Författare: prostensune

 

Min farmor, vi kallade henne för famm, bodde hemma hos vår familj för det mesta. Det hände att hon åkte till Östergarn någon tid och hälsade på sin dotter Anna. Det här var en sån tid. Antagligen var jag orsaken. Mor hade fött sju barn tidigare och så hade jag också kommit. Gunborg min äldsta syster var femton år och hon hade ett speciellt förhållande till farmor. År 1945 drabbades farmor av stroke som gjorde att hon blev ständigt sängliggande i tolv hela år. Gunborg hade lovat att ta hand om henne och det gjorde hon. Gunborg hjälpte mor med oss småsyskon och med farmor. Jag minns bara farmor som sängliggande. Hon klagade aldrig och hade fin humor.
Brevet Gunborg skrev till farmor var ännu medan farmor var frisk och för tillfället var hos dottern i Östergarn. Fotot av brevet blev inte så lyckat, så jag renskriver det. Det är över 82 år sen och ger en inblick hur vi hade det. Här kommer brevet:

Trosings 5 mars 1943

Kära farmor!
Tack för brevet och kortet jag fick. Famm ska tro att jag fick ett dråpligt brev när jag fyllde år om dagen. Vem ifrån vet jag inte. Jag fick 10 kronor av pappa, samt gratulationskort av några kamrater. Vilket härligt väder vi ha haft, men nu börjar det bli kallt igen, och det är ju inte att undra på för mars är ju en lurig månad. Stjärna har inte kalvat än så vi köper mjölk på mejeriet varannan dag och varannan vid Thimgrens. Famm kan aldrig gissa vem som svarar för att gå efter mjölken vid Thimgrens? Jo det gör allt lille Kapan och Gunnar det. (Ursäkta att jag skrev Kapan jag menar Gösta). Famm ska tro att Sune växer, han börjar redan skratta när vi pratar med honom. Han är så snäll så det är en lust och fröjd att se. Bojan är inte riktigt kurant. Hon är lite förkyld, men annars så är vi ju friska allihop.
Pappa är vid ugnen som vanligt och kardor lär han nog få göra till midsommaren. Levander var här nu en dag och skulle ha tre par och Eriksson kom i går kväll och skulle ha tre par till den 15 mars. Han låg här som han alltid brukar göra. Han fick ligga i famms rum för mamma ligger ännu i kammaren.

Det väntas påök inom släkten. Var säger jag inte. Det var en sak till jag skulle ha talat om, men det får vara för då kan Famm lista ut var i släkten det lilla barnet ska komma. Jag vill inte skvallra.

Hälsa till faster att jag har frågat tant Elin efter Aurens adress, men hon visste den inte. Tant Maria hälsar och tackar för den ståtliga bukett Famm sände till tant Maria.  Hon skulle skriva till Famm, men det är inte säkert att hon minns adressen.
Gullan är nu matmor där uppe, så nu lär det väl bli flott där uppe.
Nej nu får jag snart sluta mina rader för denna gången. Famm ska få läsa mitt roliga (dråpliga) brev när Famm kommer hem. Grabbarna är ute och leker så lång dagen är, hade jag så nära på sagt. Och Bojan, den lilla stultan vill gärna ut hon med. När bussen går är hon kvickt som en skyttel i fönstret och skall se om Famm är med. Hon hälsar till Famm liksom alla vi andra. Hej svejs för denna gången.

                             De hjärtligaste hälsningar från oss alla till eder alla.
                                                                                       Gunborg

(Ni kanske undrar varför det alltid är jag som skriver? Men pappa har inte tid och inte mamma heller.)

De kardor far gjorde för hand på 30- och 40-talen var det mycket arbete med.

”Dagarna är långa, men åren går fort”

Det sa en äldre dam på ålderdomshemmet för 46 år sen, när jag som ny präst hälsade på henne. Hon satt där ensam i sitt rum och såg ut genom fönstret, när hon sa det.

Jag funderar över varför vi så gärna vill, att tiden ska gå fort? Vi, eller i alla fall jag, avskyr att ligga vaken på nätterna timme efter timme och tycker att tiden står nästan stilla. Långtråkigt är ett ord som knappast är positivt. Jag undrar därför, varför vill vi att tiden ska går fort? Vad väntar vi på? Vad längtar vi efter? Varje sekund som går är en sekund närmare vår död? Är det något att stå efter?

