din födelsedag,

Din broder Sune.

Min broder Gunnar

Gunnar militär 1

Den 19 april 1937 föddes vid Trosings i Gammelgarn en ”sårk”. Han var nummer fem i syskonskaran. (Fler skulle det bli.) Gunnar var en gladlynt liten grabb. Tillsammans med familjen flyttade han till Hajdeby i Kräklingbo 1946.

Gunnar gick sina sju år i Kräklingbo skola.  Redan tidigt efter skolan fick han arbete på Kräklingbo mejeri. Han var där något år. Mejeriste Yngve Andersson förstod att mejeriet i Kräklingbo skulle läggas ner inom en snar framtid. Han tipsade Gunnar på att söka jobb på Karlsborgs mejeri. Gunnar sökte och fick jobbet. Endast 16 år gammal, gav han sig av på sin 125:a motorcykel  mot Karlsborg. Gunnar visste ingenting om Karlsborg innan. Vi i familjen oroade oss för hur han skulle hitta dit. Vi hade ingen telefon så han kunde inte meddela sig till oss i familjen att han kommit fram. Efter någon vecka kom det ett kort till Hajdeby om att han kommit fram och att allt gått väl. I Karlsborg hittade han sin blivande fru Elisabeth.

Gunnar gjorde sin militärtjänstgöring vid K1 i Stockholm 1956 ?. Han fick lära sig rida på hästar, eftersom K1 är ett kavalleri. Vid riksdagens högtidliga öppnande var han med i högvakten. Fotot av Gunnar är tagen vid det tillfället.

Gunnar och hans familj flyttade till Skövde, där Gunnar blev fastighetsskötare. Familjen flyttade så till Halmstad där de byggde ett hus och bodde  i många år. Nu bor Gunnar och Elisabeth i Staffanstorp i Skåne. Det finns så mycket mer att berätta om Gunnar. Min kompis Harry och jag pratade en gång om att var och en hade sin levnadsskildring, så var och en skulle kunna fylla en hel bok om sitt liv. Jag vill hylla min broder Gunnar på hans 87 års dag med att berätta något om hans liv. Jag minns att när han åkte iväg med gotlandsbåten till fastlandet, så grät jag lite. Jag var tio år och skämdes lite för att tårarna rann. Vi hade mycket roligt, när vi var barn.

På somrarna har Gunnar och Elisabeth en sommarstuga i Baju i Anga.

Tankar kring Svenska kyrkans framtid.

Buttle kyrka

 (Buttle kyrka. Foto Gunvor Österdahl)

Ett brutet rör  skall han icke sönderkrossa,
och en rykande veke skall han inte utsläcka. (Matteus 12:20 i 1917 års översättning)

Kyndelsmässodagen 1978 prästvigdes jag och fick tjänstgöra i Klinte pastorat och Fardhems pastorat. Jag fick ansvar för Eksta, Sproge och Levide församlingar. Präster hade sex söndagar lediga på hela året + semester. Min lediga dag blev torsdagar. Vi fick absolut inte vara lediga över de stora helgerna. Jul, påsk och pingst. I Gotlands alla 92 medeltida kyrkor var det gudstjänst i två av tre kyrkor varje söndag. På de stora helgerna försökte man fira gudstjänst i samtliga kyrkor. Nu har antalet gudstjänster i kyrkorna reducerats till kanske en tredjedel, kanske ännu mindre. Många av kyrkorna är stängda och gudstjänst hålles under vinterhalvåret på annan plats. På 70- talet var nästan alla med i Svenska kyrkan. 90 % av ungdomarna gick och läste. Nästan alla begravningar och vigslar hölls i kyrkorna. Det var ännu ganska många gudstjänster som firades i frikyrkokapellen. De flesta av dem har nu sålts. Många vill inte längre tillhöra kyrkan eller frikyrkan. Vårt land har blivit mer och mer sekulariserat. Det ser mörkt ut för kyrkan i dag.

Det vi har att hoppas på, det är att Herren sagt att: En rykande veke skall han inte utsläcka.

