Författare: prostensune

Gunvor och jag dricker inte något starkt under advent och inte heller under fastan. I år, när vi som vanligt var ute och gick vår promenad, så knäppte det till i mitt knä. Så småningom gick jag till doktorn, eftersom det inte blev bättre.
Det svullnade och doktorn konstaterade att jag hade inflammation i knät. Jag fick tabletter av honom som skulle hjälpa mot inflammationen och värken. Jag åt pillren en vecka, men märkte ingen förbättring.

Så jag sa till Gunvor att  i kväll struntar jag i tabletterna och vi tar ett glas vin istället för tabletterna. Det är snart fastan. Gunvor tyckte det var en bra idé.

Vi tog var sitt glas vin. Det kändes bra och vi kände oss lyckliga. Var glada och tacksamma för att vi fått ha så många år tillsammans. Lite nykära kände vi oss nog också.
Vi såg på Lars Lerin och hans program med äldre. Jag tyckte han var suverän i kontakten med de äldre. En dam som nästan var hundra år sa att hon ville somna in. Lars tyckte det var synd att hon kanske förlorat gnistan för livet. Jag kom att tänka på Selma Lagerlöfs bön: ”Låt min själ komma till mognad innan den ska skördas”. Jag tycker att det är bra om man kan känna så efter ett långt liv, att det är skönt att få somna in.

Ja så gick Gunvors och mitt samtal också denna kväll. Vi hade trevligt och jag ville stanna uppe ett slag till, så jag sa: ”Ska vi inte ta ett glas till, nu när vi har så trevligt. ”Naj”, sa Gunvor. ”Jag skall upp tidig i morgon på vattengympa, så jag måste gå och lägga mig”.

Då kom jag att tänka på en gammal morbid historia.
Det var en man som av någon konstig anledning fått reda på att han skulle dö innan morgonen. Han föreslog sin hustru, att de skulle ta en flaska vin innan de la sig och prata igenom sitt liv. Hustrun gick med på det och de hade det trevligt. Vinflaskan tog slut och mannen frågade om de inte kunde öppna en flaska till nu när de hade så trevligt. Hustrun ville inte. Han tjatade och tyckte” bara en liten stund, en liten skvätt till.”
Då sa hustrun trött på hans tjat: ”Det kan du säga som inte ska upp i morgon”,

(Fotot taget av Peter Knutas vid min sista högmässa i Eksta kyrka. Kyndelsmässodagen 2018)

Kydelsmässodagen 29 januari 1978 prästvigdes jag av Olof Herrlin i Visby domkyrka.

Kyndelsmässodagen 1996 mottogs jag som kyrkoherde för Östergarns pastorat i Kräklingbo kyrka av biskop Biörn Fjärstedt.

Kyndelsmässodagen 2018 höll jag ”Min sista högmässa” i Eksta kyrka.
Jag hade då fyllt 75 år och vikarierat på några ställen sen jag gått i pension 2006. Jag tyckte det var dags att sluta, innan jag blev allt för ”gaggig”.

Idén att kalla det ”Min sista högmässa” fick jag av en som varit kyrkoherde i Kräklingbo pastorat, Henning Thulin, men som övergick till pingstkyrkan. Han skrev då en bok, när han slutat, som han kallade: ”Min sista högmässa”.

”Min sista högmässa” blev för mig ett fantastiskt fint minne.

Det är Kyndelsmässodagen i dag och jag tänker tillbaka med glädje på den dagen. Tacksam för alla som ställde upp. Alla gudstjänstdeltagare, församlingsbor från Fårö och Bunge pastorat, från Östergarns pastorat med bland andra, Östergarns damkör och från Klinte pastorat och från flera andra platser. Glad blev jag över att biskop Fasth med hustru också var där. Det var så mycket folk i kyrkan, så jag hörde efteråt, att somliga hade återvänt hem, när de såg alla bilar runt kyrkan.

Jag återger här min predikan från den dagen. Kanske lite ”magstarkt”, men jag vill ännu ”frossa” lite i minnet över att det kändes så bra.

Kyndelsmässodagen.
I Jesu namn. Låt oss be.
Herre, sänd oss din Helige Ande, så att vi får hjälp med att förstå ditt Ord. Amen.

