Författare: prostensune

Vi var många barn i min familj. Nio personer. Gunborg som var äldst tog ansvaret och lärde oss alla barn var sin aftonbön, som vi fick be var och en efter ålder.
Ännu när vi blivit äldre barn och flyttat till Hajdeby, låg vi många syskon på stora kammaren vid Hajdeby. Kanske hade vi slutat med att be aftonbön då, men en sak som fick ersätta aftonbönen, det var att det sista någon sa, det var ”Halsknäppu”. Vi låg i våra skjortor och det var viktigt för oss att den översta knappen var uppknäppt, så ingen blev strypt under natten.

Jag kom att tänka på, när min familj bodde i Uppsala. Kent var elva år, när vi kom dit, Anneli åtta och Maria knappt tre år. En kväll när jag i mitt anletes svett läste inför en tentamen i grekiska till långt in på natten, jag hade sagt god natt till barnen och Gunvor hade lagt sig. Jag läste till två på natten, sen försökte jag sova, men kunde inte somna. Det var som om något drog mig till barnens rum. Jag tänkte för mig själv: ”Du har sagt God natt till dem, så du behöver inte gå in och se till dem igen”. Det hjälpte inte. Jag var tvungen att gå in och se efter dem.

När jag kom in i rummet såg jag att Maria, treåringen hade snöret från persiennerna lindat om halsen. Persiennsnöret var trasigt och hängde ner från fastsättningen närmare taket. Vilken tur. I bland händer det att barnens skyddsänglar ropar på oss föräldrar, för att de behöver hjälp.

Gunvor fortsätter att ”döstäda” genom att gå igenom gamla papper, julkort och kort av alla de slag. Hon hittade det här tidningsurklippet från 1970-20000 ?. Under fotot står det: ”Kolla vilket ansikte som uppenbarade sig i en stenhäll på Fårö vid Digerhuvuds raukområde”. (Foto: Lina Gottfridsson)

Det är ingen bluff eller AI, så vida det inte är någon sorts aprilskämt. Märkligt är det i alla fall. Vi bodde ju på Fårö under 1989 – 1995, men har inte sett det. Nu är frågan: Är det någon som vet något om händelsen ? När ? I vilket sammanhang? Tacksam för svar. Det är ett mycket märkligt ansikte. På minner lite om den bild vi ofta har av Kristus.

En tid i min ungdom sa jag, att jag inte trodde på att det fanns någon Gud. Jag sa, att jag var ateist och trodde på naturvetenskapen. Framför allt intresserade jag mig för rymden. (I min blogg har jag skrivit ”Funderingar om rymden 1-17, som jag någon gång varit ute och berättat om. Den som vill kan söka i min blogg prostensunes.blog ”Funderingar om rymden 1 -17” för att få veta mer. Jag var kompis med den nu bortgångne astronomen Arne Ekman, som hjälpte mig mycket och vi funderade mycket tillsammans.

Jag var med om ett mirakel, som jag berättat många gånger om och kom att förstå, att jag varit med om något, som inte så lätt kunde förklaras. Jag kom till tro att Gud finns, men har hela mitt liv fått arbeta med tvivel. (Någon har sagt att det är endast den troende som kan tvivla. Ord som får vara min tröst.)

Den Gud, som jag upptäckte och som skapat allt, kosmos och mikrokosmos och som alltjämt håller detta i sin hand, hur kan vi som präster uttala oss i Den heliga treenighetens namn, påstå att vi talar å Guds vägnar? Jag ville dryfta frågan på en fortbildningsdag för oss präster för nu länge sen och fick svaret av en trosviss person: Har du såna åsikter skall du naturligtvis inte vara präst.

Jag blev sårad förstås, även om jag förstår att han hade rätt. Kanske skulle jag aldrig ha blivit präst. Kanske har jag missförstått min kallelse.

Av min gode vän, förre domprosten i Stockholm, Hans Ulfvebrand fick jag en bön av Sigbritt Ernald, som är gift med astronomiprofessorn Bengt Gustafsson. Det är inget försvar för mina åsikter, men ändå lite åt det hållet. Hon skriver i sin bön:

Ett namn för Gud
Du som vet- vad skall jag kalla dig?
Du som är vattnet i regnet
Jordens goda smak
solen som går upp och ner
Du, som är vindilen i vassruggen
– Vad skall jag kalla dig?

