Författare: prostensune

Min syster Bojan har översatt Fattig bonddräng till gutamål. Bojan skriver:

En god vän, boende på fastlandet, bad mej skriva en gotländsk text till Astrid Lindgrens fina, underbara dikt, Fattig bonddräng. Här är mitt försök. Hoppas jag inte har fördärvat den.

På fotot från vänster: Faddrarna Kalle Lundgren och Annie Sahlsten. Mamma Elin och pappa Alexander med dopbarnet Hilma i famnen. Längst till höger Elins morbror  Kent.

Vi har nio barnbarnsbarn. Jag är 82 år och lite ”skröplig”, så jag har överlämnat dopen av våra barnbarnsbarn till sonen Kent som bara är 60 år. Jag har blivit rädd för att tappa barnen. Kent har låtit mig vara med i dopet och hålla doptalen. Jag har försökt variera doptalen, för det är i regel samma släktingar som är med. Mina tal har också varierat i kvalité, men just det här doptalet tycker jag att jag fick till det. Därför återger jag det här.

Hilma Elna Jenny
Doptal i Dalhems kyrka 21 dec.2024.
Dopet.
Vad handlar det om egentligen? Ja, förr uppfattade många att barnet fick sitt namn vid dopet. Det var något av en namngivningsceremoni. På ett sätt är det ännu det, för Gud kallar barnet vid namn i dopet.
Dopnamnet är alltså viktigt.
Ofta binds släkten samman, när barnet får sina namn från förfäderna. Jag tänker på namnet Hilma. Det var Hilmas morfar Håkans farmor, som hette Hilma
Namnet Elna var det Hilmas far Alexanders mormor som hette.
Namnet Jenny ville du Elin ha med, för att din syster inte fick vara med i det jordiska livet, men på något sätt ändå tillhör familjen.

Så bär då Hilma några av sina förfäders namn och också gener. Jag läste någonstans att man ärver minst 14 generationer bakåt. Tänk vilken enorm blandning av gener.
Så Hilma är en alldeles egen personlighet.
I dopet sammanvävs vi med Jesus Kristus. Han som vann seger över döden och ger oss evigt liv.
Ja, men kan då några ramsor och tre skvättar vatten verkligen betyda så mycket? Så frågade en gång en pappa till barnet. Ofta torkar vi ju dessutom bort vattnet från barnets huvud efter dopet. Vad gör det då för nytta?

Jo, nu är det bra, om någon kunde låna mig en 20 kronors sedel.
Förresten, jag hittade en själv här i lummu.
På den här 20 kronorssedeln ser vi en bild av Astrid Lindgren. Den syns alldeles tydligt. Håller jag upp den mot ljuset ser jag ytterligare en bild av henne.
Jag ser den i vattenstämpeln.
Något liknande är det med dopet.
I Guds ljus syns vattenstämpeln som utförs i dopet den 21 dec. 2024 i Dalhems kyrka.
I Guds ljus syns det att Hilma Elna Jenny tillhör Guds rike.
Nu är det också så, att även om jag skrynklar ihop tjugokronorsedeln så här, så som det ibland händer att vi gör med våra liv, att vi skrynklar till det ibland, så om jag håller upp tjugokronors sedeln mot ljuset igen, så syns vattenstämpeln ändå. Trots att den varit hopskrynklad.
Så är det med dopet också. Vattenstämpeln finns kvar, även om vi krånglar till livet ibland.
Amen
(Doptalet hölls av prosten Sune Österdahl, Hilmas mormors pappa.)

 

I min bok: Mellan himmel och jord har jag skrivit, att Nina Einhorn skrivit boken: Vad hände på väg till Damaskus. Rätt namn ska vara Lena Einhorn. Boken engagerade mig mycket och jag var helt övertygad om att det var Nina Einhorn, som skrivit den. Det var väldigt slarvigt av mig och jag ber verkligen Nina och Lena Einhorn om ursäkt för misstaget. I Talboken som lästes in av Almedalsbiblioteket är det rätt namn. Jag hade, när min bok, Mellan himmel och jord lästes in upptäckt mitt misstag.

