Författare: prostensune

(Lukas 2:19 Men Maria gömde och begrundade allt detta i sitt hjärta. 1917 års översättning)

Det händer att jag tänker att jag gör fel, som berättar om mina ”gudsupplevelser”. Kanske var det bättre om jag behöll det för mig själv och inte berättade det för andra, men det är som om något driver mig, att berätta. Jag tror att det kan bero på att jag blir så glad, när jag förstår att det finns en Gud och en mening med våra liv. Detta att vi inte bara är tillkomna av slumpens nycker, utan att det finns en mening och mål.

Jag talade med Birgitta och Gunnar Björlander för några dagar sen med anledning av att jag ville tacka för Gunnars bok, Pontius Pilatus. Jag berättade då också för dem att jag hade upplevt något som jag tyckte var märkligt. Birgitta sa då, att det är nog inte alla präster som får uppleva något sådant. Kanske borde jag vara tyst och inte berätta. Det är den ständiga frågan jag jag brottas med. Därför rubriken på min blogg: ”Gömma och begrunda i sitt hjärta”.

Det blev en lång inledning. Det jag tyckte var märkligt var följande:
Någon ringde till mig och bad att jag skulle medverka vid Gutamålsgillets dag. Man firade 80 år i gutamålsgillet och hon som ringde sa till mig, att man skulle fira: ”I glädjens tecken”. Hon tyckte att det skulle passa bra om jag ville läsa något ur mina ”galna kyrkohistorieböcker.” Jag blev glad över att bli tillfrågad och sa ja.

Sen började jag fundera: ”Var det rätt av mig att berätta galna och roliga historier på samlingen, som präst. Vara något av en clown? Borde jag inte som gammal prost istället vara någon, som en döende ville hålla i handen vid sin dödsbädd?”

Jag funderade mycket på det och talade med en studiekamrat, förre domprosten i Stockholm, Hans Ulfvebrand. Han gav mig ”Clownens bön”.

”Och när allt går mot sitt slut, låt mej då höra dej viska: När Du fick mitt folk att le, fick du mej att le”.

Underbara ord, för en som ständigt tvivlar på att han gör rätt.

Nåväl det kändes bra på Gutamålsgillets dag. Många skrattade åt mina skämt.
Men så var det det där med hur en gammal prost skulle bete sig. Är det riktigt att man kan bete sig som en clown ibland? Skulle det inte vara bättre om man levde så att någon ville hålla prosten i hand inför döden?

Någon vecka efter gutamålsgillets dag ringde telefonen intensivt en morgon. Gunvor höll på med något annat och jag fick tag i mobilen och svarade yrvaket.
Då hördes en ledsen röst som sa, att hennes mamma var döende och ville så gärna att jag skulle komma in till henne.

Jag gick i pension 2005 och inte varit särskilt aktiv i min prästtjänst sen dess. Ändå var det något i mitt hjärta eller huvud som sa, att en präst som blir kallad till en döende måste skyndsamt ge sig dit, så jag kastade på mig kläderna, tog prästskjortan med frimärket för säkerhets skull och åkte till Visby.

Det märkliga är, att jag blev glad över kallelsen. Detta att än en gång befinnas ”värdig” att tjänstgöra vid en dödsbädd. Det var som ett erkännande, att en clown som berättar galna historier ändå också duger att vara till hjälp för en döende.

Överst Ikonen Jungfru Maria med Kristus. Därunder klockan jag fick av konfimanerna på Fårö 1994. (Jag är avbildad på klockan. Jag har då blivit lite rund.)
Det lilla fotot är min farmors far, ”Jörrn” som födes 1833 och dog 1911. Han sitter bredvid sin hustru Katarina som ligger i kistan. Katarina föddes 1836 och dog 1902,
Därunder ett foto av min farmor som föddes 1867 och dog 1957 och min farfar Carl född 1867 och dog 1937. Min far som på fotot är omkring tre år föddes 1891 och dog 1967. Farmor håller dopbarnet, min faster Hulda i knät. Hon föddes 1893 och dog 1939.
På fotot under har vi mina syskon Gunborg född 1928 och dog 2013. Bertil född 1931 och dog 2003. Martin född 1933 och dog 2002. Yngve född 1936. Gunnar född 1937, Gösta född 1939 och dog 2023. Bojan född 1940. Jag (Sune) född 1943 och Bettan (Lisbeth) född 1946.
Fotot därunder föreställer våra barn med respektive. De är födda på 1960 och 70-talet.
Därunder våra barnbarn som alla är födda på 90-talet.
Allra underst våra barnbarnsbarn som alla är födda mellan 2013 och 2024.

Väggen påminner mig ständigt om tidens gång. Tidevarv komma, tidevarv försvinna. Släkten följa släktens gång… (psalm 297)

Vi har ett liknade foto på vårt kylskåp av hela vår familj och överst har vi skrivit bönen Herre håll din skyddande hand över dem och bevara dem i din kärlek.