När man var barn hände det väl att man längtade efter, jullov och sommarlov, och när man slutat skolan längtade man efter att bli så gammal, att man fick ta körkort. Varför vill man att tiden ska gå fort också när man blivit gammal? Man avskyr även då att ha långtråkigt. Man vill ofta att dagarna och nätterna ska gå fort, men vad väntar vi på? Vad ser vi fram emot?

Jag undrar, om det har med Himlen att göra? Kan det vara så, att hela vårt liv är en skola för ett annat sorts liv, att döden inte är det totala utslocknandet, utan kanske en sorts skolexamen, för att gå vidare till någonting ännu bättre än det jordiska livet?

Ja, jag tror det finns en mening i att vi vill att tiden ska gå fort, och att ingen vill ha ”långtråkigt”.

Det sägs, att tiden går olika fort, och om en far befinner sig i rymden och hans son på jorden, så kan fadern bli yngre än sonen. (Obegripligt för mig, men jag har läst det någonstans, att det är så.)

Däremot är det lätt att förstå att man kan uppleva att tiden går olika fort. Det är stor skillnad på att uppleva tiden om man är väldigt lycklig tillsammans med någon man älskar och att sitta i ett väntrum med ett sjukt barn i väntan på att få komma in till doktorn.

Det finns också ett gammalt uttryck för när man dör. Det sägs att man då ”går ur tiden”. Något av detta upplevde jag, när jag opererades när jag hade cancer. Man visste ingenting om ”tiden” när man var sövd. Man vaknade i samma ”ögonblick” man blev sövd. Jag hade ingen aning om tiden som gått fast det tagit flera timmar.

Det för mina tankar till mötet med Herren. Om vi som tror på att det finns ett liv efter döden ska ligga under torven och vänta på mötet med HONOM kanske i 1000 tals år, eller om vi möter honom i samma ögonblick som vi dör?

För resten, jag har ju själv vid minst tusen begravningsgudstjänster läst vad som står i Johannesevangeliet 11:25 i Bibeln där Jesus säger: ”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör.”

.

Foto Gunvor Österdahl.

Gunvor och jag var i dag och hälsade på Gunvors kusin. ”Gunni” Eklöf, som berättade om väskan, som hon fått av sin mormor Ester Bergvall. Hon i sin tur hade fått den av Hulda Clasén som drunknade, när Titanic sjönk i havet 1912.

Min hustru, Gunvor och Gunni hade samma mormor, Ester Bergvall. Hulda Clasén var Ester Bergvalls moster. Alltså har min hustru Gunvor en ganska nära släkting som följde Titanic i djupet. Gunvor och jag förvånas över att inte Gunvors mamma, Ada någonsin berättade om händelsen.

Jag tar det från början.
Gunvors mormor Ester hade tänkt ta sig till Amerika med nästa Titanic resa. Hon hade skaffat en engelskabok i smyg och samlat in pengar till resan genom att sticka och sälja alstren. Hennes moster, Hulda Clasén som kommit hem från Amerika för att hälsa på, skulle ordna biljetten till Amerika. (Det var enklare att köpa biljetten i Amerika). Esters insamlade pengar gick under tillsammans med Hulda, då Titanic förliste 1912. Bild på Hulda Clasén finns i Vänge kyrka. Minnestavlan är gjord av Bo Bergman, Titanicexpert, som jag spelade badminton ihop med i Hemses A lag.

(Foto Gunvor Österdahl)

Tillsammans med Esters moster Hulda reste också systerdottern, Hulda Veström 14 år från Sallmunds i Vänge. Till höger i bilden. Från en av livbåtarna såg man ett klädbylte som flöt i havet. De tog en båtshake och fick upp klädbyltet, som visade sig vara den fjortonåriga flickan Hulda Veströms döda kropp. Den unga Hulda hade en guldklocka med sig till sin far, som redan var i Amerika. De hittade också en bok bland hennes kläder.