Det var någon som sa att predikan skulle vara som att slå i en spik med tre hammarslag. Jag har nog aldrig predikat så, men idag ska jag försöka.Min predikan ska handla om:
Templet
Längtan
Överlåtelsen,

Symeon och Hanna var båda till åren komna. De var ofta i Guds hus, templet. Om Hanna står det att hon var i templet var dag.

Jag har varit präst i 40 och dessförinnan ungdomssekreterare i Visby Domkyrkoförsamling i närmare 10 år, så lite likhet med de gamle, Symeon och Hanna tycker jag det finns. Även om jag inte varit i templet varje dag, så har i alla fall Gunvor upplevt som om  jag varit det.

Den gamle Symeon väntade på Israels tröst, läste vi i evangeliet.
Väntan och Längtan handlar det mycket om i Bibeln. De stora livsfrågorna.

Jag har aldrig varit någon hjälte, eller modig på något sätt. Harig och rädd, för det mesta.
Min lilla bok ”Längtan efter tro” börjar med orden:

”Ängsligt stirrande sitter den lille treåringen på huk vid sin farfars grav. Han ser på, när hans äldre syster petar i den svarta mullen för att rensa bort ogräset. Plötsligt får han se hur systern tar upp en gammal benbit. Hon ryser och säger att den har varit en människa. Den får inte slängas tillsammans med ogräset bland soporna  utanför kyrkogårdsmuren. Den ska ligga kvar på kyrkogården som är helig mark, säger hon och stoppar tillbaka bembiten i jorden på graven.
Så tar hon sin lillebror vid handen och de går bort till cykeln. På vägen hem sitter treåringen tyst. En obehaglig känsla har kommit över honom. Den svarta mullen, benknotan..”

Ja, så är det. Allt sedan dess har jag varit rädd för att dö.
Jag har varit ”dödsförskräckt” kan man säga.
I tonåren skröt jag med att jag var ateist.
Jag trodde inte det fanns någon Gud.

Jag fick vara med om  vad man brukar kalla ett mirakel. Då en ängel öppnade  mina ögon i ett farofyllt ögonblick. Jag förstod att jag mött någonting, som jag inte kände till fanns.

Jag började gå i kyrkan, templet och kom så småningom in på en skola i Sigtuna. Där möttes jag av fantastiska lärare, som tog mina ateistiska argument på allvar. De hjälpte mig till en Gudstro,

Jag fann glädje och trygghet  i tron, men har stundtals haft svår ångest och fått kämpa med tvivel.
Jag längtade efter att kunna tro så starkt, att jag inte behövde vara rädd för att dö.

När jag var 36-37 år fick jag en hjärtinfarkt, men den upptäcktes först nu vid min andra infarkt.

Jag hade då i en ångest utan like, eftersom ingen trodde att det var något fel, så jag arbetade vidare. Ångest hade jag, men på något underligt sätt kände jag då en närhet till Herren, som jag sen saknade, när infarkten börjat läkas.

Den gamle Symeon Väntade och längtade säkert också. Han kände till löftet om den kommande Messias. En dag blev han kallad till templet och fick se Maria och Josef komma bärande på Jesusbarnet. På något underligt sätt visste Symeon då att det lilla barnet var Han som skulle komma. Han som skulle rädda världen.
Symeon tar Jesusbarnet i famn och utbrister: ”Herre, nu låter du din tjänare gå hem i frid, som du har lovat. Ty mina ögon har skådat frälsningen som du har berett åt alla folk, ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna och härlighet åt ditt folk Israel”.
Symeon hade kommit till ro. Han hade sett räddningen.

Överlåtelse  
Det händer ibland att man blir förvånad över sig själv. När jag fick beskedet att jag hade tjocktarmscancer och måste opereras blev jag mycket förskräckt. Det konstiga var, att jag sen natten innan jag skulle opereras  kände mig alldeles lugn och sov gott.

Sen gick det tokigt ialla fall. Jag opererades 28 ggr och fick gå med öppen buk och stomi i tre år. Utan skickliga läkares hjälp och utan min otroliga hustrus hjälp, då hon varannan dag under tre års tid la upp mig på ett bord och skötte om  mina sår hade jag nog inte klarat det så bra.

Vad har nu det här med överlåtelse att göra?

Jo, det bestämdes att läkarna efter tre år skulle försöka täppa till hålet i magen igen och få bort stomin. Det var en svår och besvärlig operation. När jag låg där bakom skynket till operationen och väntade på att bli sövd kom kirurgerna Kjell och Pontus in till mig och ville bara hälsa på mig innan de satte igång.
Jag kände mig fullkomligt lugn och uttryckte min tacksamhet till dem, för att de ville försöka.