I den här fina Kräklingbo kyrka vigde vi oss i dag för 61 år sen. I dag gjorde vi en något annorlunda bröllopsresa. Vi började med att åka till Sjonhems kyrka för att vara med om högmässan där. Vi tyckte det var en bra idé, trots att det bara var fredag.

Vi hade träffat ett par Gudrun och Nils Selmer, som också gift sig den 15 augusti 1964. De hade valt den dagen för att det var en Maria dag. Vi hade andra orsaker. Gudrun och Nils och vi firade silverbröllop tillsammans hos Birgittasystrarna i Rom. Nils och Gudrun är nu döda, och jag hade begravningsgudstjänst för dem båda för ett tiotal år sen i Sala.

Vi tänkte mycket på dem och tyckte det skulle vara skönt att få fira mässa på bröllopsdagen, kanske tillsammans med dem, fast de i så fall skulle vara på andra sidan kyrkväggen och altarringen där.

Tyvärr hade högmässan ändrats från Sjonhems kyrka kl.11.00 till Buttle kyrka kl. 10.00 och det hade vi inte uppmärksammat. Vi hade bestämt med en person, att vi skulle träffas och äta lunch kl.12.30 på rökeriet i Katthammarsvik, så vi fick tid över. Vi beslöt att åka och dricka kaffe vid Ardrebos café.

Efter kaffet åkte vi till Gunnfjauns kapell, där såg vi att det ännu fanns rester av Olofs altare och Marias altare. Maria altaret fick oss att tänka på Gudrun och Nils och vår bröllopsdag igen.

Därefter fortsatte vi färden till rökeriet i Katthammarsvik för lunch tillsammans med med den gode vännen.
Hon bjöd sen på kaffe och där efter åkte vi till Kräklingbo och besökte gravarna och skrev våra namn i kyrkans dagbok.

Vad som hände sen behåller vi för oss själva.

Vi hade besök av Hans Ulfvebrand och hans fru, Åsa i förrgår. Hans har varit domprost i Stockholm och vi har läst grekiska tillsammans, spelat mycket pingis, badminton o tennis. Hans är en av mina bästa vänner och vi trivs tillsammans.

Jag har blivit ombedd att på gutamålgillets dag den 31 augusti i Halla, som har temat: ”I glädjens tecken”, försöka vara lite rolig på gutamål. Det vill jag gärna försöka vara, men ibland undrar jag om jag, som gammal prost inte borde vara mer allvarlig och värdig. Vara någon som kanske en döende vill hålla i handen, när det är dags? I stället för att berätta galna och dråpliga historier. Jag tog upp frågan med Hans. Han visade mig då Clownens bön.

Jag blev glad över bönen. Min personlighet är sådan att jag gillar humor. Tycker om dråpliga historier och berättar gärna. Må min påtänkta ”värdighet” fara åt fanders.

”Och när allt går mot sitt slut, låt mej då höra dej viska: ”När du fick mitt folk att le, fick du mej att le.” Amen

Jag är drygt 82 år och har överlämnat dopen i vår släkt till vår son, Kent Österdahl. (Har blivit rädd för att tappa barnet) men i dag, när jag läst barnevangeliet på engelska, eftersom familjen var från Kapstaden och jag hade läst: ….Then he took the chlidren in his arms, placed his hands on each of them, and blessed them, kunde jag inte låta bli att ta min släkting i mina armar. (För resten är det inte något större fel på mig för min ålder. Jag är vid god vigör. Det är bara någon sorts fobi jag fått för mig. Jag är rädd om barnet, rädd för att tappa det.) Den känslan försvann helt plötsligt, när jag såg min broder Bertils barnbarnsbarn. Bertil dog 2003 vid 71 års ålder. Vi hade en mycket nära kontakt och jag tror att hans barn och barnbarn ser något hos mig, som också påminner om honom.

Det var så underbart att få hålla den lilla Bo Jon i min armar och ösa vatten över hans huvud i dopet. Gunvor tog en så fantastisk bild av händelsen. Man ser t.o.m hur vattendropparna rinner från min händer.

I mitt doptal, sa jag något om att egentligen är dopet också något av en namngivningsceremoni, eftersom Gud kallar genom prästen barnet vid namn i dopet. Det som är ännu bättre är att i dopet sammanfogas vi med Kristus och på så sätt ”lurar” vi döden, när den kommer. Vi har ju blivit sammanfogade med Kristus, och det måste innebära att vi genom denna handling lever tillsammans med Jesus, även om vi dör.