Du, som är barnets första skratt
den visas lätta suck
Du, som är kraften i den argas ilska
och vänder ditt ansikte mot mig.

Du, som är mitt veka liv
en svalas sista vingslag
ett vacklande steg
Du, som är mörker om natten
Du, som väntar tills jag vill
och lyfter mig underifrån

Du, som är
ditt yttersta
Östers slut och västers ände
Vintergatans styva klang
En avrättad gud.

Du som är mitt innersta innersta
vissheten och frågorna
närvaron, danserna och livet
berättelsernas djupa insikter.

Du, som fyller mig och tömmer mig
igen och och fyller mig
Du, som vet
-vad ska jag kalla dig?

Om det funnes
ett annat ord
än Gud
inte så illa medfaret
och heligare
skulle jag ropa det
skulle jag skriva det
på min hand
i livets mitt.

Du
som vet
Ge mig ditt namn
det som inte kan sägas.

Hennes man emeritus professor Bengt Gustafsson har också skrivit en bön i svenska kyrkans bönbok. Det är nr 76 och jag har fotograferat av den.

Naturvetenskap och tro är inte varandras motsatser.

I dag låter jag min syster Bojan gästa min blogg, när hon skriver sin dikt, Evigt liv.

Evigt liv
Allhelgonatiden,med blommor och ljus besöker jag kära som gått.
Då kommer det till mej, så tydligt och klart, minnen av stort och av smått.
I barndomens kök vi samlas igen, vi är många men stämningen god.
Storasyster vid vedspisen lagade mat, mor Elsa vid diskbaljan stod.

Skolbarnens kläder hängde på tork, på linan som satt över spisen.
Diskvatten, avskrap och smulor och sånt, sparas i hinken till grisen.
Vatten bars in och slaskvatten ut, fotogenlampan osar och lyser.
Far kommer in med sin famn full av ved, ingen är hungrig och fryser.

I kammarn låg farmor med stickor och garn, hon kan varken stå eller gå.
Hon stickar strumpor år karlar och barn, av ullen den varma och grå.
Så fick hon ligga i tolv långa år, men var alltid tacksam och nöjd.
Dela sitt liv med familjen hon får, delta i oro och fröjd.

Kring köksbordet samlades stora och små, och vänner och grannar bland dem.
Tystlåtne grannen fick ingenting sagt, han klappar vår katt och går hem.
I farstun han möter en annan man, en annan personlighet.
Den ene är jordnära, pratsam och glad, den andre en blyg poet.

Cigarrstump och basker och grå overall, skrönor och bullrande skratt
Jakthunden morrar och blänger surt, och skrämmer vår sovande katt.
Mannen på kökssoffan slår sig nu ner, berättar om dagens bestyr.
Om gammalt och nytt och sanning och lögn och om vådliga äventyr.

Allt diskuterades, stort liksom smått, ja allt mellan himmel och hav.
Stora idéer och planer det fanns, som sällan blev någonting av.
Allhelgonatidens återbesök, öppnade minnenas dörr.
Många i köket är borta idag och köket är inte som förr.

Generation efter generation lever tillsammans en tid.
De gamla försvinner så som det skall va, sen får de yngre ta vid.
Vi som var unga är gamla idag, ja äldst bland de äldre vi är.
Nya ungdomar har vuxit upp, tar nu hand om jobb och besvär.

Bland barnen som föds kan man ännu ibland, se äldre släktingars drag.
Det är DNA, gener och allt annat sånt, som man lärt sej att spåra idag.
Det eviga livet kanske ej finns, i rymden bland stjärnornas glans.
Men en liten smula av oss blir kvar, i ett litet barn någonstans.

Min farmor och jag. Hon hette Charlotta Österdahl och föddes 1867 och dog 1957. Fotot är taget 1942.

Majestix, hövdingen i serien Asterix, är bara rädd för en sak. Det är att himlen ska falla ner. Det låter lite löjeväckande, men det är nog den största risken för jordens undergång.

I morgon kommer kometen C/2025 A1 passera jorden på nära avstånd. I alla fall betydligt närmare än vår måne. Kometen har varit här tidigare för 15000 år sen och kommer nu på återbesök. Kometen är 1,2 km i storlek och skulle den träffa jorden, så skulle det betyda katastrof för vår jord. Nu träffar den inte, men ändå ska det bli skönt när den passerat.

