Min tid är ute

Min tid är ute.

I dryga sju år var jag anställd som ungdomssekreterare i Visby Domkyrkoförsamling. I församlingen var då en intensiv barn och ungdomsverksamhet. Jag hade slutat min tjänst och började läsa till präst. Efter ett terminsuppehåll i studierna blev jag inbjuden till Visborgkskyrkan, för att samtala om ungdoms-verksamheten. Jag hade väl en åsikt, men blev tillrättavisad av en studiekamrat som sa: ”Din tid är ute, Sune” Jag blev sårad förstås, men har i efterhand förstått, att han hade helt rätt. Jag hade ju slutat min tjänst och det var dags att lämna över till någon annan.

Någonting av detta har åter drabbats mig. Jag slutade min tjänst som kyrkoherde och gick i pension år 2005.Ändå har jag lagt mig i kyrkans arbete och haft mina funderingar om saker och ting. Säkert har jag också sårat någon med mina åsikter. Det ber jag om ursäkt för. Någon annan har ansvaret nu.

Det är bara det, att jag hela tiden får arbeta med min tro. Den går liksom inte i pension. Vid ett tillfälle fick jag ett mycket gott råd av biskop Biörn, då han sa: ”Varför vilar Du, Sune, inte i kyrkans tro?”
Jag försöker och försöker, men det är som jag måste veta om Gud finns eller inte. Trots många gudsupplevelser jag fått och särskilt, när jag hade det som svårast, när min dödsångest lyste om mig. I efterhand har jag förstått, att jag då upplevde att Gud var mig som närmast. Jag hade ständigt kontakt med Herren. Den var kanske trots att den tiden var fruktansvärd hemsk, så var det kanske en välsignad tid, en tid med närheten till Kristus, som jag ibland kan sakna.

Varför drabbas jag så lätt av tvivel? Trots mina gudsupplevelser och syner, när det går om en tid så kommer tvivlen. Var det inte bara en dröm? En inbillning?

Jag tror, att jag söker sanningen. Just nu läser jag en bok av Harry Blomberg: Det brinner i sjön.  Huvudpersonen, Lars, är i grunden en duktig botanist, som gett ut en doktorsavhandling. Han har valt att bli präst, men har egentligen ingen tro. Han längtar tillbaka till sitt vetenskapliga arbete om alla blommor och växter. Han får i uppdrag att tillsammans med några fransmän visa på Lapplands växter och kultur. Lars säger vid ett tillfälle: ”En svensk lärd har sagt, att man skall söka sanningen även om den leder till helvetets portar”.

Helvetet är för mig att det inte finns någon Gud, att vårt liv är meningslöst, att själva livet är totalt utan mål och att vi blivit till av en slump genom konstiga processer i stjärnorna.

Ja, är detta sanningen måste jag acceptera den. Då finns inget hopp om en Himmel där vi kan träffa våra kära och nära igen.

”Fel”? Frågar Jean (en av fransmännen). ”Han har ju formulerat den förutsättningslösa forskningens princip alldeles förträffligt.”

Lars svarar: ”Ja, men sanningen leder aldrig till helvetet, utan till dess motsats.”

Det påminner mig om när biskop Martin Lönnebo på TV satt på Heta stolen och besvarade frågor.
En ung man sa: ”Jag tror inte på Gud. Hur ska det gå för mig på Domens dag?”
Biskop Martin sa: ”Håll fast vid ditt sökande efter sanning, för den som söker sanningen hamnar alltid i Jesu armar.”

Jag har nu under några år försökt läsa bibeln igen, för att bli stärkt i min tro. Jag fick problem med Josua, när han erövrade Kanaan. Det var otur för mig, att när jag läste om detta, så gick Putin med sina stridsvagnar in i Ukraina. Jag fann tyvärr likheter även om händelserna ägde rum med drygt 3000 år emellan.