Glödande kol får mer glöd om de makas tillsammans.
Biskop Sven Danell skrev vid ett tillfälle att Glödande kol får mer glöd om de makas tillsammans. Minns jag rätt så handlade det om Marias möte med Elisabeth, då Maria besökte sin släkting för att bli styrkt i sin tro. De båda kvinnorna väntade barn.

På samma sätt tror jag att vi i gudstjänsterna stärker varandra genom att vara närvarande, när vi firar gudstjänst. Det kan vara svårt att vara ensam med sin tro. Vi behöver varandra och trosgemenskapen.

Jag tror också att vi behöver be Den Helige Ande hjälpa oss att tro, och att den Helige Ande blåser med sin vind på våra falnande kol, så att vi får mer glöd och så stärks i vår tro.

Be den Helige Ande att han med sin vind blåser på den falnande glöden, så att det blir en låga klar.

Vad skulle vi gamlingar ta vägen..

Om vi inte hade våra barn och våra mågar och sonhustru och barnbarnets man och barnbarnens sambos, och alla barnbarnsbarn.
(Det blev en lång och krånglig mening, men man vill ju ha med dem alla. De betyder så mycket.)

Hade jag inte fått hjälp av sonen Kent hade jag inte kunnat skriva den här bloggen. Word Press hade hakat upp sig på något sätt, och jag kunde bara läsa vad jag skrivit i min blogg och inte skriva något nytt. Då ringde jag Kent klockan tio på kvällen. Vi använde oss av Team Viewer, så han kunde ta över min dator på telefon. Han har magiska fingrar, för när han tog över datorn så funkade det.

Jag har hållit på med datorer ända sen år 2000 då kyrkobokföringen datoriserades. Ändå behärskar jag datorn inte lika bra som våra barn och barnbarn. Ja, frågan är om inte de äldsta barnbarnsbarnen snart kan mer än jag, när det gäller datorer.

Jag undrar vad det beror på? Jag är inte dum, hade ganska bra betyg i skolan och ändå….. Jag fattar inte mycket, när det gäller datorer. Kan det vara en generationsfråga?

Det är inte bara datorer det gäller. Vi får hjälp med allt möjligt, såsom när barnbarnets man, Gustav, som varit fönsterputsare , putsade alla fönster i vårt hus i Buttle i påskas. Det har hänt att jag putsat fönstren själv i Buttle, men vilken skillnad på resultat. Jag skyllde på att det var gamla fönster med en massa fläckar i själva glaset som blev kvar, men när Gustav hade putsat dem, syntes inga ränder eller fläckar. Kan han också ha magiska fingrar?

Mågen Thomas har hjälpt oss byta däck. Ja, alla bidrar de med att hjälpa oss på olika sätt. De minsta barnbarnsbarnen kanske inte praktiskt kan hjälpa oss så mycket ännu, men de hjälper oss med att sprida otrolig glädje.

Ja, vad skulle vi gamlingar ta vägen om vi inte hade vår kära familj?


När jag ser din himmel…

Vi var i Buttle i går kväll. Där vi bor finns ingen gatubelysning, som stör. Det var stjärnklart i går kväll, och man kunde se hur stjärnorna strålade mot en. Underbart. Jag har alltid tyckt om stjärnhimlen. Känns som om stjärnorna är mina kompisar. Jag känner mig hemma, när jag ser dem. Kanske beror det på att jag är stjärnstoff. Det påstår i alla fall vetenskapen.

Jag minns en kväll i september i Östergarns prästgård för ett tjugotal år sen. Vi hade haft en liten fest och jag hade druckit något glas vin. När gästerna hade åkt hem gick jag ut på prästgårdstomten och fick se en fantastisk stjärnhimmel. Jag kände mig lycklig och glad och sa till Gud, att om Du nu finns så kan Du väl ge mig ett tecken. Då hörde jag en röst inom mig som sa: Duger inte det här.
Jag svarade: Ja Herre. Det duger verkligen.

När jag ser din himmel, dina fingrars verk, månen och stjärnorna som Du har berett..
(Psaltaren 8:4)

Dödshjälp?

Dödshjälp

På TV i går kväll såg jag ett program som handlade om dödshjälp.