Jag är i alla fall glad att inte Gunvors mormor kom till Amerika, för hur skulle jag ha kunnat hitta Gunvor där?

Bevis för att jag inte hittat på historien.

(Hulda Clasén till vänster i bild och Gunvors mormor, Ester längst till höger.)

Det är snart 45 år sen jag hörde orden. Jag hade en fruktansvärd dödsångest och skämdes för att jag inte hade tillräckligt stark tro.

Vid ett samtal med Sven-Erik Pernler, som varit präst i Svenska kyrkan, men lämnat den och blivit präst i katolska kyrkan, sa jag till honom: (Han var också docent och föreläste vid Uppsala universitet)

”Jag tycker det är underligt, att de jag känner starkast gemenskap med, det är pastorn i Elim församlingen, Per-Olof Sahlberg, pastorn i metodistförsamlingen Sven-Erik Jansson och så Du själv, präst i katolska kyrkan”.

Det var då han svarade: ”Ja – De troende känner igen varandra över samfundsgränserna”.

Naturligtvis tyckte jag om och beundrade alla mina kolleger. De kunde mycket mer än jag. Ove Lundin och Göran Beijer lärde jag mig mycket av under den tid jag var ungdomssekreterare i Visby domkyrkoförsamling.

Jag hade svårt att känna mig riktigt hemma någonstans. Kanske berodde det på att de andra inte visste riktigt var de hade mig. Jag hade inget emot kvinnliga präster. Kunde inte förstå varför de inte kunde få  vara präster. De var ju de första som vittnat om Herren Jesu Kristi uppståndelse. Det som var den viktigaste händelsen för mig under historiens lopp.

Jag minns också biskop Biörns ord till mig, när han försökte trösta mig, när jag läst Lena Einhorns bok: Vad hände på väg till Damaskus”. I Lenas bok framgick det att det fanns ingenting i de romerska skrifterna om att Jesus över huvud taget hade funnits. Då sa biskop Biörn till mig: ”Sune, varför vilar Du inte i kyrkans tradition, (tro)”?

Ett fantastiskt bra råd som jag, med min konstiga personlighet, har så svårt att följa. Kanske har det med min ateistiska bakgrund att göra . Jag måste veta, måste söka efter sanningen.

Min far dog 1967, när jag var 24 år gammal. Hösten 1967 hade jag kommit in på RKU i Sigtuna för att utbildas till  ungdomssekreterare. Där mötte jag fantastiska lärare. Bland andra Erland Olsson, som var rektor för RKU. Han blev något av en ställföreträdande far och senare något av mentor för mig. Han betydde mycket för mig.

Jag förvånades över att Sven-Erik sa så till mig, en ung man fylld av tvivel som längtade efter att kunna tro, att De troende känner igen varandra över samfundsgränserna.

Otäcka upplevelser

(Jag skämtade en gång, när de små böckerrna, de andra ”österdahlarna”, kommit ut, att nu fattas bara ”En död österdahlare – en bra österdahlare.” Jag menade väl då också skämtsamt, att en död österahlare var en bra österdahlare, för då kom det inte ut fler ”fåniga” berättelser från mig. Min skrivklåda gjorde att jag påbörjade ett manus, som säkert aldrig kommer ut. Titeln på den ev. lilla boken blir lite konstig. Kanske passar det inte att skämta om döden. Kanske skulle den i så fall heta ”Min egen förestående död”. Jag har börjat skriva på ett manus, för jag har börjat känna mig gammal och förstår på allvar att tiden närmar sig. Känner ett behov av att i någon mån sammanfatta mitt liv. Det är därför jag kallar det ”Utdrag ur ev. manus”)

—–

Jag föddes som nr åtta i en fattig stor familj av arbetarklass. Nio syskon var vi + far och mor och en ständigt sängliggande farmor, som blivit förlamad i högra sidan efter en stroke. I tolv hela år låg hon ständigt till sängs.

