Författare: prostensune

Foto Gunvor Österdahl. Båtresa på Moselfloden i september.

Harry och jag träffades hösten 1946. Vi var i treårsåldern, när vi träffades. Min stora familj hade flyttat till Hajdeby och Harry och jag blev grannar och mycket goda vänner. Vi hängde ihop jämt. Det hände att vi gjorde bus, såsom när vi var i tio årsåldern och såg en buss åka upp till Torsburgen. Då tog vi våra cyklar och skyndade efter. På Torsburgen finns en grotta som kallas ”Svart Stuu” och som på den tiden var alldeles mörk. (Nu är den inte mörk längre, men då var den mörk). Harry och jag skyndade före turisterna ner i grottan och tryckte oss i mörkret mot bergväggen. Turisterna trevade sig fram i mörkret längs de svala väggarna och vi stod alldeles tysta och när turisterna plötsligt kände våra varma ansikten skrek de för full hals. Vi sprang snabbt därifrån.

Vi gick i samma klass i folkskolan. Vid 18 års ålder fick jag arbete på länsmejeriet i stan och våra vägar skildes. Harry körde runt med traktor och vagn i de närliggande socknarna och hämtade mjölkspann, som senare med lastbil fraktades till länsmejeriet i Visby.

1962 ryckte vi in i det militära. Vi blev befälselever och fick numren 5 och 6 och hamnade på samma logement. Efter ett år var det så dags för muck. Harry fortsatte den militära banan och blev bland annat idrottsofficer. Jag hoppade av och gick tillbaka till mejeriet.

Harry och jag har många gemensamma minnen. Han är min bästa kamrat och har hjälpt mig ett flertal gånger. Vi har båda kommit upp i åren och får nu åka buss gratis inom Gotlands region.

Tack för att jag får vara din vän, Harry, må vi leva länge än, även om vi har svårt att komma ner i ”Svart stuu” nu för tiden.

Läste Bisons krönika i dag. En av hans kompisar frågade några veckor innan han dog: Bison, tror du det krävs lösenord för att komma in i himlen”?

Jag föreslog, skriver Bison: ”Hej, nu är jag här!”.

Jag kom att tänka på Gunnar Bendelin som vikarierade som klockare i slutet på 90 talet i Östergarn. Han berättade att han en natt drömt så konstigt.  Han drömde att han stod vid himlens port och de hade frågat efter lösenordet, för att komma in i himlen. Han skulle då i drömmen ha frågat mig, som var präst där och jag hade då sagt: ”Det är korset så klart.”

Ett fantastiskt svar som i stort sett sammanfattar det kristna budskapet.

Jörrn” född 14 september 1833
död 26 sept 1911. Han var min farmors far.

Min Farmor, Charlotta född 1867. Död 1957
(På fotot sitter hon med min syster Bojan i knät)

Min far, Gustaf född 1891. Död 1967

Jag är född 1943

Jag är alltså fjärde generationen i min släkt. Det känns lite konstigt, när mina barnbarnsbarn sitter i mitt knä. Det är alltså, som om jag skulle suttit i knä på ”gubben Jörrn”. Tanken svindlar.

Tanken svindlar också, när jag tänker på att jag bodde i samma rum som min farmor, som dog 1957. Hon har kanske mött människor som levde på 1700 talet. Det är i alla fall teoretiskt möjligt.

Tidevarv komma, tidevarv försvinna
släkten följa släktens gång

Vi fick vårt sjätte barnbarnsbarn i går morse. Det var Freja och Jesper som fick sitt andra barn, en ”sårk” till.

Foto Peter Knutas Kyndelsmässodagen 2018.

Det var min sista högmässa. Jag hade någon månad innan fyllt 75 år och jag var rädd för att bli för ”gubbig” i mitt sätt att hålla gudstjänst. Det var bäst att sluta medan jag hade ”huvudet” i behåll, tänkte jag.

Jag ville ha den i Eksta, för där hade jag varit i nästan elva och ett halvt år i början på min prästtjänst. Jag prästvigdes 40 år tidigare, Kyndelsmässodagen 1978.

Nu är jag 80 + och tänker tillbaka på min tid som präst. Många fina minnen, som t.ex. ”Min sista högmässa”. Det hände mig något märkligt, när jag kom tillbaka till Eksta kyrka och skulle börja högmässan.

Plötsligt tyckte jag mig se alla som gick i högmässorna på min tid som präst, men som nu var döda. Det var ”Källstu, Gustaf, Valdemar vid Mellings, Greta och John, Harriet och många, många fler. Jag tänkte särskilt på humoristen Emil. Han kallades allmänt för ”gamle kluckarn”. Han var med på alla gudstjänster.