Jag minns en händelse, när jag var ung präst och hade kört på en katt alldeles utanför en stor djurvän. Katten hade några tarmar utanför och jag gick in till mannen, för att tala om att jag kört på hans katt och för att fråga om han hade något verktyg, som jag kunde avliva katten med.

Mannen tog katten i sin famn och sa att jag fick absolut inte avliva den. Jag tyckte det var djurplågeri att låta den lida, men mannen älskade sin katt och ville den skulle leva så länge som möjligt.

Är det skillnad på ett mänskligt liv och en katts? Jag vet förstås inte. Jag tycker allt liv är något av ett mirakel. Det ställer till det förstås. Vi var i Buttle över påsken, och när vi började elda vaknade några flugor till liv. Jag fick dåligt samvete, när jag tog fram flugsmällan och slog ihjäl dem.

Har vi rätt att av göra vem som får leva och vem som inte får det?

I TV programmet uppfattade jag det, som att några andra länder inte har samma uppfattning som vi i Sverige när det gäller dödshjälp. Svårt sjuka och som själva ber om det kan i andra länder få det. Ja, även för människor med demens eller de som lider av någon sinnessjukdom skulle det finnas länder, som godkänner att de får dödshjälp. Ja, frågorna är många och det är svåra beslut att ta.

Det jag är mest rädd för, om dödshjälp tillåts också i vårt land, det är att det kan bli ekonomiskt lönsamt för ett samhälle att avliva långvarigt sjuka och åldringar, som inte längre är lönsamma för samhället utan bara kostar pengar. Jag är 80+ idag och inte särskilt lönsam för samhället. – Mina tankar påminner om myten med ättestupan.

Påsk i Fårö kyrka

Fårö kyrka

Foto Gunvor Österdahl. Fotot är taget från ett fotoalbum. Gunvor tog bilden av Fårö kyrka från prästgårdstrappan på Fårö, eller kanske rent av från takluckan. Jag minns inte riktigt.

Vi bodde i Fårö prästgård från juli 1989 till domsöndagen 1995. En fantastisk tid. Vi blev väl mottagna av fåröborna och övriga församlingar i Bunge pastorat, som då bestod av Bunge, Fårö, Rute och Fleringe församlingar. Det var många gudstjänstbesökare på söndagar och helger.

Det jag tänkte berätta om det var en påskdag i Fårö kyrka. Det var familjegudstjänst med många besökare i skilda åldrar.

Vi hade under fastan, haft passionspredikningar i hemmen. Vi hade gått fastemarsch för Lutherhjälpen och vi hade firat Skärtorsdagsmässa, Långfredagsgudstjänst och Påsknattsmässa. Nu var det alltså tid för familjegudstjänst. I predikan berättade jag om den svåra tiden, när Jesus fick lida mycket, då han spikades upp på ett kors och dog. Jesus blev lagd i en grav. Hans apostlar blev väldigt ledsna, för att Jesus hade dött. Det var alla andra lärjungar också. Hans mamma Maria och en mycket kär vän, som hette Maria Magdalena och många vänner till honom. Alla var de ledsna och sörjde Jesus.

Och så nu på tredje dagen hade apostlarna fått höra ett rykte. Några kvinnor berättade att Jesus, som var död, levde igen. Apostlarna blev glada förstås, men hur kunde Jesus som varit död, bli levande igen? Några tvivlade på att det var sant. Plötsligt stod Jesus där mitt ibland dem och han sa till Tomas som tvivlade. Kom, se här är hålen efter spikarna, känn själv. Det är jag, och stick handen i min sida, så ska Du förstå att det är jag och att jag står här levande igen. Mitt ibland er. Tomas, blev jätteglad förstås och sa: Min Herre och min Gud”.

Alla apostlarna blev glada. Ja, hela kyrkan jublar ännu idag på Påskdagen, för de vet att Jesus som var död blev levande igen. Ännu idag hälsar vi varandra med orden ”Glad Påsk”.

Jag sa i min predikan, att Vi är så glada för att Jesus lever, så vi kan inte låta bli att ropa: Glad Påsk till varandra.

Då mitt i predikan hördes en klar och hög barnaröst i Fårö kyrka ropa: Glad Påsk.

Jag tänkte: ”Inte undra på att Herren Jesus tycker, att barnen är de största i himmelriket”.