Författare: prostensune

Jag har förstått att jag har fått ord om mig, att jag ofta har bråttom iväg. Dessvärre kan det också gälla minnesstunder vid begravningar. Jag har nog inte alltid tänkt på, att man som tjänstgörande präst ofta får sitta vid ”honnörsbordet” vid de närmast sörjande och blivit serverad bland de första. På landsbygden finns en gammal tradition, att prästen ska hålla lite i minnesstunden. Hälsa välkommen. Bjuda till bords, läsa en bön, läsa upp minnesgåvor, inleda början till ett samtal om den bortgångne, ibland tacka å de anhörigas vägnar och avsluta med någon liten dikt eller andakt.
Det är möjligt att jag haft för bråttom att avsluta. De som suttit längst ner och fått kaffe sist, kanske inte alltid hunnit att dricka ur kaffekoppen. Det ber jag om ursäkt för. Jag är övertygad om att minnesstunderna över de bortgångna har stor betydelse. (Man behöver ”mumsa i ginum” som ” gamla klockaren i Eksta, Dulli” sa.)

Det är inte bara minnesstunderna jag fått ord om mig att ha bråttom från. Det gäller också hembesök och besök hos vänner och bekanta. Det är möjligt att jag känt en rädsla att stanna för länge. Tänkt att den där Sune kan vi inte bjuda: Han går ju aldrig hem, så vi får sitta uppe hela natten. Jag tänker på en historia jag hörde om ett värdpar som haft besök av några och som stannat långt in på natten. Gästerna bad om ursäkt för att de stannat så länge och hållit värdfolket vakna. Då sa värdfolket: Det gör ingenting. Vi skulle i alla fall gå upp nu.

Jag har hört att i Eddan, en gammal bok från Island, står det ett tips på hur man ska vara som gäst. Det har blivit ett motto för mig, där det bland annat lär stå: ”Låt aldrig stigen till din vän gro igen och sitt aldrig så länge att bänken blir varm”

(Foto Frans Brosén)
I dag för 30 år sen, domssöndagen höll jag min avskedspredikan i Bunge pastorat. Vi hade bott i prästgården (Svens) i sex och ett halvt år och haft det bra. Vi hade känt oss varmt välkomna av alla i pastoratet.

(Jag skulle börja min tjänst första söndagen i advent i Östergarns pastorat.)
Tänkte återge en predikan jag hållit 2017 som jag sparat. Det var inte precis samma predikan jag höll vid avskedet, men i stort var det nog samma.

Domssöndagen 3 årg.

I Jesu namn. Låt oss be. Herre, sänd oss din helige Ande, så att vi får hjälp med att förstå ditt Ord. Amen.

Han Kommer
Han kommerDen dag som vi bidarDen ljusaste dag som i världen har grytt.

Så står det i psalm 314, som vi nyss sjöng.

Domssöndagen har ibland varit mycket mörk i vår kyrka. Kyrkfolket skrämdes av tanken på att Jesus skulle komma tillbaka och ha räfst och rättarting med folket. Men Beskow som skrev psalmen 314 påminner oss om att den dag Jesus kommer tillbaka, det är en glädjens dag. Den ljusaste av dagar.

Ja, förr var Domssöndagen mycket mörk med litania och svart liturgisk färg. Man predikade mycket om Domen. Hur hemskt det skulle bli, när alla onda kastades i det brinnande Gehenna.(Gehenna var förresten soptippen utanför Jerusalem.)

Det är naturligtvis svårt att förneka att evangeliet idag handlar om dom och straff och belöning. Det är som om Gud räknar med oss. Räknar med att vi med de gåvor vi har fått ska kunna ta hand om varandra.

Rätt bruka skapelsen, rätt ta vara på vår jord, så att vi inte missbrukar luften, marken och havet och förstör miljön för allt levande.
Gud räknar med oss, att vi ska kunna  förvalta den miljö vi fått att leva i.

 Gud räknar med att vi ska ta hand om varandra. Ge mat åt de svältande, vatten åt de törstande, ge gemenskap åt de fängslade och utslagna.
Gör vi inte det så håller vi inte måttet, får vi reda på i evangelietexten.

På Domedagen är det kanske inte Domaren som dömer oss, utan våra egna gärningar.
Det är de som ropar att varför hjälpte Du mig inte, när jag behövde dig.
När alla dessa rop hörs om onda gärningar vi gjort då är det tur att Jesus är där. Han som är kärleken.