Det innebar att jag lämnade bibelläsandet, men har nu tagit upp det igen.

 1982 gav Skeab/Verbum ut min lilla bok: Längtan efter tro.
Det är möjligt att jag drabbades av hybris. Trodde att jag var något, eftersom de gav ut min bok. Jag har nu förstått, att jag är ingenting, men är inte särskilt deprimerad för det. Jag tror, det är många som drabbas av denna insikt. Det gör ingenting, för jag lutar mig mot Paulus ord när han säger i första Korintierbrevet 15: 10. Men genom Guds nåd är jag vad jag är. (Fortsättningen på meningen gäller däremot inte mig)

Längtan efter tro är något av ett Gudsbevis, tror jag. Denna längtan, detta sökande efter Gud finns nog hos alla människor, inbyggda i själva skapelsen. Jag blev så glad, när biskop Martin skrev vid ett tillfälle, att denna längtan, detta sökande är mycket viktigt. (kanske skrev han inte riktigt så, men andemeningen var den samma).

Min tid är ute.
Ja, det börjar kännas lite så. Det gäller också mitt bloggskrivande. Jag har visserligen betalt det här året också för att få skriva min blogg, så vi får se hur det blir med skrivandet i fortsättningen. Kanske gör jag ett uppehåll, en Time Out, som någon känd person sa. Gunvor sa visserligen att jag ser gladast ut när jag skriver min blogg. Det är som terapi för mig, att få ur mig alla mina tankar och funderingar. Jag blev aldrig så populär som Dagny, hon fick miljontals följare. Under de fem åren jag haft prostensunes.blog  har det varit 46210 visningar  och 25836 besökare. Även om det är långt till Dagnys siffror, så är jag glad över resultatet.

Tack alla ni som läst min blogg. Trots att jag kommit underfund med att jag inte är någonting, så är jag mycket glad över all den kärlek som visats mig under mitt liv. Naturligtvis har jag också mött de som inte tyckt om mig.

Ett av de finaste minnen jag fått uppleva var vid Min sista högmässa i Eksta kyrka Kyndelsmässodagen 2018, då kyrkan var fylld med folk. Jag möttes då av enorm kärlek som strömmade mot mig och min familj.

Männniskor jag mött- Arne Ekman

(Foto från Wikipedia)

Arne Ekman föddes 20 augusti 1945 och dog 28 mars 2025. Jag fick reda på det några dagar efter hans död. Jag blev ledsen. Det var bara någon vecka sen jag pratat med honom i telefon om något ”konstigt” på himlavalvet.

När jag fick reda på att han dött gick jag ut på tomten här i Buttle. Det var stjärnklart. Jag såg stora och lilla Björn, Cassiopeia, Norra Kronan, Jupiter, Mars och Saturnus och anade lite av Andromedagalaxen. och många andra stjärnor. Jag misstänkte att jag såg stjärnan Spica i nordöst nere vid horisonten. Jag var inte säker och tänkte, att det skall jag ringa Arne och fråga om det är möjligt att Spica är uppe så här tidigt på året.
Då kom jag på att det gick ju inte att ringa till honom längre. Jag kände en väldig saknad och sorg. Arne var min vän. Vi hade astronomiintresset gemensamt. Han var proffs och jag amatör på området. Han hade forskat om avlägsna galaxer och jag var i det närmaste självlärd.

Vi hade mötts på Uppsala observatoriet 1976 där han var guide och visade oss Saturnus med sina ringar i teleskopet. Jag var mycket imponerad och vi upptäckte att vi var gotlänningar båda och fick bra kontakt.

Arne berättade för mig, att trots att Venus har olika faser, så är det ingen större skillnad på ljusstyrkan, för när Venus är full är den som längst bort, och när den är som en skära är den som närmast jorden. (Hoppas jag kommer ihåg rätt, så att jag inte missförstått Arne.)

