”Halsknäppu”

Vi var många barn i min familj. Nio personer. Gunborg som var äldst tog ansvaret och lärde oss alla barn var sin aftonbön, som vi fick be var och en efter ålder.
Ännu när vi blivit äldre barn och flyttat till Hajdeby, låg vi många syskon på stora kammaren vid Hajdeby. Kanske hade vi slutat med att be aftonbön då, men en sak som fick ersätta aftonbönen, det var att det sista någon sa, det var ”Halsknäppu”. Vi låg i våra skjortor och det var viktigt för oss att den översta knappen var uppknäppt, så ingen blev strypt under natten.

Jag kom att tänka på, när min familj bodde i Uppsala. Kent var elva år, när vi kom dit, Anneli åtta och Maria knappt tre år. En kväll när jag i mitt anletes svett läste inför en tentamen i grekiska till långt in på natten, jag hade sagt god natt till barnen och Gunvor hade lagt sig. Jag läste till två på natten, sen försökte jag sova, men kunde inte somna. Det var som om något drog mig till barnens rum. Jag tänkte för mig själv: ”Du har sagt God natt till dem, så du behöver inte gå in och se till dem igen”. Det hjälpte inte. Jag var tvungen att gå in och se efter dem.

När jag kom in i rummet såg jag att Maria, treåringen hade snöret från persiennerna lindat om halsen. Persiennsnöret var trasigt och hängde ner från fastsättningen närmare taket. Vilken tur. I bland händer det att barnens skyddsänglar ropar på oss föräldrar, för att de behöver hjälp.