På tal om det här med skiljandet mellan gott och ont som det talas om att änglarna samlar in i nätet och att de dåliga kastas bort, så  hörde jag en  lite annorlunda predikan en gång.

Prästen sa att han inte trodde, att skiljelinjen på Domens dag kom att gå mellan människor. Nej, sa han, den kommer att gå genom varje människa. Han menade att vi alla har både gott och ont inom oss och den dag Jesus kommer åter. Kommer det som är ont i oss att skiljas ut och kastas på soptippen. Kvar i oss blir det som är gott, Kärleken, det som har med Jesus att göra.

Om den här prästen har rätt, så tycker jag Domens dag ska  bli en glädjens dag. En dag då allt ont ska tas bort. Den dag Jesus kommer åter är en dag som kyrkan längtat efter i snart tvåtusen år.

 Längtat som barn längtar efter sina föräldrar, som rest bort i något ärende. De första kristna längtade intensivt efter Herren. Längtade efter att vara nära honom.

Visst kände de väl också en viss skräck, för de visste väl att de inte skött sig som de borde vid hans frånvaro. På samma sätt som väl barn som haft sina föräldrar bortresta med en viss skräck misstänker att deras föräldrar när de kommer hem ska upptäcka de hyss barnen haft för sig under deras bortovaro, men glädjen över att få vara med sina föräldrar igen överskuggar all rädsla.

Så är det med kyrkfolket också. Det finns många hyss, ja starkare ord än så, det finns mycket fula saker som kyrkan och kyrkfolket gjort sig skyldiga till under tiden Jesus varit borta. Ändå längtar vi efter honom. Längtar och väntar.

Kanske förklarar Lasse Lucidor hur det kan vara i psalmen 547:12 versen i gamla psalmboken. Han skrev år 1685:

Domen fruktar jag väl stort
Efter jag har illa gjort
Men den trösten
Jag ej glömmer
Att min broder Jesus dömer.

Att min broder Jesus dömer.

I söndagsskolan för drygt 50 år sen fanns en liten pojke, som hette Kalle. Det var en busunge och söndagsskolfröken suckade djupt vid ett av hans busstreck och sa:
Kalle, Kalle hur ska det gå för dig på Domedagen?

Kalle han svarade snabbt:
Då sa han, då springer jag och gömmer mig bakom Jesus.

Jag har tänkt springa med den där Kalle, när dagen kommer och jag tror att det finns plats för några till.

Maranta, Du vår Herre Kom.

Amen.

De möttes i Sigtuna 1967. Gunvor och Anna-Britta.
Lasse, hennes man och jag gick ungdomssekreterareutbildningen inom Svenska kyrkan på RKU i Sigtuna. Gunvor var hemmafru och vi hade två barn, Kent tre år och Anneli tre månader gammal. Vi bodde i två rum på Lekmannaskolan i Sigtuna.
Anna-Britta arbetade i köket på Lekmannaskolan.
En dag möttes Gunvor och Anna-Britta. De fann varandra och hade den kristna tron gemensamt.

Trots att Gunvor och barnen flyttade hem till Gotland på vårterminen, så behöll Anna-Britta och Gunvor den nära kontakten. Först genom att skriva brev till varandra och senare även telefonsamtal, när vi fick råd till det.
Jag minns, att trots att jag haft lätt för att känna svartsjuka, har jag aldrig känt mig svartsjuk på deras relation. Den var så fin och alldeles speciell. De delade varandras vardag, Glädje,bekymmer och oro.

Anneli, vår dotter berättar att Gunvor, när hon hörde att Anna-Britta var i telefon, så släppte hon allt hon hade för sina händer och störtade glad till telefonen. Det samma berättar Stefan, Anna-Britta och Lasses son, att Anna-Britta gjorde, när Gunvor ringde.

Anna-Britta, Gunvor, Lasse och jag har fått följt varandra under livets gång. Vi har träffats i varandras hem, även om det varit många mil mellan hemmen. Vi har också gjort resor tillsammans.

Anna-Britta fick för fem år sedan en cancertumör på hjärnan och har levt med den ända tills i natt, då hon somnade in på Hospis utanför Göteborg.

Fotot jag tog av Gunvor och Anna-Britta ovan, togs för några år sen och jag tycker fotot säger så mycket vackert om deras fina förhållande och som ett avsked i den nedåtgående solen vid ”Tjuvkilshuvud” i Bohuslän.