En bra och lycklig uppväxt hade vi och var bortskämda av våra föräldrar. Jag var den blåögda, ängsliga och rädda typen.
I mina tidiga år låg jag hos min far i en gammal utdragssoffa, som stod i köket.
Det hände ibland, när jag låg och skulle somna, att jag drabbades av något konstigt. Det var som om jag föll och föll djupare och djupare ner. Gnistor slog upp omkring mig och det var oerhört ångestfyllt och jag var alltid rädd för att jag skulle uppleva det igen innan jag somnade. Jag berättade det aldrig för någon.                                                                                                               
Man skulle kunna tro, att jag var skrämd och rädd för helvetet, men jag hade aldrig hört talas om något sådant. Vårt hem var fyllt av kärlek och några helvetes predikningar förekom aldrig i hemmet. Det var först nu för några år sen, när jag läste Sven Stolpes bok om Den heliga Birgitta, som jag på allvar blev förskräckt för helvetet.

En annan skrämmande upplevelse hände när jag var i elva års åldern. Det var runt midsommartid. Vi satt far och mor och mina syskon runt bordet vid Hajdeby. Skratten och skämten var höga runt bordet, och det kändes bra. Solen hittade in genom köksfönstret, som var åt norr. Det var ovanligt och hände bara den tiden på året. Det blev ett annorlunda ljus i köket, när solen stod lågt och kunde med sina strålar nå in genom fönstret. Jag kände mig plötsligt lite konstig och upplevde en underlig stämning. Det var som om jag inte var med där vid bordet. Det var som om jag utifrån såg allting på en film, som jag inte var deltagare i. Min far och mor och mina syskon, allt var liksom främmande. Nu när jag blivit gammal och läst om såna där ”Nära döden upplevelser” har jag börjat fundera över, om det kan ha varit något liknande jag upplevde. Det var obehagligt, och jag ville känna mig som vanligt igen.

Det har också förekommit, att jag tänkt på att det är något fel på min hjärna, eftersom jag upplever så konstiga saker ibland.

Ända sen jag var barn har jag varit konflikträdd.                  
 Vill att alla ska ha det bra och vara lyckliga och glada. Man skulle kunna tro, att det är viktigt för mig att vara i centrum och synas och höras mest, men det stämmer inte riktigt. Utan att ha blivit ombedd har det varit viktigt för mig att folk i min närhet skulle trivas. Därför har jag försökt vara glad, berättat någon ”rolig” historia för att det skulle bli en glad och fin stämning. Hade jag då fått igång dem alla, så att de pratade och hade det trivsamt, drog jag mig gärna undan och var ganska tyst.

På tal om roliga historier sa Anneli,   vår dotter, hon som ritat gubbarna i de andra ”österdahlarna” skämtsamt, när jag för en tid sen berättade en ”rolig” historia:
”Vi har hört den förr, och den var inte ens rolig första gången vi hörde den”.

—–

---

I morgon är det askonsdag och fastan inleds. Fastan håller på till påskdagen, då det i kyrkan berättas om, att Herren Jesus segrat över döden.
Under fastan försöker jag avstå från att dricka vin. Det är inte bara ur religiös synpunkt, utan också för att ha koll på att om man vill, så kan man avstå utan problem.
Jag tycker också det är roligt att skriva min blogg, men kanske tycker jag, att det blivit för roligt, och att jag på något sätt blivit beroende av att skriva. Det är möjligt, att jag inte skriver något under fastan. Tid för eftertanke.

konflikt med sockerbruket.

Buttle stenbrott för några år sen. Foto: Gunvor Österdahl.

Trots att jag varit konflikträdd har jag hamnat i väldiga konflikter. Kanske av dumhet. Jag minns, när jag i tjugo årsåldern arbetade i stenbrottet i Buttle och slog sönder sten med en slägga. Jag hade tidigare arbetat på länsmejeriet i Visby, men av någon anledning slutat där och börjat i stenbrottet i Buttle. Jag fick då höra något konstigt av de, som arbetade där. Han, som var fackets ordförande och   ibland hade sin arbetsplats i Visby istället för Roma, fick traktamente för att han hade två arbetsplatser.