Jag läste någonstans att vetenskapsmän tror att att största hotet för att jorden ska gå under kommer från rymden, så hövdingen Majestix oro i serietidningen Asterix är kanske befogad?

I går kväll såg jag Skavlans TV- program om tro. Det var Skavlan själv, statsministerns fru, som är präst, det var Claes Malmberg, som är buddist, en ung kvinna, som var muslim, en som var humanist, en ateist, som varit pingstvän, och när statsministerns fru lämnat kom det in en pastor, som var sverigedemokrat. (Ber om ursäkt för att jag inte kommer ihåg namnet på alla.)

Jag uppfattade programmet som mycket ”flamsigt” eller ”tramsigt”. Det verkade som om ingen tog livsåskådningsfrågorna riktigt på allvar. Det skojades friskt med varandra och deras tro. Det är inget fel i att vara glad, men själv tycker jag, att de existentiella frågorna är viktiga och bör behandlas med respekt och allvar.

Den som skötte sig bäst enligt mig var Clas Malmberg. Hans utstrålning och underfundiga humor och glädje imponerade på mig. Däremot inte hans religion. Buddismen är i mitt tycke en väldigt negativ religion till livet. Jag säger ingenting om deras moral eller levnadssätt. Buddister har en väldigt hög moral, tror jag.

Problemet är att deras tro går ut på att livet är hemskt och ett stort lidande. De har inte någon skapargud i sin religion. En buddist liv går ut på att leva så moraliskt riktigt att man slipper återfödas. Slutmålet är Nirvana, det totala utslocknandet. (Det är 50 år sen jag läste på universitet om Buddismen, så det är möjligt att jag kommer ihåg fel. Jag har haft fel förr.)

Jämför man då med kristendomen, så är det en väsentlig skillnad. I kristendomen har vi en Gud som har skapat allt, och i en av skapelseberättelserna står det att Gud såg att det var gott. Många av oss kristna älskar livet. Ser det som en stor gåva. Vi upplever glädje och lycka och ser fram emot att få komma till Himlen, där vi ska få leva i harmoni och lycka i evighet.

Problemet för oss kristna är lidandesproblematiken, varför det finns så mycket lidande på vår jord. Kyrkan har ett namn för det, Teodice kallar man det, men enligt min åsikt har vi inget bra svar på det. Vi vet inte varför så många måste lida.
Ändå älskar många av oss kristna livet. Ser det som en stor gåva från Gud.

Nu till ateisterna, som jag själv en gång tillhörde. Somliga av ateisterna tror att det bara är de religiösa, som är troende. De menar att de vet, att det inte finns någon Gud.
Men sanningen är nog den att det vet de inte. De tror bara, att de vet, att det inte finns någon Gud. Alltså är de också ”troende”

Min syster Bojan skrev i dag en dikt om skönhet. Jag återger den här, för jag tycker den är bra och tänkvärd. (Foto av Bojan)

Skönhet

Att vara nöjd och tänka: jag duger som jag är.
Det spar en mycket möda, bekymmer och besvär.
Det tar ju tid att fixa, med naglar, smink och hår,
Så att ett höstansikte, ser ut som sol och vår.

Med långa ögonfransar, och mun som plutar ut,
Och tatueringar förståss, båd för och akterut.
Men allt går ju att ordna, om bara man är rik.
Det finns ju dem som lever, rätt gott på kosmetik.

Man suger ut och sprutar in, och formar som man vill,
Och alla rynkor som man haft, de syns ej längre till.
När alla är så vackra, och strålar likadant,
Då känns det ganska bra ändå, att va en rynkig tant.

Bojan Larsson

I onsdags kände jag mig inte riktigt bra i magen, men rätt så ok ändå. Vi hade besök av några av barnbarnen och barnbarnsbarnen en liten stund. Jag vågade inte krama om dem, för jag visste inte, om jag blivit magsjuk.