Jag hade vid något tillfälle undervisat om att altarringen, som inte ser ut som en ring, ändå är det. Altarringen i kyrkan fortsätter, enligt kyrkans tro, på andra sidan kor-väggen in i himmelen och där vi med ”dina trogna i alla tider och med hela den himmelska härskaran prisa ditt namn och tillbedjande sjunga”, står det i nattvardsliturgin.

Har jag förstått det rätt, så innebär det när vi firar nattvard, så är det inte bara Herren som är där, utan på något sätt har vi då också måltidsgemenskap med alla dem som gått före oss. (”Dina trogna i alla tider..”)

”Gamle kluckan”, Emil han la sig alltid i slutet av sin levnad, så nära kor-väggen som möjligt,

för, sa han, jag skall i alla fall snart flytta över på andra sidan.

Hajdeby köptes av min far och mor, Gustaf och Elsa Österdahl 1946. Vi flyttade dit 12 personer hösten 1946. Huset hade stått öde i många år. Nu har min bror Yngve sålt huset huset till Eric Runesson, som är ny ägare av gården. Vi barn som växte upp vid Hajdeby hade en fin tid där. 

Min syster Bojan låter far och mor i dialogform resonera om, om de ska köpa gården vid Hajdeby 1946 eller inte. Huset där vi bodde förut, Trosing, hade blivit för litet. Hon skriver dikten på gutamål.

Gardskaupe

Vör kan int bo kvar här, nå gar de int längga
Men kan jo int kumm si för stolar u sänggar.
Sän mor dein blai liggnes, de blai ännu värre.
Hur vör ska fa mat vait väl bäre vår Herre.
U skyldu ei bodi de vill ja int vare,
Män de är aind sätte u matfrågu klare.

En bit här ifran finns en gard som star öde,
Den skall visst sälles, där kan vör uss föde.
Ja tror int de är så värst mangg spekulantar,
Bleir nukk int så dört, um vör vändar pa slantar,
Ja tror vör kan klar de, kum me skall du se,
Vör gleidar deit ner, skall vör säg klukku tre?

Byggningar di har fat sta u förfalle,
Män de är stort, här är plass till daim alle.
Här finns de jo knappest a hail finstar-räute,
De är jo kalldare inne än äute.
Frukt-trei glånggar, de är nästn summar,
Män inne där far män ha nävar ei lummar.

Här finns de smide u sed-magasein,
Ei häusar är plass ti bad hästar u svein,
Bås finns ti korna u hyns-häus ti hyns,
Fast däurar di hänggar allt leite pa skyns.
Far ja bär halldes så skall de blei bättar.
Be bryggar-häus-däuri finns pump när ja tvättar.

Ute ei hagen kan kräki fa baite,
U far ja bär plöge,så kan ja sa vaite.
Här undar burgi är stainuä tvärar,
Di passar nukk bättar till ryg u ti pärar.
Ei skogen är gutt um bad rabbis u harar,
Som sårkar kan jage, di gynnar blei karar.

Till handel ei bodi vör äggi kan sälle,
U lämnar vör mjölk far vör skum-mjölk i ställe
U smör u leit ust u kan händ någen krone.
Ei grann-gardn bor de a riktu matronä,
Mä kar u täu sårkar u hans gamle mor,
U di har bad hästar u greisar u kor.

Bär ja far ei finstrar u take far lage,
Så far ja ta rästn sän ,leite ei tage.
Till haustn ja tror att vör kan flytte heit,
Män fysst vintan, den kummar int u blei leit.
Kuss-stainar är släut, män kan int äld yvar allt.
Vör far trängg ihop uss, så längg de är kallt.

Saln är vakkar män gålve är släut.
Ja måst jo snikkre preses som förut.
De far blei här som ja da halldar till.
Ei källan där kan vör ha pärar u sill,
U kummar de främmnes, så finns vardes-stäuu.
U där kan du site u spinn framför gräuu.

De bleir gan ti strumpar ti leitn u stor.
U ligge u stikke, de klarar nå mor.
U bani di växar, kan snart hjälpe till.
Säg mi nå Elsa, um du tror att du vill,
Här ner bi Hajbi fa kumme ti ro?
Ja tykkar vör kaupar, för här vill ja bo!

 

Den 6 oktober var jag kallad för att tillsammans med broder Yngve överlämna gården, hans gård vid Hajdeby. Det var mäklaren Niklas, köparen Erik, broder Yngve och så jag själv. (Jag var bara med i reserv ifall något skulle hända Yngve).