Arbetarna som jobbade i Roma sockerbruk på vinterhalvåret och i Buttle stenbrott under sommarhalvåret fick inga traktamenten. Jag undrade, varför de inte fick något traktamente. De sa, att de styrande på sockerbruket sagt att de hållit för långa raster, och därför fick de inget traktamente. Arbetsgivarna löste det på det sättet, att de sa upp dem på sockerbruket ena dagen och anställde dem vid stenbrottet nästa dag. Ung o dum som jag var förstod jag, att så fick det inte gå till. Jag hörde med min fackförening, Handels, som jag var med i från tiden  vid mejeriet. De lovade stödja mig. Jag drog i gång något av en konflikt mellan oss som arbetade i stenbrottet och sockerbruket.

Tog kontakt med arbetsgivarna i sockerbruket och fick blankt nej. Av ordföranden i arbetarnas i sockerbrukets ordförande fick jag reda på, att jag hade 14 dagars uppsägningstid. Jag skrev många brev om det hela. Till slut blev jag kallad till ett möte med styrelsen från Skåne, som ägde Roma sockerbruk. Jag minns, att rummet vi satt i på Roma sockerbruk hade fina sammetsmöbler.

Jag var arbetsklädd och kände mig mycket dum. Dessutom kom jag in på fel ställe i dagordningen och gjorde bort mig ordentligt.

Efter det att jag slutat jobba i stenbrottet och börjat studera fick jag höra, att jag haft rätt, men att de la ner stenbrottet i Buttle. Jag kände mig skyldig.
Det påminner om historien om läkaren som sa, att operationen lyckades, men patienten dog.
Till mina barn har jag sagt, att jag skämdes väldigt, för att jag la mig i det där med den konstiga uppsägningen och rätten till traktamenten i stenbrottet. Jag hade inte med det att göra, så jag avrådde mina barn för att ge sig på något sånt.
Ändå blev jag väldigt glad, när sonen sa: ”Varför skäms du pappa? Det betyder ju bara att du drevs av ett väldig rättspatos.”l

Anledningen till att jag slutade på länsmejeriet.

Anledningen till att jag slutade vid länsmejeriet, där jag jobbade några år var följande: Efter några månaders arbete fick jag mer och mer förtroende och blev mer självständig i arbetet. Mejeristerna litade på att jag gjorde mitt arbete, utan att de hela tiden stod över mig.
En dag fick jag t.o.m ett något roligare arbete än att plocka flaskor, diska och vara i skummjölkstappen. Jag skulle få köra ut mjölk och andra mejerivaror till butikerna i stan. Det blev problem. Jag har ett väldigt dåligt lokalsinne. (Jag hittar bättre på himlavalvet än i Visby.) Det medförde att jag fick köra långa omvägar förrän jag hittade affärerna jag skulle till. Affärerna fick varorna alldeles för sent och jag fick bara köra en dag. En annan som hittade i stan fick överta uppgiften.
Nåväl, det var bara in i mejeriet och börja med disken, flasktappen, skummjölken och annat inomhusarbete igen.

Jag tyckte om att jobba. Slet som   
en hund. Det upptäcktes av andra        
som kommit efter med arbetet. Jag fick gå ner i källaren på ostlagret och hjälpa dem komma i fatt med arbetet.
En dag hade det börjat en alldeles ny mejerist på mejeriet som kommit in från ett mejeri, som lagts ner på landsbygden.
Mellan kl.06-08 hade jag den dagen varit på ostlagret och spritat ost. Jag tyckte som sagt att det var roligt att jobba och var lite stolt över att kunna hjälpa dem att komma i fatt. Kl.08.00 möttes jag av den ”nye” mejeristen, som inte kände till mig. Han sa: ”Va har du gjort i källaren? Du har bara hållit dig undan och inte gjort ett dugg!”                                                      
Jag såg honom djupt i ögonen
men sa ingenting utan gick direkt upp till disponenten och sa upp mig. Han försökte övertala mig att fortsätta, men jag var så sårad och stolt som en tupp, så jag slutade på mejeriet och fick jobb i stenbrottet i Buttle.

Stoltheten kan ställa till det. Jag läste om en som de kallade för tuppen. När någon frågade varför de kallade honom för Tuppen                         
svarade de: ”Allt han säger är galet”.

Utdrag ur ”Manuset En död österdahlare-en bra österdahlare.”

Den lilla boken kommer nog aldrig ut, men i mitt påbörjade manus har jag undrat om det bara är tillfälligheter i vissa händelser under mitt liv som ägt rum, eller om jag fått hjälp uppifrån.