Arne lät mig aldrig känna, att jag var honom underlägsen, när det gällde astronomi. Han lyssnade på mig när jag sa, att planeten såg ut att ligga några decimeter från den och den stjärnan på himlavalvet, (Vi hade inte samma mått. Jag räknade cm och decimeter. Han pratade om grader.)

Arne hjälpte mig att få bilder från rymden av planeter, nebulosor och vintergatans galax m.m. Jag gjorde ett bildband med hjälp av hans bilder och var ute på en del platser och visade det. Jag hade fått ut boken ”Längtan efter tro”. på Skeab/Verbums förlag 1982 och tog kontakt med förlaget, för att se om de ville ha mitt bildband. Så jag åkte upp och visade det och mannen som såg det var artig och sa berömmande ord om det, men bildbandens tid var ute. Det fanns andra och bättre hjälpmedel.

Arne hade också en fin humor. Han berättade om, när han av Gotlands nation fick i uppdrag att hämta den äldste Gotlands nationsmedlemmen på centralstationen till en fest de skulle ha . Han blev då av sina kamrater utsatt för s.k. practical joke . Han fick hämta ut ett skelett ur en av boxarna på stationen och sedan gå med skellettet till Gotlands nation och sitta bredvid skelettet på festen.

I september i fjol sas det i tidningar och TV, att man skulle kunna se en nova i stjärnbilden Norra Kronan. Man hade sett novan på 1940-talet någon gång, och nu hade man räknat ut att man skulle kunna se den på nytt. Jag tittade här i Buttle varenda kväll och ringde Arne ofta och rapporterade, att jag inte kunde se någon nova. Han sa då, att den skulle visa sig i närheten av stjärnan Beta. (Stjärnorna i Norra Kronan har namn efter det grekiska alfabetet, Alfa, Beta, Gamma, Delta o.s.v.) Tyvärr fick jag aldrig se någon Nova i Norra Kronan. Arne kunde konstatera att Novan uteblivit. Man hade räknat fel.

Vi pratade även om ”Betlehemstjärnan”, som man kunde uppleva till jul för något år sen. Många tror att Betlehemsstjärnan består av en konjunktion mellan Jupiter och Saturnus, som inträffade år sju före Kristus. Arne berättade att ”De vise männens” väg till Jerusalem gjorde att stjärnan försvann för dem, men att den blev synlig igen. (Jag förstod nog inte riktigt, så jag kan ha missuppfattat det.)

Arne var ute på olika platser på Gotland och berättade om rymden. Bland andra platser, så var han på Albatrossmuseet i Herrvik och berättade. Där jag var med och lyssnade på honom.

Jag föreslog honom, att vi skulle göra ett program tillsammans om rymden. Han med all sin kunskap om rymden och jag med en tolkning av skapelseberättelsen ur teologisk synvinkel. Han var positiv till idén, men det blev inget av det.

Jag minns Arne som en god kamrat, en glad och vänlig själ. Jag saknar honom och det är som att det inte är lika roligt med stjärnhimlen längre. Det är inte längre någon som vill höra på mina funderingar.

Martins dikt till Gunnar

Gunvor städade på loftet. Där hittade hon bland mycket annat, dikter av broder Martin, som dog 2002. I dag låter jag Martin i min blogg berätta sin dikt om broder Gunnars liv.

  1. Till broder Gunnar 60 år
    Du några minnen av mig får.
    Minns du stugan uti dalen
    gamla dasset vid kanalen.

2.Stora stenen bort mot brunnen
bakom den var man försvunnen.
Lessen sårk snart kommer fram
gråta ut han får hos ”Famm”.

3.Nostalgisk bild av barndomsår
I ögonvrån, man får en tår.
När man uti dalen ser,
det gamla hemmet ramla ner.

4.Nio år jag tror du var
Hajdeby då köper far.
Gammal gård där vi ska bo
belägen uti Kräklingbo.

