Getsemane

Varit på skärtorsdagsmässa i Buttle kyrka i kväll. Det var en fin mässa, som slutade med några tankar på Getsemane. Jag blev starkt berörd, när prästen med hjälp av klockaren stängde altartavlan och psaltarpsalmen 22 lästes.

Jag kom att tänka på augusti 1976, när Gunvor och jag fick följa med Maj och Göran Beijer och några ungdomar till Jerusalem. Göran ledde oss till många heliga platser där i Jerusalem och jag minns särskilt platsen Getsemane.

Jag sa, att jag var ateist i ungdomen, men att jag genom ett mirakel vid arton års ålder fann någonting, som jag inte trodde fanns. Mitt problem var att jag hade väldigt många frågor, som mina duktig lärare i Sigtuna, där jag gick utbildningen till ungdomssekreterare, försökte ge svar på.

Efter utbildningen fick jag tjänst i Visby domkyrkoförsamling, som ungdomssekreterare. Jag trivdes fantastiskt bra med jobbet. Hade inte begrip om att sätta gränser och gick in i väggen, utan att veta om det. Fick en del konstiga symptom, men förstod inte, utan jobbade på efter bästa förmåga. Det innebar att jag fick en väldig dödsångest. Jag var verkligen rädd för att dö. Jag skämdes för det. Jag som var en troende kristen behövde väl inte vara rädd för att dö?

Augusti 1972 när vi kom till Getsemane örtagård och jag låg där i min rädsla för att dö, tyckte jag mig se en annan man, som för ett tusen niohundra sjuttiotvå år sen legat där och var rädd för allt detta han skulle gå igenom. Han var så rädd för att dö, så att han svettades blod.

Det var som om jag blivit befriad, inte från min dödsrädsla, men från skammen att vara rädd. Jag kände på något underligt sätt, att han förstod mig. Jag behövde inte känna skam. Han, Jesus Kristus var också rädd, för allt lidande han måste genomgå.

Detta att Jesus Kristus förstod mig hur det var att vara rädd för döden, och att jag inte behövde skämmas för det innebar en hel del för mig.

Vägarna öppnade sig för mig att läsa vidare till präst. De församlingar jag var ansvarig för var helt underbara. Problemet var att jag gjorde samma fel, som när jag var ungdomssekreterare. Alltid full gas. En gammal präst, Nils Håkansson sa till mig, att jag var själv min värsta arbetsgivare. Han hade förstås rätt. Vid 37 års ålder fick jag min första hjärtinfarkt. Den upptäcktes inte då, men när jag fick min andra vid 76 års ålder och hamnade på Karolinska sjukhuset upptäckte läkarna, att jag haft en mycket tidigare, som läkt bra.

Nåväl, efter första hjärtinfarkten ville jag berätta för min familj hur jag hade det med all min dödsångest. Det blev så småningom en liten bok som jag kallade: ”Längtan efter tro” och som gavs ut på Skeab/Verbums förlag 1982. Den finns att låna på vissa bibliotek, bland andra Almedalsbiblioteket i Visby.