( Fotot taget av skolläraren Sven Lewedahl någon gång i mitten på 40-talet)
I går fyllde jag 83 år. Många hade gratulerat mig på Face Book och jag har försökt att tacka alla ”personligt” på FB, men har kanske glömt någon. Därför vill jag tacka alla än en gång här i min blogg. Det betyder mycket för mig att bli sedd och uppmärksammad. Så tack ska ni ha.
83 år fyllde jag som sagt, och det var egentligen första gången som jag känt att jag blivit gammal. Tidigare, när jag fyllt år, så har jag ändå känt mig ganska ung, men nu förstår jag, att jag kan inte ha så många år kvar.
Det märkliga är, att jag kom att tänka på mitt dop, som ägde rum annandag jul 1943 vid Trosings i Gammelgarn. Det var prosten Björkander som döpte mig. Min storasyster Gunborg och granntjejen Birgit Timgren var mina faddrar. (Egentligen borde jag fått heta Mose, för de sa, att jag skrek så in i vassen. Ursäkta skämtet, men jag kunde inte låta bli.)
Dopet är en mycket allvarlig händelse och alldeles fantastisk. I kyrkan tror vi, att när vi döps sammanvävs vi med Jesus Kristus. Dör med honom och uppstår med honom.
Evangelisten Johannes skriver, att Jesus säger: ”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör, och var och en som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö. Tror du detta?”
Det innebär ju, att när vi dör den jordiska döden lever vi ändå vidare med Herren Jesus Kristus. Helt fantastiskt. Tror du detta? frågar Jesus. Jag svarar: ”Herre, jag vill tro, jag försöker och försöker, men hamnar ändå i tvivel ibland. Hoppas det räcker med att jag vill tro och att jag får vara med dig Herre ändå”.
Ja, så går mina tankar i dag, dagen efter jag fyllde 83 år.
Sunes blogg 