De skrev på avtalen, och allt var frid och fröjd. Vi väntade på kvittot från banken, som dröjde några minuter. Jag pratade med Erik, den nye ägaren, och tyckte han var väldigt trevlig. Det tycker broder Yngve också, så även där är allt frid och fröjd. Erik och jag kom att prata om att jag varit kyrkoherde en tid på Fårö, och att han hade viss anknytning till Bunge. Det var ett intressant samtal och det kändes bra.

Min bok, Mellan himmel och jord”, har inte varit någon större säljarsuccé, så jag försöker på alla sätt bli av med den. Jag gav därför mäklaren Nicklas och Erik var sitt ex. I kväll talade jag i telefonen med en tidigare hajdebybo på somrarna, som bättre kände till den akademiska världen, och hon sa, att Erik var en av akademins ledamöter. Jag rodnade. Jag tänkte att honom gav jag min bloggbok: Mellan himmel och jord.”  De utser ju Alfred Nobels  litteraturpris.

Kanske var det lite magstarkt, men jag visste ju inte. Jag visste bara att broder Yngve tyckte bra om honom. Jag minns allt för väl, när min första bok: Längtan efter tro, hade kommit ut på Skeab/Verbums förlag, och jag blev kallad till en man mitt i natten, som om min lilla bok sa: Ja, så mycket kan jag säga dig, att något nobelpris får du inte.

Vårt svenska samhälle håller på att förändras. Varje dag hör vi talas om skjutningar, sprängningar och hemska våldsdåd.

Kan det bero på att vårt samhälles grundvärderingar förändrats? Jag tänker på när kyrkan och staten hörde ihop. Nästan alla ungdomar i vårt land gick och läste och fick lära sig grunderna i vår kristna tro.

Jag är mer och mer övertygad om att vi behöver det andliga, något att tro på. Det sägs att vaccum, tomrum alltid har ett behov av att utfyllas. Fyller vi inte det med tio Guds bud, fyller vi det med något annat.

Jag läste så fina förklaringar på Tio Guds bud av Landvetter Härryda pastorat Svenska kyrkan, så jag hoppas de inte har något emot att jag återger dem:

1. Du skall inga andra gudar hava vid sidan av mig:
     (Inrikta ditt liv på den Gud som är alltings ursprung och mål.)

2. Du skall inte missbruka Herrens, din Guds namn, ty Herren skall inte låta den bli ostraffad som missbrukar hans namn
(Använd Guds namn endast i det godas tjänst)

3.  Tänk på vilodagen så att Du helgar den.
     (Ge dig själv regelbunden tid till vila och uppbyggelse)

4    Hedra din fader och din moder för att det må gå dig väl och du må länge leva i ditt land.
       (Visa dina föräldrar respekt och kärlek så kan du förvänta dig detsamma av dina barn)

5.     Du skall inte dräpa.
        (Värna och vörda livet i alla dess former)

6 Du skall inte begå äktenskapsbrott.
(Var trogen mot din partner)

7. Du skall inte stjäla.
(Respektera andras egendom och rättigheter)

8. Du skall inte bära falskt vittnesbörd mot din nästa.
(Visa dig pålitlig i tanke, ord och handling)

9. Du skall inte ha begärelse till din nästas hus.
(Dela din medmänniskas glädje över att hon har fått en bra bostad.

10. Du skall inte ha begärelse till din nästas hustru, ej heller till hans tjänare, ej
heller till något annat som tillhör din nästa.
(Tillåt dig att vara glad åt att det gått din medmänniska väl i livet).

Jag tror att vårt samhälle mår bra att ha dessa regler och värderingar. och att när vi bryter mot något av buden, då drabbas vi av dåligt samvete, för att vi gjort vår medmänniska illa. Tyvärr går det att döva sitt samvete och så förråas, så man utför hemska våldsdåd.

Jag erkänner gärna att det är svårt att hålla alla buden, men jag förlitar mig på Herren Jesus Kristus, som visade oss att Gud är kärleken och förlåter oss om vi ångrar det onda vi gjort och försöker låta bli att göra om det. Denna möjlighet finns i högmässan varje söndag.

Det är inte bara förlåtelsen som utdelas vid gudstjänsterna. Det är bibeltexter och förklaringar till texterna. Det är böner, gemenskap och välsignelse också.

Vi var i kyrkan på högmässa i dag. Det var en duktig präst som utlade bibelordet och sjöng fantastiskt bra.Kantorn och klockare var det heller inget fel på. Ändå var vi två gamla präster och två andra, som var vanliga gudstjänstdeltagare.

