Hur länge ska man som gäst stanna kvar, när man är på besök hos någon?

Jag har förstått att jag har fått ord om mig, att jag ofta har bråttom iväg. Dessvärre kan det också gälla minnesstunder vid begravningar. Jag har nog inte alltid tänkt på, att man som tjänstgörande präst ofta får sitta vid ”honnörsbordet” vid de närmast sörjande och blivit serverad bland de första. På landsbygden finns en gammal tradition, att prästen ska hålla lite i minnesstunden. Hälsa välkommen. Bjuda till bords, läsa en bön, läsa upp minnesgåvor, inleda början till ett samtal om den bortgångne, ibland tacka å de anhörigas vägnar och avsluta med någon liten dikt eller andakt.
Det är möjligt att jag haft för bråttom att avsluta. De som suttit längst ner och fått kaffe sist, kanske inte alltid hunnit att dricka ur kaffekoppen. Det ber jag om ursäkt för. Jag är övertygad om att minnesstunderna över de bortgångna har stor betydelse. (Man behöver ”mumsa i ginum” som ” gamla klockaren i Eksta, Dulli” sa.)

Det är inte bara minnesstunderna jag fått ord om mig att ha bråttom från. Det gäller också hembesök och besök hos vänner och bekanta. Det är möjligt att jag känt en rädsla att stanna för länge. Tänkt att den där Sune kan vi inte bjuda: Han går ju aldrig hem, så vi får sitta uppe hela natten. Jag tänker på en historia jag hörde om ett värdpar som haft besök av några och som stannat långt in på natten. Gästerna bad om ursäkt för att de stannat så länge och hållit värdfolket vakna. Då sa värdfolket: Det gör ingenting. Vi skulle i alla fall gå upp nu.

Jag har hört att i Eddan, en gammal bok från Island, står det ett tips på hur man ska vara som gäst. Det har blivit ett motto för mig, där det bland annat lär stå: ”Låt aldrig stigen till din vän gro igen och sitt aldrig så länge att bänken blir varm”