Jag var helt utlämnad till dem. Kunde ingenting själv göra, men jag litade på att de skulle göra sitt bästa.

Jag överlät mig i deras händer.

Något av denna överlåtelse tror jag att Symeon menade, när han säger: ” Herre, nu låter du din tjänare gå hem i frid, som du har lovat. Ty mina ögon har skådat frälsningen.”

Herren Jesus Kristus har visat att Gud älskar oss, visat oss vad kärlek är och visat, att han har makt över döden och kan ge alla åt dem som vill ta emot det evigt liv i glädjen hos Gud.
Inte undra på att t.o.m. kungar och astronomer kom för att hylla honom.

Det är detta som jag som präst under 40 år velat dela med mig av.

Det är min högsta önskan att jag när min dödsstund kommer, då med stor trygghetskänsla med Symeon kan säga: ”Herre, nu låter du din tjänare gå hem i frid..”

Amen

(Foto Sally Hafdell)

Det händer mig ibland, att jag är rädd för att det blir för mycket av Sune Österdahl i min blogg. ”De star mi upp ei halsn”, som Allan Nilsson sa i Närrevyn. Det är jag ibland rädd för att många tycker om min blogg också. Jag tänkte därför göra ett uppehåll med min blogg, men så skrev Inger Eriksson en så gullig kommentar på FB i dag, och som jag blev mycket glad för och som jag återger här.

”Inger Erikson
Sune må så vara att ditt utseende förändrats men densamme jordnära vänliga o timida Sune finns kvar (timid i betydelsen ingen uppmärksamhet på sig själv)”

Kanske upplever inte alla att jag är så självupptagen, som jag trodde. Jag fortsätter med min blogg ett slag till.

Här kommer min syster Bojans dikt ”Vårvintar”

Vårvintar
De var ei fibruari,u int någ snåi u eis.
Nukk tykkt vör väl iblant, de är konstut pa någ veis
Vör kund int riktut vite, um haustn dråigar kvar
Ellar um de alltraidu pa väg mot vårn var?

Vårn blai otulu, ha gynnede till slut
Me ti u sätt ut blommar, be husvägg u be knut.
Da vakkne gubben Vintar u ruskede pa si,
Va är de här ti gäres? Tror di di slippar mi?

U fast ja har försiv mi, så skall di nukk fa se
Va gamle gubben Vintar, ännu kan orke me!
Så han for stei ti Ryssland u samle eis u snåi,
U skjauted me kanonar, mot fastland u mot åi!

Vårn blai så laisn, skall meine blommar dåi?
Men soli greind u sägd att nukk klarar di leit snåi
Ga du ei sängg u lägg di, fast Vintan kan va vass,
Så far han ändå gi si, nån gangg ei släut av mass!

Själv har ja vart klainar u känt mi matt u svag

Men kännar  ja bleir starkare för var nöiar dag.

så vårn gikk ei sängg u drog täkke yvar si.
Da far du säkat luge, att snart du väkkar mi!

Bojan

Glömde alldeles bort att jag har prästvigningsdag i dag. Det är 47 år sen jag tillsammans med Bengt Sturevik och Staffan Beijer prästvigdes av biskop Olof Herrlin i Visby domkyrka.

Fotot av Gunvor och mig är från samma dag.(Fotot har bleknat något under årens lopp.) Jag fick min första tjänst i Eksta. För några år sen var jag tillbaka i Eksta och kåserade vid daglediga. En dam kom fram till mig och sa: ”Tänk att när du första gången kom till oss i Eksta, så tyckte vi att du var så lik Spencer Tracy.” ”Oj,” tänkte jag: ”Skådespelarsnygg”. Då sa hon: ”Men de var hemskt va du har förändrats”.

Ja, så är det åren har gått fort. Både fotot och jag har bleknat med åren.

Många trodde då att kom prästen och hälsade på en person på sjukhuset, då betydde det att man inte hade långt kvar. ”Sista smörjelsen” liksom.

Det ville jag ändra på, när jag var nybliven präst. Jag beslöt därför, att alla som av någon anledning hamnade på sjukhuset skulle jag hälsa på. Det skulle innebära, att de inte trodde att det snart var slut med dem, när jag kom. Det hände, att jag försökt vara glad och berättat om allt möjligt. Kanske drog jag t.o.m. någon rolig historia för den sjuke.