På kvällen fick jag mer ont i magen, men jag hade ju varit på toaletten och fått lite avföring, så jag trodde inte att det blivit stopp i tarmen, som jag haft någon gång tidigare. Gunvor ville ringa 1177, men jag ville inte. Smärtan i magen tilltog och då ringde Gunvor i alla fall, men jag fick tala med 1177 och ”övertalade” dem, att jag nog inte behövde åka, eftersom jag haft avföring.

Smärtan i magen blev ännu värre,och jag började kräkas kraftigt flera gånger. Då sa jag till Gunvor: ”Ring ambulansen!” De kom och hämtade mig och körde ner mig till sjukhuset. På sjukhuset stoppade ner en slang genom näsan till magen och jag kräktes en två, tre liter. Jag blev sänd till röntgen, och där såg man att det var stopp i tarmen. Jag fick ingen mat eller vatten på ett bra tag, för de kanske måste operera. På torsdag eftermiddag fick jag någon sorts propplösning, som man hoppades skulle lösa upp stoppet. Jag blev glad, när jag kände att det kom en ”fis”, men när jag ånyo kom till röntgen visade det sig att det inte var fri passage än.

Flera nya röntgen gjordes av min mage på fredagen och då, när jag var övertygad om att få reda på vid ronden, att det skulle bli operation, så säger läkaren att det blivit öppning och att jag kanske skulle få komma hem till kvällen.

Glad blev jag förstås, men vågar inte riktigt lita på att det är över än. Hoppas det bästa. Tacksam och glad är jag för den ”kärleksbombning” jag fick av hela den stora familjen och kära vänner. Tack för all omtanke och för alla böner.

Foto av Gunvor, när hon tog realen 1964.
Jag träffade henne redan 7 oktober 1961. Jag hade tillsammans med min bror Yngve en Ford Zephyr 1954 års modell. Jag hade ett alldeles färskt körkort, jobbade på läsmejeriet i Visby och bodde i stan. Det var dans i Ala kastalet som CUF anordnade, och jag körde med Forden dit. Gunvor var inbjuden för första gången på dans till CUF. Hon bodde i Buttle. Jag bjöd upp henne och efter några danser frågade jag om jag fick skjutsa henne hem. Hon sa ja och på den vägen är det. Hade jag visst att det var så krokig väg från Ala till Buttle hade jag kanske tänkt mig för. Jag som hade alldeles nytt körkort. Fotot är Ford Zephyren på Buttle sågplats. (Det var dock inte den gången jag fick punktering, som jag tycks ha fått på fotot.)  

Sextiofyra år sen. Vi har hållit ihop sen dess och har nu fått tre barn, åtta barnbarn och nio barnbarnsbarn. Vi känner oss välsignade, och när jag på ett bibelstudium där vi läste om Abraham och jag fick frågan: ”Vad känner Du för samhörighet med Abraham, när Du tänker på honom?”
Jag sa, att när jag ser fotot på kylskåpet, som Kent tog på oss alla närmaste och jag o Gunvor sitter framför 29 personer, känner jag mig som fader Abraham.

Tack Gunvor för alla 64 år vi haft tillsammans.

Det finns ju redskap till hjälp.
I dag fick jag ta fram käppen.
(Gunvor tog ett foto av mig.)

Jag bar mig dumt åt i går. Gunvor var på vattengympa och jag var ensam hemma i stan. Jag skulle laga ett hål i väggen i lägenheten med spackel, som jag retat mig länge på. Klättrade upp på en liten pall för att nå upp till hålet, men när jag skulle resa mig upp knäppte det till i vänstra knät och jag skrek till i min ensamhet, för det gjorde mycket ont. I dag går jag som jag skrev med käpp.

Jag satt på en konsert bredvid en man som sett mig spela tennis. Han sa till mig: ”Du hade kanske inte de renaste slagen i tennis, men du var en ”jäkel” på att springa”.

Nu är den tiden förbi. Jag minns alla år, när jag spelade tennis med Per-Johan Göthberg, Agge Ahlin, Göte Karlsson och Ivan Ahlgren. Alla badmintonmatcher för Hemse , alla pingismatcher för Östergarn. Vilken glädje och vilken fröjd att kunna springa och röra sig utan krämpor. Det är fint att ha alla minnen att glädjas åt. Då tog man det för självklart att kunna springa som en hind, men just i dag går det inte.
Nej, nu får jag sluta med mina ”jeremiader” och glädjas åt att jag ännu kan skriva.