5.Några år i skolan nu,
minns jag rätt så var det sju.
Sen så börjar livets vår
ungdomstid som fort förgår.

6.På den tiden en filur.
Än i dag så minns jag hur
Knappen, den av dig isydde
vackert grön, din byxa prydde.

7.Minns du när en kväll, en vår
vi två flickor följa får
cykla med den smala vägen
minns du var den var belägen?

8.Mejeri och skånske Anders.
Bad du honom dra åt fanders?
I alla fall tog jobbet slut
och det blir att flytta ut.

9.Nu till Karlsborg färden går
jobb på mejeri nåt år.
Du får berätta hur det var
kanske livets glada dar.

10.Nu det stundar andra tider
kavallerist blir man omsider.
Ont i ändan av att ride
hemska plågor får du lide.

 11.Och du till befälet sa:
”Jag kan int site pa hästen ja”.
Han dig inte alls förstår
att vägra order, ej man får.

12.Så det var kanske bästa kuren
när åtta dar, du får i buren.
Då hinner såren läka ut
och det känns bättre i ditt slut.

13.Hört att 66 kanonen
kom tillbaks från permissionen
utan både skor och tänder-
Tja. Det är väl sånt som händer.

14.Tiden läker alla sår.
Snart så har det gått ett år.
Du till Karlsborg återvänder
och det är väl nu det händer.

15.Fröken Eriksson i baren,
hon är allt en liten rar en.
Frågar väl i fall du får?
och så går det som det går.

16.Slut på glada ungkarlsåren.
Flickan rundare till våren
och till pingsten har du gett
löftet till Elisabeth.

  1. Egen lägenhet ni har
    snart så blir ni mor och far.
    Till Thomas döptes snart er son.
    Var fick du Lumumba från?

18.Ni till skövde snart ska ”flytte”
Var det mejeri du bytte?
Fastighetsskötare i Skövde
EPA varhus behövde.

  1. Så det blir att sadla om
    och jag tror att rätt du kom,
    för visst är det vad du vill
    Fixa allt och lite till.

20.Året är nu sextitre
och då kommer det en tjej.
Ja visst var det jättebra
hennes namn blir Annicka.

 

  1. Varje sommar återvänder
    broder Gunnar och vad händer.
    Hjälpa till att bärga hö
    och nåt dopp i Östersjö.

22.Nu mot Halmstad ställes färden
och det blir din plats i världen
där ni eget hus ska bygga
Snart är era ungar ”flygga”

23.Nu du egna barnbarn har
och är ”moffar” och ”faffar”.
Tror att dessa ungar känner
er som sina bästa vänner.

24.Något eget vill ni ha.
helst vid Hajbi ska de va.
Byggnadsnämnden är burdus.
Där byggs inga fritidshus.

25.Liten stuga kom ni över.
Var finns platsen ni behöver?
Någonstans vid Hemmungsvägen
liten stuga är belägen.

26.Bygger väl ihop dom två
det blir mycket bättre så.
Aldrig får man som man vill
får blott ligga strax intill.

27.Om jag känner till dig rätt
fixar du på något sätt.
Så ni får det, som ni vill
och jag önskar ”Lycka till”.

Martin.

Bettan 50 år.

Gunvor städar på loftet i Buttle. Hittar intressanta gamla saker, som jag får gå igenom. Bland mycket annat broder Martins dikt till syster Bettan, när hon fyllde 50 år. Jag återger den här. Den har sina poänger.

Bettan 50 år. (Hyllningsdikt av Martin Österdahl 1996)

Bettan, Lisbeth Hilma Gerda
Grattis på din högtidsdag
Alla namnen kan va värda
var sin ros det tycker jag.

50 år Du nu har hunnit
alltid har Du håll i gång.
Många segrar Har Du vunnit
och förlorat i pingpong.

Uti skolan ska man lära
tala andras tungomål
Att med engelska besvär ha
överläts till din idol

Du hos Danielssons fick pröva
på att jobba i affär.
Knappt ett år där fick Du öva.
Sen det av till Klinte bär.