En gång sa den sjuke, när jag ”jollrat” ett slag, att kan inte kyrkoherden läsa psaltarpsalmen 23 ”Herren är min herde”. Jag blev ställd för jag hade inte ens bibeln med mig. Det var tur att jag kunde psaltarpsalmen utantill. Fast jag fick mig en tankeställare.

Det innebar också att jag fick ge nattvarden till många sjuka och döende. Jag minns särskilt ett tillfälle. I nattvardsritualet ingår att man ber en enkel allmän syndabekännelse. När jag då sagt avlösningens ord, det där med att när du nu bekänt din synd, så förlåter Herren Jesus Kristus dig. Det innebär att de ev. fel och misstag du gjort i ditt liv behöver du inte tänka på längre. Allt är förlåtet.
Mannen tittade intensivt på mig och sa: ”Menar du verkligen det?” ”Ja, sa jag. Herren Jesus har lovat det.” Mannen blev strålande glad och det lyste om honom. Han hade förstått och kunde ta emot förlåtelsen. Jag tror att han dog lycklig. Det är i alla fall den finaste nattvardsgudstjänst jag varit med om.

I Högmässan varje söndag får vi genom prästen som på Jesu Kristi uppdrag efter syndabekännelsen ta emot förlåtelsen. Tänk om vi som mannen jag berättade om kunde ta emot och jubla över att alla våra synder är förlåtna. Då skulle vi inte behöva ”gå och gräva med naglarna i gamla variga sår”, som min professor i NT, Lars Hartman sa en gång i ett skriftetal i Ansgars kapellet i Uppsala.

Det är inte lätt att ta emot förlåtelsen och förstå att man är förlåten. Jag är inte bra på det. Minns allt för väl, allt galet jag sagt och gjort. Så jag har svårt att låta bli att ”gräva med naglarna…”.

(Foto av mig 1945-46. Den som tagit fotot är skollärare Lewedahl.)

Min syster Bojan Larsson berättar så fint om vår familj 1945-46?. En händelse där mor och jag är något av huvudpersoner. Jag återger hennes berättelse i min blogg.

Ett barndomsminne
Elsa stod vid tvättbaljan och gnuggade kläderna mot den räfflade tvättbrädan. Hon var så trött och ryggen värkte. Sista året hade varit tungt för henne. Förra sommaren hade hon fått missfall och förlorat mycket blod.

Hon hade varit inlagd på lasarettet en vecka. Nu förstod hon att hon väntade barn igen. Hennes svärmor som bodde hos dem, hade varit till stor hjälp.

Både med barnen och arbetet utomhus. Nu var hon sängliggande efter en hjärnblödning och fick matas och skötas som ett spädbarn. Tur att äldsta dottern, Gunborg 17år, var duktig och hjälpte till. Yngste sonen, Sune2,5 år,hängde Elsa i kjolarna och ville inte släppa henne ur synhåll. Han hade blivit så mammig och ängslig efter att hon låg på lasarettet. Han var rädd att mamma skulle försvinna. Elsa la i vittvätten i brygghusgrytan och tog sin lille pojke i famnen och satte sig på bänken utanför.

Mannen Gustaf, kom med vatten han hämtat ur brunnen. Han tömde vattnet i baljorna där hon skulle skölja tvätten.
”Kan du inte ta Gunborg och barnen och gå ut i hagen och plocka blåbär?
Jag måste bli klar med tvätten.”
”Jo, kum Sune så skall vi ga u plukk bär.”

Gunborg kom med bärkorgen och burkar och kartonger till alla barnen att plocka i.
Så bar det iväg. Först far med korgen, Gunborg med Sune i handen,
Martin12 år, Yngve 9, Gunnar8, Gösta 6, Bojan 5 år.
Äldsta sonen Bertil 14 år, arbetade som bonddräng en halv mil hemifrån.

Innanför grinden till hagen, gick deras enda ko och betade. Och hästen,
Som Gustaf fått köpa, när den gamla dog.

Till torpet hörde ett änge nere vid stranden. Det hade en bonde i socknen varit intresserad av att köpa. Nu sålde Gustaf änget till honom för 800 kronor. Det räckte till att betala hästen och skulden i handelsboden.