Gunvor och jag hann dock säga farväl ännu en gång till Anna-Britta, då vi förstod, att Anna-Brittas jordeliv närmade sig slutet. I mitten av oktober åkte vi till Kungälv, för att än en gång få träffa Anna-Britta och Lasse och deras familj. Vi möttes av en enorm värme och kärlek.

Det är fantastiskt att Anna-Britta och Gunvors vänskap har hållit alla dessa år, trots att de bott så långt ifrån varandra. Jag är glad, för att Gunvor haft Anna-Britta som vän och kunnat tala med henne om allt. Säkert också ”hemligheter” som jag inte vet om, men jag behöver inte veta allt heller. Det är i sin ordning.

Vi hoppas att det inte är slut än, för tack vare vad Herren Jesus Kristus gjort för oss, vågar vi hoppas få ses igen. Då i glädjen hos Gud.

Den dag Du gav oss Gud är gången….

Vi var många barn i min familj. Nio personer. Gunborg som var äldst tog ansvaret och lärde oss alla barn var sin aftonbön, som vi fick be var och en efter ålder.
Ännu när vi blivit äldre barn och flyttat till Hajdeby, låg vi många syskon på stora kammaren vid Hajdeby. Kanske hade vi slutat med att be aftonbön då, men en sak som fick ersätta aftonbönen, det var att det sista någon sa, det var ”Halsknäppu”. Vi låg i våra skjortor och det var viktigt för oss att den översta knappen var uppknäppt, så ingen blev strypt under natten.

Jag kom att tänka på, när min familj bodde i Uppsala. Kent var elva år, när vi kom dit, Anneli åtta och Maria knappt tre år. En kväll när jag i mitt anletes svett läste inför en tentamen i grekiska till långt in på natten, jag hade sagt god natt till barnen och Gunvor hade lagt sig. Jag läste till två på natten, sen försökte jag sova, men kunde inte somna. Det var som om något drog mig till barnens rum. Jag tänkte för mig själv: ”Du har sagt God natt till dem, så du behöver inte gå in och se till dem igen”. Det hjälpte inte. Jag var tvungen att gå in och se efter dem.

När jag kom in i rummet såg jag att Maria, treåringen hade snöret från persiennerna lindat om halsen. Persiennsnöret var trasigt och hängde ner från fastsättningen närmare taket. Vilken tur. I bland händer det att barnens skyddsänglar ropar på oss föräldrar, för att de behöver hjälp.

Gunvor fortsätter att ”döstäda” genom att gå igenom gamla papper, julkort och kort av alla de slag. Hon hittade det här tidningsurklippet från 1970-20000 ?. Under fotot står det: ”Kolla vilket ansikte som uppenbarade sig i en stenhäll på Fårö vid Digerhuvuds raukområde”. (Foto: Lina Gottfridsson)

Det är ingen bluff eller AI, så vida det inte är någon sorts aprilskämt. Märkligt är det i alla fall. Vi bodde ju på Fårö under 1989 – 1995, men har inte sett det. Nu är frågan: Är det någon som vet något om händelsen ? När ? I vilket sammanhang? Tacksam för svar. Det är ett mycket märkligt ansikte. På minner lite om den bild vi ofta har av Kristus.

En tid i min ungdom sa jag, att jag inte trodde på att det fanns någon Gud. Jag sa, att jag var ateist och trodde på naturvetenskapen. Framför allt intresserade jag mig för rymden. (I min blogg har jag skrivit ”Funderingar om rymden 1-17, som jag någon gång varit ute och berättat om. Den som vill kan söka i min blogg prostensunes.blog ”Funderingar om rymden 1 -17” för att få veta mer. Jag var kompis med den nu bortgångne astronomen Arne Ekman, som hjälpte mig mycket och vi funderade mycket tillsammans.

Jag var med om ett mirakel, som jag berättat många gånger om och kom att förstå, att jag varit med om något, som inte så lätt kunde förklaras. Jag kom till tro att Gud finns, men har hela mitt liv fått arbeta med tvivel. (Någon har sagt att det är endast den troende som kan tvivla. Ord som får vara min tröst.)

Den Gud, som jag upptäckte och som skapat allt, kosmos och mikrokosmos och som alltjämt håller detta i sin hand, hur kan vi som präster uttala oss i Den heliga treenighetens namn, påstå att vi talar å Guds vägnar? Jag ville dryfta frågan på en fortbildningsdag för oss präster för nu länge sen och fick svaret av en trosviss person: Har du såna åsikter skall du naturligtvis inte vara präst.