Som kassörska uti konsum
satt Du där i några år.
Men det är ju skönt att, öms om
Nu Du jobb hos posten får.

Lägenhet Du bor i Klinte
Egen bil, I  3102.
Högerstyrd, det är den inte.
Du får byta den mot en blå.

Åren går och Du skall finna
dina drömmars ideal.
Han har dock en annan kvinna
Du vann detta kvinnoval.

Köper in dig hos Tage
Svanborgs taxi u.p.a
det är inte lätt att klage
när man fått vad man vill ha.

Om man ber er, oss ni visar
lite utav er passion
föde på så gamle grisar
att dom borde få pension.

Nu i soli framför speis´n
Kan Du site u må bra
ynskar både di u greis´n
Måtte lycko bei er sta.

Fattig bonddräng på gutamål.

Min syster Bojan har översatt Fattig bonddräng till gutamål. Bojan skriver:

En god vän, boende på fastlandet, bad mej skriva en gotländsk text till Astrid Lindgrens fina, underbara dikt, Fattig bonddräng. Här är mitt försök. Hoppas jag inte har fördärvat den.

Fatti bonddrängg
Ja är fatti bonddrängg, är de leiv ja far ha.
Dagar gar u kummar,när som ja knogar pa.
Harvar sar u plögar, spreidar gösel u gar
Bakum gard;ns stutar, u di sleitar u drar.
Ja är fatti bonddrängg, u ja tuggar mitt snus.
När sen lördan kummar,vill ja ta mi ett rus.
Sen när ja bleit drukken, kännar ja för u slas.
Sive be a peike, om de finns nån ti fas.
U så kummar sundan, u da vill oe präst
Att ja skall ei körku, men da sivar ja bäst.
Präst;n haile måndan, kan jo veile si men.
för en fatti bonddrängg, börjar sleite igen.
Så gar haile viku, alle dagar u ar.
Ja gar där mä leen, u ja harvar u sar.
Gar där bakum stutar, u ja köislar mitt håi.
U ja grävar deikar, u till släut skall ja dåi.
Star där, fatti bonddrängg, framför han, Sankte Per.
Leite rädd u skams;n, har jo ställt ti besvär.
Män skall inte supe, ligg be peikar u slas.
Herren Gud i himl;n, vait hur sleike skall tas.
Men da sägar Herren, fatti bonddrängg, kum heit.
Ja har seit di knoge, u ditt evige sleit.
Därför, fatti bonddrängg, är de di ja vill se.
Därför, fatti bonddrängg, är de häir du skall blei.
U ja , fatti bonddrängg, star så still framför Gud.
U sen tar han pa mi, en hailt snåivetar skrud.
Nå du, fatti bonddrängg, är ditt arbete släut.
Nå du, fatti bonddrängg, nå far du veile äut.
Bojan Larsson

Ett doptal

På fotot från vänster: Faddrarna Kalle Lundgren och Annie Sahlsten. Mamma Elin och pappa Alexander med dopbarnet Hilma i famnen. Längst till höger Elins morbror  Kent.

Vi har nio barnbarnsbarn. Jag är 82 år och lite ”skröplig”, så jag har överlämnat dopen av våra barnbarnsbarn till sonen Kent som bara är 60 år. Jag har blivit rädd för att tappa barnen. Kent har låtit mig vara med i dopet och hålla doptalen. Jag har försökt variera doptalen, för det är i regel samma släktingar som är med. Mina tal har också varierat i kvalité, men just det här doptalet tycker jag att jag fick till det. Därför återger jag det här.