Det är dumt av mig att försöka skämta bort mitt misstag och jag menar inte att skämta bort det, men jag kom ändå att tänka på en rolig historia:

Min svärfar och en annan man kom i en diskussion om när en buttlebo var född. Diskussionens vågor stod höga, och det utmynnade i ett gräl om när buttlebon var född. Det gick så långt att de tog kontakt med prosten, som stod för folkbokföringen på den tiden. Det visade sig då att min svärfar hade rätt. Prosten hade sett efter i kyrkoboken.
Då muttrade den andre: De kan sta fail ei bökar u.
(Det kan stå fel i böcker också)

Jag är ett bevis på att så är fallet.
Sune Österdahl

I natt drömde jag om Hajdeby igen.
Jag drömde att jag var tonåring och nyss fått traktorkort. Vi, min kompis Harry och jag, hade varit i Katthammarsvik och sökt efter flickor kvällen innan. Det hade blivit sent innan jag kom hem, och när jag vaknade på morgonen, satt min far och mor och min äldsta syster Gunborg och åt frukost. De var oroliga, för det såg ut som om det skulle bli regn, och höet som var torrt måste under tak, för att inte bli förstört.

”Jag kan ta traktorn och försöka dra ut höblåsarn”, sa jag. ”Vi kan väcka Gösta, min bror. som kan hjälpa mig”. Jag gick upp trappan för att väcka honom, men han var inte där. Sängen var tom. Då mindes jag att han dött strax innan jul. Det var inget annat att göra för mig än att gå ut och starta volvotraktorn, den gamla T 22.an, och försöka dra fram  höblåsarn själv. Vad jag ”äslade” med att få ut den tunga höblåsaren. Ännu svårare var det att få på de stora rören till höblåsarn ensam. När jag äntligen lyckades få allt på plats och skulle blåsa in höet, var det någon som sa: ”Du kan inte blåsa in något hö på loftet här, för gården är ju såld.”

”De jär gutt när de jär gärt”

Det är roligt att få flytta till Buttle över sommaren. Problemet med det är att det finns en del att göra där. Trädgårdsmöblerna, hammocken, städning och uppladdning av traktor- och gräsklipparnas batterier, trädgårdsland m.m. Allt ska ordnas. Nåväl hammocken är redan ute och städningen hjälpte barnen oss med, så det är på gång. Det är bara det att jag vill ha det klart på en gång. Jag har lärt mig att det ska vara 8 grader varmt i jorden förrän man sätter potatis, men i Buttle i dag är det inte ens 8 grader i luften, så jag måste lägga band på mig. Tur i alla fall att jag har en idog hustru. Hon jobbar som bara den.

Gunvor säger att det är mitt motto här i livet. Jag har inget större tålamod. Får jag en uppgift, eller en idé till en blogg måste jag fixa det med det samma. ”De jär gutt, när de jär gärt”.

Biskop Olof Herrlin sa till mig en gång, när jag var för het på gröten: ”Vila på hanen”. – Det är något jag har svårt för. Det skall helst ske på en gång.

Ibland händer det, att Gunvor berömmer mig för att jag inte skjuter upp saker och ting, utan fixar punkteringar och annat jag klarar av med en gång. ”Uppskjut ej till morgondagen vad du kan göra i dag” är väl ett ordspråk.

Ibland skulle jag nog må bra av att ”dra i handbromsen” eller som biskopen sa: ”Vila på hanen”.

Vår son Kent säger ibland: ”Herre, ge mig tålamod, men låt det gå snabbt”.