1.Jag hade nyss blivit färdig i Sigtuna med min ungdomssekretareutbildning och blivit anställd i Visby Domkyrkoförsamling som ungdomssekreterare 1968. Då blev jag vald att representera domkyrkoförsamlingen i något som jag tror kallades Visby ekumeniska söndagsskolråd.
Första mötet jag var med på fanns representanter från de olika samfunden. Jag kände mig dum och hade just inte varit i sådana sammanhang förut. Det blev en pinsam stämning i lokalen, för de olika samfunden började beskylla varandra för att de stal barn från varandra.
Ordföranden la ifrån sig klubban, kassören smällde igen kassaboken och sa, att han ville lämna sitt uppdrag. En av deltagarna riktade blicken på mig och sa, att någon måste förlora, eller hur Österdahl? Jag kände mig helt vilsen, ville helst krypa under bordet och gömma mig och hade ingen aning om vad jag skulle svara. Då sa jag plötsligt: ”Jag hoppas att det blir Satan”.

Ordföranden fattade åter sin klubba och kassaförvaltaren öppnade sin kassabok och det blev ett fint sammanträde resten av mötet. (Jag vet ännu inte vad jag fick svaret ifrån. Kände mig helt tom, när jag fick frågan.)

2. Göken.
Det hände när jag hade en friluftsgudstjänst vid en gökotta i ett änge i Eksta. Det hade inte hörts något av göken, men när jag av slutade predikan med att säga: ”Låt oss nu såsom göken lovsjunga vår Skapare”. Innan jag hann säga något mera, gol göken. Några trodde att jag haft med en bandspelare, men det hade jag inte. Det märkliga var också, att när jag hade en liknande friluftsgudstjänst tio år senare sa jag, att för tio år sen sa jag att som avslutning på predikan, låt oss nu så som  göken lovsjunga vår Skapare och att göken då hade galit, men det kan vi väl inte hoppas på i år, men vad hände? Jo. Göken gol då också.

3. Pingstkyrkan i Levide.
Jag satt ute på gräsklippan på Eksta prästgårdstomt. Gunvor kom ut till mig och sa, att föreståndaren för Pingstkyrkan i Levide var i telefon och ville tala med mig. Jag gick till telefonen och han sa, att han ville tala om ordningen för vår gudstjänst vi skulle ha på kvällen. Klockan var 19.00 och gudstjänsten skulle vara kl.19.30. Jag hade totalt glömt bort att jag skulle dit. Jag slängde på mig prästskjortan och for i väg.  På vägen dit funderade jag över vad jag skulle predika om. Jag tar det där med kallelsen, tänkte jag. Det kan jag i alla fall lite om. Det blev min tur att predika och jag sa, att det där med kallelsen, det tror somliga att det räcker med att man bara säger ja en gång, såsom 25 februari 1945 då sa jag ja till Jesus. Jag tror inte det är så enkelt att man bara behöver säga ja till Jesus en gång, utan att vi måste säga ja till Jesus varje dag, när han ber oss göra hans vilja.
Föreståndaren bleknade och jag tänkte: ”Nu har jag gjort bort mig, nu får jag aldrig mer komma tillbaka och predika i Pingstkyrkan.
Efter gudstjänstens slut kom föreståndaren fram till mig och sa: ”Hur kunde du veta, att det var just den dagen jag sa JA till Jesus.? (Det hade jag ingen aning om. Jag hade bara huggit till med ett datum och ett årtal.)

4.låg på knä för prästen,
Vid en vigsel med efterföljande bröllopsfest hände att en bror till brudgummen hånade (skämtade med) brudgummen för att han fallit på knä inför prästen. Jag kände mig lite sårad, för det var ju inte mig han knäfallit för.  Nu hade de ansvariga för bröllopet bett mig, att jag skulle avsluta bröllopsmiddagen med att läsa Gustaf Larssons dikt Tro. Dikten är på gutamål och börjar med orden: Har Du tro sum jär stark, fallar haugmaud pa knei… (Har du tro som är stark faller högmod på knä.                                                                                  

