Sunes blogg

Vi var i Buttle i går kväll. Där vi bor finns ingen gatubelysning, som stör. Det var stjärnklart i går kväll, och man kunde se hur stjärnorna strålade mot en. Underbart. Jag har alltid tyckt om stjärnhimlen. Känns som om stjärnorna är mina kompisar. Jag känner mig hemma, när jag ser dem. Kanske beror det på att jag är stjärnstoff. Det påstår i alla fall vetenskapen.

Jag minns en kväll i september i Östergarns prästgård för ett tjugotal år sen. Vi hade haft en liten fest och jag hade druckit något glas vin. När gästerna hade åkt hem gick jag ut på prästgårdstomten och fick se en fantastisk stjärnhimmel. Jag kände mig lycklig och glad och sa till Gud, att om Du nu finns så kan Du väl ge mig ett tecken. Då hörde jag en röst inom mig som sa: Duger inte det här.
Jag svarade: Ja Herre. Det duger verkligen.

När jag ser din himmel, dina fingrars verk, månen och stjärnorna som Du har berett..
(Psaltaren 8:4)

Dödshjälp

På TV i går kväll såg jag ett program som handlade om dödshjälp.

Jag minns en händelse, när jag var ung präst och hade kört på en katt alldeles utanför en stor djurvän. Katten hade några tarmar utanför och jag gick in till mannen, för att tala om att jag kört på hans katt och för att fråga om han hade något verktyg, som jag kunde avliva katten med.

Mannen tog katten i sin famn och sa att jag fick absolut inte avliva den. Jag tyckte det var djurplågeri att låta den lida, men mannen älskade sin katt och ville den skulle leva så länge som möjligt.

Är det skillnad på ett mänskligt liv och en katts? Jag vet förstås inte. Jag tycker allt liv är något av ett mirakel. Det ställer till det förstås. Vi var i Buttle över påsken, och när vi började elda vaknade några flugor till liv. Jag fick dåligt samvete, när jag tog fram flugsmällan och slog ihjäl dem.

Har vi rätt att av göra vem som får leva och vem som inte får det?

I TV programmet uppfattade jag det, som att några andra länder inte har samma uppfattning som vi i Sverige när det gäller dödshjälp. Svårt sjuka och som själva ber om det kan i andra länder få det. Ja, även för människor med demens eller de som lider av någon sinnessjukdom skulle det finnas länder, som godkänner att de får dödshjälp. Ja, frågorna är många och det är svåra beslut att ta.

Det jag är mest rädd för, om dödshjälp tillåts också i vårt land, det är att det kan bli ekonomiskt lönsamt för ett samhälle att avliva långvarigt sjuka och åldringar, som inte längre är lönsamma för samhället utan bara kostar pengar. Jag är 80+ idag och inte särskilt lönsam för samhället. – Mina tankar påminner om myten med ättestupan.

Foto Gunvor Österdahl. Fotot är taget från ett fotoalbum. Gunvor tog bilden av Fårö kyrka från prästgårdstrappan på Fårö, eller kanske rent av från takluckan. Jag minns inte riktigt.

Vi bodde i Fårö prästgård från juli 1989 till domsöndagen 1995. En fantastisk tid. Vi blev väl mottagna av fåröborna och övriga församlingar i Bunge pastorat, som då bestod av Bunge, Fårö, Rute och Fleringe församlingar. Det var många gudstjänstbesökare på söndagar och helger.

Det jag tänkte berätta om det var en påskdag i Fårö kyrka. Det var familjegudstjänst med många besökare i skilda åldrar.

Vi hade under fastan, haft passionspredikningar i hemmen. Vi hade gått fastemarsch för Lutherhjälpen och vi hade firat Skärtorsdagsmässa, Långfredagsgudstjänst och Påsknattsmässa. Nu var det alltså tid för familjegudstjänst. I predikan berättade jag om den svåra tiden, när Jesus fick lida mycket, då han spikades upp på ett kors och dog. Jesus blev lagd i en grav. Hans apostlar blev väldigt ledsna, för att Jesus hade dött. Det var alla andra lärjungar också. Hans mamma Maria och en mycket kär vän, som hette Maria Magdalena och många vänner till honom. Alla var de ledsna och sörjde Jesus.