Foto Wikipedia

Glad Påsk

Jag har ända sen första gången jag fick vara med och fira skärtorsdagsmässa i Visby domkyrka tyckt att det är något speciellt med fastan och påsken. Under ekstatiden gick vi fastemarscher, hade passionspredikningar i hemmen, lindade kläppen i kyrkklockan med halm på dymmelonsdagen o.s.v. Jag levde mig verkligen in i händelserna.
Men så en gång när jag var präst i Östergarn förvånades jag över, att jag inte brydde mig om fastan och påsken. Det var som om jag var likgiltig inför det. På skärtorsdagen när jag hade en mässa på ålderdomshemmet drabbades jag av en fruktansvärd dödsångest. Den höll i sig under Långfredagen och påskafton och delar av Påskdagen. Jag skulle ha en högmässa i Anga kyrka på påskdagen, och jag undrade hur jag skulle klara det. Det var då jag till höger om altaret tyckte mig se Herren i Thorvaldsens gestalt säga till mig: ”Frid vare med dig”. Jag har lärt mig att hjärnan ibland kan spela en spratt och kanske var det ett sådant, men jag blev fri från min dödsångest och fylldes av glädje. Det blev verkligen en Glad Påsk  (En journalist från en av Sveriges största tidningar var med och skrev en artikel om händelsen).

 

Min farmor, vi kallade henne för famm, bodde hemma hos vår familj för det mesta. Det hände att hon åkte till Östergarn någon tid och hälsade på sin dotter Anna. Det här var en sån tid. Antagligen var jag orsaken. Mor hade fött sju barn tidigare och så hade jag också kommit. Gunborg min äldsta syster var femton år och hon hade ett speciellt förhållande till farmor. År 1945 drabbades farmor av stroke som gjorde att hon blev ständigt sängliggande i tolv hela år. Gunborg hade lovat att ta hand om henne och det gjorde hon. Gunborg hjälpte mor med oss småsyskon och med farmor. Jag minns bara farmor som sängliggande. Hon klagade aldrig och hade fin humor.
Brevet Gunborg skrev till farmor var ännu medan farmor var frisk och för tillfället var hos dottern i Östergarn. Fotot av brevet blev inte så lyckat, så jag renskriver det. Det är över 82 år sen och ger en inblick hur vi hade det. Här kommer brevet:

Trosings 5 mars 1943

Kära farmor!
Tack för brevet och kortet jag fick. Famm ska tro att jag fick ett dråpligt brev när jag fyllde år om dagen. Vem ifrån vet jag inte. Jag fick 10 kronor av pappa, samt gratulationskort av några kamrater. Vilket härligt väder vi ha haft, men nu börjar det bli kallt igen, och det är ju inte att undra på för mars är ju en lurig månad. Stjärna har inte kalvat än så vi köper mjölk på mejeriet varannan dag och varannan vid Thimgrens. Famm kan aldrig gissa vem som svarar för att gå efter mjölken vid Thimgrens? Jo det gör allt lille Kapan och Gunnar det. (Ursäkta att jag skrev Kapan jag menar Gösta). Famm ska tro att Sune växer, han börjar redan skratta när vi pratar med honom. Han är så snäll så det är en lust och fröjd att se. Bojan är inte riktigt kurant. Hon är lite förkyld, men annars så är vi ju friska allihop.
Pappa är vid ugnen som vanligt och kardor lär han nog få göra till midsommaren. Levander var här nu en dag och skulle ha tre par och Eriksson kom i går kväll och skulle ha tre par till den 15 mars. Han låg här som han alltid brukar göra. Han fick ligga i famms rum för mamma ligger ännu i kammaren.

Det väntas påök inom släkten. Var säger jag inte. Det var en sak till jag skulle ha talat om, men det får vara för då kan Famm lista ut var i släkten det lilla barnet ska komma. Jag vill inte skvallra.

Hälsa till faster att jag har frågat tant Elin efter Aurens adress, men hon visste den inte. Tant Maria hälsar och tackar för den ståtliga bukett Famm sände till tant Maria.  Hon skulle skriva till Famm, men det är inte säkert att hon minns adressen.
Gullan är nu matmor där uppe, så nu lär det väl bli flott där uppe.
Nej nu får jag snart sluta mina rader för denna gången. Famm ska få läsa mitt roliga (dråpliga) brev när Famm kommer hem. Grabbarna är ute och leker så lång dagen är, hade jag så nära på sagt. Och Bojan, den lilla stultan vill gärna ut hon med. När bussen går är hon kvickt som en skyttel i fönstret och skall se om Famm är med. Hon hälsar till Famm liksom alla vi andra. Hej svejs för denna gången.