5.Regnbågen
Det var när jag var ny som kyrkoherde i Bunge pastorat och bodde på Fårö. Jag hade haft mycket att göra och var väldigt trött. Jag hade fått i uppdrag att just den kvällen vara med vid spridandet av aska i havet efter en avliden. Det skulle ske vid Lauters horn. Jag kom dit vid utsatt tid, men hittade inga anhöriga. Jag ringde till dem och undrade vad som hade hänt.
Jag hade tagit fel på plats. Det skulle inte vara vid Lauters horn utan vid Lauters fiskeläge. Det regnade väldeliga den kvällen och jag var inte på bästa humör. De anhöriga hade lånat en liten båt, som vi åkte ut med. Jag hällde ut askan efter den avlidne ur påsen och kom att tänka på, att jag borde väl säga något, helst hålla en liten andakt. Jag kom inte på något utan läste psalmen 256:”Var inte rädd, det finns ett hemligt tecken” När jag hade läst färdigt slutade det att regna. Solen strålade och en fantastisk fin regnbåge visade sig. Jag tänkte: ”Det där förtjänade jag inte”.

6 Östergarns prästgårdspark
Det var en fantastiskt fin septemberkväll. Vi hade haft gäster och jag hade druckit några glas vin. När gästerna hade gått gick jag ut i prästgårdsparken. Det var stjärnklart och tusentals stjärnor och några planeter strålade mot mig. Jag kände mig lycklig och upprymd och sa till Gud: ”Herre om Du nu finns, kan Du inte ge mig ett tecken”. Då hörde jag en röst inom mig som sa: ”Duger inte det här? ”.

7 Första hjärtinfarkten
Jag hade i början på 1980 talet just kommit hem från sjukhuset för en misstänkt hjärtinfarkt. De hittade ingen utan de trodde att det var psykosomatiskt. (Det visade sig dock när jag fick min andra hjärtinfarkt långt senare och kom till sjukhuset på Karolinska, att de sa att jag haft en tidigare hjärtinfarkt där blodet tagit nya vägar, men att den läkt ändå bra.)

Vid min första infarkt som man inte trodde på hade jag en väldig dödsångest, när jag kom hem från sjukhuset. Jag gick in till min expedition i prästgården, för att inte visa hur rädd jag var. Jag slog upp psalmboken på måfå och får upp psalm 572.
1.
Ängsliga hjärta, upp ur din dvala!
Glömmer du alldeles bort vad du har:
Frälsarens vänskap,
nåd och gemenskap.
Ännu han lever och är den han var.

Tillfälligheter? Kanske? Men märkligt är det.
(Några andra ”oförklarliga” händelser har jag också upplevt under mitt liv, men det får jag berätta om en annan gång)

1915. Gustaf Österdahl gjorde militärtjänst vid Kustartilleriet i Fårösund. Han var en duktig skytt, innehade guldmärket. Det berättas att han blev gråhårig över en natt. Han var på en båt som bogserade ett mål för övningsskjutning från land. Problemet var att man tog fel på målet från land och sköt på bogserbåten som Gustaf var med på.
      Gustaf var vid ett tillfälle på permission hemma vid Trosings i Gammelgarn. Då fick de höra stora skrällar. Gustafs mor trodde det var åska, men Gustaf förstod att kriget hade kommit och tog därför sitt gevär och cyklade mot Östergarn och Herrvik, där striden stod mellan ryska skepp och tyska minutläggaren Albatross. Albatross gick på land. Många var skadade och döda. Gustaf var med och såg händelsen.

Min far, Gustaf föddes 1891 och var 52 år när jag föddes.  Det hände att han ibland berättade om vad han hade varit med om, men var annars en tystlåten person. Han gjorde lumpen och låg under första världskriget på Kustartilleriet i Fårösund. Det hette inte KA 3 då, utan hade ett annat namn. Jag har funderat på hur han kom till Fårösund från Trosings. Cyklade han hela vägen? Åkte han tåg från Roma?

Gunvor och jag kom att fundera över alla Buttlebor, som levde när hon var barn. Hon reflekterade över att de alla var döda nu. Det var då jag kom att tänka på, när min far var sjuk i cancer och mor berättade, att någon av hans arbetskamrater hade dött. Då sa far: ”Det är vår tur nu”. Far dog vid sjuttiofem år ålder 1967 och min mor dog i cancer vid sextiofem års ålder  1969.