Hilma Elna Jenny
Doptal i Dalhems kyrka 21 dec.2024.
Dopet.
Vad handlar det om egentligen? Ja, förr uppfattade många att barnet fick sitt namn vid dopet. Det var något av en namngivningsceremoni. På ett sätt är det ännu det, för Gud kallar barnet vid namn i dopet.
Dopnamnet är alltså viktigt.
Ofta binds släkten samman, när barnet får sina namn från förfäderna. Jag tänker på namnet Hilma. Det var Hilmas morfar Håkans farmor, som hette Hilma
Namnet Elna var det Hilmas far Alexanders mormor som hette.
Namnet Jenny ville du Elin ha med, för att din syster inte fick vara med i det jordiska livet, men på något sätt ändå tillhör familjen.

Så bär då Hilma några av sina förfäders namn och också gener. Jag läste någonstans att man ärver minst 14 generationer bakåt. Tänk vilken enorm blandning av gener.
Så Hilma är en alldeles egen personlighet.
I dopet sammanvävs vi med Jesus Kristus. Han som vann seger över döden och ger oss evigt liv.
Ja, men kan då några ramsor och tre skvättar vatten verkligen betyda så mycket? Så frågade en gång en pappa till barnet. Ofta torkar vi ju dessutom bort vattnet från barnets huvud efter dopet. Vad gör det då för nytta?

Jo, nu är det bra, om någon kunde låna mig en 20 kronors sedel.
Förresten, jag hittade en själv här i lummu.
På den här 20 kronorssedeln ser vi en bild av Astrid Lindgren. Den syns alldeles tydligt. Håller jag upp den mot ljuset ser jag ytterligare en bild av henne.
Jag ser den i vattenstämpeln.
Något liknande är det med dopet.
I Guds ljus syns vattenstämpeln som utförs i dopet den 21 dec. 2024 i Dalhems kyrka.
I Guds ljus syns det att Hilma Elna Jenny tillhör Guds rike.
Nu är det också så, att även om jag skrynklar ihop tjugokronorsedeln så här, så som det ibland händer att vi gör med våra liv, att vi skrynklar till det ibland, så om jag håller upp tjugokronors sedeln mot ljuset igen, så syns vattenstämpeln ändå. Trots att den varit hopskrynklad.
Så är det med dopet också. Vattenstämpeln finns kvar, även om vi krånglar till livet ibland.
Amen
(Doptalet hölls av prosten Sune Österdahl, Hilmas mormors pappa.)

Fel namn

 

I min bok: Mellan himmel och jord har jag skrivit, att Nina Einhorn skrivit boken: Vad hände på väg till Damaskus. Rätt namn ska vara Lena Einhorn. Boken engagerade mig mycket och jag var helt övertygad om att det var Nina Einhorn, som skrivit den. Det var väldigt slarvigt av mig och jag ber verkligen Nina och Lena Einhorn om ursäkt för misstaget. I Talboken som lästes in av Almedalsbiblioteket är det rätt namn. Jag hade, när min bok, Mellan himmel och jord lästes in upptäckt mitt misstag.

Det är dumt av mig att försöka skämta bort mitt misstag och jag menar inte att skämta bort det, men jag kom ändå att tänka på en rolig historia:

Min svärfar och en annan man kom i en diskussion om när en buttlebo var född. Diskussionens vågor stod höga, och det utmynnade i ett gräl om när buttlebon var född. Det gick så långt att de tog kontakt med prosten, som stod för folkbokföringen på den tiden. Det visade sig då att min svärfar hade rätt. Prosten hade sett efter i kyrkoboken.
Då muttrade den andre: De kan sta fail ei bökar u.
(Det kan stå fel i böcker också)

Jag är ett bevis på att så är fallet.
Sune Österdahl

I natt drömde jag

I natt drömde jag om Hajdeby igen.
Jag drömde att jag var tonåring och nyss fått traktorkort. Vi, min kompis Harry och jag, hade varit i Katthammarsvik och sökt efter flickor kvällen innan. Det hade blivit sent innan jag kom hem, och när jag vaknade på morgonen, satt min far och mor och min äldsta syster Gunborg och åt frukost. De var oroliga, för det såg ut som om det skulle bli regn, och höet som var torrt måste under tak, för att inte bli förstört.