Och så nu på tredje dagen hade apostlarna fått höra ett rykte. Några kvinnor berättade att Jesus, som var död, levde igen. Apostlarna blev glada förstås, men hur kunde Jesus som varit död, bli levande igen? Några tvivlade på att det var sant. Plötsligt stod Jesus där mitt ibland dem och han sa till Tomas som tvivlade. Kom, se här är hålen efter spikarna, känn själv. Det är jag, och stick handen i min sida, så ska Du förstå att det är jag och att jag står här levande igen. Mitt ibland er. Tomas, blev jätteglad förstås och sa: Min Herre och min Gud”.

Alla apostlarna blev glada. Ja, hela kyrkan jublar ännu idag på Påskdagen, för de vet att Jesus som var död blev levande igen. Ännu idag hälsar vi varandra med orden ”Glad Påsk”.

Jag sa i min predikan, att Vi är så glada för att Jesus lever, så vi kan inte låta bli att ropa: Glad Påsk till varandra.

Då mitt i predikan hördes en klar och hög barnaröst i Fårö kyrka ropa: Glad Påsk.

Jag tänkte: ”Inte undra på att Herren Jesus tycker, att barnen är de största i himmelriket”.

Foto Gunvor Österdahl.

Någon bad mig att jag skulle vara med på bokmässan i år och hålla ett kåseri i något som kallades Hörnan i biblioteket. Drygt 20 minuter jag fick hålla på, för det var många fler talare. Jag återger mitt kåseri här:

Bokmässan 2024
Det finns ingen ände på det myckna bokskrivandet och mycket studerande gör kroppen trött.
Så sägs det att kung Salomo skrev för nästan 3000 år sen i Predikarens bok i Bibeln.
Varför skriver jag?
Ja, det är en bra fråga. Jag har ställt mig den några gånger.
Den första lilla boken jag skrev, Längtan efter tro, var inte meningen att det skulle bli en bok, utan var snarast tänkt att bli en berättelse för mina barn, för att förklara varför jag inte var som förut.
Jag hade fått en hjärtinfarkt vid 38 års ålder, som inte upptäcktes på sjukhuset.
Jag försökte sköta min uppgift som präst ändå, men hade det jättejobbigt med gudstjänster och särskilt begravningar. Hjärtat slog konstigt och jag hade en fruktansvärd dödsångest.

Jag hade hört att ibland kunde det hjälpa om man skrev ner sina tankar och på så sätt bli av med sin ångest.

Sonen Kent fick läsa vad jag skrivit och han tyckte, att Sven-Erik Pernler , som varit lektor på Skeab/Verbum, alltså en av dem som läst bokförlagets manus, för att se om det var något att ge ut, skulle få läsa det.

Han var positiv, och alla de andra lektorerna, som också läste det, var positiva. Det var bara chefen, som var tveksam.

Nåväl till slut kom den i alla fall ut 1982.

Jag fick vara med i annonsen.
Den kom ut i 3500 ex. och såldes slut på en månad. Jag fick 1 krona och 50 öre per bok av förlaget, så jag blev inte rik på boken, men jag var stolt som en tupp för att ha fått ut en bok.

(Jag är ingen större författare, utan skriver mycket enkelt utan några utsvävningar. Jag försöker berätta så enkelt jag kan, det jag har att berätta.)

Sen dröjde det till 2006, efter det att jag blivit pensionär. Det var någon som tyckte de historierna jag berättade var humoristiska, och att jag borde skriva ner dem.

Jag gjorde så.Det blev fyra humorböcker: en grön Kyrkohistorier eller en glad Österdahlare 2006, 

En ny gul upplaga av Kyrkohistorier eller en glad Österdahl 2008
En röd En glad pensionär, eller en gammal österdahlare 2008
En blå En sjuk Österdahlare2011
En grön något allvarligare bok, som Jag också skrev 2008 handlar om livet efter detta med titeln: Är det en dröm- så låt mig drömma.
De här böckerna är utgivna på Prepositions förlag och vår dotter Anneli Söderström har illustrerat dem.

Jag skriver  också bloggar, prostensunes.blog. 394 bloggar har det blivit. Jag tjänar inget på mina bloggar. Tvärtom. Jag betalar drygt 600 kr per år, för att få ha den.

