Funderingar om rymden 8

Jupiter

375px-Jupiter

(Foto från Wikipedia)

Jupiter är den största planeten i vårt solsystem. Jupiter är planeten som många gånger räddar jorden från att träffas av asteroider eller kometer. Med sin stora gravitationskraft dammsuger Jupiter det mesta, som kommer i dess närhet. Galilei upptäckte, att Jupiter hade 4 månar. Man kan se dem med en vanlig kikare. Numera har man upptäckt att Jupiter har många fler månar. Tolv jordeår tar Jupiter på sig för att fullborda ett varv runt solen.

Jag minns en sommar på 1990-talet.  Jag hade på TV hört att 24 eller 27 kometer skulle krascha mot Jupiter. Kometerna skulle komma liksom på rad, för de hade en gång varit en enda komet. Var och en av de 24-27? kometerna skulle ”explodera” med en atombombs styrka, Somliga vetenskapsmän trodde, att kometerna skulle bilda som ringar till Jupiter.

Vi skulle göra en resa med en gammal campingbil och köra hela Silvervägen norrut och Blå vägen hem. Jag packade med min lilla stjärnkikare, för att om möjligt få se vad som hände. Vad jag inte tänkte på var, att stora delar av Norrland har ljusa nätter på sommaren och jag såg inte skymten av Jupiter med min lilla stjärnkikare.

(Ursäkta att jag inte kommer ihåg datum och årtal och antalet kometer som slog er på Jupiter, men jag skriver från minnet. Tycker ändå det var dumt och kanske lite roligt att jag packade med kikaren för att se på Jupiter på ljusa dagen.)

Funderingar om rymden 7

Asteroidbältet

450px-Asteroid_Belt

(Foto från Wikipedia)

Mellan planeterna Mars och Jupiter finns asteroidbältet. Förr trodde man att det var en sprängd planet, men nu talar man om, att det var en massa stenar, som aldrig kom att samlas till en planet. År 2001 var 60 000 asteroider kända med väl bestämda banor runt solen.

De är dock största hotet för att livet på jorden ska gå under. Träffas vi av en asteroid på några km storlek kan det innebära  katastrof för livet på jorden. Man tror ju att dinosaurerna försvann från jorden, för att jorden träffats av en asteroid.

 

 

Funderingar om rymden 6

Mars

375px-Mars_Hubble

(Foto hämtat från Wikipedia. Fotot taget av Hubbletelskopet)

 Mars är lite rödaktig. Färgen har den fått, för att den har rostat. Det är gott om järnoxid på Mars. Planeten är näst minst i solsystemet. Bara Mercurius är mindre. Mars har två små månar: Photos och Deimos. Månarna kring Mars är troligen ”infångade” asteroider från asteroidbältet.
Atmosfären är väldigt tunn. Temperaturen på Mars vid ekvatorn kan vara som en höstdag hos oss. Man planerar nu, att om några ( många) år bosätta sig på Mars.

De fyra planeterna som vi nu nämnt kallas för stenplaneter, och övriga vi nu ska se kallas för gasplaneter. De har en liten kärna av sten, men består mest av gas.

Funderingar om Rymden 5

375px-The_Earth_seen_from_Apollo_17

(Foto från Wikipedia. Apollo 17 tog fotot)

Jorden och Månen.
Ett mycket vackert par.  Jorden sjuder av liv. Man har ännu inte funnit liv någon annan stans i rymden, men på vår planet är det ett ”himla liv” överallt. Det är som om jorden ligger på precis rätt avstånd från solen. Dygnet är 24 timmar och jordens varv runt solen är 365 dagar. Jättefin atmosfär och mycket flytande vatten passar också bra, för att liv ska kunna finnas. I alla fall som vi känner till det.
När jorden var ung träffades den av en annan planet, och det medförde att en bit av jorden slets bort och bildade vår måne. Enligt Gunnar Edmans bok: ”Den skingrade mosaikens bild” har vår måne stor betydelse för livet på jorden. Kommer dock inte ihåg exakt på viket sätt vår måne skyddar livet på jorden. Det var något om kosmisk strålning och meteornedfall, som träffar månen istället för jorden. Gunnar Edman talar poetiskt om månen , som med sina vingar skyddar livet på jorden. (Tyvärr har jag inte boken kvar, och det är längesen jag läste den, så jag kanske minns fel, men nog har jag för mig att det var så).

Funderingar om rymden 4

Venus-real_color

(Foto från Wikipedia)

Venus
Vår aftonstjärna och morgonstjärna.
Venus är andra planeten från Solen. Nästan lika stor som vår jord. Ser man på Venus i en kikare upptäcker man, att den har faser som vår måne. (Hel, halv o. s.v.) Venus lyser starkast på himlavalvet, efter Solen och vår måne förstås.
Planeten syns starkt och vackert från vår jord och kanske drömde man förr i världen om, att det skulle finnas vackra damer där, men det har den säkert inte. Venus har en mycket ogästvänlig atmosfär. Det kan vara upp till 500 grader + Celsius vid ytan. Atmosfären är mycket tät, och det regnar svavelsyra.
Planeten tar 225 jorddygn på sig för att hinna ett varv runt solen. Dygnet på Venus är mycket långt. 243 jorddygn tar den för att komma runt sin axel. Dygnet är alltså längre än året.
Dessutom snurrar Venus ”baklänges”.