”Jag kan ta traktorn och försöka dra ut höblåsarn”, sa jag. ”Vi kan väcka Gösta, min bror. som kan hjälpa mig”. Jag gick upp trappan för att väcka honom, men han var inte där. Sängen var tom. Då mindes jag att han dött strax innan jul. Det var inget annat att göra för mig än att gå ut och starta volvotraktorn, den gamla T 22.an, och försöka dra fram  höblåsarn själv. Vad jag ”äslade” med att få ut den tunga höblåsaren. Ännu svårare var det att få på de stora rören till höblåsarn ensam. När jag äntligen lyckades få allt på plats och skulle blåsa in höet, var det någon som sa: ”Du kan inte blåsa in något hö på loftet här, för gården är ju såld.”

Sugen på att sätta ”pärar”

”De jär gutt när de jär gärt”

Det är roligt att få flytta till Buttle över sommaren. Problemet med det är att det finns en del att göra där. Trädgårdsmöblerna, hammocken, städning och uppladdning av traktor- och gräsklipparnas batterier, trädgårdsland m.m. Allt ska ordnas. Nåväl hammocken är redan ute och städningen hjälpte barnen oss med, så det är på gång. Det är bara det att jag vill ha det klart på en gång. Jag har lärt mig att det ska vara 8 grader varmt i jorden förrän man sätter potatis, men i Buttle i dag är det inte ens 8 grader i luften, så jag måste lägga band på mig. Tur i alla fall att jag har en idog hustru. Hon jobbar som bara den.

Gunvor säger att det är mitt motto här i livet. Jag har inget större tålamod. Får jag en uppgift, eller en idé till en blogg måste jag fixa det med det samma. ”De jär gutt, när de jär gärt”.

Biskop Olof Herrlin sa till mig en gång, när jag var för het på gröten: ”Vila på hanen”. – Det är något jag har svårt för. Det skall helst ske på en gång.

Ibland händer det, att Gunvor berömmer mig för att jag inte skjuter upp saker och ting, utan fixar punkteringar och annat jag klarar av med en gång. ”Uppskjut ej till morgondagen vad du kan göra i dag” är väl ett ordspråk.

Ibland skulle jag nog må bra av att ”dra i handbromsen” eller som biskopen sa: ”Vila på hanen”.

Vår son Kent säger ibland: ”Herre, ge mig tålamod, men låt det gå snabbt”.

Glad Påsk

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Foto Wikipedia

Glad Påsk

Jag har ända sen första gången jag fick vara med och fira skärtorsdagsmässa i Visby domkyrka tyckt att det är något speciellt med fastan och påsken. Under ekstatiden gick vi fastemarscher, hade passionspredikningar i hemmen, lindade kläppen i kyrkklockan med halm på dymmelonsdagen o.s.v. Jag levde mig verkligen in i händelserna.
Men så en gång när jag var präst i Östergarn förvånades jag över, att jag inte brydde mig om fastan och påsken. Det var som om jag var likgiltig inför det. På skärtorsdagen när jag hade en mässa på ålderdomshemmet drabbades jag av en fruktansvärd dödsångest. Den höll i sig under Långfredagen och påskafton och delar av Påskdagen. Jag skulle ha en högmässa i Anga kyrka på påskdagen, och jag undrade hur jag skulle klara det. Det var då jag till höger om altaret tyckte mig se Herren i Thorvaldsens gestalt säga till mig: ”Frid vare med dig”. Jag har lärt mig att hjärnan ibland kan spela en spratt och kanske var det ett sådant, men jag blev fri från min dödsångest och fylldes av glädje. Det blev verkligen en Glad Påsk  (En journalist från en av Sveriges största tidningar var med och skrev en artikel om händelsen).