Jag blev sårad förstås, även om jag förstår att han hade rätt. Kanske skulle jag aldrig ha blivit präst. Kanske har jag missförstått min kallelse.

Av min gode vän, förre domprosten i Stockholm, Hans Ulfvebrand fick jag en bön av Sigbritt Ernald, som är gift med astronomiprofessorn Bengt Gustafsson. Det är inget försvar för mina åsikter, men ändå lite åt det hållet. Hon skriver i sin bön:

Ett namn för Gud
Du som vet- vad skall jag kalla dig?
Du som är vattnet i regnet
Jordens goda smak
solen som går upp och ner
Du, som är vindilen i vassruggen
– Vad skall jag kalla dig?

Du, som är barnets första skratt
den visas lätta suck
Du, som är kraften i den argas ilska
och vänder ditt ansikte mot mig.

Du, som är mitt veka liv
en svalas sista vingslag
ett vacklande steg
Du, som är mörker om natten
Du, som väntar tills jag vill
och lyfter mig underifrån

Du, som är
ditt yttersta
Östers slut och västers ände
Vintergatans styva klang
En avrättad gud.

Du som är mitt innersta innersta
vissheten och frågorna
närvaron, danserna och livet
berättelsernas djupa insikter.

Du, som fyller mig och tömmer mig
igen och och fyller mig
Du, som vet
-vad ska jag kalla dig?

Om det funnes
ett annat ord
än Gud
inte så illa medfaret
och heligare
skulle jag ropa det
skulle jag skriva det
på min hand
i livets mitt.

Du
som vet
Ge mig ditt namn
det som inte kan sägas.

Hennes man emeritus professor Bengt Gustafsson har också skrivit en bön i svenska kyrkans bönbok. Det är nr 76 och jag har fotograferat av den.

Naturvetenskap och tro är inte varandras motsatser.

I dag låter jag min syster Bojan gästa min blogg, när hon skriver sin dikt, Evigt liv.

Evigt liv
Allhelgonatiden,med blommor och ljus besöker jag kära som gått.
Då kommer det till mej, så tydligt och klart, minnen av stort och av smått.
I barndomens kök vi samlas igen, vi är många men stämningen god.
Storasyster vid vedspisen lagade mat, mor Elsa vid diskbaljan stod.

Skolbarnens kläder hängde på tork, på linan som satt över spisen.
Diskvatten, avskrap och smulor och sånt, sparas i hinken till grisen.
Vatten bars in och slaskvatten ut, fotogenlampan osar och lyser.
Far kommer in med sin famn full av ved, ingen är hungrig och fryser.

I kammarn låg farmor med stickor och garn, hon kan varken stå eller gå.
Hon stickar strumpor år karlar och barn, av ullen den varma och grå.
Så fick hon ligga i tolv långa år, men var alltid tacksam och nöjd.
Dela sitt liv med familjen hon får, delta i oro och fröjd.

Kring köksbordet samlades stora och små, och vänner och grannar bland dem.
Tystlåtne grannen fick ingenting sagt, han klappar vår katt och går hem.
I farstun han möter en annan man, en annan personlighet.
Den ene är jordnära, pratsam och glad, den andre en blyg poet.

Cigarrstump och basker och grå overall, skrönor och bullrande skratt
Jakthunden morrar och blänger surt, och skrämmer vår sovande katt.
Mannen på kökssoffan slår sig nu ner, berättar om dagens bestyr.
Om gammalt och nytt och sanning och lögn och om vådliga äventyr.

Allt diskuterades, stort liksom smått, ja allt mellan himmel och hav.
Stora idéer och planer det fanns, som sällan blev någonting av.
Allhelgonatidens återbesök, öppnade minnenas dörr.
Många i köket är borta idag och köket är inte som förr.

Generation efter generation lever tillsammans en tid.
De gamla försvinner så som det skall va, sen får de yngre ta vid.
Vi som var unga är gamla idag, ja äldst bland de äldre vi är.
Nya ungdomar har vuxit upp, tar nu hand om jobb och besvär.

Bland barnen som föds kan man ännu ibland, se äldre släktingars drag.
Det är DNA, gener och allt annat sånt, som man lärt sej att spåra idag.
Det eviga livet kanske ej finns, i rymden bland stjärnornas glans.
Men en liten smula av oss blir kvar, i ett litet barn någonstans.