                             De hjärtligaste hälsningar från oss alla till eder alla.
                                                                                       Gunborg

(Ni kanske undrar varför det alltid är jag som skriver? Men pappa har inte tid och inte mamma heller.)

De kardor far gjorde för hand på 30- och 40-talen var det mycket arbete med.

”Dagarna är långa, men åren går fort”

Det sa en äldre dam på ålderdomshemmet för 46 år sen, när jag som ny präst hälsade på henne. Hon satt där ensam i sitt rum och såg ut genom fönstret, när hon sa det.

Jag funderar över varför vi så gärna vill, att tiden ska gå fort? Vi, eller i alla fall jag, avskyr att ligga vaken på nätterna timme efter timme och tycker att tiden står nästan stilla. Långtråkigt är ett ord som knappast är positivt. Jag undrar därför, varför vill vi att tiden ska går fort? Vad väntar vi på? Vad längtar vi efter? Varje sekund som går är en sekund närmare vår död? Är det något att stå efter?

När man var barn hände det väl att man längtade efter, jullov och sommarlov, och när man slutat skolan längtade man efter att bli så gammal, att man fick ta körkort. Varför vill man att tiden ska gå fort också när man blivit gammal? Man avskyr även då att ha långtråkigt. Man vill ofta att dagarna och nätterna ska gå fort, men vad väntar vi på? Vad ser vi fram emot?

Jag undrar, om det har med Himlen att göra? Kan det vara så, att hela vårt liv är en skola för ett annat sorts liv, att döden inte är det totala utslocknandet, utan kanske en sorts skolexamen, för att gå vidare till någonting ännu bättre än det jordiska livet?

Ja, jag tror det finns en mening i att vi vill att tiden ska gå fort, och att ingen vill ha ”långtråkigt”.

Det sägs, att tiden går olika fort, och om en far befinner sig i rymden och hans son på jorden, så kan fadern bli yngre än sonen. (Obegripligt för mig, men jag har läst det någonstans, att det är så.)

Däremot är det lätt att förstå att man kan uppleva att tiden går olika fort. Det är stor skillnad på att uppleva tiden om man är väldigt lycklig tillsammans med någon man älskar och att sitta i ett väntrum med ett sjukt barn i väntan på att få komma in till doktorn.

Det finns också ett gammalt uttryck för när man dör. Det sägs att man då ”går ur tiden”. Något av detta upplevde jag, när jag opererades när jag hade cancer. Man visste ingenting om ”tiden” när man var sövd. Man vaknade i samma ”ögonblick” man blev sövd. Jag hade ingen aning om tiden som gått fast det tagit flera timmar.

Det för mina tankar till mötet med Herren. Om vi som tror på att det finns ett liv efter döden ska ligga under torven och vänta på mötet med HONOM kanske i 1000 tals år, eller om vi möter honom i samma ögonblick som vi dör?

För resten, jag har ju själv vid minst tusen begravningsgudstjänster läst vad som står i Johannesevangeliet 11:25 i Bibeln där Jesus säger: ”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör.”

.

Foto Gunvor Österdahl.

Gunvor och jag var i dag och hälsade på Gunvors kusin. ”Gunni” Eklöf, som berättade om väskan, som hon fått av sin mormor Ester Bergvall. Hon i sin tur hade fått den av Hulda Clasén som drunknade, när Titanic sjönk i havet 1912.

Min hustru, Gunvor och Gunni hade samma mormor, Ester Bergvall. Hulda Clasén var Ester Bergvalls moster. Alltså har min hustru Gunvor en ganska nära släkting som följde Titanic i djupet. Gunvor och jag förvånas över att inte Gunvors mamma, Ada någonsin berättade om händelsen.