Det har blivit ett behov för mig att skriva. Jag mår bra av det. Min hustru säger att när jag är inne i mitt skrivande, då går det inte att nå mig. Jag är då helt inne i min bubbla.
Mina bloggar handlar om allt möjligt. Mina tankar och funderingar.
För drygt en månad sen fick jag gratulationer i WordPress. Det hade varit 50 000 besökare på min Webbplats.

Jag pratade med mitt fadderbarn och syskonbarn, Tobbe Stuhre i fall han kunde hjälpa mig att få ut mina bloggar i bokform. Han tyckte det var en bra idé.
Han fick uppgiften att få mina bloggar till en bok, som skulle heta :
Mellan himmel och jord, tankar och funderingar.
Det visade sig att 100 sidor skulle kosta 25 000 kronor att ge ut. Det blev för dyrt att trycka mer än hundra sidor, så det fick bli de första bloggarna.
(Vår tanke var att om boken gick bra, så skulle vi ge ut del 2 senare.) Någon större succé blev den inte.

Kanske berodde det på att de som är intresserade av vad jag skrivit redan hade läst mina bloggar och därför inte köpte boken. Eller kanske beror det på att jag en sommar satt med brusten hälsena och läste många böcker. Jag hade nog en tanke då, att skriva ett manus som jag ville kalla: ”Tankar om döden”.

Det blev överskriften för många av bloggarna, allt för många tror jag.
Boken trycktes i 500 ex. och jag har väl fått sälja hälften och det har gått ekonomiskt ihop, men det har inte varit samma försäljningssuccé som humorböckerna.
Jag tycker boken är fin och kanske värd ett bättre öde.

På frågan:
Varför skriver jag?
Blir svaret: Jag skriver, för att jag tycker det är roligt att skriva.
Jag mår bra av det.
Även om jag inte är någon större författare, så är jag glad för alla som läser vad jag skriver, och ibland händer det att jag t.o.m. får beröm för vad jag skrivit.

Min bror Yngve sålde vårt barndomshem, Hajdeby i Kräklingbo i somras. Jag var ombedd att vara med vid överlämnandet och vara i Yngves ställe, ifall det hände honom något.
Det enda jag visste om mannen som köpt gården, det var att han hette Erik.
Affären var uppgjord och klar, så det var bara överlämnandet det gällde.
Erik är en trevlig man. Vi pratade om Hajdeby och plötsligt kom jag på att jag kunde ge honom min bok: Mellan himmel och jord, för där stod det en del om Hajdeby.
Han blev glad för boken och tackade.
Efteråt fick jag reda på vem denne Erik Är.
Han satt på stol nr 1 i Svenska Akademin och var domare i Högsta domstolen.
Svenska Akademin är de som utser Nobelpriset i litteratur, och till en av dem som är med där hade jag givit min bok.

Jag rodnade, när jag förstod vad jag gjort. Tyckte det var lite väl magstarkt och jag skämdes lite.
Nåväl. Jag fick inget nobelpris år 2023 utan det gick till norrmannen Fosse.

Fortsätt läsa ”Vad händer med min hjärna?”

(Fotot taget från TV skärmen)

Maria och Kent berättade att de väntade ett barn, som de kallade ”Kotten”. Gunvor och jag köpte en videokamera, när vi fick reda på det. Vi ville göra ett tidsdokument av vår släkt, när vi fick reda på att vi skulle få vårt första barnbarn. Gunvors och mitt första barnbarn föddes 8 juli 1991.

Redan innan han föddes satte vi igång med att filma och intervjua släkten. Gunvors far, Emil, hade dött 1987, så honom kunde vi inte intervjua och filma, men Gunvors mor, Ada, kunde berätta om honom och sitt liv. Ja, med hjälp av gamla fotografier kunde hon också berätta om dem som levt före henne.

Min far dog 1967 och min mor 1969, så dem kunde vi inte heller intervjua, men vi åkte till mitt barndomshem vid Hajdeby och intervjuade min storasyster Gunborg och min bror Yngve, som övertagit gården. De fick istället  berätta om mor o far och sig själva.

Gunvor och jag åkte så runt till alla mina syskon och filmade och intervjuade dem. Vad de hade för yrken, intressen o.s.v. Vi åkte också till Gunvors syskon och filmade. Även deras barn filmade vi.