Snart var bärplockandet igång och burkar och kartonger fylldes av ivriga barnhänder. Plötsligt skrek Sune till. Han sa att han stuckit sig på en pinne.
Gunborg tröstade och tittade på hans ben. Där syntes två små sår.
Det var nog inte så farligt. Sune gnällde och sa att han hade ont i benet och ville hem till mamma. ” De gar nukk snart yvar, vill du ha leit blåbär. ”

Pojken stoppade några bär i munnen men kräktes snart upp dem.
Gunborg ropade på pappa som kom och tittade på benet. ” Ja tror han har bleit ormbit;n. Samle ihop unggar, vi far skynd uss haim!”

Hemma hade just Elsa hängt ut den sista tvätten, när hon fick se sin familj komma springande på hagvägen. Hon släppte allt och sprang emot dem.

”Sune har bleit ormbit:n! Ta hand um han, ja cyklar ti grannar u lanar telefon u ringar ti dokton.”

Elsa tog pojken i famnen. Han var gråblek och kallsvettig.” Vill du ha let mjölk?” Han tog en liten mun mjölk som han snart kräktes upp.

Sune blev allt slappare i hennes famn och snart sov han djupt.

Gustaf kom tillbaka med besked från doktorn. Han kunde ingenting göra.

Innan han fått tag i cerum och tagit sig från Roma till Gammelgarn,skulle det ta så lång tid att cerumet inte skulle göra någon nytta. Det var bara att hoppas att pojken klarade av det.

Det blev en lång vaknatt för föräldrarna. Sune var medvetslös. Hans guldlockiga hår kletade fast vid hans kallsvettiga panna.

På morgonen kom grannfrun cyklande nerför backen. En underbart snäll och duktig kvinna i 60årsåldern. Elin var Elsas trygghet när något gick på tok.

” Hur är de mä sorken?” Elsa svarade att han fortfarande sov. Elin lyfte på täcket och såg på Sunes ben. Det ena benet var dubbelt så tjockt som det andra, och missfärgat från ljumsken till tårna.

”Sök u fa e han leit mjölk, da far han kräkes u far ur si gifte.”

Sune klarade krisen och var snart på benen igen. Till våren fick han en lillasyster,Bettan!

Sune Österdahl

Fint berättat. Jag kommer inte ihåg så mycket av händelsen, men har ett svagt minne av att far bar mig.

(Fotot av mig taget när jag gjorde repetitionsmöte som bataljonspastor)

I kyrkoherdetjänsten i Bunge pastorat ingick också att man vara pastor på KA 3. Sista åren jag var i tjänst, hette det brigadpastor i Fårsösunds marinbrigad.

Det innebar några gånger att jag blev kallad, när olyckor inträffat. I sju år fick jag tjänstgöra som pastor där. Det innebar att jag varje onsdag förmiddag träffade personalen under gemytliga former.

Det innebar också att jag tillsammans med läkaren och en löjtnant som var något av personalansvarig hade samtalskvällar om krishantering och krissamtal. Jag tror att samlingarna var frivilliga, men att ändå många kom och visade stort intresse.

Det hände också att jag var med på någon övning. Korum var det ganska ofta. Jag fick också vara med, när det var dags att tacka beväringarna när deras grundutbildning var över.

Jag minns särskilt samlingen vi hade när Estonia gick under.

Varför berättar jag det här i min blogg? Svaret är, att trots viss erfarenhet är jag osäker på om jag verkligen varit till någon hjälp och nytta, som pastor?

Jag fick mig en tankeställare för ett halvår sen. Det var på ICA Maxi i Visby. En man kom fram till mig och sa:” Hu. Det är så oroligt i världen, man bråkar och slåss lite varstans. Hur ska det bli, Sune? Har du något råd eller tröst att ge?

Jag kom ihåg mannen från tidigare. Både hans mor och far hade jag haft begravningsgudstjänster för. Far hans hade omkommit i en olycka, när mannen var ett litet barn, och jag var alldeles ny som präst.

På hans fråga där på Maxi svarade jag: ”Ja Du. Jag vet inte. Jag vet inte hur det kommer att gå. Det ser mörkt ut.”

”Va- Vet inte Du heller? Jag trodde att du som präst visste och hade något lugnande att säga”, sa han och gick bedrövad bort. Jag tyckte mig för ett litet ögonblick skymta något ångestfyllt i hans ögon och jag skämdes för att jag inte hade ett bättre svar att ge honom.

Rätt svar hade nog varit, att vi får söka trygghet i vår kristna tro.

