Fortsättning från 1,2,3,4,5-
6.Otto, som satt där på brunnsholken tänkte: ”Vilken konstig och samtidigt underbar resa stjärntydarna fick vara med om. Kan man tro, att den är sann, då behöver man inte vara rädd för att dö, då har Gud räddat oss”.
Stjärntydarna, de vise männen, eller som de också kallas: De tre konungarna hittade stallet och fick då se, att det de hört berättas på vägen var sant. Där satt barnets mor bredvid sitt lilla barn, som låg i krubban. Bredvid modern, som hette Maria, satt en man som hette Josef. I stallet fanns också åsnan och några herdar som hade sina får med sig.
De vise männen lämnade fram sina gåvor, guld, rökelse och myrra till barnet och trots att de själva var konungar föll de på knä och visade barnet sin vördnad.
De hade fått reda på att konung Herodes inte var att lita på, att han istället för att hylla det lilla barnet ville döda det, och därför reste de tre vise männen inte tillbaka till Jerusalem utan tog en annan väg hem till sina länder, Arabien, Persien och Indien.
(Gunborg, min storasyster föddes 1928. Det var strax efter hon hade gått och läst, som hon skrev julpsalmen. Den finns inte i någon psalmbok eller så, utan vi har hittat den i hennes anteckningar.) (Julkortets utseende har vår son, Kent Österdahl ordnat)
På nyheterna i slutet på november 2020 fick vi i nyheterna höra talas om att, man i december det året kunde man se ”Betlehemsstjärnan” igen. Saturnus och Jupiter skulle då bilda en konjunktion, som man trodde att de också gjorde år sju före Kristus och som skulle kunna vara ”Betlehemsstjärnan”. Vi bodde i Visby under vinterhalvåret, men åkte ut på landet till Buttle, där vi hoppades få se ”Betlehemsstjärnan”. Tyvärr var det mulet den kvällen, men i en liten glipa i molntäcket kunde vi se Saturnus och Jupiter: ”Betlehemsstjärnan”. En sån tur vi hade.
Sunes blogg 