Jag tar det från början.
Gunvors mormor Ester hade tänkt ta sig till Amerika med nästa Titanic resa. Hon hade skaffat en engelskabok i smyg och samlat in pengar till resan genom att sticka och sälja alstren. Hennes moster, Hulda Clasén som kommit hem från Amerika för att hälsa på, skulle ordna biljetten till Amerika. (Det var enklare att köpa biljetten i Amerika). Esters insamlade pengar gick under tillsammans med Hulda, då Titanic förliste 1912. Bild på Hulda Clasén finns i Vänge kyrka. Minnestavlan är gjord av Bo Bergman, Titanicexpert, som jag spelade badminton ihop med i Hemses A lag.

(Foto Gunvor Österdahl)

Tillsammans med Esters moster Hulda reste också systerdottern, Hulda Veström 14 år från Sallmunds i Vänge. Till höger i bilden. Från en av livbåtarna såg man ett klädbylte som flöt i havet. De tog en båtshake och fick upp klädbyltet, som visade sig vara den fjortonåriga flickan Hulda Veströms döda kropp. Den unga Hulda hade en guldklocka med sig till sin far, som redan var i Amerika. De hittade också en bok bland hennes kläder.

Jag är i alla fall glad att inte Gunvors mormor kom till Amerika, för hur skulle jag ha kunnat hitta Gunvor där?

Bevis för att jag inte hittat på historien.

(Hulda Clasén till vänster i bild och Gunvors mormor, Ester längst till höger.)

Det är snart 45 år sen jag hörde orden. Jag hade en fruktansvärd dödsångest och skämdes för att jag inte hade tillräckligt stark tro.

Vid ett samtal med Sven-Erik Pernler, som varit präst i Svenska kyrkan, men lämnat den och blivit präst i katolska kyrkan, sa jag till honom: (Han var också docent och föreläste vid Uppsala universitet)

”Jag tycker det är underligt, att de jag känner starkast gemenskap med, det är pastorn i Elim församlingen, Per-Olof Sahlberg, pastorn i metodistförsamlingen Sven-Erik Jansson och så Du själv, präst i katolska kyrkan”.

Det var då han svarade: ”Ja – De troende känner igen varandra över samfundsgränserna”.

Naturligtvis tyckte jag om och beundrade alla mina kolleger. De kunde mycket mer än jag. Ove Lundin och Göran Beijer lärde jag mig mycket av under den tid jag var ungdomssekreterare i Visby domkyrkoförsamling.

Jag hade svårt att känna mig riktigt hemma någonstans. Kanske berodde det på att de andra inte visste riktigt var de hade mig. Jag hade inget emot kvinnliga präster. Kunde inte förstå varför de inte kunde få  vara präster. De var ju de första som vittnat om Herren Jesu Kristi uppståndelse. Det som var den viktigaste händelsen för mig under historiens lopp.

Jag minns också biskop Biörns ord till mig, när han försökte trösta mig, när jag läst Lena Einhorns bok: Vad hände på väg till Damaskus”. I Lenas bok framgick det att det fanns ingenting i de romerska skrifterna om att Jesus över huvud taget hade funnits. Då sa biskop Biörn till mig: ”Sune, varför vilar Du inte i kyrkans tradition, (tro)”?

Ett fantastiskt bra råd som jag, med min konstiga personlighet, har så svårt att följa. Kanske har det med min ateistiska bakgrund att göra . Jag måste veta, måste söka efter sanningen.

Min far dog 1967, när jag var 24 år gammal. Hösten 1967 hade jag kommit in på RKU i Sigtuna för att utbildas till  ungdomssekreterare. Där mötte jag fantastiska lärare. Bland andra Erland Olsson, som var rektor för RKU. Han blev något av en ställföreträdande far och senare något av mentor för mig. Han betydde mycket för mig.

Jag förvånades över att Sven-Erik sa så till mig, en ung man fylld av tvivel som längtade efter att kunna tro, att De troende känner igen varandra över samfundsgränserna.