Jag såg lite av vår inspelade film, ”Kotten” i dag. Jag tyckte, att jag inte varit så lyckad i mina intervjuer och kvalitén på filmen är heller inte så bra, men ändå..
Mycket har hänt i vår familj sen 1991. Vi syskon som lever kvar i dag är alla över 80 år, för utom Bettan, som fyller 78 år i april i år.

Gunvor och jag har fått åtta barnbarn (eg. nio, men ett av dem, en flicka, Jenny dog vid födseln 1996) I nuläget har vi fått sju barnbarnsbarn. Det senaste barnet är ”Kottens”, en flicka som föddes den 12 mars i år. Han är dessutom far till två grabbar tidigare.

Gunvors mamma dog år 2004. Min bror Martin dog år 2002. Broder Bertil dog 2003 och hans hustru Marianne  dog år 2015. Broder Göstas son, Tommy dog 2004. Stora syster Gunborg 2013. Min systers man, Allan dog år 2022.  Broder Gösta dog 2023 och hans hustru Margreth dog 2013.

Det blir fort historia. Tiden går fort och mycket förändras på 33 år. Så länge sen är det som Maria bar ”Kotten” under sitt hjärta.

(”Kotten” fick namnet Andreas Österdahl)

Den här bilden har Tele 2 bjudit oss på under ett dygn nu. Den är visserligen fin, men i längden blir det långtråkigt att bara titta på den. De kallar den för ”Ögat”. Påminner lite om en nebulosa i rymden som astronomerna skämtsamt kallar Gods eye.

Jag ringde Tele 2 och fick prata med en man som överlämnade ärendet till en reparatör, och han trodde det skulle vara fixat på några timmar, men ännu i dag är det samma bild.

Det var något av en ”Tycho Brahe dag” i går. Det började med att när jag skulle bädda sängen och vred mig efter överkastet, för att lägga det på sängen så skar det till i ryggen och min ischias, som annars blivit bättre kom tillbaka igen. 

Så det där med TV n. Vi hade planerat att som vanligt se TV programmen på kvällen, men det gick ju inte. Vi funderade på vad vi gjorde på kvällarna innan TV n fanns?

I mitt hem vid Hajdeby diskuterade vi mycket och spelade priffe på kvällarna. Vi spelade mycket pingis i salen, som far tagit till snickarbod, och och som vi fått ställa upp ett pingisbord i.

Det var lite ovant att inte kunna se på TV. Vi la oss tidigt och läste var sin bok. Gunvor läste David Lagercrantz bok om Göran Kropp. Jag hittade en gammal Biggles från 1961: ”Biggles jagar kidnapparna”. Jag har läst många bigglesböcker och tyckt bra om dem, men den här var nog den sämsta jag läst. Kanske har jag blivit för gammal att läsa bigglesböcker.

Hoppas vi får tillbaka TV programmen i kväll och att jag inte hehöver läsa fler bigglesböcker.

 

 

Det kom ett meddelande på Messenger att Gunvor och jag hade fått vårt sjunde barnbarnsbarn. Vi visste att de hade åkt in till BB, och Gunvor och jag var förväntansfulla, men också oroliga. I tankarna följde vi på avstånd barnaföderskan i hennes kamp och det lilla barnet. Vi har en erfarenhet av att det är inte alltid som allt går bra vid barnafödande.

Vi blev mycket glada, när vi fick höra att barnet var fött och att allt gått bra. Jag satte mig direkt och förde in barnet i släktarkivet.
Medan jag höll på med det fick jag plötsligt känning av hjärtat. Varje hjärtslag smärtade och jag kom att tänka på det gamla vidskepliga uttrycket, att en kommer och en går. Det var tur att smärtorna upphörde efter 10-20 sekunder. Det var otäckt, men inte så ångestladdat. Jag vet att ”min tid snart är ute”, – och ändå skulle jag glädjas mycket över att få leva så länge så jag får höra den lilla flickan kalla mig: ”Faffa Sune”.

