Kläder jag minns

Min syster Bojan skriver i dag på min blogg

Kläder jag minns

Mitt första plagg jag har ett klart minne av, är från när jag var i treårsåldern.Världskriget pågick fortfarande.Sverige var inte indraget, men påverkades mycket ändå. Det var ont om mat i butikerna och det som fanns var ransonerat. Allt var dyrt och det var svårt för alla. Ransoneringskuponger delades ut beroende på hur många man var i familjen.

Några välbeställda damer i trakten bildade en syförening i Räddabarnens namn. Där träffades de en gång i veckan och stickade och sydde barnkläder som delades ut till stora barnfamiljer i trakten.

En dag strax före jul, kom två damer cyklande nerför backen till Trosings. Med sig hade de ett paket med kläder. Paketet innehöll en kofta till storasyster, strumpor till mina fem bröder, jag fick ett par underbyxor och lillebror en stickad filt.

Mamma neg och tackade. Damerna frågade försiktigt om Elsa möjligen hade några kaffekuponger över? Ni är ju så många och har väl fått bra tilldelning?
Mor svarade: Jodå, visst kan ni få kaffekuponger. Jag har ju i alla fall inga pengar att köpa kaffe för.

Damerna frågade vidare: Så undrar vi om vi skulle kunna få låna Gustafs motbok, så vi kunde få köpa lite likör till kaffet?
Jodå, sa mor. Det går bra, Gustaf är utkallad och bygger bunkrar ute vid kusten. När han kommer hem, har han varken tid eller råd att åka till stan och köpa sprit.

Damerna for iväg. Nu var julkalaset räddat! Snaps till sillen och cognac och likör till riktigt kaffe!

Familjen stod kvar i köket med kläderna. Storasyster var arg! Hon fräste: Va kom dom hit för! Vi har inte bett om någonting! Jag kommer aldrig att ta på mej koftan, jag kan sticka själv!

Fattig men stolt, vänlig mot alla, krusa för ingen,så hade hon blivit lärd.

Pojkarna, mellan fyra och tolv år, brydde sig inte.Hade man tur, fanns det ett par strumpor kvar till den som vaknade sist.Snart ettårige lillebror, sov lika bra under sin gamla filt, bara mamma fanns i närheten. Men treåriga jag var så glad över mina fina underbyxor av blåochvitrutig mjuk flanell. Det var nog det första nya plagg jag haft.

När kriget tog slut, flyttade familjen till gården vid Hajdeby. Vi hade kämpat oss igenom den första vintern. Mässlingen härjade och kikhostan höll på att ta död på vår lillasyster när hon var sex månader.

Nu var det vår och allt blev lättare. Korna kom ut på bete och hönsen värpte.

Men mamma var bekymrad. Hajdebygårdarna ligger nere i skogen,nästan två kilometer från stora vägen. Snöröjning fick gårdarna sköta själva. Det fanns en stor snöplog som drogs av tre hästar. Den var tung och svårhanterlig,och användes bara om det blev riktigt besvärligt. Vägen yrde fort igen. Skolbarnen fick ofta klara sig bäst de kunde. Jag skulle börja skolan till hösten och hade inga varma vinterkläder. Flickorna hade inte långbyxor på den tiden, det var kjol och varma strumpor som gällde.

Nu var det mitt i sommaren, mamma bestämde att vi skulle åka till stan.
Jag fick åka bak på mammas cykel, ut till stora vägen där bussen stannade.

Bara att åka buss till stan, var för mej ett stort äventyr. Mammas bror Gustaf, hade gift sig med en kvinna som hade beklädnadsaffär i Visby.

Nu ville hon fråga brodern till råds. Väl framme på Hästgatan 8 i stan klev vi in i Hilma Klingvalls affär. Mamma la fram sina bekymmer för Gustaf.

Det var ju så att nu mitt i sommarn var det svårt med vinterkläder, men han skulle se på lagret. Efter en stund kom han ut med en underbar skidkostym i tjockt ylletyg, med fickor och dragkedjor. Oj, så fin, men den är nog alldeles för dyr, tyckte mor. Gustaf svarade att den kostade 25 kronor, och att mor fick betala så mycket hon klarade och när hon kunde.

Så kom det sig, att när vintern och kylan kom, så kom jag till skolan, lika varm och välklädd som de andra flickorna. Nu hade alla långbyxor.

Tiden rullade på, barn blev ungdomar, fick jobb och träffade kärlekar.

Jag var 20 år och skulle gifta mej med min Allan till midsommar. Nu hade jag körkort och med Allans bil, for mamma och jag till stan för att köpa en klänning till henne, att ha på bröllopet. Morbror Gustaf och moster Hilma, hade kvar affären. Tillsammans valde vi ut en snygg klänning till mor Elsa, jag hade jobbat några år och kunde betala för den. Moster Hilma lovade att vara bruttöverska på vårt bröllop. När vi skulle gå, sa mamma att hon ville tala med sin bror, jag vill betala det sista på den där skidkostymen. Gustaf tog fram pärmen med utestående fordringar, bläddrade fram till Elsa Österdahl och rev ut en tretton år gammal nota, mor tog upp 5 kr ur handväskan, och så var ett gammalt löfte uppfyllt.

ALL HEDER OCH KÄRLEK ÅT VÅRA KÄMPANDE FÖRÄLDRAR