Håller församlingsgemenskapen på att urholkas. Är det nya värderingar som nu tar överhand? Jag tror att det är dags att kraftsamla, att var och en som vill höra Kristus till sluter upp till söndagens gudstjänst och visar vad vi har för värderingar och vad vi tror på.

Faran med att använda gamla predikningar.

Gunvor och jag var i kyrkan i dag på högmässa, Tacksägelsedagen. Det var en behaglig och trivsam stund, med fina psalmer, solosång och bra predikan.

Det jag tänkte berätta om det var en gudstjänst i en annan kyrka på Tacksägelsedagen på 1980 talet.(Jag är själv en gammal präst och visst har det hänt att jag också någon gång fallit för frestelsen att ta en gammal predikan. Jag minns hur hemskt det var, när jag såg tre biskopar i församlingen och upptäckte, att jag fått fel predikan med mig upp i predikstolen. Då var goda råd dyra.)

Ursäkta att jag spårade ur lite, men den här Tacksägelsedagen på 80 talet där jag åhörde en annan prästs predikan, så märkte jag ganska snabbt att han använt predikan förr. Prästen hade en tid tidigare varit präst på fastlandet. På fastlandet var det då vanligt att , eftersom det var tacksägelsedag så tog man in något av årets skörd, såsom potatis, morötter, äpplen o.s.v.

På gotländska landsbygden var det då ännu inte så vanligt att man tog in något av skörden i kyrkan. Nåväl prästen han ondgjorde sig väldigt över att man släpat in potatis och morötter i kyrkan. Vi fyra fem, som var där fick oss en rejäl utskällning av prästen i predikan. Han sa bland annat: ”Gud vill inte ha någ morötter i körku, han vill ha mänskar där”.

Jag log där jag satt i kyrkbänken. Det fanns inte en enda morot i kyrkan, ingen potatis eller beta heller för resten.

Foto av min far när han sätter ihop en ”köisling” på 50- talet.

Gunilla Drysen på Fårö hade satt in en bild på slånbär. Det blev något fel, så det såg ut som om jag hade satt in bilden. Jag kommenterade den bara, när jag berättade om, att mor alltid var så glad när hon plockade  ”sleiar”, slånbär.

Det finns små skiftningar i gutamålet. Sleiar heter det på landet och ”slion” i stan. ”Netres” på landet och ”nättras” i stan. Det är en sorts förfining av gutamålet.

Jag kom att tänka på vad sprogebon, Bo Persson sa om gutamålet: Gutamål det prates leit oleik i oleik soknar, men de jär bär ei  Sproge di pratar reit.

Jag kom att tänka på min fars arbete, när han satte ihop en höstack, en ”köisling”.

Det var på 40- talet och en kvinna åkte tåg på  fastlandet. Hon såg ut genom fönstret på tåget och fick då se en man som höll på att sätta ihop hö.
Hon sa eftertänksamt, eftersom hon var på fastlandet ville hon låta lite finare, hon sa: ”Naj, se en köttsling”. (köisling)

Vi skrattade åt historien och med den ville far lära oss, att inte göra oss till. (Int gär si till, för att låta mer märkvärdig.

 

Det har varit stora förändringar i min närmaste familj i sommar. Dels har broder Yngve sålt vårt barndomshem vid Hajdeby, och dels har Gunvors syster sålt sitt hus i Follingbo.

Det har varit mycket att göra, för att rensa allt gammalt i de båda husen.

I torsdags hamnade jag på lasarettet. Jag hade fått tarmvred och blev inlagd. Jag hade önskat få vara med på kollegan, Bo Stenmarks begravningsgudstjänst i Hejde på fredagen, men därav blev intet. Det löste sig med stoppet i tarmen, men det är ännu inte riktigt helt okej i magen.

Jag har väldigt ofta mardrömmar. Konstigt, tycker jag, för jag känner mig inte särskilt orolig.

I ”neitres” hade jag en annorlunda dröm. Det var något ”religiöst” över den. Jag drömde att jag på kvällen skulle gå den gamla vägen från Hajdeby till Trosings där jag är född. Vägen gick genom Norrskogen. Det var mörkt när jag gav mig av, och plötsligt blev jag mycket trött. Jag la mig ner och så kom ett litet kid, ett rådjur och kröp in i min famn. Det låg där så tryggt i famnen och lämnade mig först när morgonen kom.

Det var ingen mardröm. Tvärtom. Det kändes bra, och jag kände mig lycklig, när jag vaknade.