Kanske berodde mina besvär av stress. Vår gamla bil hade gått sönder och en annan skulle anskaffas. Allt ordnade sig till det bästa, så jag hade ingen anledning att oroa mig. Dessvärre har jag alltid haft bråttom. Det skall helst ske på en gång. Kent, vår son, brukar skämta med mig och berätta om mannen som bad till Gud med orden: ”Gode Gud ge mig tålamod, men låt det går fort”.

Gunvor, min hustru säger, att jag har som motto: ”De jär gutt när de jär gärt”. (Det är bra, när det är gjort).

Livet är ett mirakel. Varje nyfött barn är ett stort mirakel. Vi gläds över vårt sjunde barnbarnsbarn och hälsar henne välkommen i familjen. Vi ber också om Guds välsignelse över henne och hennes familj.

prosten ”faffa Sune”

Foto: Gunvor Österdahl

I dag var Gunvor och jag och hälsade på ”Dulli”, Gunnel Johansson på Gotlands sjukhem. Dulli var klockare i Eksta under tiden vi bodde i Eksta prästgård.

I dag hade Gotlands sjukhem besök av Gentlemannakören under ledning av Tinta Lerberg. De ”showade” och sjöng sånger av Evert Taube. Tinta Lerberg läste ett manus, som berättade om Evert Taubes liv och leverne. Gunilla Angelöw hade skrivit manuset.

Programmet Gentlemannakören framförde var trivsamt. Sångerna illustrerades med diverse föremål. Jag förstod, att det låg mycket arbete bakom deras show.

Vi fick alla kaffe efteråt. Stunden på Gotlands sjukhem kändes gemytlig och trevlig.

Det fantastiskt fina triumfkrucifixet i Buttle kyrka. Det är från 1100 talet. Foto Wikipedia.

Gunvor är och hjälper vårt barnbarn och hennes sambo med att flyttstäda. De har fått tag i ett boende i Rute. Jag är ensam i vår lägenhet i Visby och kämpar med min ischias. (Måtte den gå över snart, för jag saknar att tillsammans med Gunvor kunna gå en halvmil varje dag.)

Jag får hitta på något annat. Tänker på TV programmet ”Din personlighet med Anders Hansen” och mina funderingar i förra bloggen. Jag fick  lära mig för drygt 50 år sen om något som kallas lagens tre bruk

Lagens första bruk.
Det är att hålla ordning på tillvaron. Naturlagarna kan räknas dit. Även trafikreglerna. Hur skulle det gå om det inte var bestämt på vilken sida vi skulle köra bil T.ex. ? Det samma gäller budorden. De är till för att hålla ordning i vårt samhälle.

Lagens andra bruk.
Det är att den driver till Kristus.
Efter det att jag kom att tro på att det finns en Gud, då när jag blev väckt av en ängel, tänkte jag hålla alla buden: Inte ljuga, inte stjäla, inte vara våldsam, gå i kyrkan varje söndag, inte vara avundsjuk, Inte tala illa om någon och inte begå äktenskapsbrott. Jag tänkte att det skulle väl inte vara någon konst. Jag trodde på Gud, men hade svårt att förstå vad Jesus hade med det hela att göra.
Jag märkte så småningom att jag lyckades inte så bra med att vara den jag ville vara. Min bror Martin, som nu är död sedan länge och som jag uppfattade levde rätt, trots att han sa sig inte tro på någon Gud, han sa, när jag berättade för honom om att Jesus sagt, att den som med begärelse ser på sin nästas hustru har redan begått äktenskapsbrott med henne i sitt hjärta. Martin sa då: ”Ja, men då är det ju omöjligt att hålla lagen”. Ja han hade rätt. Det är omöjligt att hålla lagen. Det är därför man i kristen tro säger, att den driver till Kristus. Vi behöver inse att vi inte klarar det. Vi behöver förlåtelse för våra fel och brister.

Lagens tredje bruk
Det är helgelsen. När vi nu  blivit förlåtna av Herren Jesus Kristus och mött hans enorma kärlek borde vi förändras, så att vi för hans kärlek vidare till våra medmänniskor. Det talas visserligen om att ”synda på nåden”, och det gör vi väl de flesta av oss, men jag tror ändå på, att när vi fått möta  Kärleken och förstår Guds kärlek, så borde vi förändras, så att den kärlek vi mött rinner över till andra.

(Lagens tredje bruk om helgelsen håller nog inte alla med om, men jag tycker den är rimlig.)