Jag vill återge en predikan jag hade för nu länge sen på Kristi Förklarings dag. Den kanske inte är så bra, men den betyder mycket för mig själv. Handlar en del om tvivel. Owe Wikström, som varit religionspsykolog och präst skriver i en av sina böcker, att det är endast den troende som kan tvivla. (Trösterika ord för mig)

Kristi Förkl.dag
Predikan i Eksta och Västergarn 2017

I Jesu namn. Låt oss be.
Herre, sänd oss din helige Ande, så att vi får hjälp med att förstå ditt ord. Amen.

Var inte rädda.
De blev rädda.

De som fick vara med om det som vi knappast vågar drömma om, men säkert har längtat efter någon gång. Att få sådan där övertydlig klarhet om vem Jesus är eller att Gud verkligen finns.
För nu kunde de väl inte tvivla. Jesus med lysande ansikte och solvita kläder och Guds röst ur ett moln. Men de blev mest rädda.

Även Petrus låg där skräckslagen och överväldigad på marken han också.
När rädslan lagt sig något tycker Petrus det är underbart att vara där. Han vill stanna och bygga hyddor.
 Han mindes upplevelsen länge.

Vi människor blir ofta skräckslagna, när vi möter någon från den himmelska världen.
Vi har ex. på det från Jungfru Marias möte med ängeln Gabriel, från herdarnas möte med änglarna första julnatten. När Petrus och Andreas fick mängder av fisk.
När Jesus kom gående till lärjungarna på vattnet.
Kvinnorna vid den tomma graven.
Alla var de skräckslagna inför det heliga. Alla möttes de av Orden
Var inte rädda.
Det är den hälsning representanterna från den himmelska världen möter oss med. Trösterika ord.

Det är underbart att få vara med om sådana där förklaringsstunder. Då tron är stark och man är lycklig och glad.
Molnet som det talas om i texten att lärjungarna såg och som israeliterna såg när de vandrade i öknen och som också syntes vid Jesus himmelsfärd. Det berättas ju att han då lyftes upp i höjden och att ett moln tog honom ur deras åsyn. Berättelsen kan få oss att tro att Jesus for upp genom molnen i sin himmelsfärd.

 Men molnet är ett uttryck för Guds närvaro. Som också den gammaltestamentliga texten som lästes idag vittnar om. Den om Mose och uppenbarelsetältet hur Gud i en molnstod mötte Mose. Och hur Gud gick före israeliterna som en molnstod på deras vandring i öknen.
Och så händelserna på förklaringsberget, där det berättas att
Medan han ännu talade. Sänkte sig ett lysande moln över dem.
Molnet berättar om Guds helighet och om Guds närvaro.

Ja som sagt. Det är underbart att få vara med om sådana där förklaringsstunder. Då tron är stark och man är lycklig och glad.
Men Petrus fick inte då bygga några hyddor på berget Tabor.

 Han måste tillsammans med Jesus, Jakob och Johannes gå ner från berget igen. Ner till vardagen.

 Markus berättar i sitt evangelium att redan på väg ner från berget kommer tvivlen. Men skulle inte Elia först komma?

Jag tycker jag känner igen mig så väl i berättelsen. De tre lärjungarna hade fått vara med om någonting alldeles fantastiskt. De hade ju fått bevis för sin tro. Ändå hinner de inte ens ner från berget förrän tvivlen kommer.  Men skulle inte Elia först komma?

Jag har fått mina ögonlock bokstavligt talat öppnade av en ängel, då jag somnade vid bilratten. Jag har sett Herren digna under korset i S:t Patrokli kyrka i Soest. Jag tyckte jag såg Herren levande i högmässan i Anga kyrka Påskdagen för ett 15 tal år sen och ändå, när det går om en tid, så kommer tvivlen. Var det ändå inte bara en dröm, inbillade jag mig inte

Och så vidare. Jag tror det är Fan själv, som gör allt för att få in en kil i vår tro. Vill att vi ska tvivla på det vi sett och varit med om.
Men som alltid finns Herren där.
Tålmodigt hjälper han de tre lärjungarna över sina tvivel. Han förklarar och förklarar och de tre förstod så småningom.Så kan Herren Jesus Kristus hjälpa också oss, när vi kommer i tvivel.

 Han finns vid vår sida, även om vi inte ser honom. Han visar sig i ordet, i bönen, i den heliga nattvarden.

I brödets och vinets gestalt är det många som ser honom förklarad.

Så är vår tro, att denne Jesus, som på förklaringsberget visade något av sin helighet och härlighet, att han är med oss i vardagen, bär oss genom sjukdom, sorg och lidande. Och en dag ska vi tillsammans med Petrus få bygga våra hyddor i ljuset av den helige.

Så Var inte rädda.
Amen.

Den frågan fick Pernilla Wahlgren av René i programmet ”Här är ditt liv”, i kväll.
Det är nog så, att den som levt länge blir lite mer hårdhudad, men är det något att sträva efter?