Min farmor och jag. Hon hette Charlotta Österdahl och föddes 1867 och dog 1957. Fotot är taget 1942.

Majestix, hövdingen i serien Asterix, är bara rädd för en sak. Det är att himlen ska falla ner. Det låter lite löjeväckande, men det är nog den största risken för jordens undergång.

I morgon kommer kometen C/2025 A1 passera jorden på nära avstånd. I alla fall betydligt närmare än vår måne. Kometen har varit här tidigare för 15000 år sen och kommer nu på återbesök. Kometen är 1,2 km i storlek och skulle den träffa jorden, så skulle det betyda katastrof för vår jord. Nu träffar den inte, men ändå ska det bli skönt när den passerat.

Jag läste någonstans att vetenskapsmän tror att att största hotet för att jorden ska gå under kommer från rymden, så hövdingen Majestix oro i serietidningen Asterix är kanske befogad?

I går kväll såg jag Skavlans TV- program om tro. Det var Skavlan själv, statsministerns fru, som är präst, det var Claes Malmberg, som är buddist, en ung kvinna, som var muslim, en som var humanist, en ateist, som varit pingstvän, och när statsministerns fru lämnat kom det in en pastor, som var sverigedemokrat. (Ber om ursäkt för att jag inte kommer ihåg namnet på alla.)

Jag uppfattade programmet som mycket ”flamsigt” eller ”tramsigt”. Det verkade som om ingen tog livsåskådningsfrågorna riktigt på allvar. Det skojades friskt med varandra och deras tro. Det är inget fel i att vara glad, men själv tycker jag, att de existentiella frågorna är viktiga och bör behandlas med respekt och allvar.

Den som skötte sig bäst enligt mig var Clas Malmberg. Hans utstrålning och underfundiga humor och glädje imponerade på mig. Däremot inte hans religion. Buddismen är i mitt tycke en väldigt negativ religion till livet. Jag säger ingenting om deras moral eller levnadssätt. Buddister har en väldigt hög moral, tror jag.

Problemet är att deras tro går ut på att livet är hemskt och ett stort lidande. De har inte någon skapargud i sin religion. En buddist liv går ut på att leva så moraliskt riktigt att man slipper återfödas. Slutmålet är Nirvana, det totala utslocknandet. (Det är 50 år sen jag läste på universitet om Buddismen, så det är möjligt att jag kommer ihåg fel. Jag har haft fel förr.)

Jämför man då med kristendomen, så är det en väsentlig skillnad. I kristendomen har vi en Gud som har skapat allt, och i en av skapelseberättelserna står det att Gud såg att det var gott. Många av oss kristna älskar livet. Ser det som en stor gåva. Vi upplever glädje och lycka och ser fram emot att få komma till Himlen, där vi ska få leva i harmoni och lycka i evighet.

Problemet för oss kristna är lidandesproblematiken, varför det finns så mycket lidande på vår jord. Kyrkan har ett namn för det, Teodice kallar man det, men enligt min åsikt har vi inget bra svar på det. Vi vet inte varför så många måste lida.
Ändå älskar många av oss kristna livet. Ser det som en stor gåva från Gud.

Nu till ateisterna, som jag själv en gång tillhörde. Somliga av ateisterna tror att det bara är de religiösa, som är troende. De menar att de vet, att det inte finns någon Gud.
Men sanningen är nog den att det vet de inte. De tror bara, att de vet, att det inte finns någon Gud. Alltså är de också ”troende”

Min syster Bojan skrev i dag en dikt om skönhet. Jag återger den här, för jag tycker den är bra och tänkvärd. (Foto av Bojan)

Skönhet

Att vara nöjd och tänka: jag duger som jag är.
Det spar en mycket möda, bekymmer och besvär.
Det tar ju tid att fixa, med naglar, smink och hår,
Så att ett höstansikte, ser ut som sol och vår.

Med långa ögonfransar, och mun som plutar ut,
Och tatueringar förståss, båd för och akterut.
Men allt går ju att ordna, om bara man är rik.
Det finns ju dem som lever, rätt gott på kosmetik.

Man suger ut och sprutar in, och formar som man vill,
Och alla rynkor som man haft, de syns ej längre till.
När alla är så vackra, och strålar likadant,
Då känns det ganska bra ändå, att va en rynkig tant.

Bojan Larsson