Funderingar om rymden 3

Mercurus M

Fotot från Wikipeia. Rymdsonden Messenger tog fotot 2008.

Merkurius

Är mycket varm på solsidan 427 grader och på skuggsidan – 173 grader.  Merkurius liknar vår egen måne på ytan med många kratrar. Lite större än vår måne. Den har ingen atmosfär eller rättare, nästan ingen atmosfär.
88 dygn tar den på sig för att göra ett varv runt solen.
Dygnet på Merkurius är hela två mercurisår.

Någonting konstigt är det med Mercurius bana. Om jag minns rätt från boken ”Universum i din hand” (Jag lånade den på biblioteket), så stämmer det inte riktigt på någon sekund, eller delar av en sekund. Ja, jag begriper ingenting av det där..

Tidigare fanns en teori om, att det kanske fanns en annan planet närmare solen som kunde påverka Mercurius, men det vet man idag att det inte finns.

 

Funderingar om rymden 2

 

Planets2008_sv

Fotot hämtat från Wikipedia

Här ser vi en bild på vårt solsystem. Det vi ser är planeter, asteroider och kometer som hålls på plats av solens gravitation.  De åker i banor runt solen.
Närmast solen är planeten Mercurius, den är inte mycket större än vår måne.
Sen har vi planeten Venus, den starkast lysande himlakroppen förutom vår sol och måne. Lika stor som jorden. Så har vi vår planet, Jorden eller Tellus, som den också kallas. Därutanför har vi den något mindre Mars.
Sen har vi något som kallas Asteroidbältet . En massa stenklumpar som är utspridda i en bana runt solen mellan Mars och Jupiter.  Däribland Ceres, en av de största asteroiderna, som om någonting får den att ändra sin bana, och den  då skulle krocka med jorden innebär det med stor sannolikhet slutet för att allt liv på jorden. Jag tänker på seriefiguren Asterix. I den serien finns en hövding, som bara fruktar en enda sak. Det är att himlen skall falla ner. Kanske är hans rädsla befogad. Största hotet för vår jord är kanske att vi träffas av en stor komet eller asteroid.

Ceres_Earth_Moon_Comparison

Fotot hämtat  från Wikipedia
(Jorden Månen och Ceres)

Utanför asteroidbältet har vi den största av planeterna i vårt solsystem, Jupiter.
Så har vi Saturnus med sina vackra ringar, nästan lika stor som Jupiter.
Sen har vi Uranus och Neptunus, också de mycket större än vår jord.
Där utanför har vi ännu ett bälte, som kallas Kupierbältet.
Bestående av småplaneter och kometer, däribland Pluto. Utanför
Finns Oorts moln, som består av miljontals kometer.

 

 

Funderingar om rymden 1

00

(Foto: Lennart Wahlman som ser ut att hålla vår sol mellan tummen o pekfingret)

Jag har alltid intresserat mig för det som är ”ovan där”. Det finns en gammal föreställning om ,att ovan vår jord fanns ett blått himlavalv uppspänt. Stjärnorna, som lyste på himlavalvet, var märken efter Guds käpp, när han promenerade  däruppe. Man hade föreställningen att i himlen, härligheten, fanns ett fantastiskt ljus. Slitaget som blev efter Guds käpp gjorde att härligheten lyste igenom himlavalvet. (Jag tycker det är en poetisk vacker bild, även om jag förstår att riktigt så är det nog inte.)

Jag är självlärd, när det gäller astronomi och min kunskap är begränsad, och jag kan ha fel i många saker. Det är roligt att skriva, och därför vill jag dela med mig av det jag kan. Min ”kunskap” bygger dels på Christope Galfards bok: ”Universum i din hand”. Dels andra uppgifter, kanske föråldrade, som jag snappat upp lite varstans.

Rörelse.
Vi tror, att vi inte rör oss , när vi sitter på stolarna, men det är helt fel. Vi rör oss fantastiskt fort.
Vi åker karusell med jorden 4000 mil på ett dygn.
På ett år åker vi runt solen med en medelhastighet på 10 700 mil i timmen.
Solen med sitt planetsystem rör sig runt sin bana i vintergatans galax med 23 mil i sekunden.
(800000km i Timmen)
225 -250 miljoner år tar det för solen att komma runt i vintergatan. Den tiden kallas för ett galaktiskt eller kosmiskt år.)
Vår galax färdas med svindlande hastighet utåt i världsrymden.

Vi som trodde, att vi satt stilla på stolen.

375px-Andromeda_Galaxy_(with_h-alpha)

 Fotot från Wikipedia