(Foto Gunvor Österdahl)
1968 blev jag färdig med min ungdomssekreterare utbildning i Sigtuna. Vi fick vara med om bibelpantomimer och kyrkospel. Jag tyckte det var fint och ville gärna försöka mig på detta med Kyrkans Ungdom i Visby.

Vi valde Jesajas kallelse. Det är en fantastisk text. Problemet för min del var att det var några sånger med i kyrkospelet, och jag hade ingen förmåga att öva in några sånger med ungdomarna, eftersom jag är i det närmaste omusikalisk.

Det löste sig på ett mycket bra sätt. Några av ungdomarna var med i en ungdomskör och var utmärkta på att sjunga. De var självgående.

Jag vet inte varför jag tycker så mycket om just de här bibelverserna. Kanske för att det har med helighet att göra, men också närhet.

I kyrkans gudstjänster har Herren lovat, och då särskilt i nattvarden, att vara just där. Jag tänker också på att en seraf med en tång rör vid Jesajas läppar och säger att hans synd är borta. Det påminner mig om något.

Kunde vi bara ana, att Herren är oss nära i varje gudstjänst, skulle vi kanske också tycka att dörrtrösklarnas fästen darrar lite inför Guds helighet. Vi skulle förundras, om vi bara begrep vad vi är med om.

Tyvärr är det inte alltid så, att jag kan uppleva det på det viset, men jag försöker förstå, att det är så.

Jag återger här bibeltexten i Jesaja 6:1-8
6 Kapitlet.
Profetens kallelse.

1 I det år då konung Ussia dog såg jag Herren sitta på en hög och upphöjd tron, och släpet på hans mantel uppfyllde templet.

2 Serafer stodo omkring honom. Var och en av dem hade sex vingar: med två betäckte de sina ansikten, med två betäckte de sina fötter, och med två flögo de.

3 Och den ene ropade till den andre och sade: »Helig, helig, helig är HERREN Sebaot; hela jorden är full av hans härlighet.»

4 Och dörrtrösklarnas fästen darrade, när ropet ljöd; och huset blev uppfyllt av rök.

5 Då sade jag: »Ve mig, jag förgås! Ty jag har orena läppar, och jag bor ibland ett folk som har orena läppar, och mina ögon hava sett Konungen, HERREN Sebaot.»

6 Men en av seraferna flög fram till mig, och han hade i sin hand ett glödande kol, som han med en tång hade tagit på altaret.

7 Och han rörde därmed vid min mun. Därefter sade han: »Se, då nu detta har rört vid dina läppar, har din missgärning blivit tagen ifrån dig, och din synd är försonad.»

8 Och jag hörde Herren tala, och han sade: »Vem skall jag sända, och vem vill vara vår budbärare?» Och jag sade: »Se, här är jag, sänd mig.»

Självporträtt. (Selfish)

Jag närmar mig 82 års ålder. Tycker att några saker är besvärliga. Bland annat att man inte får träffa en levande människa i en telefonväxel, när man ringer ett samtal, utan när man ringer får man ett automatiskt svar från någon sorts talmaskin. Talmaskinen ger då mängder av val man ska göra. Tryck hit och dit. Mina sidor och Bankid och allt vad det heter. Tänk vad många 80+ det är som inte har något Bankid eller inte har en aning om vad Mina sidor är. Tänk om det fanns en levande människa i en telefonväxel, som man som 80+are kunde få rådgöra med och få hjälp med vad man skulle hän. I detta fall skulle man nog kunna säga: ”att det var bättre förr”.

Jag minns butikerna förr i tiden.

(Foto: Allan Larsson, min svåger. Han har fotograferat Kerstin Ohlin och min syster Bojan utanför konsumaffären i Kräklingbo.)

Det hände ofta att jag som femtonåring fick cykla till ”bodi” med en ägglåda med ägg i och med en bodnota som mor gjort i ordning. Man lämnade fram lappen där det stod på vad mor ville ha och så sprang de unga töserna efter allt och packade ner i ägglådan. Sen var det bara att ta lådan och cykla hem igen. Vilken service
Nu för tiden har jag det också bra, för det är i regel min hustru som handlar. Jag tycker det är besvärligt, för jag hittar inte sakerna, så därför sitter jag helst kvar i bilen, när hustrun handlar.

Syster Bojan berättar bättre än jag om hur det gick till förr i Handlesbodi. Bojan skriver på gutamål.

