(Foto Kent Österdahl)
Det var en gång på 1980-talet. Jag skulle ha en gudstjänst i Fröjels kyrka. Normalt hade jag gudstjänster i Eksta, Sproge och Levide kyrkor, men den här söndagen var jag i Fröjels kyrka, där kyrkoherden annars hade gudstjänster.
Det brukade inte komma så många deltagare i gudstjänsten, när jag var i Fröjels kyrka. En, två eller i bästa fall tre personer.
Evangelietexten för söndagen var bland annat orden ”Mästare, vi har arbetat hela natten och fått intet; men på ditt ord vill jag kasta ut näten” är Petrus (Simons) svar till Jesus i Lukasevangeliet 5:5.
Jag var ung och dum och lite fräck och började min predikan med att säga med anknytning till vad Petrus sa: ”Herre vi har arbetat hela natten, ja ända sen 1200-talet, men fått intet. Här är tomma kyrkbänkar över allt, men på ditt ord vill jag ändå kasta ut näten.”
När jag kom ut från sakristian och skulle börja gudstjänsten var kyrkan full av folk. Alla platser i kyrkan var fullsatta. Det hade kommit tre turistbussar med folk som ville vara med på gudstjänsten.
Jag tänkte: ”En del straffar Gud med det samma.”
En annan gång. Det var nog i början på 70-talet, innan jag var präst. Jag var ungdomssekreterare och hade fått venia med rätt att predika av biskop Olof Herrlin. Det var i Tofta kyrka jag skulle ha gudstjänst.
Glad i hågen över att jag fått venia såg jag fram emot gudstjänsten och möjlighet att få predika. Kantorn och klockaren och jag var där. Vi väntade på kyrkobesökarna. Det var ingen som kom till kl.11,00 och vi var nära att ställa in gudstjänsten. Då kom det in en familj om 4 pers. Glad blev i alla fall jag, och vi drog i gång gudstjänsten med klockringning, psalmer, texten, böner och min predikan. Efteråt kände jag mig ganska nöjd med min predikan och gick till kyrkdörren, för att hälsa på familjen som kommit till Gudstjänsten och tacka för att de kommit. Då svarade mannen på tyska: ”Auf wiedersehen.”
De hade förmodligen inte förstått ett ord av min ”fina” predikan, utan kanske bara kommit in för att se på Tofta kyrka och så drog vi i gång alltsammans. Tur att de inte gick igen, för hur skulle jag då ha känt det med min ”fina” predikan, om de hade gått ut?
Klockaren Sigurd Lindkvist berättar om en annan gång i en helt annan kyrka där något liknande inträffat. Klockan hade slagit elva och ingen gudstjänstbesökare hade kommit och man beslöt att ställa in gudstjänsten, men när klockaren öppnat kyrkdörren fick han se, att det kommit en busslast med personer, som var på väg in till gudstjänsten: ”Då sa klockaren, som inte var Sigurd: ”Ga hajm, Ga hajm. Vör har ställt in.”
(Historierna skrev jag i den lilla boken: ”Kyrkohistorer eller en glad österdahlare”, som kom ut för 20 år sen. Jag känner mig lite ”låg” i dag och behöver tänka på något roligt. Jag mår dessutom bra av att få skriva lite. Hoppas ni inte tycker jag blir tjatig, som skriver samma sak igen.
Sunes blogg 