Gunvor är 78 år och jag har fyllt 82 år. I Psaltarens 90 psalm vers 10 i bibeln står det: ”Vårt liv varar sjuttio år eller åttio år, om det blir långt….”, så visst är det: Vår tur nu. Det går inte att förneka.
Visst skulle vi gärna vilja vara med och se och följa våra barnbarnsbarn och se hur det går för dem i livet, men vi får vara glada över att fått vara med så här länge och fått se alla nio av våra barnbarnsbarn.

Jag skojade och sa till Mart Marend, som hjälpt mig att ge ut böckerna, Kyrkohistorier eller en glad österdahlare, En glad pensionär eller en gammal österdahlare och En sjuk österdahlare, att nu fattas bara: En död österdahlare-en bra österdahlare. De andra böckerna i ”dassformat”, avsedda att läsas på toaletten passar inte så bra med En död österdahlare-en bra österdahlare. Det känns konstigt att skämta om sin egen förestående död. Jag har påbörjat skriva på den, för Mart sa skämtsamt att jag måste lämna in manuset i god tid, om han skulle ge ut den.

Jag har tyvärr en förmåga att ta ut svårigheter i förtid. Det rör sig mycket om döden i mina tankar nu. Gamla minnen från barn och ungdomstiden lyser i klarare ljus än förut. Håller jag på att för mig själv sammanfatta mitt liv?

Det låter lite tråkigt, att tala för mycket om döden. Så, Lev så länge ni lever.

(Gratisfoto från nätet)
30 juni 1954 skulle det bli total solförmörkelse över södra delarna av Gotland. Vid Hajdeby i Kräklingbo på Gotland skulle solförmörkelsen inte bli riktigt t0tal, men nästan.

Man fick inte se på solen med blotta ögat, utan man måste sota glas och se på solen genom det. Vi, alla barn vid Hajdeby, såg fram emot solförmörkelsen. Jag var elva år och min syster Bojan var fjorton år. Vi alla syskon sotade glas, så vi var beredda att se solförmörkelsen. Bojan hade fått en ny klänning av mor o far till sin skolavslutning i sjunde klass. I sin iver fick hon ett litet hål i sin klänning, när vi höll på med sotningen av glasen.

Vi var alla mycket spända inför solförmörkelsen. Vi cyklade upp till Torsburgen, (för att komma närmare solen?) eller för att om möjligt se bättre.

Det var något spöklikt och dolskt över Torsburgen, när det började mörkna mitt på dagen. Fåglarna började kvittra och trodde det var kväll. Det blev nästan helt mörkt och jag tror vi alla tyckte det var skönt, när solen kom tillbaka. Jag undrar, om vi genom de sotade glasen såg något av solen. Jag tycker, jag minns att det var mulet just när förmörkelsen var.

Ett annat tillfälle vid en solförmörkelse var när jag var präst och bodde i Östergarns prästgård. Någon gång mellan 1996 -2000 tror jag det var.

Det skulle vara en ringformad solförmörkelse och jag skulle senare på dagen viga ett par vid S:t Olofsholm. Jag lånade en svetsskärm av min bror och lyckades få en bild på solförmörkelsen genom svetsskärmen med den tidens digitalkamera. Bilden sparades på stora disketter, som jag tyvärr inte kan se i dag.

Bilden av solen såg då ut som en vigselring. Jag drog ut bilden och gav brudparet den och betonade vigselringens betydelse i mitt vigseltal. Jag tror jag avslöt mitt vigseltal med att säga: ”Er vigsel är så viktig, att man t.o.m. kan se er vigselring på himlavalvet.”

Kanske formulerade jag det inte riktigt så, men tyvärr har jag inte vigseltalet sparat och inte heller fotot, som var sparat på en stor diskett. Jag hoppas att deras äktenskap har hållit och att någon av dem tar kontakt med mig, för det skulle vara roligt att få se fotot och vad jag egentligen skrev i mitt vigseltal.

(Fotot hämtat från nätet, eftersom jag inte får tag i mitt eget foto)