Handelsbodi
Bodi ei sokni, ha var int så stor,
män häir fikk män plass mä mik mair än män tror.
U kundar di kåm ifran gardar u ställar,
di kaupede kaffi u braustkaramellar,
u reisgrön u snäus u så såkkar u jäst.
Di fläst kom pa cykel, en dail kom mä häst.
En dail kom mä traktor mä källingi bak.
Ha sat där mä ägglådu pa ett leit flak.

Häir samlädes alle,  bad gamble u unge,
En dail bärd pa ägglådar som var reit tungge.
När lådu hadd väges ha skudd plukkes ör.
De di fikk för äggi, de handle di för.
Särkar u tråd u sjarmösundarbyxar,
u reivar u spadar u sagar u yxar,
u dailar ti hynslyktar mä fotogen.
Mä bussn kom bröe, han såm kård hait Sigren.

Kundar pa äutseidu disken fikk sta
 u töisar ränd ättar allt di vidd ha.
Ei pakkhäuse där kund män kaffi fa male,
där samlädes gubbar ,bad tjokke u smale.
Här drakk di en öl fast di inte fikk lug,
ei take hängd treskor u styvlar u tug.
Ei hörne a tunne mä stäur islandssillar,
u gubbar di jaugar u greinar u dillar.

Ganggjan u speik u så färg u hynsfodar
u ståltråd till täunar såm gärdes av trodar,
purös masonit u så kalk u cement,
u här kund män fa reidu pa allt såm hadd hänt.
Källingar greinde u slo si pa kneiar,
di haldar raidu pa alle såm freiar,
nöi handlan, han är visst fran Aikst ällar Sproge,
di tykkar di set att han har ett gutt auge
pa ain av de töisar såm jobbar ei bodi.
Ei bodi fanns till u mä kärlaik, de trod di.                        

Hur gikk de mä bodi u daim såm finns här.
Jo, nå far di gleid till en snabbköpsaffär,
såm liggar langt bort ei en hailt annen ort,
män va gär väl de, um de bäre gar fort.
U handlan u töisi blai gamble u gra,
till körgan ei sokni di kåm da u da.
Namni pa stainar di kännde igen.
Här liggar en kund u här liggar en vän.
Di sag daim framför si, u tänkt att da sto di
pa dann seidu disken, ei o gamble bodi.

Bojan

Vår son, Kent fyllde 60 år för en tid sen. På kalaset träffade jag Mart Marend, som givit ut några av mina små böcker. Bland annat en grön, ”En glad österdahlare”. En gul med samma titel. En röd med titeln: ”En glad pensionär eller en gammal österdahlare” och en blå med titeln: ”En sjuk Österdahlare.

Mart påstår, att jag sagt att nu fattas bara en svart bok med titeln: ”En död österdahlare”. Mart sa också, att ska jag ge ut den är det bra, om du kommer in med manus i god tid.

Jag har kommit att fundera mer och mer på döden och vad för eftermäle, eller vad kommer man att säga om mig, när jag är borta?

Vi hade min barndomsvän Harry och hans fru Birgitta på kaffe för några dagar sen. Vi är födda 1943 och fyller 82 år under året som kommer . Jag redan i januari. Det är rimligt att tankar på döden, och vad som kommer att sägas om oss efteråt blir mer och mer aktuella. Jag har dessutom lagt märke till att efter en persons död blir det väldigt fort tyst. Det pratas mer o mer sällan om henne eller honom. Man försvinner snabbt från den här jorden.

Harry min vän valde den militära banan, med utbildning av sjukvårdare för ambulanstjänst. Han var dessutom idrottsofficer på A7 och mycket annat inom den militära banan.

Jag blev på något underligt sätt präst och var den förste i min släkt som erövrat en examen på universitetet.

Jag kom att tala med sonhustrun, Maria som är barnneurolog, och hon sa att jag rullat många rullrån till släkten vid årsdagar, barndop och vigslar. Så hon konstaterade att släkten kommer nog att komma ihåg dig för dina rullrån i alla fall.

Ja, alltid nåt, tänkte jag. Kanske blir mitt eftermäle, att jag rullat många rullrån.

Med dessa funderingar vill jag önska alla ett Gott Slut.

Jo, jag kom att tänka på att det kanhända blir ännu en bok, en vit liten bok  med guldskrift och med titeln: En himla österdahlare. Fast den är ju lite osäker förstås.

Gott Nytt År .