Foto: Barbro Olofsson.
Kyndelsmässodagen den 29 januari 1978 prästvigdes jag tillsammans med Staffan Beijer och Bengt Sturevik. Fyrtioåtta år sen. Tiden går fort.
Jag har blivit ombedd att ha några begravningsgudstjänster, och eftersom begravningsgudstjänsterna ska vara nu i vinter, så åkte vi till Buttle, för att hämta in min Cloak (Ytterrocken till kaftanen).
Min handledare på prakten, Hans Gentzel, föreslog, att jag skulle köpa en Cloak från England, att ha till min kaftan. Jag gjorde så och har känt mig högtidlig i den.
Det var bara prästen Nils Huhta och jag som hade sådana ”cloakar” av prästerskapet.
Jag kom att tänka på, när jag i början av 80-talet vandrade genom Hemse samhälle efter en begravning, iklädd kaftan och cloak. En man i medelåldern stannade till och bugade lätt för mig. Det kändes bra. Jag tror inte, att han gjorde ”narr” av mig, utan för att han respekterade mitt ämbete.
Lite längre fram i samhället mötte jag en tonåring, som ropade till sina kamrater: ”Nej. Se Dracula!”
Ja, ja. Visst har det hänt, att när man burit cloaken, att man har känt sig lite ”utklädd”, men den har också varit till stor nytta vid så kallade jordbegravningar. I början av min prästtjänst var det oftast jordbegravningar. Ytterst få som kremerades. I dag är det tvärtom. Några gånger, när snöstormen vinat över kyrkogården och en förtvivlad sörjande sett sin älskade sänkas i graven, har jag kunnat ta henne ”Under mina vingars skugga” och svepa in henne i min cloak.
Fyrtioåtta år. Jag har varit med om många roliga och fina händelser under min tid som präst, men också många svåra händelser, med olyckor, sorg och lidande.
Jag känner stor tacksamhet att ha fått vara präst under så lång tid av mitt liv.
Sunes blogg 