Jag minns min storasyster Gunborg, som hjälpte mor med hennes barn alltså Gunborgs åtta syskon. Hon sa vid ett tillfälle: ”Hu, jag tycker jag blivit så ”kall”. Hon var alltid orolig och medkännande för hennes yngre syskon. Livet hade ändå som hon tyckte, gjort henne ”kallare” eller mer ”hårdhudad”. Hon tyckte inte om det.

Jag tror, att jag förstår vad hon menar. Detta att inte längre känna så intensiv oro för andra, eller så lätt bli sårad om någon sagt något dumt om en.

Jag tror jag håller med min storasyster. Det är en förlust att känna sig kall, att man inte bryr sig om andra på samma sätt som förr. Det är ingen svaghet att vara känslosam.

En psalm som ofta kommer för mig är:
O Jesu blir min kärlek kall
och bort jag går från dig,
så visa mig Getsemane
och vad Du gjort för mig.

Foto Maria Eliasson
I fredags kväll var vi några personer på Stora Karlsö. På kvällen vid solnedgången hade jag från Hien orkat ta mig upp till fyren. Vi skulle dricka champagne just när solen gick ner i sjön och utbringa ett fyrfaldigt leve för en jubilar.
Det var otroligt vackert, när vi satt där och såg ut över klippkanten på havet och solnedgången. Det var så vackert så jag sa: ”Det är så vackert, så man kan bli reilgiös”.
En av mågarna fnittrade till. Han hade förstått min humor, detta att en gammal prost kan säga så. Det borde vara självklart att en gammal prost är lite religiös.

Att vara religiös, tror jag är allmänmänskligt. Detta att fundera över livet, kosmos och relationer, glädjeämnen och lidandet. Frågor som vadan och varthän drabbar med säkerhet alla människor någon gång.

Ändå minns jag flera kyrkvärdar som vittnat om, att de efter att ha åtagit sig att vara kyrkvärdar fått höra: Jasså. Du har gått och blivit religiös.

Jag tror att alla människor föds med ett behov av att vara lite religiösa. Kunna känna förundran.

Vi som var med på Stora Karlsö förundrades över all skönhet vi såg den kvällen.

Erik Hjorters dikt som han skrev från tornet på Torsburgen 25 juni 1946

Foto Harry Hanell. Fotot taget på 50-talet i Harry Hanells hem vid ett julkalas. Från vänster i bild: Harrys kusin, ”Britten”, Bojan, Hilmer Eriksson, Harrys mor, Märta Hanell, Edgar Österberg, Judith Lithberg och Erik Hjorter. Framför sitter jag, Sune och Harry.

Enligt gutasagan var det överbefolkning på Gotland någon gång på 200-talet och en tredjedel av Gotlands befolkning förvisades från ön. De flydde till Torsburgen och förskansade sig där. Det kom Erik att tänka på när han skrev sin vers i sommarkvällen. Erik föddes 5 augusti 1910 och dog 2 januari 1992. (Jag har i min blogg tidigare skrivit om Erik Hjorter under ”Människor jag mött” Erik Hjorter.) Jag letade i papper från Hajdeby, som jag fick överta efter försäljningen och tycker att Eriks dikt är värd att återge. Så Här kommer den.

En sommarkväll på Torsburg.
Himlens valv är täckt av lätta skyar.
Ensam står jag där i kvällens stund.
Milsvitt skymtas gårdar, skogar och byar.
Över mig står månen blank och rund.

Allting är tyst, på snabba fötter
ilar vildkaninen flinkt och käckt
fram sin väg bland kvistar sten och rötter.
Mild och ljum är sommarvindens fläkt.

Här och där jag ser en gammal kyrka
sticka upp sin spira emot skyn.
Där seklers själar, funnit styrka
att förtrösta på en god försyn.

Mången vacker tavla, ser mitt öga
Många intryck sinnet får
när omkring jag ser mig från det höga
tornet, där jag nu i kvällen står.

Över nejden skymningen sig lägrar
Långt i fjärran skymtar havet blått.
För min syn en tavla hägrar.
Tanken famnar sekler som har gått.

Här har en gång bott en fredlös skara
som från sina hem blev drivna ut
att förgås i hunger, köld och fara
att fördrivas från sin ö till slut.

Deras hem var ingen Funkisvilla
och de saknade elektriskt ljus.
Knappt ett stycke bröd att hungern stilla
och en dryck av vatten utan krus.

Här har de en gång sett havet glittra.
Stjärneglansen i från himlens päll.
Här har också de hört fåglar kvittra
mången gång i Nordisk sommarkväll.

Hell, då dem som slutat hårda striden
och för länge sedan gått till ro.
Ja, må också de en gång i friden
på den nya jorden evigt bo.

25/6 – 1946
Erik Hjorter.

Fortsätt läsa ”Min hustrus lov”